Träning kan man diskutera till oändlighet. Vissa förespråkar en sorts träning, andra säger något annat..
Det intressanta är som Klabbe säger, att hitta sin egen väg till framgång, för det som fungerar för mig fungerar definitivt inte för alla. Och motsatt.
Alla har ju begåvats med helt skiljd genetisk uppsättning som säkerligen reagerar helt olika på träning. Det är lätt att stirra sig blind på den bäste och tro att det räcker med en kopia av hans träningsdagsbok för att bli bäst.. Fy fan va tråkigt det hade varit!
Vilka krav ställer då skidåkningen idag?
Förr i tiden med dåtidens utrustning och spårpreparering fick som följd att det blev mycket diagonalåkning, vilket ställer stora krav på hjärta men mindre krav på styrka och exposivitet. Där kan löpning ha varit den bästa träningen, speciellt som löpning är ganska lik diagonalåkning i benarbetet.
Idag har vi en helt annan situation med fastare spår, snabbare skidor, kortare spårsystem bl.a.
Skidåkning involverar hela kroppen och belastar blodomloppet extremt hårt, eftersom kroppen inte är konstruerad för aktivt helkroppsarbete. Blodet räcker helt enkelt inte till. Men kroppens adaptionsförmåga är känd, och visst sker det en adaption hos blodomloppet om man stressar det, kanske genom att använda hela kroppen i träningen?
Eftersom en diagonalspark pågår i endast ca 1/10sek måste man börja staka när hastigheten blivit tillräckligt hög. Där finns mycket större fartresurser. Det är där hastighetsutvecklingen pågår som mest.
Men”pumpens” betydelse är givetvis oförändrad. Utan stark motor går inga ekvationer i skidspåret ihop.
Det som däremot skiljer sig är HUR man skall uppnå störst prestation idag. Där finns inga generella svar, förutom massor av träning. Man skall inte glömma att det är snabbast från A till B som vinner, inget annat. Det är lätt att fastna i detaljfokus och tappa helhetbegreppet.
Som förre förbundskaptenen Bengt Stattin har sagt: ”Visa kroppen vem som bestämmer”.
/Markus
