Jag gjorde ett försök till att förklara min poäng just på facebook. Då skrev jag såhär:
Det är allt ett väldigt intressant ämne, just facebook och facebook- vänner. Det är ju en väldigt blandning av människor en är vän med, alla av olika anledningar och alla har en olika relationer med. Likväl som jag är vän med min pappa är jag vän med någons bekants bekant. Jag har verkligen ingenting emot det, tvärt om! Och jag har ju självklart ingenting emot att bli gratulerad (det är ju väldigt roligt!). Det som är tråkigt att de som aldrig någonsin uppmärksammar något en gör, endera på facebook eller i det verkliga livet, känner ett sånt stort behov av att skriva ”grattis” bara. för. att. Det handlar inte om att en tvingas vara väldigt nära vän med någon för att ”ha behörighet” att gratulera, alla får gratulera och vara vänliga. Men ska en hälsning skickas tycker jag att den i alla fall kan vara så pass personlig att personen i fråga känner att det blir en hälsning av det hela. Ska det va, ska det va.
Jag tycker att det kan jämföras med att vara snäll och bjuda på godis från en godispåse. ”Du får ta vilken godis du vill, men inte de stora eller de godaste”. ”Jag gratulerar dig, men tro inte att jag egentligen bryr mig”.
Jag är rädd att poängen fortfarande inte har nått fram. Min poäng är inte att kategorisera mina facebookvänner till en grupp som ”får” gratulera och en som inte får det. Heller inte att kritisera de som gratulerar mig och heller inte kritisera de som inte gör det.
Min poäng är att jag är så less på den slentrianmässiga trevligheten, som blir jobbigt tydlig dagar som denna. Kommentaren ”Men vi får ta och ses någon dag” som droppas till en gammal bekant som en möter på ICA hamnar i samma kategori. Båda vet att det inte kommer att ske, så varför ens säga så? Det är en jobbig påklistrad trevlighetsfasad som alla tar för givet uppskattas. Jag uppskattar den inte.
