Varför är borgarna så rädda för att låta arbetstagarna komma till tals?

Idag har Centern och Moderaterna försökt stoppa Umeå kommun från att vilja samverka med arbetstagarnas representanter i arbetet med att främja hälsan i arbetslivet. För dem var det viktigt att involvera näringslivet i detta arbete, men de anställdas representanter däremot ville de inte ha med i det arbetet. Man tar sig för pannan!

Bakgrunden till detta är den gemensamma avsiktsförklaringen för god, jämlik och jämställd hälsa som är ute på remiss, och som ska sedan – när den blir färdig – utgöra ett stöd för Länsstyrelsen, region Västerbotten och kommunerna i länet i deras arbete för att främja folkhälsan.

Ett av de 8 målområden som den nationella folkhälsopolitiken arbetar med för att skapa förutsättningar för god och jämlik hälsa i hela befolkningen är arbete, arbetsförhållandena och arbetsmiljö. Det är känt att arbete och arbetsmiljö är centrala områden för att uppnå jämlik hälsa. De som har arbete har i regel bättre hälsa än de som är arbetslösa, men detta samband mellan arbete och hälsa förutsätter en bra arbetsmiljö. Gynnsamma arbetsförhållanden ger personlig utveckling, hälsa och välbefinnande, medan ogynsamma arbetsförhållanden ökar risken för ohälsa. Personer i arbetaryrken har generellt sämre arbetsmiljö, och tillgången till företagshälsovård är sämre inom kvinnodominerade yrken än inom mansdominerade – för att nämna några exempel på ojämlika förutsättningar för ett hälsofrämjande arbetsliv.

I det utkast till gemensam avsiktsförklaring för god, jämlik och jämställd hälsa som regionen och kommunerna i länet håller på att yttra sig om nämns därför näringslivet som en viktig aktör att samverka med. Detta utifrån att ”folkhälsoinsatser i form av goda arbetsmiljöer, säkra arbetsplatser och hälsosamma levnadsvanor hos medarbetare är av grundläggande betydelse för en framgångsrik verksamhet”. Flera organisationer inom näringslivet har därför fått möjlighet att agera remissinstans.

Vad som jag kan tycka är olyckligt är att dokumentet inte skickades till arbetstagarorganisationerna för remiss. Arbetstagarorganisationerna har en lång tradition av att arbeta för en god arbetsmiljö, många gånger i motvind och med motstånd från arbetsgivarhåll. Att ha enbart näringslivsorganisationer som bollplank och samverkansaktörer riskerar att frågor som är viktiga utifrån ett arbetstagarperspektiv inte lyfts. För inte är det näringslivet som kommer lyfta vikten av att arbeta för att minska otrygga anställningar – bara för att ta ett exempel. Arbetstagarnas röster är viktiga i det här arbetet, inte enbart arbetsgivarsidans.

Av det skälet föreslog Socialdemokraterna i Umeå kommunstyrelsens hållbarhets utskott idag att kommunen bör ange i sitt remissvar att den gemensamma avsiktsförklaringen bör förtydliga att denna samverkan ska ske med arbetsmarknadens parter (dvs inte bara näringslivet, utan också motparten). Det är väl inte ngt kontroversiellt med detta, kan man tycka. Men såväl Moderaterna som Centern reagerade starkt emot.

Jag själv sitter inte som ledamot i utskottet, men fick beskåda det hela i egenskap av adjungerad från Region Västerbotten, och jag vet att det är flera remissinstanser som funderar i samma banor. Enligt M och C, som röstade nej till förslaget, så var det för att den lyftes på sittande möte. Men varken V eller Mp hade några problem med att ställa sig bakom. För Moderaterna och Centern var det däremot ingen självklarhet att arbetstagarsidan ska involveras i det folkhälsofrämjande arbetet i arbetslivet som man vill involvera näringslivet. Man tar sig för pannan!

Det här är ingen tillfällighet. Det är ju ett mönster som borgerligheten uppvisar varje gång man behandlar arbetsmiljöfrågor. I våras röstade de emot att utvidga de regionala skyddsombudens tillträdesrätt till arbetsplatser, och nu vill de även stänga ut facken från folkhälsoarbetet. Men arbetsgivarsidan däremot är välkommen. Det är ju vansinnigt! Varför är man så rädd för att låta arbetstagarnas perspektiv komma till tals?

Vad händer efter Corona

Utbrottet av coronavirus har inneburit snabba och stora förändringar för de allra flesta. Från ena dagen till den andra har vår vardag ställts om. Även den politiska dagordningen har förändrats.

Regeringen har varit snabb på att agera. Bland de första åtgärder som vidtogs var att tillfälligt avskaffa karensavdraget och slopa skyldigheten att visa upp läkarintyg. Staten tog även över sjuklöneansvaret från arbetsgivarna och flera krispaket har tagits fram för att mildra konsekvenserna för jobb och företag. Bl a införs ett system för korttidspermittering där arbetsgivare slipper säga upp genom att anställda får gå ner i arbetstid och staten går in och ersätter den anställde för inkomstförlust. En företagsakut har inrättats riktad till små- och medelstora företag med sänkta arbetsgivaravgifter och hyresrabatter inom utsatta branscher. För att fånga upp dem som trots detta förlorar jobbet, blir det lättare att kvalificera sig till a-kassan och ersättningen höjs. Arbetsförmedlingen får större resurser för att bedriva aktiv arbetsmarknadspolitik.

På regeringens initiativ har flera företag ställt om sin produktion för at säkerställa att vården har tillgång till skyddsutrustning och apotek får inte lämna ut mer läkemedel än vad en patient behöver för en 3-månadersperiod. Kommuner och regioner får också resurser, liksom organisationer som jobbar med våldutsatta barn och kvinnor.

Dessa är bara några av de åtgärder regeringen vidtar och fler lär följa. Kommunen har också vidtagit en rad åtgärder som att inrätta en företagsakut och möjliggjort för gymnasieelever att hämta sin skollunch. Region Västerbotten har å sin sida avsatt 25 miljoner för att hjälpa småföretag som drabbats extra hårt bland annat.

Men den här krisen har även krävt uppoffringar från oss alla, som har fått begränsa våra liv. Det är i tider som denna som vi märker väldigt tydligt hur betydelsefullt var och ens bidrag kan vara. Att tvätta händerna, avstå från en påskresa, eller erbjuda sig att hjälpa grannen med att åka och handla kan låta som småsaker, men betyder väldigt mycket. Det är som att vardagssolidariteten har fått sin renässans.

Vi ser hur avregleringen av apoteksväsendet har bidragit till medicinbrist, hur de gigantiska skattesänkningar som skett under 8 år av alliansstyre bidragit till resursbrist, och hur en eftersatt arbetslöshetsförsäkring lett till att stora löntagargrupper stått utanför. Ingen vet hur länge den här pandemin kommer att pågå. Men den stora frågan blir om vi kommer att kunna dra lärdomar av det inträffade eller om vi kommer att låtsas som om ingenting och återgå till busines as usual när den här krisen är över.

En sak är säker. De olika yrkeskategorierna inom vård- och omsorg som riskerat sin egen hälsa för allas vår skull, kommer inte att finna sig i att fortsätta vara underbetalda. De har med sina insatser visat att samhället inte klarar sig utan dem, och det kommer de att påminna Sveriges kommuner och regioner om i den kommande avtalsrörelsen. Är vi då skattebetalare beredda att betala för vad deras arbete egentligen är värd?

Vi kan inte fortsätta låtsas som att en underfinansierad välfärdssektor klarar av sina åtaganden. Inte heller att en avreglerad hyresmarknad, en urholkad sjukförsäkring, och en försämrad arbetsrätt ger människor trygghet i tillvaron. Vårt behov av att ställa upp solidariskt för varandra gäller lika mycket i det stora som i det lilla. Ska vi laga de sprickor som lett till att vårt samhälle glider isär, måste vi prioritera våra gemensamma behov före storfinansens kortsiktiga vinstintressen.

Ett förslag som hade kunnat rädda liv!

Idag är det Workers’ memorial day – en dag för att minnas och hedra all arbetare som dött på jobbet. Varje år dör över 2 miljoner människor på arbetsplatser runt om i världen. I Sverige dog 46 personer i arbetsplatsrelaterade olyckor i fjol. Det är 46 personer som kom till jobbet och kom aldrig hem. Och detta är bara toppen av isberget. Betydligt fler dör av arbetsrelaterade sjukdomar än olyckor. Varje år dör tusentals i Sverige av arbetsrelaterad stress, nattarbete, avgaser och ihållande fysiskt tungt arbete enligt Arbetsmiljöverket.

Den s-ledda regeringen har antagit en arbetsmiljöstrategi och en nollvision mot arbetsplatsolyckor. Budgeten för arbetsmiljöinspektörer har förstärkts och dödsolyckorna i arbetet har minskat årligen sedan 2018. Men 46 döda i fjol är fortfarande en hög siffra, och regeringen har föreslagit att de regionala skyddsombuden även ges tillträde till arbetsplatser med kollektivavtal där facket saknar medlemmar – ett förslag som M, Kd, C, L och SD har aviserat att de tänker fälla i riksdagen.

Enligt Arbetsmiljöverket hade flertalet dödsolyckor kunnat undvikas om arbetsgivaren hade genomdrivit ett bättre systematiskt arbetsmiljöarbete. I det avseende spelar skyddsombuden en viktig roll genom att bevaka att arbetsgivaren tar sitt ansvar och följer arbetsmiljölagstiftningen. Arbetsplatser utan skyddsombud befinner sig därmed i en utsatt position – ngt som det här förslaget om utvidgad tillträdesrätt för regionala skyddsombud kan göra något åt.

Samtliga fackliga centralorganisationer, liksom Arbetsmiljöverket och Arbetsförmedlingen ställer sig positiva till förslaget. Migrationsverket framhåller att förslaget är relevant för att nå arbetstagare som annars varit skyddslösa. Men att regionala skyddsombud ska kunna bevaka att arbetsgivaren följer arbetsmiljölagen även på arbetsplatser med kollektivavtal där facket saknar medlemmar är något som inte faller Svenskt Näringsliv i smaken. På beställning av Svenskt Näringsliv har den borgerliga riksdagsmajoriteten aviserat att de avser att fälla förslaget. Detta mitt i en pandemi, där vikten av skyddsombudens roll i det systematiska arbetsmiljöarbetet inte nog kan betonas. Det är minst sagt oansvarigt!

Vi vill uppmana alla att visa hur viktigt denna fråga är genom att visa att du står bakom. Vi minns de döda och vi kommer att kämpa för de levande!

Låt proffsen vara proffs

Igår och iförgår hade vi regionfullmäktige, och precis som det alltid brukar vara, så lämnade jag mötet med en känsla av att många ledamöter inte riktigt verkat förstå vad de har för uppdrag.

I tisdags yrkade nämligen Liberalerna på att räddningstjänsten ska ge naloxon. De fick stöd av Centern, Kd och en moderat ledamot. Jag har aldrig tidigare varit med om att specifika preparat diskuteras i regionfullmäktige. Den frågan är ngt som de olika professionerna i verksamheterna har kompetens att avgöra, det är ju ingenting som vi politiker ska gå och peta i.

Vårt regionråd med ansvar för hälso- och sjukvård Anna-Lena Danielsson (s) fick gå upp i talarstolen och förklara på ett väldigt bra och pedagogiskt sätt för de borgerliga ledamöterna i regionfullmäktige att vi som regionpolitiker inte kan gå in och i detalj besluta vilka mediciner som hälso- och sjukvårdspersonalen ska ge patienterna. Vi är inte mot naloxon, men regionfullmäktige kan inte besluta om enskilda medicinpreparat.

anna-lena

Nu fick inte Liberalerna igenom sin motion, men det är ju ändå rätt galet att 27 av 71 ledamöter röstade för det. Vi har alltså 38% av ledamöterna i regionfullmäktige som inte har förstått vad de har för uppdrag och som tror att de är där som politiker för att avgöra vilka specifika läkemedel som ska användas i hälso- och sjukvården. Herregud man tar sig för pannan!