Jag extraknäcker på TT resultat. Jobbet innebär att jag ringer upp någon stackare i hemmalagets organisation och frågar hur fan matcherna har gått.

För att ringa någon måste man ha ett telefonnummer

För att få tag på ett telefonnummer måste man gå in på lagens hemsidor…

… och detta leder oss in på kvällens inlägg.

Jag presenterar härmed

HANDBOLLSSVERIGES TRE SKÖNASTE HEMSIDEBANNERS

PLATS 3: YSTADS IF

Passion är ju en bra grej. Glädje också. Men vad fan är kampanda? en kammad panda? Du kammar dig med en panda?

Jag fattar ju också att man menar kämpaanda, men kom igen. Någon borde ju ha reagerat. Eller är det dialektalt? Jag hatar språkmysterier.

PLATS 2: IK SÄVEHOF

Vid första anblick ser bilden rätt schyst ut. Folk är peppade och flaggorna vajar på läktaren. Men sedan tittar man lite mer noggrant. Man tittar långt ner på bilden. Man tittar på den där handen precis brevid snaggade killen. Vem fan är handens ägare? Är en kille på bilden halvnaken? Har David Lynch komponerat bilden?

Plats 1: OV HELSINGBORG

Fett med photoshopskills. Fett med modern logga. Fett med unga och engagerade spelare.

Men vad i helvete gör karln till vänster? Vad tittar han på? Varför står han lutad i 45 grader?  Vem är han? Hur mycket hårvax har han? Varför ser han så lycklig ut? Är han släkt med Patrick Bateman?

En klasskamrat till mig på journalistutbildningen – vi kan kalla honom för Prins Tortilla – var rätt skoningslös i dag.

”Din blogg är ju rätt tråkig, Anton. Du börjar med att be om ursäkt för att du aldrig skriver något. Sedan fortsätter du inlägget med att berätta om när du var på Söderstadion för tionde gången. Det blir enformigt. Variera dig!”

Absolut, Prins Tortilla! Låt mig skriva om dig!

Hammarby, Tottenham, tex-mex och musik och hans katt Van Zandt är alla några av Prins Tortillas favoritintressen. Men det finns något han älskar lite, lite mer än allt annat i hela världen.

Facebook. Han lever för den skiten.

Det handlar, enligt Prins Tortilla, om att någon måste sköta ruljansen.
Går flödet för långsamt? Posta en låt!
Händer det fortfarande ingenting? Posta en artikel!
Inget gensvar? Posta i klassens facebookgrupp!
Sitter du bredvid någon som glömt att logga ut? Skriv från dennes konto!
Ser du ett kul youtubeklipp? Dela!

I dag käkade jag lunch tillsammans med Prins Tortilla. Skolans café har riktigt schyst enchiladas. Jag prejade i mig lunchen och njöt av matkoman. Efter en stund gick jag till min grupp för vidare plugg. Tre minuter senare kom denna upp i klassgruppen:

Han är inte bara en sann vän och sociala medier-expert, den gode Prins Tortilla. Nej, han är dessutom en sann fadersgestalt. I min miljödestruktiva vardag finns han där och vägleder mig mot en renare och grönare framtid. Jag hade inte klarat mig utan honom.

Prins Tortilla är en av mina närmaste vänner i klassen. Vi har gjort massor av skoluppgifter ihop och vi spenderar näst intill all tid på skolan i varandras sällskap. Han är en fin kille. Facebookhärjande och mördande irriterande pappaton i rösten till trots.

UPPDATERAT: Prinsen himself hörde av sig efter att ha sett inlägget:

”Satt och gjorde detta när jag såg ditt blogginlägg”

En offentlig ursäkt är på sin plats. Gårdagens inlägg var både för kort, för tråkigt och för dåligt. Det är lite så det funkar i den här. En hygglig blogginsats följs upp av ett gäng riktigt risiga försök.

För er som håller koll på Umeå FC: Jag är bloggvärldens svar på Sasha Hakami.

Nu vill jag prata om något helt annat. Jag vill prata om hur det funkar för en Umeå FC-supporter i Stockholm.

Det är inte lätt.

Förra säsongen gick ju inget vidare för oss. Trots en del hyggliga matcher hamnade vi sist i serien. Och helt ärligt – det berodde inte bara på otur.

• På 30 matcher gjorde vi 34 mål och släppte in 61.
• Inget annat lag släppte in fler
• Inget annat lag gjorde färre
• På 30 försök lyckades vi vinna 6 gånger.
• Förra säsongen såg jag sex matcher. Vi vann ingen.

Ni vet säkert att alla här i Stockholm håller på antingen Hammarby, AIK eller Djurgården. Alla lag är ungefär hur bra som helst i jämförelse med Umeå FC. Dessutom har alla lag flera tusen personer på varenda match. På matcherna är det ett jävla liv. Folk vrålar sig harmynta på både domare, motståndare och egna spelare. Det är ett tryck som inte är särskilt vanligt på T3 Arena.

Stockholmslagen vet det. Därför är det ingen bryr sig om oss.

Innan matchen mot Hammarby var jag hur nervös som helst. Äntligen skulle jag få se mitt lag på Söderstadion. Jag hoppades verkligen att laget inte skulle skämma ut sig.

Före matchen tog jag en öl tillsammans med min polare Bajen-Erik på en pub utanför Söderstadion. Det var jag och 200 Hammarbyare.

Ingen ropade glåpord eller hånade mig.

Folk tyckte bara synd om den stackars Umeåkillen.

Ingen tog mig på allvar.

Auf Wiedersehen
Please pack your knives and go
Membership denied: Please remove your blazer
Now, sashay away
You are not the Biggest loser
You are the weakest link. Goodbye!

Säsongen är slut. Vi är ute. Håkan B är borta. Jag är tillbaks i Stockholm och livet är piss. Nästa år tuffar superettan vidare och vi blev kvarlämnade på Umeå Östra.

Det känns inte alls bra.

Värst av allt är att Östersund gick upp. De rika jämtarna från väst lär ju plocka minst 3-4 spelare från oss. En handfull spelare till lär sticka söderut för att testa lyckan.

Hur fan kommer det här att gå?

Jag vet ingenting. Det enda jag vet är att vi kommer behövas på Gammlia även nästa år. Låt oss inte hänga kvar på fotbollens bakgård lika länge som senast. Det gör för ont.

NEJ! Nu släpper vi UFC för en kväll.

För mig har senaste veckorna varit maxade. Jag har agerat grävreporter för Folkbladet. Siktet var inställt på Den enorma klädnypan. Resultatet i ett något förkortat format kan du läsa här. Enligt ingen källa alls har artiklarna skapat så stora ringar på det vatten som är mediasverige att det enda som stoppar undertecknad från en nominering till stora journalistpriset är att nomineringarna tyvärr redan var klara. Givetvis är det en skandal att en sådan liten fjantig detalj ska kunna stoppa mina läsare och fans från besinningslösa glädjerus och orgier i rusdrycker.

Nu är jag tillbaka i Sumpan. I bunkern. Dödsbunkern. Hittills har jag hunnit med att:

• Förlora fyra matcher i FIFA
• Laga en bulgursallad som skulle fått självaste Danny Persson att överge kaffe-slushen för en kväll
• somna i soffan och…
• …bli helt jävla livrädd vid uppvaknandet 03.30 pga förstod inte helt var eller vem jag var.

Nu tänker jag köpa ostkrokar. Någon jävla måtta på vuxenlivet får det vara.

Väl mött.

Din

Anton

Låt oss tala om det ljuva livet

Tjenare, Anton här. Jag brukar citera Håkan Hellström när jag är bakfull.

Värnamo borta blev alltså nådastöten för oss. Nästa år blir det alltså Frej, Dalkurd och Sandviken som gästar Gamml… förlåt, T3 Arena istället för Bajen, Halmstad och Trelleborg.

Hur det känns? Det känns ändå bra.

Missförstå mig inte nu, nästa år kommer bli tufft. Ettan är ingen kass serie och årets försvarsspel har i ärlighetens namn inte varit bättre än hos ett medelmåttigt lag i ettan. Det som känns bra är att chanserna verkligen är borta nu. Det går inte ens att hoppas längre.

Det är kört. Det är slut. Flickvännen är borta. Tentan är avklarad. Döden är förestående.

Nu kan vi börja om igen.