Det här en ju en helt klockren krönika av Lena Thomsgård. Själv har jag funderat så otroligt mycket på hur jag själv ska kunna visa framfötterna utan att bli en för duktig flicka (och således gå in i väggen som påföljd) för att inte halka efter alla dudes som gör ”så himla mycket smarta saker” och tar sig fram i kulturlivet och publicerar texter och manjana manjana medan jag själv ligger på soffan efter en heldag och inte orkar ta mig upp och samtidigt skuldbelägger jag mig själv för att jag inte orkar. Varför orkar alla andra och inte jag?
Svaret finns ju faktiskt där, framför fötterna på oss. Jag kan klättra till förbannelse, det är hur som helst jag som kommer ta bort kaffekopparna efter vi har haft vårt möte. Jag vet att jag gör det nu och jag vet att jag kommer göra det sen. Jag försöker avancera och utvecklas som person men det är ofta så himla jobbigt då det är en massa annat som tar tid från min tankeverksamhet. Hur gör alla män? Jo:
De använder mig av mig, den duktiga flickan som fixar allt osynligt men som är livsviktigt för något att gå framåt. Varför lägga tid och energi på något som inte syns men som ändå kommer att bli gjort av någon brud?
Jag hatar den ”duktiga flickan”, men vad tusan vad ska vi brudar göra? Finns det någon lösning? Den duktiga flickan är den enda flickan jag känner till, de är de enda tjejerna jag umgås med. Jag känner mig handfallen, finns det egentligen någon lösning? Lena har ett svar:
”För i så fall kommer här den glada nyheten: strukturer kan ändras om vi ändrar vårt beteende. Och om vi vill veta om det här är en struktur eller bara slumpen så är det enda raka att göra lite empiriska studier. Till exempel om alla som vet med sig att de på ren rutin ofta gör andras jobb bara la av. Pang bom bara. Lämnade andras kaffekoppar på bordet. Slutade svara när det ringer på allas dörr, slutade ta anteckningar åt andra. Ni kan väl testa det och återkomma med rapport? Jag sitter här och filar på en riktigt skön idé så länge.”
