Jag tycker några saker är väldigt intressanta utifrån kommentarerna jag har fått om den här statusraden på facebook:
Alla mina älskade vänner och släktingar. Jag må älska er, men jag fullkomligt hatar det faktum att ni är så jävla dumma att ni inte kan tänka till en extra gång innan ni gillar sidor här på Facebook som främjar främlingsfientlighet.
Intressant 1: handlar om att jag får kritik för att jag kallar de som läser för jävligt dumma. Så är inte fallet. De enda som jag tycker är jävligt dumma är de som ”gillar” rasistiska sidor på facebook. Om du inte ”gillar” såna sidor så tycker inte jag att du är jävligt dum. Svårare än så är det inte.
Intressant 2: handlar om att ingen reagerar över att det finns de som ”gillar” just den rastistiska skiten. Tänk vad fint om jag hade fått kommentarer i stil med:
Ja, att dom inte vet bättre, dom där rasisterna
eller
Vad bra att någon äntligen sätter ner foten och markerar sitt missnöje
eller
Vad stark du är som vågar kritisera ett sånt invant mönster
men istället tar folk åt sig för att jag tycker dom är jävligt dumma, inte att jag tycker att dom är rasister.
Är det inte tragiskt att de hellre är rasist än jävligt dum?
Eftersom det var jag som kommenterade på det där med att kalla folk ”jävla dumma”, så får jag väl svara på ditt svar på min kommentar.
Läs det jag skrev igen, för jag skrev inte, ej eller antydde, att du kallat samtliga läsare för ”jävligt dumma”. Du skrev i det originella inlägget att ”de som gillar ’sidan X’ är jävligt dumma” och därifrån menade jag att du inte vinner över någon om du attackerar folk med sådana kommentarer. Hur ska de reagera, tänker du? ”Oj, jag blir kallad ’jävligt dum’ här, för att jag gillade den där sidan. Nu har jag sett sanningen och ska bättra mig.” Nej, jag tror nog att om den/de som gillade den där facebook-gruppen faktiskt läste din kommentar, så blev de bara mer arga anti det som du vill förmedla.
Hur skulle du själv reagera om du kanske gjorde något inte väldigt intelligent och någon blir arg och kallar dig för en jävla idiot? Skulle du gilla det?
Och det har inte att göra med huruvida någon faktiskt är dum eller inte, det har att göra med att vara strategisk när man vill få igenom sitt budskap. Att faktiskt få en person som gjort eller sagt något klumpigt/dumt/ogenomtänkt att inse, att det där kanske inte var så bra. För att lyckas med det kanske man inte bör använda ord som kan skjuta från den tänkta lyssnaren ännu mer.
Sedan fick du ju massa ”gilla” på den posten, så medhåll har du alltså. Att vara rasistisk är ju faktiskt fortfarade en vedertaget ”svag sida”, så att framhäva att någon gör gott som säger nej till rasism, det vore kanske överdrivet. Att rasism växer inom samhället är dock också ett faktum och det är bra att du belyser det. :)
Här är poängen: Du fick ditt medhåll. Och de som gillar det du skriver tycker redan att främlingsfientlighet och rasism är fel, varför skulle de skriva ut något de redan tar för givet? De som inte tycker som du kommer inte hylla dig, inte minst när du använder sådana ord mot dem.
Jag tycker det är intressant det där. Just den där typen av inställning är så typiskt just för frågor om rasism. Det ska mysas och gosas och ingen vill riktigt ta i frågan. Då blir ju en av konsekvenserna att det smälter in vardagen och normaliseringen sker ju utan problem. Jag är less på det. Då tar jag mycket hellre smällen för att några tar lite illa upp för att jag säger att de är dumma för att de gillar den typen av propaganda. Jag tycker att alla som är rasistiska i smyg eller helt öppet ÄR dumma i huvudet. Jag måste säga att jag tycker att det är helt legitimt att jag faktiskt får tycka så också. Sen tror jag inte att min åsikt om deras intelligens kommer ändra deras syn på personer med en annan etnisk härkomst utan det är där motargumentet kommer in och det är där jag och andra med mig får visa vad vi kan erbjuda istället. Läser en hela inlägget tycker i alla fall jag att min poäng kommer fram väldigt tydligt, men ska delen ”ni är jävligt dumma” läsas för sig är det ju inte konstigt att budskapet blir lite blurrigt.
Klart du får tycka att människor är dumma i huvudet, det säger jag inte emot. Du får både tycka och uttrycka sådana åsikter. Min poäng är: är det den smarta vägen? Om du faktiskt menar att rasister är dumma i huvudet visar det nog mer på din ovilja att sätta dig in i och förstå hur dessa människor tänker och handlar, snarare än din rebelliska natur och ditt sätt att stå upp för vad du tycker, säger jag.
Sedan talar jag inte om ”mys och gos” men vill du läsa det jag skriver med felkorrigerade glasögon, varsågod. Jag talar om förståelse och hänsyn till en av de mer utmärkande dragen hos alla människor: Hur särpräglade vi är och olika vi tycker om saker. Visst, du behöver inte tycka som andra eller gilla det andra gillar och du har all rätt att kalla folk idioter eller vad som helst du behagar. Men hur verkar du för ett bättre samhälle, om du själv inte kan visa hänsyn eller förståelse för sådant du inte gillar eller håller med om? Hur skiljer du dig från de där dumskallarna du själv blir arg på?
Debatt och mothugg är något viktigt: vi behöver inte mysa och gosa med varandra. Men kanske skulle det inte skada att skärskåda sig själv en aning, fundera på vad man vill nå och om ens attityd står till gagn för det man strävar efter.
”Men hur verkar du för ett bättre samhälle, om du själv inte kan visa hänsyn eller förståelse för sådant du inte gillar eller håller med om” – Ja David. Om det inte har gått upp för dig tidigare så engagerar jag mig en hel del politiskt med allt vad det innebär. Det är där jag att jag kan få igenom saker och ting. Att jag skriver som jag gör här på bloggen och en del på facebook är mitt personliga komplement till det jag försöker göra politiskt. Det är mest för att belysa problem, inte för att lösa dom. Om vi nu tar statusen ovan som exempel tror inte jag att jag med den kommer bekämpa all rasism i världen, däremot tror jag att det kan få ganska många att hajja till och då går mitt politiska in istället med reformer, social tolerans och att visa på ett annat sätt att leva. Dock tycker jag att den här diskussionen har gått i från ämnet. Vill du komma med åsikter som hör vill ämnet rasism är du hjärtligt välkommen, diskutera gärna rasism och förtryck, men om du börjar kritisera hur jag gör saker och ting så blir jag less. Det handlar inte om nån konstruktiv kritik utan är mest ett uttryck för att du vill tycka saker men har ingenting att tycka om, och då börja du tycka saker om hur jag gör saker. Det är något helt annat.
Anektot: Du är den tredje mannen den här veckan som berättar för mig HUR, inte vad, jag ska tycka. *plats för insikt*
Nej, jag vill påstå att jag rakt igenom hållit mig till ämnet. Förutsatt, förstås, att rubriken ”Reaktioner till några statusrader” indikerar vad ämnet i detta inlägg handlar om. Det är i alla fall vad jag har använt som underlag i diskussionen. Nu låter det på dig som om vi diskuterat rasism och förtryck i större allmänhet, vilket vi inte gjort; vilket inte varit ämnet i din blogg, om jag inte missförstått rubriken (och innehållet) fullkomligt.
Det är fantastiskt att du kämpar och engagerar dig politiskt, strävar efter ett öppnare samhälle. Men faktiskt belyser du min poäng ytterligare när du poängterar din politiska ställning: Som politiker, om man får gå så långt att kalla dig så (kanske ”aspirerande politiker”?), är det ännu viktigare att akta sig för vilka uttryck man använder, i bloggar och på facebook. Båda två är ställen som vem som helst kan komma åt (ja, facebook är aningen mer exklusivt men med tanke på att jag vet hur många kontakter du har skulle jag inte kalla det för ett ”privat” forum). Det är platser som andra kan se vad du skriver och använda det emot dig. NU är jag däremot bortom ämnet, men det är mest din del, som du tog upp ditt politiska arbete, medan min kommentar om hur du verkar för ett bättre samhälle handlade mer om vilken attityd man håller till det/de man inte gillar.
Jag har verkligen inte slut på argument, utan snarare har jag försökt förtydliga min poäng i ämnet: Varför du fått de reaktioner du inte riktigt väntat dig när du skrev ditt originella inlägg på fb. Det är vad jag skrivit om. Och att diskutera retorik och övertalningsstrategi är, i min mening, lika viktigt som något annat ämne. Visst vill jag tycka, det vill du också, och jag diskuterar för att jag såg något jag själv reagerade på (ditt ordval mot en eller flera personer, vilka har gjort något du inte kan hålla med om). Det är ett ämne jag intresserar mig för och, om jag får vara så fräck, något jag faktiskt vet en del om. Jag diskuterar gärna rasism och förtryck, men det är inte vad grunden till denna diskussion varit, så det spar vi till en annan gång.
Jag har vid minst ett tillfälle under diskussionen uttryckligt skrivit ut att du får tycka precis som du vill och jag har aldrig skrivit ”så här ska du säga/tycka, du kan inte säga/tycka så där”. Jag har givit förslag till alternativ och belyst vissa motsägelser i att skriva så som du valde att göra. Inget mer. Det skulle jag faktiskt mycket riktigt sortera in under ”konstruktiv kritik”. Jag har verkligen inte sagt ”du är en idiot som gör sådär, lägg av”. Det vore inte konstruktivt och jag tycker heller inte så.
Sedan får man nog faktiskt se det så, att om tre personer reagerat på hur du valt att konfrontera den/de som gillade den där fb-sidan, då är nog den där ”platsen för insikt” till mer för dig, inte mig…
PS. Kul att du valde att tydligt skriva ut att de tre personerna är män. Osäker på vad det har att göra med vår diskussion, men du hade säkert en bra anledning till att inkludera den detaljen? DS.
Min poäng som jag vill belysa är hur killar har en tendens att hela tiden berätta för tjejer hur vi ska göra saker. Det är ett konstant inslag i allt. Det är ingenting ovanligt och det är jag fruktansvärt less på. Du citerade precis dig själv, och det skulle jag vilja belysa ytterligare för att göra min poäng och min ovilja att ta till mig din kritik som konstruktiv är när du skriver: ”Jag har givit förslag till alternativ och belyst vissa motsägelser i att skriva så som du valde att göra”. Absolut, tycker du att jag är provocerande och du tillsammans med andra tar illa upp av det jag skriver må det vara så. Med tanke på att jag provocerar inom ämnen som föder förtryck, såsom patriarkat och rasism, ser jag ingen anledning att vara ”fin i kanten”. För mig är det samma sak som när feminister får kommentarer att ”det vore bra om du sminkade dig för då kan folk ta till sig det du säger lite bättre”. Det må så vara, men tillslut blir det en principsak. Varför ska jag rätta mig inför ett förtryck jag själv är ett offer för?
Jag förstår din poäng och har själv erfarenhet i andra sammanhang av just problematiken kring att ha en blogg. Jag vet att precis allt vändas mot en till ens nackdel, och då spelar det ingen roll om jag så skriver något om teddybjörnar eller kallar folk som är rasister för idioter. Och det du skrev om att ”jag bör sätta mig in i någon annans åsikter och tankar för att kunna skapa förståelse”, så är det inte allt. Att förstå är inte samma sak som att acceptera. Jag väljer att inte acceptera. Jag förstår hur folk tänker och jag accepterar dem som personer att de tycker det, men jag accepterar inte vad det får för konsekvenser i det långa loppet. Det är skillnaden. Jag ser var ett första steg gör för hela dansen och därför vill jag avbryta redan där.
Sen undrar jag verkligen var behovet sitter i att ifrågasätta så enormt mitt sätt att skriva. Om du tycker att jag skriver ”fel” ser jag hellre att du tar det till dig och använder dig av det själv istället för att se ett behov att behöva förändra mig. Håller du inte med?
Detta blir det sista jag skriver. Detta leder inte någon särskild vart och du upprepar dig i att dra det jag skriver till felaktiga ytterligheter. Jag börjar med att punktera, i punkter, ditt förra inlägg:
1). Var citerade jag mig själv? Det gjorde jag inte. Läs all text i mitt senaste inlägg som står inom situationstecken och säg mig var exakt du finner raden där jag citerar mig själv. Möjligtvis att jag refererar till något jag skrev tidigare, men det är inte detsamma som ett citat. För övrigt, om jag hade citerat mig själv, så hade det varit för hänvisa till ett tidigare inslag i mina argument och ett fullkomligt legitimt sätt att föra en skriftlig debatt.
2). ”Varför ska jag rätta mig inför ett förtryck jag själv är ett offer för?” (<- Citat.) Vänta nu, du är inte ett offer för rasism. Du menar väl inte att du just gjorde ett skidslag, över till att handla om feminism? Varför drar du upp feminism i detta ämne? För att berättiga intolerans mot saker du inte gillar? Varför ser du mig bara som en kille som försöker berätta för en tjej hur hon ska göra? DET är vad jag kallar orättvist och inte särskilt feministiskt. Jag finner mig ganska ofta en den här sortens diskussioner och, om det är en tröst, så är de flesta av dessa diskussioner mot andra killar. Kan det inte bara vara så, att vi är två personer som diskuterar med varandra, på lika villkor?
3). Du har missförstått det där med att "förstå" och "acceptera" i sammanhanget. Ja, du förstår kanske rasisters sinnelag. Nej, du accepterar inte rasism. Där är vi på det klara. Men att inte acceptera betyder inte att det måste användas svordomar och skällsord för att få sin poäng igenom, inte minst när du gör det på ett väldigt direkt, personligt vis (att skriva direkt till den/de som gillade sidan, de vet ju att det är dem du syftar på, samtidigt som alla dina andra fb-vänner också ser ditt inlägg). Diplomati är en väg att gå också.
4). Du skriver det förvisso inte, men jag får känslan av att du fått för dig att jag på något sätt försöker försvara rasisterna eller rasism i allmänhet, som om det är där våra meningar går isär. Det är det inte, det är BARA formuleringsfrågan jag intresserar mig för. Och ärligt talat, det sista du skrev, det kunde inte vara längre från sanningen. Jag vill förändra dig lika mycket som jag vill förändra resten av världen: Inte alls. Jag råkar finna detta ämne värt att diskutera, jag är egentligen säker på att du ser nyttan i att uttrycka sig på så sätt att man smidigast och smartaste sättet når det resultat man vill åt (i detta fall fjärma folk från att falla in i rasistiska tankemönster). Du inser nog att det visst spelar roll om man "skriver något om teddybjörnar eller kallar folk som är rasister för idioter". Men att du nu gjort detta till en principfråga: Du tänker inte ge mig rätt. Punkt.
Så nu är jag färdig. Jag gillar inte rasism och det är förargligt att den växer runtom i världen. Men jag kommer aldrig gå med på att det är ett lika bra sätt att kalla folk "jävligt dumma", som att på ett seriöst och sansat sätt ta upp ämnet med de vederbörande, fråga varför och försöka ge perspektiv. Och även om man är förbannad så tror jag på att hålla sin ilska i schack, hellre än att – på ett mycket kontraproduktivt vis – konfrontera med frånstötande ord. Du frälser de redan frälsta, det är allt.
Och hela anledningen till att denna diskussion gått såhär långt, å min sida, är att ditt blogginlägg var direkt i anslutning till min kommentar på fb (och att jag gillar att diskutera, förstås). Först ville jag förklara mig mer ingående. Sedan, när du inte ville se det ur något annat perspektiv än ditt eget, blev jag benägen att åtminstone försöka, för jag har träffat dig och vet hur smart du är. Nu, när det börjat spåra ur, med att du till exempel drar in feminism i en diskussion om formuleringsalternativ, så blir jag litet irriterad och känner att det inte finns någon nytta i detta.
Jag hade en så enkel poäng som "Eftertanke" och istället har det blivit tal om att jag försöker berätta för dig hur du ska göra, att jag är en man som förtrycker dig genom att berätta för dig, som är kvinna, hur man ska bete sig och att du helt enkelt inte kan acceptera rasism. Det sista där, det är förståeligt, men har faktiskt inget att göra med vad jag försökt ge uttryck för i denna debatt.
Tack för mig.
"Jag förstår din poäng och har själv erfarenhet i andra sammanhang av just problematiken kring att ha en blogg."
Får väl se citatet ovan som det närmsta som det kan komma ett bifall.
Hej!
Tänkte flika in lite tvärt.
Varför är det alltid så att förklaringsbördan ska ligga på de som kritiserar den rådande samhällsordningen? Varför måste de som kritiserar rasism vara försiktiga, strategiska och retoriskt korrekta (dvs, normbrytande åsikter bör framföras dolt i välmening och inte med den ilska som den faktiskt består av) för att kritiken ska tas som legitim? Det om någonting räcker för att ta tempen på dagens debattklimat. Det skrämmande är att gränserna förskjuts mer och mer, och mildare och mildare saker ses som subversiva, kontroversiella och benägna att röra upp känslor hos de med tolkningsföreträde – en dålig sak, blir vi tillsagda – för vi vill ju ”vinna”.
Och varför handlar det alltid om att ”vinna”’? – ett märkligt koncept jag ofta själv mött när jag haft just denna pseudodiskussion (kritik av kritik). Vinna vadå, undrar man. Göra alla glada? Framföra sin åsikt utan att någon märkt att man framfört den? Vagga in folk i en tro om att vi alla egentligen håller med varandra? Det gör vi inte! Det finns en maktstruktur som många känner sig väldigt bekväma i. Dessa människor skulle bli fruktansvärt obekväma om denna maktstruktur utmanades/förändrades/störtades (håll tummarna!).
Just därför är det otroligt viktigt att vi inte låter våra argument och fördömanden avtrubbas. Vi söker efter förändring, och denna kommer inte uppnås genom att vi går med på en ständig förskjutning av debattklimatet/verklighetsbeskrivningen till höger, i all dess mening (mer rasism, mer sexism, mer tillbedjande till den nyliberale marknadsguden osv).
Det känns bara så otroligt ologiskt att sitta och behöva försvara en ilska man känner och dess uttryck, till exempel i Lindas fall, över att bekanta och vänner dragits med i en rasistisk samhällsdiskurs. Jag vet inte hur många gånger man blivit knäppt på näsan för att ens kritik inte är framfört på ”rätt sätt”. Det är ingen ny diskussion, inga nya punkter av kritik (pseudokritik då, eftersom du inte kritiserade Lindas hållningspunkt, utan hur hon framförde den), helt enkelt absolut ingenting nytt under solen. Mycket trött diskussion.
Tack för mig.
Och jo, ”kritik” (härskartekniker) av detta slag framförs i absolut majoritet av män mot kvinnor. Men det kanske är en senare diskussion.