Svar på insändaren ”Sju frågor om rennäringen”

Här nedan publicerar jag Jörgen Stenbergs svar på en insändare som kom i VK för några dagar sedan. Det är ett långt svar, men de frågor som ställdes kan inte besvaras med så få ord som en insändare maximalt får ha. Läs hela texten, den ger ett perspektiv som vi alla behöver ha.

Insändaren som han svarar på kan du läsa här.

———

Sju svar om rennäringen. Ja, kanske till och med åtta.

För några dagar sedan publicerades en insändare i VK, med sju frågor om rennäringen. Flera kommenterade den i lite nedlåtande ton, om att de ansvariga aldrig skulle svara mm. Jag påbörjade ett svar, men när det var klart var det lite för långt för att kunna publiceras som en kommentar till insändaren. Svaret var för långt även för att kunna bli egen insändare, så därför publicerar jag det på den här bloggen, som tillhör min särbo.

Varför finns det renar vid kusten och varför finns det renar överhuvudtaget i Sverige? Varför är renskötseln kopplat till ett folk och inte fritt konkurrens-utsatt, gentemot världens alla italienare, tyskar – och svenskar? Att besvara alla frågorna som är ställda här, kräver egentligen en hel avhandling. Svaret är både enkelt och självklart, likväl som ytterst komplext och extremt svårt att bara med några meningar ge. Jag gör dock ett försök. Det blir utifrån mitt perspektiv som varandes renskötande inom Malå skogssameby. Förutsättningarna varierar ganska stort mellan olika områden och olika samebyar, sätten att hantera de likaså. Det finns allt som oftast generellt inga enkla sanningar, i komplexa skeenden och sammanhang. Ej heller så när det gäller detta.

Ca 25% av den samlade landmassan på hela planeten Tellus är renbetesmark. Det kan vara bra att ha som ett utgångsläge och ledtråd, i svaret kring frågan varför det finns renar vid Bottenviken. Ett tjugotal olika folk har utvecklat sina kulturer runt och av renen, så det samiska är på intet sätt unikt i det fallet. Renen har alltså inte importerats till området som ett främmande djurslag. Den hör till markerna, vattnen, myrarna, hedarna och fjällen. Om renen aldrig tämjts av människan, aldrig blivit domesticerad, då hade renen ändå rört sig mellan Bottenviken och Atlanten. Bytt betesmarker utifrån årstid och behov/ tillgång på bete. Att renen rör sig österut på hösten och västerut på våren, i detta område, är alltså inget som renskötaren uppfunnit och hittat på, det är en del av djurets eget naturliga beteende.

Höst och vintertid är lav en del av den naturliga födan. Forskning har visat att mängden lav i Sverige har mer än halverats sedan 1960. En tanke som lätt föds från det är att det beror på för mycket och för hårt betestryck från renen. Dock är verkligheten så att mängden lav minskat lika mycket likväl utom som inom renskötselområdet. Den främsta orsaken till det är skogsbruket. Förtätade skogar och plantager på magra hedmarker, har en väldigt hämmande effekt på lavens utbredning och förekomst. Det tillsammans med att vattendammar förvandlat älvdalars hedland till sjöar och att samhällets allmänna ökade behov av infrastruktur, har gemensamt skapat den förändrade situationen för laven.

Lav = mat. Om människans föda skulle minska i stor utsträckning och dessutom fragmenteras, spridas ut på olika bord i ett stort rum, då skulle man inte sitta stilla vid ett bord och äta lite och gå isäng hungrig. Man skulle röra sig mellan borden och över större geografisk yta, för att äta, jämfört med om all mat låg helt oinskränkt framför en. En ren har samma beteende i det fallet. Den måste nyttja större marker desto mer fragmenterat dess betesområden blir. Det är en orsak till att det kustnära betet nyttjas mer frekvent idag än för 60-70 år sedan. Kustlandet har dock alltid varit en helt naturlig del av renens betesgång. Nu mer än förr.

En annan orsak som styr hur betesmarkerna nyttjas och hur fort en betestrakt lämnas, är störningsgraden och den betesro som en renhjord har. För 40, 80 eller 100 år sedan, var exempelvis omfattningen av jakten med löshund, helt annorlunda än idag. Ripa jagades vintertid, på skidor, med snaror eller gevär. Barmarkstid gick inga människor längs med en fjällsida, med hundar framför sig. Vissa dagar kan en ren skrämmas mer av yttre hot, andra dagar kan den vara lite mindre störningskänslig. Dock påverkas den alltid på något sätt av människsns eller rovdjurs aktiviteter.

Inom min sameby (Malå) har vi haft gps- försedda renar i femton år. Under denna tid har många många, ja helt enkelt extremt mycket data samlats in. Ur allt detta material blir det tydligt hur exempelvis renens rörelsemönster förändras när älgjakten börjar. Det blir rörelse. Betesron störs. Det är komplexa kedjor som ligger bakom vid vilken tidpunkt, eller vars överhuvudtaget, en renhjord betar två månader senare.

Om man älskar renens närvaro, då dyker ytterst sällan frågeställningen upp – varför är den inte nån annanstans, helst instängd i hage. Utifrån det tolkar jag din fråga som att inte just du älskar renar. Om det är så att man störs av renens närvaro i det kustnära landet, då är engagemang för renens betesro och bevarande av dess betesmarker, ett fantastiskt bra sätt att kanalisera sin irritation på. Homogena, restaurerade lavmarker, där renen kan beta störningsfritt, är en nyckel i frågan kring ett lägre kustnära betestryck. Måhända sitter just du på kunskaper och infallsvinklar som kan hjälpa renen på olika sätt. Känn dig i så fall inte rädd för att kontakta den sameby, på vars marker du lever.

På frågan kring varför renen flyttas om det är lite snö, är svaret att renen behöver i allt väsentligt byta betesmarker, även om det så skulle vara barmark året om. Snön i sig är inte styrande i det, även om snöns konsistens och mängd kan styra. En motsägelse, komplext – javisst. Sommartid betar renen gräs, örter, löv mm. På höst och vinter betar den av förklarliga skäl inte gräs, örter och löv. Att stanna på de enorma myrmarker, som är vårt sommarland, vore döden för en ren på vintern. Renen vet detta och därför söker den sig sucessivt till magrare hedland, när september, oktober månad nalkas. De hedland som den betar under förhösten räcker oftast bara under den specifika perioden. Renskötaren har ytterst liten inverkan på detta. Man kan hålla ihop och samla renar mot vissa områden, för att de inte ska hamna för fort till nästa betestrakt, men vill renen själv byta trakt, då gör den det. Idag, likväl som på samma sätt som den gjorde när renen opåverkat av människan nyttjade landet. För att förstå principen kan man se på renhjordarna i Canada, som rör sig över 120-130 mil stora områden varje år. Om de tvingades att stanna efter tio mil, då överlever de inte. Renen är ju inte det enda djuret på planeten som som behöver stora och geografiskt skilda områden, för sin överlevnad. Andra såna arter återfinns såväl i havet/älvarna som i luften.

Fodring av renen är inte norm inom renskötseln. Det är sammankopplat till dåliga betesförhållanden. Med dåligt bete menas inte brist på bete, utan att tillgängligheten blir begränsad/låst. Temperaturer vintertid som pendlar mycket mellan plus och minus, ger hårda skikt i snön, alternativt ren isbildning. Stora mängder snö, är en annan sak som kan låsa betet/ göra så att renen slutar gräva efter mat. Så har det alltid varit. På 1890-talet var det flera dåliga år. 1910-talet hade nåt enstaka. 1936 var det stor katastrof, genom väldiga mängder snö. 1966 är ett omtalat dåligt år. Sak samma med 1977 och 1987-88. Renens eget krishanteringsystem såna gånger är att sluta följas. Den sprider ut sig i små grupper, eller en och en. Den söker sig från lavhedarna och in i granskogens hänglavar. Där finns livet för den ren som vill överleva. Renskötaren har genom historien inte haft nåt val vid såna tillfällen, annat än att i möjligaste mån försöka att styra renen mot täta granlider och buskiga myrgranars lavar. Om dagens renskötare försöker hantera dessa förhållanden på samma sätt som tidigare generationers renskötare gjort, då dör renen. Dagens produktionsskogar är i mångt helt sterila, i jämförelse med naturskogen.

Som tidigare nämnts är dåliga snöförhållanden nånting naturligt förekommande, med olika mellanrum. Under den senaste tjugoårs-perioden har de dåliga vintrarna dock varit fler, jämfört med mellan 1890-2000. Orsaken till detta är som alla förstår ett varmare klimat. Ett av människan skapat varmare klimat. Även om snön förändras efter en blida, efter regn, behöver det inte innebära att betet är 100% låst. Ett 100% totalt låst bete, behöver inte heller innebära att det är låst en hel vinter. Milt väder kan lossa upp hårda skikt i snön. Blåsväder kan sen torka upp snön så att den inte fryser och blir hård igen. Ofrusen mark kan under snötäcket tina stenhård snö underifrån. Om ett bete är 75% låst i början av januari, kan samma område vara mycket mer tillgängligt i mars. Det är som en grundförutsättning för problematiken. Saker kan ju såklart utvecklas bara till det sämre också förstås. Men det vet man inte i förväg.

Renen är inte skapt för att äta foder. Fodret är endast ett medel för att få renen att överleva svåra betesförhållanden, när människan tagit bort dess naturliga sätt att hantera den situationen. En viss del av renarna i en hjord har alltid lite svårare att ställa om sig till att leva på foder. Magarna är känsliga när det gäller födan. Att stänga in renarna i en hage för helutfodring är det absolut sista alternativet som en renskötare väljer. Alla renar, särskilt de som har svårare med omställningen från naturbete, mår bättre om man fodrar i guds fria natur, istället för i hage. Det handlar ytterst och endast om djurhälsan, valet som man gör. Vetskapen att ett låst bete kan öppnas upp igen, om vädret är gott, gör ju att även den extremaste situation där en hel renhjord tvingats in i hage, kan förändras så att hjorden kan släppas på fritt bete igen. Om man fraktar upp, eller behåller renarna på sommarlandet hela tiden, är man helt och hållet i fodrets makt, tills all snö försvunnit, emedan det naturliga betet inte existerar där överhuvudtaget alls, under den årstiden. I en sån medvetet vald situation, väljer man ett alternativ som är sämre för just djurhälsan och djurets hälsa är allt.

Om betet blir helt fullständigt låst, då måste man däremot snarast in i en hage. På två dagar kan man tappa kontrollen helt över en hjord, när de sprids i jakt på hänglav som inte finns. Snabba och väl avvägda beslut, hör till renskötarens vardag.

Självaste frågeställningen – varför stannar/ utfodrar man inte i renens sommarbetes-områden – bär en tydlig signal i sig att man antingen inte förstått, eller vill acceptera, renen som en naturlig del av allt levande, i detta område. Det är i sig förvisso ingen ovanlig tanke eller åsikt. En fråga att ställa sig är dock om huruvida renens närvaro känts mer självklar och accepterad, om den varit ett jaktbart vilt och en del i det svenska kulturarvet, jämfört med att det är som nu, där den bär ett samiskt kulturarv, där just samer, som ett av ett tjugotal olika folk i världen, utvecklat en väldigt stor del av hela sin kultur runt djuret. Om självaste ägandet och den helt avgörande betydelsen som djuret har, för en annan kultur än sin egen, är ett problem i sammanhanget, då synliggör det ganska tydligt ett problem som FN identifierat över hela världen, när det gäller urfolks rätt till sin egen kultur. Det är alltså inte unika frågeställningar i Tavelsjö, Nordmaling eller i Lövånger. Det fenomenet finns överallt där stater koloniserat andra folk, för sin egen uppbyggnads skull.

Renar på väg är ett kärt ämne. Om man tänker tanken att man håller renarna från alla vägar, hur långt ifrån vägen måste man hålla kanten för att renarna inte ska hamna på vägen? En kilometer? Med tanke på att helt vanlig promenadtakt för en människa är ca fyra km per timme och att man inte kan vara överallt hela tiden, då blir ett minimum kanske fem kilometer, men helst en mil, om man ska hinna vända tillbaks renarna från vägen. Om du tittar på en karta över Västerbotten – finns det många platser på den där du kan färdas en mil i alla riktningar från en punkt, utan att passera trafikerade vägar? Självaste tanken på att renar ska hållas från vägarna, när vägarna går kors och tvärs genom renen naturliga och traditionella, ej av människan skapade betesområden. Den tanken innebär i praktiken att man vill att renen som art, ska förpassas ur naturen och in i djurparker och hägn. Den åsikten kan man ha förstås, men det leder ju till en undran kring varför den åsikten finns.

Antalet dödsolyckor på väg i kollisioner med djur, är företrädelsevis vanligast med älgar. Det finns älgfarmer här och var där besökare får möta älgen. Hur kommer det sig att diskussionen inte existerar kring att älgjakt och älgköttsproduktion, ska bedrivas i hägn och att alla där utanför levande älgar ska utrotas helt? Det handlar ju trots allt om människors liv och hälsa?

Älg, ren. Svenskt, samiskt. Hatet mot renen är lätt att kanalisera, den ska förbjudas, sättas i hägn. Det är norm och accepterat. Ibland förstår man inte som frågeställare vad det är man frågar om. Vad frågeställningens svars-alternativ egentligen bär inom sig. När det gäller frågan kring varför renen måste vara på vägen, väljer jag att tänka att din fråga kommer sig från otänkthet, inte en bakomliggande åsikt att renen ska bort på grund av den kulturella arv som den bär på sin rygg. Älgens rätt att existera, är självklar, även om inte vem som helst bara kan ta ett gevär och skjuta den var helst den står.

Statistik kring hur många renar som dödas i trafiken, finns på sametinget.se. För min del (Malå) verkar det vara mer än 300 st under ett specifikt år. Kändes lite mycket, men kan stämma. Vi har inget stängsel mot E4 och ej heller på en del av stambanan, så det kräver sin tribut. Dessutom är våra renar på trafikerade vägar året om.

När det gäller döda renar på väg, tas en väldigt stor del av dessa bort av renägare. För att göra detta krävs i formell mening utbildning arbete på väg. På vägar med frekvent trafik är det en riskfaktor att utföra detta arbete. Längs med E4, där min sameby vissa vintrar mist 50-80 renar, är det fullständigt livsfarligt att stanna en bil med varningsblinkers på och dra en död ren och lasta den på en släp. Renägaren kan enligt min mening, ta en del av ansvaret för detta, men i vissa fall måste Trafikverket ta sitt ansvar, när det gäller att hålla säkerheten vid olika insatser på landets större vägar. Detta av rena säkerhetsskäl och att vägen som sådant är nånting som tillkommit i renens traditionella område, inte tvärt om.

När det gäller förebyggande av risk för olyckor, har reflexer på hondjuren haft stor betydelse. Samebyar har även deltagit i projekt för att hitta sätt att varna i stunden – genom radiosändare och mottagare på plogkäppar. Lösning på den utmaningen är inte funnen, men klart är att renskötare måste bli bättre på att ta bort varningsskyltar och sopsäckar när en betestrakt lämnats, så att en varning är aktuell och relevant. Där brister det tyvärr ibland.

I förebyggandet av risken för olyckor, vänds blicken och frågeställningen allt som oftast mot renskötaren.

-Varför gör du inte mer? -Varför är du här överhuvudtaget?

Den helt uppenbara frågeställningen ställs inte, tänks inte. HUR kan man fortfarande ha mil efter mil efter E4:an ostängslat, öppet och helt fritt för alla de djur att stå på och passera, trots att renens skötare och vårdare skrikit, bönat och bett om stängsel i flera årtionden?

Hur kan man?

Hur?

?

Att per automatik skuldbelägga renens skötare och vårdare, för att renen finns inom den fjärdedel av planeten Tellus samlade landmassa som kallas renbetesmark, istället för att se hela samhällets ansvar och roll i problematiken, är en enkel lösning. Så fungerar väl dock människan. Även jag ser enkla lösningar på komplexa ting, när jag inte ser och förstår helheten. Tanken att renen som art endast finns här pga att ”lapparna” för den hit, är ett typexempel på det.

Att renskötsel bedrivs i form av företag, är en självklarhet. Det behöver man inte ens nämna i sammanhanget. Att du nu ändock nämner det kopplat till naturfolk, ger en signal om att du antyder att det skulle vara en motsättning i självaste tanken natur/urfolk och företagande. Att urfolk och företagande problematiseras ger inte så bra känsla rent generellt, emedan ett sådant tankegods bottnar i den rasbiologiskt grundade lapp ska vara lapp politiken. Den eventuella problemställningen, borde alltså mana till lite eftertanke hos den som tänker det och framförallt hos det omgivande samhället, som tillsammans formar de tankar som bildar ett samhälles etiska riktlinjer och normer. Är inte urfolks rätt till företagande och att själva få välja hur ens kultur och näringar ska utvecklas självklar, vilket samhälle har man då?

All mänsklig aktivitet, ger avtryck i dagens värld. Mer eller mindre är det så. Bara att jag ligger här och skriver på telefonen, tar energi på nån server och kräver mineraler till min telefon. Den moderna människan sätter spår. Tillhörandes ett urfolk eller ej. Varandes ett naturfolk, eller ej. Ja, kanske inte såtillvida att man hör till ett folk i det djupaste av Amazonas och inte använder nån modern teknik överhuvudtaget. Fast även där gör ju det moderna sitt intåg. I varierande grad och allt eftersom.

Det är inget ovanligt argument mot renskötselns berättigande, att man inte går och åker skidor, utan använder moderna hjälpmedel, på samma sätt som resten av samhället utvecklats och gör. -Samerna är inget urfolk emedan de kör skoter, motorcykel och gudbevars även bil. Att vara ett urfolk är inte liktydigt med att man måste ha noll-utsläpp och inte lämna ett endaste spår efter sig på vår jord. Utmaningen i och ansvaret över att inte göra det, delar vi alla människor, precis lika mycket, oavsett etnicitet och kulturell tillhörighet. När det gäller spår efter mänsklig verksamhet i naturen, finns det lagar och förordningar att förhålla sig till. Dessa är framtagna i den demokratiska ordning som den svenska staten nu ska vara uppbyggd på. Det gäller barmarkskörning med motorcykel i fjällmiljö, likväl som för harvning med markberedare, i skogssamiska kulturmiljöer. Mycket här kan bli bättre, på alla områden. Många samebyar har därför arbetat fram terrängkörningsplaner för att minska markslitaget. Drönare har kommit mer och mer de senaste åren och dess användning har inom flera samebyar minskat användningen av helikopter markant, vilket har en stor effekt på de samlade mängderna utsläpp som även renskötselarbete genererar.

Du undrar lite kring bilden av att renskötseln verkligen är ett med naturen. En sak som väldigt tydligt visar på att det är på det viset, är att om renskötseln som sådan förbjöds imorgon. Upphör, slutar att existera. Totalt och fullständigt. Då kommer ändock några tusen renar att beta i Nordmaling nästa vinter. Och i Vindeln, Burträsk och Skellefteå. Renens rätt att existera som art kan aldrig upphöra, även om populistiska vindar skulle driva igenom ett stopp för renens kulturbärande roll för det samiska. Om man bedriver en verksamhet (renskötsel) där ingenting annat förändras än att ens kultur dör om den upphör, då är det om något en verksamhet som är ett med naturen. Det sker på djurets och naturens vilkor, även om renskötaren ibland/ ofta numera, lyfter renar med lastbil förbi mänskligt skapade hinder, eller vill spara renens energi från långa flyttningar per fot.

Som jämförelse kan man tänka lite kring kon och jordbruket, som i mångt också är helt utlämnat till naturens nycker. Men om jordbruket upphör, då upphör även kons existens i dessa trakter. Det finns inget naturligt habitat här för kor och det är ju inte konstigt, emedan den har sitt ursprung i Mellanöstern, Asien och från uroxar i sydeuropa. Där kan man ana en skillnad mellan vad som är ett med naturen och det som är beroende av naturen, men inte i symbios med. Kon är ju ändock en omistlig del av det svenska kulturarvet och folksjälen och jag skulle aldrig någonsin ifrågasätta detta, även om dagens bonde slår sitt hö med slåttermaskin istället för lie.

-Staten äger ofantliga mängder fiskevatten. När det gäller vem som äger vad i den frågan, är det nog inte så enkelt att helt tvärsäkert fastslå att det per automatik tillhör staten. Vår högsta domstol fastslog för inte så länge sen att den part som ägde rätten att förvalta jakten och fisket i en specifik sameby, var just samebyn, inte staten. Rättsliga och politiska processer, kring staters och urfolks rättsliga förhållanden mellan varandra, är vanliga företeelser över hela världen, där stater bär en kolonial historia och nutid. Längden på ens kranium har varit en faktor kring den västerländska rättsuppfattningen kring äganderätt. Att ha lagar som är rasbiologiskt grundade, är en skam för alla länder som har det. Därför är det glädjande att även samisk äganderätt vinner framgång i juridiken.

När det gäller undantagsvatten för samebyar, sker denna tillämpning utifrån hur stor samebyn är och hur många människor som den består av. En annan beståndsdel är hur pass produktiva vatten som finns inom samebyn och då landar ekvationen i hur mycket vatten som en sameby är i behov av att ha för eget bruk. Allt övrigt vatten säljs det så vitt jag nu vet fiskekort på.

Malå, den sameby som alltså jag tillhör, samt alla övriga skogssamebyar, är dock undantaget. Vi har undantagsvatten för byns medlemmar, men det är ytterst marginellt och inga behovsuträkningar ligger till grund. Det är ett av många arv från rasbiologin som fortfarande återges i lagtext år 2023. Skogssamer skulle upphöra att existera pga sämre ras än fjällsamer och behövde således sämre lagskydd och rättigheter.

Nåväl, många ord blir det och ändock har jag bara skrapat på ytan. De sju frågorna går inte besvara med annat än en avhandling, om man ska vara seriös och det här är då förordet.

Med vänliga hälsningar

Jörgen Stenberg
Renskötare och sekreterare i Malå sameby.

Ursäkta, nu har det gått 180 dagar, din trygghet är därmed förbrukad!

Så illa har det blivit. Det växer en frustration inom mig och framför allt de s.k. ”försäkrade”, som börjar bli riktigt svårhanterlig. Rent obönhörligt och mer kategoriskt än någonsin så säger Försäkringskassan nej till sina försäkrade. Dag 180 – KLIPP! Jag har nog aldrig sett dess like. Det går så fantastiskt friktionsfritt fram till och med dag 179 av någons sjukförsäkring, inte ett ord från kassan, inte en kommunikation. Och så dag 180 – PANG! Min patient är omedelbart arbetsför. Jag vet inte hur många utmattningssyndrom ni andra sett men det är inte alltid 180 dagar räcker för att återgå helt i sysselsättning. Försäkringskassan kommer med kategoriska uttalanden, tagna ur tomma luften, diskvalificerar min erfarenhet och min bedömning – TJONG! Det är så magiskt! Från att människan har varit helt utan ork, helt utan möjlighet att klara ens sin egen vardag, så kommer midnatt mellan dag 179 och 180 och då, som i Askungen, så händer något magiskt vid tolvslaget. Patienten blir frisk! Då finns det inte ens 25% sjuklighet, bara patienten kan få ett jobb som inte ställer krav på stresstålighet och kognitiv förmåga. Men vad är det för jobb som inte kräver att patienten kan tänka?! Vad är det för jobb som inte kräver att patienten kan stå upp och vara funktionell i åtta timmar?!

Det kommer vi aldrig att få ett svar på. Från Försäkringskassan matas det ut klyscha efter klyscha, det är fraser som återupprepas i ärende efter ärende ”din arbetsförmåga bedöms inte vara nedsatt med minst en fjärdedel i ett jobb som inte är kognitivt krävande och inte ställer krav på stresstolerans…” Vad är det handläggarna baserar sina bedömningar på? Är det på en individuell bedömning av en person de träffat på riktigt? Är det med en grund av patientarbete i tiotals år, en specialistutbildning i psykiatri, en människosyn som inte är helt taskig? Nej men förlåt, det var visst min egen läkargärning jag tänkte på. Ingen skulle vara gladare än jag om det verkligen var så, att människor verkligen tillfrisknade som genom ett trollslag, efter bara sex månaders sjuklighet. Jag skulle verkligen glädjas med dem. Ingen av de jag har sett som har hamnat i utmattning, har velat vara där. Tro mig, ni vill inte vara i det läget.

Det finns idag ingen som helst trygghet i våra system. Vi alla betalar in till denna ”försäkring” som ska omfatta oss alla om det en gång på ett eller annat sätt brister för oss och vi behöver hjälp. Tryggheten har du i 179 dagar, från dag 180 hoppas jag att du har ett kollektivavtal eller annat som träder in och hjälper dig, om du inte väljer att köra dig själv in i väggen en gång till, med en helt förslösad rehabperiod på ett halvår. Försäkringskassan är inte längre en trygghet eller ett skyddsnät. Den har blivit till inget annat än ett vanligt jävla vinstdrivande försäkringsbolag som inte gör annat än tillämpar regler för att tillskansa sig pengar. Människovärdighet finns inte längre.

Det här måste förändras. Vi går mot ett samhälle som skrämmer mig mer än något annat. Vi går mot ett samhälle där vi står själva när det riktigt krisar, när det verkligen gäller. Det gör mig ont att se hur den trygghet vi faktiskt kunnat vara så stolta över i Sverige bara raseras. Var och en står för sig själv. Du kan inte räkna med hjälp från samhället. Skyll dig själv om du blir sjuk. Sjuk är svag. Hela den här utvecklingen är så tragisk, så oerhört tragisk. Pengar finns. Vi vet alla mycket väl att de bara hamnar i alldeles fel personers ficka. Mycket vill ha mer. Hur kan det vara så snett, att de personer som har pengar, får allra mest av kakan ändå? Vad hände?
Hur jag än skriver, kommer jag tillbaka till samma kärna som när jag en gång för flera år sedan började skriva. Jag blev läkare för att hjälpa människor. Sjukskrivningen är ett kraftigt verktyg som måste användas med måtta. När Försäkringskassan saboterar mina rehabiliteringar är det som att kapa min högra hand – jag har ingen mirakelmedicin att skriva ut så att de helt plötsligt kan tänka och kan orka. Misstänkliggjord av Försäkringskassan. Misslyckad som rehabiliterande läkare – då jag inte kan få mina patienter på fötter innan dag 179, när Försäkringskassan fäller bilan.

Det är människor ni hanterar.

Tänk dig att du jobbar som, låt oss säga, cancerläkare. Du har en god arsenal av läkemedel och olika behandlingar som du ger dina patienter för att uppnå så gott resultat som möjligt. Men plötsligt fråntas du flertalet effektiva läkemedel. Du får veta att du inte har kompetensen att behandla med dessa läkemedel och din bedömning att dessa läkemedel är de rätta, är helt plötsligt fel. Det får du höra av någon som inte har spenderat åratal på universitet och som utbildningsläkare. Personen har aldrig träffat dig, eller dina patienter. Det här sker dessutom från en dag till en annan – så du har ju hunnit inge hopp hos patienten, du har hunnit trösta i ångesten kring att det inte ska gå bra, du har lagt upp en behandlingsplan och en reservplan, och du har inlett behandling med läkemedlet. Patienten har litat på dig och gjort precis som du har sagt. Och mitt i allt, så dras behandlingen in. Du och patienten kastas bakåt i behandlingsförloppet och nu måste du hitta ett alternativ, som vanligtvis inte finns. Hade du fått fortsätta med behandlingen i ett par månader till hade patienten blivit botad, men nu är all tidigare given behandling i det närmaste meningslös.

Så där är det att jobba gentemot Försäkringskassan i dagsläget.

Jag har beskrivit det förut. En sjukskriven patient når dag 180 och från att ha varit totalt inaktiv i rehabiliteringsförloppet så vet Försäkringskassan plötsligt allt om patientens tillstånd och ger avslag. Motiveringen är en standardfras, som högdraget förklarar det inte ens bevisats att det finns en nedsättning med ¼ av arbetsförmågan, när en jämför med alla på arbetsmarknaden normalt förekommande sysselsättningar. Där har jag under ett halvårs tid beskrivit hur personen är helt ickefunktionell i sin vardag, kanske blir helt slut av att formulera ett mejl eller göra något oplanerat måste, som att hämta ut läkemedel på apoteket, men Försäkringskassan ser ändå att här finns möjlighet att arbeta. En vanlig formulering är att ”det finns ingen medicinskt styrkt planering att du är åter i din ordinarie sysselsättning innan dag 364 i rehabiliteringsförloppet” – ETT HALVÅR INNAN datum är uppnått! Försäkringskassan tror sig kunna överblicka ett halvår framåt medan jag, som väl ändå har den medicinska professionen, faktiskt inte kan lova att personen är helt funktionell ett halvår senare. Det är som att handläggarna spelar dumma, totalt blåsta faktiskt, i fråga om att livet händer. De vägrar inse att det finns en tillvaro utanför lagar och regler och fyrkantiga rum, och de vägrar att inse att det är människoliv de spelar med. Människoliv. Ni tar livet av mina patienter. Ja, kanske inte bokstavligt i så många fall, men i vart fall bildligt.

Till alla er som jobbar på Försäkringskassan: Hur kan ni? Rent allvarligt, hur har ni mage att förstöra människors liv på det här sättet? Jag vet att ni också är eller en gång har varit människor men har ni den minsta gnutta medmänsklighet så kan ni bara inte vara kvar där och sitta och svinga bilan som ni gör. Vad är era sjuka incitament för det här? Ni gömmer er bakom tomma standardfraser som passar lika illa på patienten som en sju nummer för stor skjorta. Ni hänvisar till försäkringsmedicinska rådgivare som uttalar sig på områden de inte har en aning om. Och ni har era ”försäkrade” i ert våld.

Nej, det här blev inte professionellt nyktert men jag går snart sönder. Jag försöker i alla fall se till alla människors bästa.

Coronamentaliseringen

Coronakrisen. Den kan ju i det här läget inte ha undgått någon. Men vad gör den med oss? Nu menar jag inte vad den gör med oss rent medicinskt, vad den gör med oss rent politiskt, eller hur den påverkar världsekonomin. Utan vad gör den med oss människor? Överallt i sociala medier sprids det ”coronainlägg” som går att dela in i olika kategorier. Att hjälpa varandra, konserter online, virtuella besök i museer. Karantänsinlägg, vad hittar en på då en ska vara fysiskt ensam under en längre tid? Vi känner alla igen det där. Jag tycker det blir svårt att sålla, en blir överöst av coronakrisen, coronalivet, coronavardagen, corona, corona… Vad är det egentligen som blir uppenbart när delar av vår tillvaro tas ifrån oss och kraven ställs på att vi ska vara solidariska med varandra?

Rent medicinskt är det ju begripligt. Jag är ingen expert i infektionsmedicin, epidemiologi eller virologi men jag begriper vad som skrivs och tror jag har grundutbildningen att ändå värdera källorna på ett hyfsat sätt. Vi konstaterar: Många med få eller inga symtom, de flesta blir inte särskilt sjuka, även unga kan bli väldigt dåliga men jämfört med antalet bärare som vi inte ens vet om så är det relativt få, vi måste skydda vissa riskgrupper. Smitta från person till person, framför allt droppsmitta, håll avstånd! Folk dör även utan corona, sköra personer dör av andra infektioner också, såsom influensa. Vi måste försöka finna sans och balans i medieflödet men budskapet är uppenbart: Försök bespara sjukvårdens resurser eftersom det kommer att bli många insjuknanden på samma gång eftersom viruset är nytt och har en tendens att gå ned i lungorna på en del personer. Och folk kommer samtidigt att få sina hjärtinfarkter, blindtarmsinflammationer och höftfrakturer, vilket gör att vården som redan är ansträngd kommer att bli starkt belastad. Det här borde ju alla, oavsett utbildningsnivå, ja även om en gått ”livets hårda skola”, begripa. Men gör de det?

Coronakrisen ställer inte bara krav på att ta till sig den här grundläggande informationen och de klara och tydliga råden från Folkhälsomyndigheten och andra myndigheter. Den ställer krav på intellektet att försöka lyfta sig ur sin bubbla och se ur ett annat perspektiv. Mentalisera, sätta sig in i andras situation. Människor raljerar över personer som är rädda för smittan. Hur kan jag veta vad den andra personen varit med om? Den kanske har njursvikt och därmed är infektionskänslig? Den kanske har sett sjukdomstillstånd hos närstående, som jag inte har en aning om? Den kanske bär på en ångest som jag aldrig kan relatera till. Respektera andra och deras upplevelse av det här!

Hur länge som helst kan jag skriva om mentaliteten ”reglerna gäller inte mig” och hur sörlänningar och stadsbor lär komma åkande med sina glänsande skotersläpar uppefter E12 och andra huvudvägar, men detta finns det tillräckligt skrivet om redan.
Det händer också att det dyker upp 70+-are i media och deklarerar att de minsann inte är rädda för smittan! För de ska ju ändå dö snart! Där behöver vi ju också lyfta perspektivet – om de nu vill dö och skiter i om de blir smittade, hur många har de tänkt ta med sig när de lämnar jordelivet, rent krasst? I så fall får de ju ta och krypa in under en gran någonstans, och inte konsumera någon sjukvård medan de dör sin självvalda hjältedöd i corona. Det är inte en tid för att framhålla sin tjurskallighet när det gäller att göra som en själv vill. Solidaritet gäller. Visst kan väl ändå fyrtiotalisterna, som upplevt Folkhemmet, förstå det?

Solidaritet, ja. Företag kommer fram och lånar ut personal till vården där den är hårt belastad. Det är nu det gäller. Vilka gör det, och vilka gör det inte? Vilka företag fortsätter prioritera i sammanhanget onödig verksamhet för att driva in pengar, och vilka går in i ett beredskapsläge för att kliva fram och hjälpa samhället? Jag noterar, och jag tänker inte glömma.

Världen kommer inte att vara densamma efter det här. Ja, för det finns ju ett ”efter”, det ska vi komma ihåg. Vi kommer att vara förändrade på insidan skallbenet också. Förhoppningsvis till det bättre, förhoppningsvis med fler insikter om vad som egentligen är viktigt.

Och bilan svingas.

Försäkringskassan. Jag försöker förstå hur du som myndighet har gått från att vara en trygghet i vårt samhälle, ett skyddsnät som fångar när fotfästet tappas, till att bli ett stort hot, om inte det största hotet, mot redan utsatta människors sista gnista. Hur kunde du gå från hopp om liv till hopp nedför ättestupan? Från min samarbetspartner i rehabiliteringarna, till den som vad det verkar motarbetar mig?

Men det är inte jag som far mest illa. Det är den utmattade som inte orkar dammsuga sitt eget hus men tvingas arbeta eller söka jobb på heltid. Det är den ångestfyllde som får ett meddelande med vaga hot om hastigt indragen sjukpenning och förlorar kontakten med marken. Det är den deprimerade som just börjat få näsan över vattenytan som får Brevet med stort B, och drunknar.

Och du, Försäkringskassan, du kränker faktiskt mig också. Du saboterar mitt arbete. Du raserar det jag byggt upp med en medmänniska under lång tid.
Min uppgift är att bota, lindra, trösta. Men Försäkringskassan, du gör det helt tröstlöst.

Det händer gång på gång. Nu allt mer igen. Avslag utan förvarning. Synen att dag 180 eller 364 i sjukperioden gör en människa mirakulöst frisk. Total medicinsk inkompetens hos handläggare och medicinska rådgivare. Respektlöst svingande av bilan. Det enda som såras hos mig är fåfängan. De jag försöker hjälpa tappar huvudet.

Att falla till föga

Det var väldigt länge sedan jag sist skrev något i den här bloggen. Huvudämnet under den mest aktiva tiden var förstås Försäkringskassan och dess förehavanden gentemot sina försäkrade. Vad har hänt, varför skriver jag inte mer? Är det rentav så att jag fallit till föga och accepterat läget?

Har jag accepterat att Försäkringskassan fortfarande rycker undan mattan för personer som precis börjat kravla sig upp från bråddjupet?
Förlikar jag mig med att mina ord som läkare, som läkare med specialistkompetens i psykiatri till och med, inte är vatten värda, att min bedömning ständigt ifrågasätts? Har jag börjat tåla att de svaga försvagas, att det sparkas på dem som inte behöver en spark till?
Jag kanske till och med har börjat njuta av att jag själv är ett sådant perfekt exemplar, en sådan som bara biter ihop och arbetar oavsett vad som händer, det är väl bara att sluta sjåpa sig? För sjukdomar, framför allt psykiska sådana, det är ju bara en massa pjåsk och varenda ”försäkrad” är en bedragare som inte vill arbeta.
Jag kanske tycker det är helt rätt, rimligt och riktigt att bedöma en person i Norrlands inland gentemot arbetsmarknaden i Stockholm, att den som skulle kunna sitta som spärrvakt i T-banan utan prut har full arbetsförmåga här hemma och därmed kan säkra sin försörjning?
Jag tycker förstås inte alls det är kränkande heller, att det tillsammans med brevet där det meddelas hot om avslag från Försäkringskassan skickas med ett PM där den ”försäkrade” klämkäckt hälsas välkommen till Arbetsförmedlingen.
Och jag tycker det är en jättebra idé att outbildad personal ser över mina intyg och rådgör med en läkare som sannolikt inte är vald till tjänsten utifrån sin goda och breda kompetens, utan utifrån sin förmåga till total avsaknad av empati.

Självklart inte.
Det hade varit den enklaste vägen, en del tar den och det får stå för dem. Jag gör det inte. Den dagen jag börjar göra det är det dags att byta jobb helt och hållet. Jag kommer inte alltid att lyckas leva upp till det, men mitt mål är att behålla så mycket människovärde som det bara är möjligt hos de personer jag möter. Det är faktiskt enligt mig en av de viktigare uppgifterna som vi läkare har.

10 punkter som jag önskar att Försäkringskassan förstod när det gäller psykisk ohälsa.

Ju längre jag jobbar med det här, stressrelaterade symtom (oftast fulminant utmattning) och deras rehabilitering, desto mer börjar det gå upp för mig att Försäkringskassan saknar en del information om hur saker och ting förhåller sig i den verkliga världen. Så håll till godo!

1. Psykisk ohälsa syns inte om den inte är mycket grav.
”Objektiva fynd” betyder fynd som är lika för alla betraktare utifrån. Det kan vara ett blodvärde, en röntgenbild, fynd vid en operation. Objektiva fynd vid psykisk ohälsa, d.v.s. symtom som inte kan ”spelas”, finns knappt. En kataton patient (som helt enkelt blivit oförmögen att röra sig och är helt genomstel) kunde väl möjligen vara ett objektivt fynd. Patientens svar på frågan ”Hur mår du?” och dess följdfrågor, utgör mycket av min bedömning av ohälsan. Jag ser om patienten rör sig långsamt, ser trött ut, gråter, har svårt att uttrycka sig. Tyvärr kan detta ofta avfärdas från FK som icke objektivt. Betyder detta att psykisk ohälsa som inte innefattar katatoni inte existerar i FK:s terminologi?

2. Jag som läkare träffar patienten i max 60 minuter i en optimal miljö.
En patient med utmattningssyndrom har låga energinivåer. Hen blir fort trött och behöver återhämtning. Ofta kommer detta efter ansträngningen, och inte under den. Patienten har ofta svårt att koncentrera sig och är lättdistraherad av ljud och andra stimuli. Patienten möts i sin vardag ofta av människor som inte tar hänsyn till hens tillstånd utan håller högt tempo på hög kognitiv nivå. Patienten har ofta jobb där hen tar ansvar över andra.
Hos mig är det oftast tyst. Jag kan dra ned mitt tempo, mina energinivåer, hålla en nivå anpassad till patienten. Jag tar ansvaret. Jag ställer frågorna. Det är ÄNDÅ jättejobbigt för patienten. De är ofta helt slut när de går ut från mig, trots att jag anpassar mig. Om jag skulle provocera patientens symtom genom att hålla orimligt högt tempo, använda onödigt avancerat språk osv. så skulle det helt enkelt inte bli hållbart. Jag skulle få patienten att må sämre. Så gör en bara inte. Visst var det bota, lindra, trösta vi skulle?

3. Det finns inga jobb som inte är krävande.
Så är det. Till alla vanliga jobb ska du upp en viss tid, göra dig i ordning, ta dig iväg, finnas i ett socialt sammanhang, utföra någon form av uppgift som är lönsam för någon annan. För en person som knappt orkar dammsuga sitt vardagsrum eller skicka ett SMS så är detta oerhört krävande! Försäkringskassans idéer om påtvingat byte av arbete är många gånger en riktig skräckupplevelse för patienterna. De flesta finner trygghet i sitt gamla jobb och har hela tiden haft målbilden att återkomma till just det jobbet. Hur kan Försäkringskassan bedöma att patienten skulle fungera bättre i ett annat jobb? Är det inte upp till mig och arbetsgivaren i dialog med patienten?

4. Samma människa är på jobbet och hemma.
Vad jag menar är att Försäkringskassan ofta säger att de ju inte kan ta hänsyn till sociala förhållanden. Hur ska det i praktiken gå till? Vilken människa är så funtad att hen helt kan koppla bort arbetet då hen är hemma och helt kan koppla bort hemmet när hen är på jobbet? Om all energi går åt till något jobbigt i hemmet så kommer det att påverka jobbet. Det är samma energidepå. Face it.

5. Allt går inte att beskriva i skrift.
Ja, det är läkarens uppgift att skriva intyg som är begripliga. Vi är också stressade. Vi vet vilka krav det är på att skriva intyg med rätt innehåll och ibland blir det inte så väl formulerat just för att vi inte hinner få ihop tankarna. Vad är det som gör att det är så svårt för Försäkringskassan att då lyfta luren och ringa och fråga mig vad jag menar?

6. Att patienten ger mig ett leende betyder inte att hen är redo att arbeta.
Allt oftare märker jag hur Försäkringskassan fäster all vikt vid fynd som visar att patienten mår bättre. Det noteras noga i bedömningarna att patienten inte är genuint deprimerad, att patienten är delvis avledbar, eller annat. Det är som om arbetsförmågan vore full bara för att patienten kan skratta till över något? Och som nämnt ovan, inte all psykisk ohälsa kommer fram under vårt samtal, jag kan förstå den fast det inte går sätta ord på den. Patienten beskriver sitt dåliga mående men håller sig samman. Kan Försäkringskassan inte förstå att patienten in i det längsta vill bevara sin värdighet även i samtal med mig?

7. Det finns ingen magisk gräns vid 180 eller 365 dagar.
Jag vet ingen sjukdom som går efter tidtabell, förutom möjligen tredagarsfeber. Och när vi pratar om utmattningssyndrom så handlar det ALLTID om ett successivt förlopp. Patientens arbetsförmåga förändras inte över en natt. Och utmattningssyndromet ger blanka katten i om det funnits i just 180 dagar eller 365 dagar. Socialstyrelsen erkänner att utmattningssyndromets kognitiva delar kan vara påtagliga i mer än ett år. Det erkänner inte Försäkringskassan.

8. Utmattningssyndromet följer med patienten oavsett sysselsättning.
Visst kan en utmattning vara arbetsrelaterad. Och ja, att återrehabiliteras i en skadlig miljö kan stjälpa mer än hjälpa. Men oftast så har vi som står rehabiliteringen närmast förstått det i ett tidigt skede. När utmattningen finns där, så finns den där. Den försvinner inte över en natt bara för att patienten byter sysselsättning. Den successiva rehabiliteringen kommer ändå att behövas för att det ska bli hållbart.

9. Skammen är enorm.
Patienten önskar inget annat än att fungera igen. Och det blir inte bättre att bli ständigt ifrågasatt och misstrodd, och i värsta fall av med sin ekonomiska trygghet. Det är försvinnande få människor som inte vill kunna försörja sig själva. Stoltheten är stor. Skammen enorm.

10. Utmattningssyndrom och andra psykiatriska diagnoser ställs med hjälp av kriterier baserade på patientens svar på mina frågor.
Ofta får vi höra från Försäkringskassan att diagnosen är baserad på sjukdomshistoria. Ja? Ska jag ställa en psykiatrisk kriteriediagnos utan anamnes? Hur ska jag annars bedöma om personen är utmattad / har annan psykisk ohälsa? Som ovan nämnt så träffar jag patienten en kort stund under optimala förhållanden. Jag måste bilda mig en uppfattning om hur hen fungerar i andra sammanhang. Då får jag lov att fråga om det, eftersom det inte finns någon som skulle betala några dygns läkarlön för att jag ska kunna följa patienten i hens dagliga liv och bara observera.

Fotnot: Eventuella exempel ovan är fingerade.

Hopplöshetsilskauppgivenkränktstridslysten?

Jag lade på min privata Facebooksida upp en liten film på min 4,5-årige son som satt och knappade på en dator, och menade att det var ungefär så Försäkringskassan ibland verkar tro att våra intyg produceras. Jag vill inte lägga den filmen här i bloggen, men ni kan ju tänka er ungefär hur ett sådant intyg skulle se ut.

Sanningen om hur intyget kommer till, i mitt fall : 11 terminers universitetsstudier, 21 månaders allmäntjänstgöring, 14 månader inom primärvården, 2 år inom psykiatrisk öppenvård, 3 månader på BUP, 3 månader på Internmedicin, 2,5 månader beroendepsyk, 7 månader psykiatrisk slutenvård, äldreteam 1 månad, geriatrik 1 månad, 1 månad äldrepsykiatri, 3 månader neurologi, ytterligare ett år öppenvårdspsykiatri, därefter ett par år deltid på FHV. Under denna tid flertalet kurser framför allt i hur människan fungerar psykiskt. Under olika perioder dygnslånga pass som samjour och som psykjour. Utifrån denna kunskap baserar jag min bedömning på ett eller flera djupgående samtal med patienten samt vid behov somatisk undersökning.
Och Försäkringskassan förringar min bedömning och klipper och klistrar i intygen som när ungen på filmen pysslar.
Nu är det nog.

Jag har själv sett hur ”experterna” uttalar sig kring mitt skrivna ord. Det är uppenbart att de har luckor i de specifika kunskaperna. De vet inte vad olika  läkemedel har indikation för. Rent seriöst – JA, jag har sett kommentarer från folk som kallar sig läkare som hävdar att behandling för ”det och det” saknas när patienten står på precis den behandlingen och det även skrivs i intyget. Det utelämnas delar av mina statusfynd, och sedan hänvisar de till att ”statusfynden är blygsamma” – men tacka fan för det, ni har ju plockat bort hälften!

Jag vet att det här är på gränsen till vad jag borde säga. Kanske jag inte borde ta upp de här skevheterna, kanske jag är illojal mot andra läkare och mot samhället, kanske jag borde tiga och gå på Försäkringskassans linje ”för det är ju så jobbigt med folk som vill vara sjukskrivna” (citat flera tidigare läkarkollegor). Men jag är så rent ut sagt kräkless på det här som försiggår.

Orkar en inte räkna ihop det jag skrev först, så : heltid plus jourer som läkare 2007-2015 med avbrott för mammaledigt i bara 7,5 månad, efter 2015 deltid i olika grad fram till nu. Och jag är ändå en av de hyfsat unga läkarna, det finns folk med flerdubbel erfarenhet. Ändå är våra bedömningar inte värda ett vitten. Det går faktiskt inte beskriva den känsla som vetskapen om hur mina bedömningar förkastas inger.

Hopplöshetsilskauppgivenkränktstridslysten?

Tarmens tabu

Jag vill idag fundera kring ett ämne, som trots att vi människor idag anser oss öppensinnade, är lite tabubelagt. Tarmen.

Min mamma drabbades i höst av coloncancer. Den tredje vanligaste cancerformen om en ser till ett kön i taget (vanligast hos kvinnor är bröstcancer, hos män prostatacancer och sedan kommer hudcancer och därefter colon). Hon är opererad och vid gott mod men det har inte varit lätt att prata om utåt – att få cancer är ett stigma i sig men dessutom i tjocktarmen – usch, smutsigt! Inte så mycket mellan oss (vi har pratat skit hela livet) men i samhället.

Så jag, som sedan många år inte är medlem i svenska kyrkan och i stället vill ge pengar till välgörenhet började kolla efter någon “coloncancerfond”, kanske också mamma skulle ha nytta av en förening eller så – men jag hittar ingenting! Specifika föreningar och fonder finns för många vanliga och mer ovanliga cancersorter men det närmsta jag hittar är någon sammanklumpad “Mag- och tarmförening” och generella cancerföreningar och -fonder. I Sverige verkar det inte heller finnas ett band motsvarande “Rosa bandet” för coloncancer, vad jag har kunnat hitta.

Är det för att det är lite smutsigt och tabu med tjocktarmar, fortfarande? Jag menar förstås att det är bra att andra former av cancer synliggörs, verkligen, men är det inte dags att börja prata om tarmen utan att vika undan blicken?

Det är ett faktum att en del tycker det är pinsamt att köpa toapapper.

Sonen kom hem från förskolan och sa att en inte fick säga “prutt”, för det var “toaprat”. Jag vet inte om det kommer från pedagoger eller andra barn. Men visst kan vi ändå ha lite mer tillåtelse för toaprat? Så kanske fler och fler upptäcker tarmsjukdomar (av alla slag) i tid.

Att klämma igenom brösten eller pungen börjar idag vara självklart. Männen skriker efter PSA-screening (utan att riktigt veta vad de ger sig in på). Varför inte även bli medveten om magen?

Ska det ta slut någon gång?

DSC_0372

Hur är det ens möjligt? Vår ständiga kamp mot Försäkringskassan fortsätter. Jag har inte blivit det minsta mindre kritisk, det är hela tiden aktuellt. Idag blir det mer känslomässigt än politiskt, känner jag. Det måste bli så också någon gång. Hur länge ska vi orka?

Mitt gebit är ju fortfarande patienter med mycket stressymtom, depressioner, ångest. Psykiatri light, kan vi ju säga. Som tidigare nämnt i bloggen, så finns det inga etablerade sätt att bevisa ett utmattningssyndrom på ett helt objektivt sätt. Blodprover, röntgen osv är inte sättet att diagnostisera det här. När jag träffar en patient med t.ex. utmattning så tar jag en ordentlig sjukhistoria. Jag ser hur patienten verkar må i rummet och uttrycker sig. Ofta märks det inte så mycket, vi sitter i ett (oftast) tyst, lugnt rum och tro det eller ej, jag kan faktiskt variera min ordsvadas flöde, om jag vill. Det är en oerhört optimerad situation. Vi går igenom patientens nuvarande funktion på olika områden – alla psykiska på olika sätt förutom möjligen kroppsliga symtom (som dock ofta är sådana som inte är synliga i rummet, t.ex. huvudvärk, klumpkänsla i halsen, värk i kroppen, ont i magen). Vi kan fylla i skattningsskalor, som allt är baserat på patientens upplevelse. Utifrån detta får jag fram en diagnos (kriterier uppfyllda) och en funktionsnivå/aktivitetsbegränsning. Av erfarenhet vet jag hur det är rimligt att planera framåt och kan även lämna utlåtande om det.

THAT’S IT!

Det är bara ett problem. Försäkringskassan förstår inte vad vi skriver. Eller, de förstår inte vad vi skriver om. Vi får i avslagen höra att ”de objektiva fynden är sparsamma”, ”funktionsnedsättningen baseras på upplevelser” och hör och häpna: FMR hänvisar till delar av det som skrivits i intyg, inte hela bilden. Det här är ett etablerat beteende från Försäkringskassan, inget som bara hänt en enda gång (för muppar finns överallt). Hör ni vad jag säger – jag kan skriva att någon är klart deprimerad men det utelämnas då den ack så betrodde försäkringsmedicinska rådgivaren ska motivera ett avslag.

Det här är människor som far illa. De är berättigade till sjukpenning, helt klart berättigade och inte ens gränsfall, och där sitter de på FK och bollar med deras liv, och utelämnar delar av den bedömning jag gjort. Det är inte etiskt.

Det är fan inte etiskt. Jag tror jag har fått nog.