”Frölunda HC är vad Skellefteå AIK en gång var”

Ännu en förlust mot svensk ishockeys nya stormakt – den elfte på tretton försök – och för Skellefteå AIK är det dags för insikt, dags att finna sig i den nya verkligheten. Frölunda har inte bara kommit ikapp, de har kört förbi – och utan förstärkningar vågar jag faktiskt påstå att en sjunde raka final bara är att glömma.

Jag har följt Skellefteå AIK med stort intresse i snart två decennium – jag minns den resa klubben gjorde från ruinens brant till att utmana topp två i Kvalserien till SHL år efter år.

Än färskare i minnet ligger den lika snabba som mäktiga resa laget gjorde när de på blott ett par år gick från att vara ett lag i SHL som slogs om att ta sig till slutspel – till att gå till sex raka finaler och dominera svensk ishockey med den modernaste, häftigaste och roligaste ishockeyn som skådats på väldigt länge.

Men varje resa – som livet – som chipsskålen jag njuter av denna lördag – når någon gång sitt slut.

Och jag vill inte slå fast att Skellefteå AIK:s resa nått sitt slut än.

Men sker snart inga förändringar i detta fatalt felbyggda lag så kommer slutstationen tidigt under 2017.

Frölunda HC är i stort sett en exakt kopia av det Skellefteå AIK som vann SM-guld back-to-back och göteborgarna blir laget att slå i vinter – ett lag som, precis likt Skellefteå, dragits med skador på nyckelspelare men ändå ångat på i SHL och vunnit match efter match.

Kvällens match är ett kvitto på Frölundas identitetsstöld. Varför?

Jag tar oss tillbaka till Skellefteå AIK anno 12/13-13/14.

A/ Man kunde vara utspelade i en match, men öka tempot i ett par byten och bara på det temposkiftet vinna.

B/ Man hade ett djup i sina kedjeformationer vilket gjorde att det inte spelade någon roll om förstakedjan hade en sämre kväll – då klev bara andra, eller tredje för den delen, fram och bar laget till seger.

C/ Man anpassade inte spelet efter motståndet – motståndet tvingades anpassa sig till sitt egna spel.

A-B-C. Allt stämmer så väl in på det Frölunda som i fjol, och i år, är Sveriges absolut främsta ishockeylag – samtidigt som Skellefteå AIK är milsvida avstånd från sin gamla identitet.

I kvällens match gör visserligen ändå Skellefteå AIK mycket bra – den första perioden är man laget med taktpinnen i handen, och i den tredje skjuter man såväl två mål som spänningen tillbaka i matchen, mycket tack vare ett vasst PP.

Även i den andra varianten av special team imponerade man stort och lagets uppoffrande spel i boxplay var kanske den största anledningen till att det blev spännande ända in till slutsignalen.

Joni Ortio visade dessutom återigen vilken hög klass han håller och jag blir än mer säker att finländaren, tillsammans med Lassinantti, är ligans främsta burväktare.

Men i dessa fraktioner av positiva besked från Skellefteå fanns också så mycket negativt.

Till exempel så blir man än en gång så små när motståndet får momentum, och hade det velat sig riktigt illa där i den andra perioden så hade Frölunda kunnat gå upp i ledning med fyra-fem mål.

Och att man med mindre än tio minuter kvar drar på sig utvisningar som man gör är givetvis något som stjälpte alla chanser till kvittering – sex spelare på isen, matchstaff för slag mot linjedomare och checking from behind.

Inte bra.

1 kommentarer

  1. Vi Lyckselebor är till 99 % AIK fans. Åker troget till hemmamatcherna i Sk-å. Många av oss har funderingar om varför man skickar fram Bert till presskonferenserna efter matcherna . Han verkar ha lätt för att bli provocerad, och tappar lätt humöret . En så i övrigt välskött förening – man skäms många gånger .av hans beteende.

Lämna ett svar till Stig Karlsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>