Att jag är politiskt aktiv gör mig inte till en slaskhink.

Jag skulle vilja säga att det jobbigaste man som vanlig dödlig kan syssla med under tvåtusentalet är att vara genusmedveten och politiskt aktiv. Det är få saker som, för det första, är så svårt att släppa. Det är något som aldrig går att lämna hemma, på mötet, på internet. Dessa analytiska glasögon är inte glasögon, det är mina ögonglober som inte går att bara pluppa ur och lägga i vatten till att jag känner mig redo för nästa analytiska sammandrabbning av ett politiskt dilemma. Nej, ständigt är de där och på något sätt kräver ett starkt psyke för att inte låta dessa analyser äta upp en inifrån, närda på irritation och frustration. För det andra är det få antaganden som får så mycket skit och dubbelbestraffning. Det är helt fullkomligt omöjligt att göra alla nöjda. Du är alltid ständigt ifrågasatt, att även när du gör något bra så ska du alltid göra mera. Det hjälper inte att du står ute natt efter natt och delar ut mackor och kaffe med mål att öka den politiska medvetenheten, varför hjälper ni inte de fattiga barnen i extra fattiga länder? Det hjälper inte att att du jobbar stenhårt för att sänka de svindyra busspriserna i din hemstad, har du inte tänkt på att det finns giftiga ämnen i plast som kan orsaka cancer? Det hjälper inte att du kritiserar den patriarkala överordningen som skapar oacceptabla kulturer som direkt eller indirekt skadar i stort sett alla i detta samhälle, har du tänkt på den rasism som gömmer sig överallt i vårt samhälle?

Bör jag ta detta som en komplimang? Att alla dessa människor ser mig som en slags överkraft som har makten att ändra allt dåligt som finns i världen eller är det bara så krasst att det är en form av slött slentrianmässigt gnäll som jag blir utsatt för? Jag är fullständigt medveten om att det är en dubbel bestraffning jag blir utsatt för, damn me if jag gör något, det blir ändå fel beslut jag tar och damn me if I don’t för då gör jag inte tillräckligt. Det är också som att en inte längre är en vanlig människa utan någon form av politisk slaskhink. Det finns ingen respekt för det tysta morgonkaffet lyssnandes på radio, den snabba turen på stan för att köpa trosor eller den extra minuten väntan när bussen en är sen. Slaskhinken, dvs jag, är alltid tillgänglig:

• ”Nu har partitoppen tabbat sig igen, är det inte förjävligt hur allting ska gå åt mitten hela tiden. Hur jobbar ni med det, att behålla den ideologiska politiken inom socialdemokratin?”
• ”Kolla vad fult dom bygger om i centrum, att en massa politisker ska bestämma över folkets huvuden. Folket borde få bestämma hur vårt centrum ska se ut! Och så ska det vara en ’demokrati’ vi lever i”.
• ”Ja, att bussen är sen är ju ytterligare ett symptom på de slarverier som sker i budgetarbetet. Visste du att man satsar flera hundra tusen kronor på kultur när inte ens bussarna kan komma i tid!”.

Och själv står man där, mumlandes och funderande på hur man ska kunna svälja den där skiten, komma med något konstruktivt som kommer att skapa förståelse och behålla någon form av sans. När förstår folk att slaskhinken inte är öppen? Och att jag som politiskt aktiv inte är en slaskhink?När man går därifrån undrar man, än en gång, hur mycket skit ska vi egentligen behöva ta?

Jag skulle vilja säga ingen alls. Jag tror inte på allmänt gullande, skulle aldrig truga. Det är en av de värsta sakerna jag vet. Det är inte mitt ansvar att bädda in alla ifrågasättare i någon form av trygg vagga där jag lovar att jag ska lösa alla världens problem. Det är inte min uppgift att informera om hur dagens demokratiska system är uppbyggt. Det är inte min uppgift att dagligen behöva hålla föreläsningar i olika, inte av mig valda, ämnen i mataffären för att ”någon bett mig förklara varför hen egentligen är bra för”. Nä, nu är jag less. ”Läs på” ska jag säga, så kan vi prata sen.

Jag ska härmed gå in med mottot: ”Om du gnäll får du skäll”. Vi kan fortsätta att prata politik om du gör något mot det du irriterar dig på. Det är ju det som är själva grejen. Det är därför jag älskar arbetarrörelsen. Tanken på att vi är många. Att vi tillsammans gör skillnad, inte att vi ska göra skillnad och du ska gnälla.