Orden på guldvåg

När jag sitter med en patient vill jag kunna ge den personen all tid jag har möjlighet att ge, i många fall handlar det, förutom om min medicinska bedömning, även om att försöka stötta upp i en situation som är väldigt jobbig för patienten. Jag träffar många med stressrelaterad sjuklighet och där anser jag det vara viktigt att det finns ordentligt med tid så att vi får resonera kring saken. I en tid av stora krav på adminstrativa delar av yrket så är det inte alltid lätt att få tiden att räcka. Allt värre blir det när Försäkringskassans ageranden börjat se ut som de gör. Ofta när jag skriver intyg upplever jag att granskningen det kommer att gå igenom i många fall är orimlig.

Jag måste inför formuleringen av intygen samla all kraft och koncentration jag just då kan uppbåda, för att helt enkelt skriva rätt. En stackars kasusändelse (det finns inte så många i svenskan) eller fel pronomen eller vilken liten detalj som helst kan nämligen göra att patienten riskerar bli utan sjukpenning. Det är alltså så att intyget granskas mer på det sätt min samiskalärarinna granskar mina texter, än som det alltså borde granskas – med blick på helheten och innebörden. Jag upplever att det letas kryphål och fel i det jag skriver. I stället för att vara en samarbetspartner, har Försäkringskassan nu blivit en myndighet som granskar med fokus på alldeles fel saker! Det är ju numera uppenbart att ju fler ansökningar om sjukpenning de avslår, desto bättre har de skött sitt jobb.

Det är en ständigt återkommande diskussion att Försäkringskassan vill ha observationer, fynd osv. beskrivna i sina intyg. Kan någon tala om för mig vilka fynd som är objektiva när det gäller psykiatriskt dåligt mående? Vilket blodprov kan jag ta, vilken röntgen, vilken objektiv mätmetod kan jag använda mig av? Jag är hänvisad till sjukdomshistorien och därmed sätts mitt intyg genast i ett tvivelaktighetens ljus från Försäkringskassans sida. För det finns inga objektiva bevis på sjukligheten. (Jag vill hävda att har en helt objektiva bevis på en psykiatrisk sjuklighet så måste den personen omedelbart slutenvårdas för då rör det sig om katatoni eller liknande tillstånd.)

Okej, jag raljerar, men ni förstår vad jag menar – det går helt enkelt att hävda simulans i de flesta fall när det är psykiatriskt. Jag tror på mina patienter. Berättar någon att de sover 2 timmar per natt så tror jag på det. Men jag kan inte bevisa det, för jag sover inte med personen. Och därmed blir mina ord i sjukintyget mindre värda, än t.ex. en hänvisning till en röntgenbild.

Vi har en ohållbar situation i Sverige nu när det gäller sjukförsäkringen. Då har jag inte ens berört det andra som Försäkringskassan håller på med – nekandet av assistansersättningar på löpande band. Men jag hör så lite från läkarhåll. Hur kan ni vara tysta, kollegor? Tycker ni att det här är rätt? Tycker ni det är okej att en myndighet går in och saboterar rehabiliteringarna? Tycker ni det okej att någon som inte har medicinsk kompetens (eller någon med medicinsk kompetens som inte träffat personen ifråga) ifrågasätter er gång på gång?

Jag tycker inte det här är okej.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>