Det är så skönt att umgås med dessa vettiga, politiska vänner, framför allt tjejerna. Det är aldrig något fokus på utseendet. Ingen som klagar på sitt hår, tycker att en borde gå ner några kilo eller annan hets. Här är vi tjejer som tjejer är. Smarta, starka, roliga.
Det bygger upp mig till att vara någon annan än mitt yttre. Det bygger upp mig till att våga säga till och säga ifrån när jag och andra blir reducerade till ögonfransar och långa, rakade ben. Det är tröttsamt. Och jag blir arg.
Igår möttes jag av två män. De tänkte egentligen bara fortsätta rakt fram, men sen såg dom mig som stod inne i en butik. Den ene sa till den andre ”Hörredu, det där var en gullig en” och gick in i samma butik som jag. Jag såg hur dom kollade på mig från andra sidan av butiken.
Jag ville bara gå därifrån för att slippa deras granskande blickar. Då var det bara det, jag jobbar i den butiken. Vilket i sig innebär att jag tvingades hälsa på de två männen och le trevligt och fråga ifall de ville ha hjälp.
”Nej”, sa dom. ”Vi kollar bara”.
Det kan inte ha varit ett gulligt mönster de fick syn på?
Men ja, många män, jag själv inkluderad, är rätt enkelspåriga, förutsägbara och ytliga. Med ytlighet kommer en känsla av otillräcklighet också. Vad kan man göra? Kämpa emot sin egen banalitet.