402,830 sekunder.
7013 minuter.
116 timmar.
4 dagar.

Tiden som passerat sedan Tuomas Kiiskinen sköt en hel stad till sorg, En sorg som på många sätt gått att se. I ansikten hos människor vars åldrar går från tonåren till övre medelåldern. Tid är ett begrepp som håller alla människor i sitt grep. Ibland kan tiden ses som en flygande fågel med två vingar starka, ibland som en skadeskjuten pelikan i en bur. Den kan vara din bästa vän när du vill läka dina sår, men samtidigt din värsta fiende.
Just nu så vill nog varenda svartgul sympatisör därute att tiden skall fånga in er och kasta fram tiden så att en ny säsong skall börja. Men det är tinget med tiden, ingen kan påverka den. Den är som sagt din bästa vän, men även din värsta fiende. Tiden tar slut för oss alla någon gång, och den kan passera så fort utan att man märker. I livet får man ingen ny chans, tiden går inte att pausa eller spela tillbaka. När den tar slut, så tar den slut.
I ishockeyn så får man en ny chans. Tiden för en säsong rinner ut, tårar blir till sömnlösa nätter. Men tiden startar sedan om på noll igen med en ny säsong med nya förhoppningar, nya drömmar och nya stjärnor.

Tiden tar dig till sitt sköte och bär dig ända fram till slutet, och någon gång så kommer den att lämna dina anhöriga i tårar. Likt vad Skellefteå AIK gör, säsong efter säsong.
Det svartgula laget från Västerbottens skogar tar varje liten anhängare till sitt sköte och bär dem fram till slutet och när säsongen är slut så lämnar Skellefteå AIK sina anhöriga i tårar. Smaken på tårarna vet man aldrig förrän tiden av säsongen tickat ut sitt sista tick, glädje eller sorg.
Så likt livet så kommer var säsong till slut. Den viktigaste frågan är om man lämnar det stående eller stannar på sina knän.

Skellefteå AIK lämnade sin säsong stående, med ryggen rak och huvudet högt. Det hoppas jag att ni alla såg. När säsongens viktigaste match skulle spelas så lyfte man sitt spel, höjde sin skicklighet men framförallt så åtog varje spelare identiteten av en krigare. Skulle man förlora så skulle man göra det med värdighet, och för det så ska laget ha all beröm som de förtjänar. Det må vara lätt att direkt efter en förlust förbise detta och rikta all sin fokus på individuella misstag, missade chanser och dåliga utvisningar. Men när det nu gått 402,830 sekunder eller 7013 minuter eller 116 timmar eller 4 dagar, välj vilket tids-begrepp ni vill, sedan den tunga förlusten så hoppas jag att alla kommit till insikt om att laget har stått för en fantastisk säsong. Skellefteå AIK har sett över hela säsongen varit Sveriges bästa lag, samtidigt som man varit mer ifrågasatta än någonsin förut. En bedrift bara det, att trots all medial negativitet göra en sån fantastisk insats. Match efter match.
Stundom så tänker jag väldigt mycket, och ofta i dessa stunder så känns årets säsong på något sätt som en större bedrift än de två tidigare säsongerna som slutat med ädlaste valör. Under årets säsong så hade man inte alls samma kraftiga krydda och spetsiga spets i truppen som de två tidigare säsongerna, man hade inte längre spelarna som ensamma kunde avgöra matcher. Man hade inte längre individualisterna som kunde vinna vilken duell som helst. Man hade ett lag, som visade att ensam är stark men tillsammans är starkast. Och när det krävdes som mest, så föll man tillsammans, men inte en jävel gjorde det med sina knän i marken.

Och kom ihåg, att det handlar inte om hur hårt du kan slå, det handlar om hur hårt du kan bli slagen och fortsätta röra dig framåt. Det är så du vinner.
Och finns det ärligt något lag som blev mer slaget under åren 2000-2010 än Skellefteå AIK? Misslyckanden år efter år i kvalserien följdes av slutspelsförluster vid varje vår. Men Skellefteå AIK visade att de kunde ta slagen och fortsätta.
Röra.
Sig.
Framåt.
Till fem raka finaler och två raka guld.

Glöm inte bort det mina svartgula vänner, och alla andra dessutom.
Skellefteå AIK kommer att komma tillbaka starkare nästa år.
Som så många gånger förut.

Bilden: Skellefteå AIKs första nyförvärv inför kommande säsong, Mattias Ritola.
Statistik, klicka HÄR.

Misslyckandet i Örnsköldsvik blev till lycka i Leksand. Efter en trög start för både laget och Mattias Ritola själv så blev klubb-bytet en jackpot. I Dalarna så hittade Mattias ”hem” i dubbel bemärkelse. Det var i Leksand som karriären tog fart på senior-nivå, men det var även här som han under den gångna säsongen stod för sin poängmässigt bästa säsong i SHL.

Efter fyra år i Tampa Bay Lightning och Detroit Red Wings organisationer så bestämde sig Mattias året 2011 att vända hemåt igen för att komma upp i speltid och sätta fart på karriären igen. Flytten gick till Örnsköldsvik och MODO Hockey där han de följande tre säsongerna skrapade ihop 62 poäng och när Modo i år var ett väldigt namnfattigt lag så sågs forwarden som en av lagets viktigaste spelare.
Men efter en dålig start på säsongen för både laget och Mattias själv så bröts kontraktet och Leksands IF var nu ”hemma” igen. Och snacka om succé.
Med sina 36 poäng på 45 matcher så tillhörde Ritola en av Leksands allra viktigaste och bästa spelare sett över hela säsongen och därför kom det som en väldigt tung smäll när han skadade sig under den allra viktigaste delen av säsongen, matchserien mot Malmö. Skadan tvingade honom till operation och Mattias kom aldrig tillbaka till spel. Från läktaren så fick han se sitt lag åka ur SHL i en sjunde avgörande match mot Redhawks.
Såhär säger Mattias om skadan:
– Operationen är gjord och gick bra. Har dessutom kommit långt med min rehabilitetsträning och det ser bra ut, säger Mattias Ritola till bloggen.

”När Skellefteå hörde av sig så kändes det verkligen jättekul”
När degraderingen var ett faktum så följde även en ”masflykt” då flera av lagets tongivande spelare snabbt var klara för nya klubbar.
En av de mest jagade spelarna var givetvis Mattias, som under flera år bevisat att han är en toppspelare i SHL.
– Det var en del klubbar från SHL som var intresserade vet jag.

Men ingen annan klubb hade en chans när de senaste årens giganter i Svensk ishockey, Skellefteå AIK, hörde av sig och han framför sig fick ett kontrakt av Skellefteås GM Lasse Johansson. En chans som Mattias var ivrig och glad över att få, och förhandlingarna gick snabbt:
– Det har gått rätt snabbt från första kontakt. När Skellefteå hörde av sig så kändes det verkligen jättekul. Det var verkligen inget att fundera på och hela processen har varit smidig och snabb.
Och vad är din första känsla nu när du signerat kontraktet och alla bitar är på plats?
– Det är väldigt skönt, grymt kul att få bli en del av Skellefteå. Man ger sig själv den bästa chansen att bli så bra som man kan bli. Det är absolut det bästa stället för mig att utvecklas.

Utveckling är ju något som många spelare fått i Skellefteå de senaste åren, man har ju exporterat spelare på löpande band till de större ligorna och det med en tydlig filosofi över hur allt skall vara, en filosofi som sträcker sig inte bara över seniorlaget utan även ner till de yngre åldrarna där spelare i tidig ålder får lära sig ”The Skellefteå way of play”.
Allting följer en plan i Västerbottens guldstad, ursäkta silverstad (fy, är fortfarande svårt att smälta) och det är helt klart den bäst strukturerade ishockey-föreningen i landet.
Från fysträning och matcher till kost.
Just träningen utanför isen är en faktor som chockat många nya spelare, som Andrew Calof sade en gång.
”Jag trodde att vi tränade hårt i USA, men det var ingenting emot hur man tränade här. ”. Detta är dock ingenting som skrämmer Mattias Ritola, nej tydligen så är det precis tvärtom:
– Det är kanon och ingenting som skrämmer mig. Jag är otroligt motiverad för att komma in i träningen. Speciellt när man är skadad så vill man ju träna hårdare än alla andra för att komma tillbaka så det ska bli kul, verkligen.

”Mardröm att åka upp till Skellefteå”
Mattias Ritola har de senaste fyra åren mött Skellefteå vid flera tillfällen och enligt honom själv så har det absolut inte varit en rolig upplevelse:
– Skellefteå har varit det absolut tyngsta laget att möta. Man spelar med en otrolig aggressivitet över hela isen och med en väldigt hög fart. Som motståndare så har det varit en mardröm att åka upp till Skellefteå.
En mardröm alltså, det  betyder alltså att du kommer bli en mardröm för många motståndare i vinter med andra ord?
– Ja precis, haha!

Flyttlasset till Skellefteå går snart, när är ännu inte bestämt men enligt Mattias så är det inte långt borta. En flytt som bär honom nordligare än vad han någonsin bott förut, till en stad med få bekanta.
– Jag känner Zackrisson sedan tiden i Frölundas juniorlag, vi bodde i samma trapphus så vi känner varandra rätt väl. Sen känner jag Hanses från Leksand, men utöver dem så är det ingen jag känner, säger Mattias och fortsätter:
– Jag har inte velat ringa Zackrisson än dock. Med tanke på förlusten så har det känts som att det varit ”för tidigt” att ringa honom.

Skellefteås nyaste tillskott har alltså inte velat ringa Zackrisson än, i och med final-förlusten mot Växjö, utan velat ge honom lite tid att smälta den. Han såg dock alla matcher i finalen och avslöjar att han höll tummarna för sitt nya lag:
– Det var självklart att jag höll på Skellefteå. Under de sista matcherna så hade jag i stort sett kommit överrens med Skellefteå. Verkligen tråkigt att det blev som det blev, laget förtjänade ett bättre öde.
Skellefteå har ju slagits om guldet de senaste fem åren och kommer nog att göra det i många år framöver, lite skillnad från Modo och Leksand som slagits i botten av tabellen?
– Det är självklart sjukt motiverande att få komma till ett lag som brukar vinna mycket och att jag personligen ska få vara med och slåss om guldet.

Fem snabba hockey-frågor.
1. Sämsta minnet av Skellefteå? Oj. Sämsta minne? Det måste nog vara där första året när jag kom till Modo och Skellefteå smackade dit oss rätt hårt så vi fick åka tidigt och spelal golf.
2. Bästa spelaren du mött inom Sveriges gränser. Jocke Lindström.
Följdfråga: Det går ju ett rykte om att Jocke kan vara påväg tillbaka till Skellefteå, dina tankar om det? Jag vet inget om det, men är det så då är det såklart grymt kul.
3. Och utanför? Sidney Crosby utan tvekan.
4. Vem i Skellefteå AIK ser du mest framemot att dela matchtröjan med. Det är Zacke.
5. Mål med kommande säsong? För mig så är det att utvecklas och komma in i Skellefteås stil att spela. Sen att kriga som bara helvete. För oss som lag så är det SM-Guld.

Fem snabba personliga frågor.
1. Musiksmak? Winnerbäck.
2. Äter helst? Den är svår. Men det är nog kött.
3. Gör du helst utanför isen? Umgås med frugan. Och tar det allmänt lugnt. Jag försöker med golf men jag är nåt fruktansvärt dålig ska jag säga dig. Det är en frustrerande sport haha.
4. Efter karriären? Jag tänker inte så mycket på det utan lägger all fokus på hockeyn. Förhoppningsvis så har jag många år kvar.

Här kommer ett personligt inlägg, rakt från hjärtat. Och tillhör ni dem som inte klarar av det så besparar jag er mödan, sluta läsa NU.

Det är nu nittiosju minuter sedan Tuomas Kiiskinen direktsköt guldet till Växjö och i samma veva direktsköt ett helt koger med pilar rakt i mitt mörka, kalla hjärta och som sedan 22:05 givit mig en väldig smärta.
Och inte för att Skellefteå AIK förlorade. De förlorade mot ett bättre motstånd och guldet till Växjö var rättvist. Nej smärtan jag känner kommer av den anledning att nu är säsongen slut, och med det även det jobb som jag älskat så högt sedan September.
En smärta som jag givetvis inte vill jämföra med människor som går igenom cancer eller andra fullständigt kassa sjukdomar. Människor vars kära går igenom cancer eller andra fullständigt kassa sjukdomar (FUCK CANCER). Vill inte heller på något sätt jämföra min smärta med alla de miljontals efter miljontals människor som lever mitt i vår världs mest onödiga ting, krig. Oskyldiga, stackars barn som föds i en plats där varje dag kan vara den sista. Oskyldiga, stackars barn som inte kan spela fotboll för varje litet steg kan vara det sista.
Nej, jag är givetvis medveten om att jag som lever i Skellefteå och trygga Sverige inte har någon egentlig anledning att klaga över något, det finns alltid någon som har det värre och jag känner mig som en idiot som ens luftar mina tankar när jag vet att folk dör, förlorar sina kära och förlorar sig själva.
”People dying Son, Daughters, Wives,”

Men jag tror inte att någon förstår hur mycket jag har älskat det här jobbet som jag i September fick. Ett jobb som varit så mycket mer än bara ett jobb. Det har för mig i långa stunder varit enda anledningen till att fortsätta orka ens försöka klara av dagen som stått framför mig. För det är så mitt liv har varit under en väldigt lång tid, jag har inte klarat av att se längre än samma dag. Fastän jag är/har varit omgiven av fantastiska människor, ett fantastiskt syskonbarn och en fantastisk tjej så har ändå demonerna lyckats rasera alla barriärer inom mig. Jag lider av en kraftig depression och har med den spenderat nätter efter nätter med demoner och tankar som ingen människa ska behöva känna/möta. Ångestattacker som får din hela värld att snurra och livet att kännas som att det passerat bäst före datum.
Jag vet att det sticker i ögonen på många att jag talar öppet om att jag lider av en depression, och varför skulle jag göra det när jag har tusentals läsare som jag inte ens vet vilka de är? Egentligen så vet jag inte, men varför ska man vara hemlig om sin sjukdom?  (ja det är en sjukdom). Men när jag i November fick min livshistoria publicerad på anti-mobbing sidan ”Friends” så nådde jag ut till siffror högre än vad jag någonsin nått i det här blogg-inlägget och möttes av respons som var så bra att jag känner att min story redan är ”outad”, se här. Och kanske så finns det någon medmänniska där ute som är i samma situation som mig och behöver någon som kliver fram och väcker kunskapen hos folk. För vad folk är inte förstår är att depression som sagt är en sjukdom, och att ord som-
”kom igen, det löser sig”
”sluta nu, det finns så mycket folk som har det värre”
-inte hjälper någonting. Visst fan vet jag att det finns folk som har det värre, men vad hjälper det mig? Jag har inte valt depressionen, den valde mig och kunde jag så skulle jag göra mig av med den. Och väcker jag den kunskapen hos den allmänna befolkningen så kanske fler i samma sits som jag vågar kliva fram, innan det är för sent.

När mediciner inte hjälpte, så fann jag min räddning i just det här jobbet. Det här underbara, fantastiska, älskade, bästa jobbet. Aldrig trodde jag att ett jobb skulle kunna ge så mycket.
Jag har haft tre riktiga kärlekar i mitt liv.
Ishockeyn, mitt älskade syskonbarn och min älskade älskling.
Jag tänker inte gå in på de två sistnämnda, så personligt ska vi inte göra det. Men det förstnämnda, ishockeyn. Det kan jag tala med er i milslånga skrifter om. Under mina fullständigt kassa år när mobbing var på menyn varje dag och tankarna som ingen ska behöva tänka ständigt var befintliga. Då fanns ishockeyn, som min knight in shining armor. Jag visste att bara jag fick gå mina femtio meter till rinken (ja jag bodde fantastiskt bra till) och knyta på mig mina CCM-skridskor så skulle allt för stunden kännas bra. Där och då kunde ingen eller inget sänka mig. Där var jag odödlig. Och kärleken till ishockeyn har följt mig genom hela mitt liv och bara vuxit sig större för varje sekund som sekund-visaren tagit ett kliv. Sporten är inte längre min knight in shining armor, den är så mycket mer än så. Och när jag fick chansen att jobba med denna fantastiska och underbara sport så tror jag att det var en gåva från ovan. För under vintern, när jag mått sämre än någonsin, så har de timmar jag lagt ned på det här jobbet varit min räddning. Jag behövde inte längre mina CCM-skridskor på rinken femtio meter hemifrån. Och någonstans så hoppas jag att min kärlek för det här jobbet och för den här sporten har gått att syna i mina inlägg.
Mina stavfel kanske har varit många.
Mina faktafel kanske har varit skrattretande.
Men jag hoppas att min kärlek till jobbet och sporten aldrig, aldrig, gått att missa.

MEN.
TACK FÖR ALLT. <3
Tack till alla ni tusentals som under säsongen hjälpt mig och fått mig att växa. När jag började i September så trampade jag vatten och stod i starten av en låååång uppförsbacke. Att locka läsare till min lilla blogg när Norrans hockeyblogg existerar var ett omöjligt uppdrag, de gör ett fantastiskt jobb på Norran och har alla resurser för att vara en av Sveriges bästa ishockeybloggar.
Själv så stod jag ensam med min lilla blogg inför, ett som sagt, omöjligt uppdrag. Och till en början så var det svårt att hitta ut till er läsare. Aldrig kom jag ens över hundra-strecket i antal visningar. Men någonstans i mitten av säsongen så började jag nå ut till er.
Hundra-strecket nåddes med varje inlägg, och bättre än så. Under de senaste två månaderna så har mina inlägg setts av tusentals, och tusentals, av fantastiska människor, av dig som läser det här. Siffror som jag aldrig trodde var möjliga att nå, siffror som nog ingen riktigt trodde jag kunde nå. Men tack vare er, så gjorde jag det. Och är det här mitt sista inlägg (ifall jag inte får fortsätta) så vill jag bara säga. Tack för allt.

2011 – Silver
2012 – Silver
2013 – Guld
2014 – Guld
2015 – Silver

Ett facit som givetvis är ett fantastiskt facit och Skellefteå AIK kommer att fortsätta att ses som Sveriges bästa förening och lag även efter denna säsong. Men jag tänker inte ens försöka skriva något som på något sätt ska linda in er silke, lindra er smärta eller få er på andra tankar. För såhär, just efter en förlust, då finns det inga ord som lindrar. Och framförallt, det finns ingenting med ett silver som är ”bra”. Att man säger ”det är ju bra att ta sig till final i alla fall med alla spelartapp” är att vara en förlorare och är endast värdig en förlorares tänk. När man tagit sig till final så är allt annat förutom guld ett misslyckande. Och oavsett vad man försöker intala sig själv, så kommer det i slutändan ned just till en sak. Man klarade inte av att vara som bäst när det gällde och fick således nöja sig med kanske det värsta som finns inom sportens magiska värld, silver.

Och jag hoppas att ni, mina kära och underbara läsare, där ute vågar visa era känslor. Det är stort att vara stor i nederlagets stund, men det är än större att våga släppa allt och visa de känslor som man vet att alla har.
Tårar är inte ett bevis på svaghet.
Tårar är ett bevis på styrka.
När Hans Wallson efter matchen öppenhjärtligt, ärligt och varmt talar om sitt lag och sina supportrar som han unnar så mycket mer, när han hyllar sitt motstånd Växjö Lakers och när han är nära tårar men ändå inte låter dem rinna. DÅ känner jag så oerhört mycket för honom, en ledare värdig de största rubrikerna. Att stå där efter en så tung förlust och vara så öppen i nederlagets stund är stort.
Men vad som är större? Axel Holmströms smärta. Han ställer upp på en intervju efter matchen, trots att det inte går att missa att det enda han vill är att gömma sig, och försöker att analysera vad som gick fel. Men istället för att vara stor i nederlagets stund, så visar han sig vara större. Han beskriver en smärta som går igenom hela kroppen och säger att han inte orkar mer och lämnar intervjun i tårar. Där har ni en hjälte, en artonårig kille som just fått ta körkortet. En kille som till och med den mest hårdhudade skulle få sympati-känslor för. Om du läser det här Axel, tack för allt som du har givit Sverige det senaste året. Tack för att du visat att även en anonym Arvidsjaurs-kille kan slå igenom och bli hela Sveriges bästa ishockeyspelare i ett slutspel där stjärnor efter stjärnor slocknar. Du har visat varje liten knatte där ute, i Storuman eller Arvidsjaur eller Jokkmokk eller vart som helst i vårat land, att allting är möjligt. Det finns inga mål som är för stora, inga drömmar som är för orealistiska och inga hinder som inte går att passera. Din prestation är större än folk förstår nu, och definitivt större än vad du själv tror. Din ödmjukhet är beundransvärd, men en dag så hoppas jag att du förstår vad du gjort.
Du är en hjälte.
En hjälte som förtjänar så mycket mer än ett pissigt silver.

Så till alla er, kära och underbara läsare, jag hoppas att ni alla nu vågar vara både lite som Wallson och mycket som Axel när ni talar om den här matchen och säsongen. Var stora i nederlagets stund och våga tala ut om den. Men var gärna större också, låt era kinder fuktas av tårar om ni känner för det. Jag lovar, ingen kommer någonsin att tala illa om er för det. Folk accepterar er ändå, och kanske kan era tårar leda till att även andra brustna hjärtan vågar visa sin sorg. Och gör ingen annan det, så kan jag lova er att jag accepterar er för exakt vad ni är.

Vad jag dock inte accepterar är ni människor, som direkt efter matchen i sociala medier går ut och hänger ut enskilda spelare för förlusten. Ishockeyn är en lagsport och inget lag summerar förlusten efter en lång matchserie och ser att de fallit p.g.a en spelares misstag. Och framförallt, inget lag skulle ha en spelare i laget som inte förtjänar att vara där, med undantag för Rögle och Deveaux då.
När jag skriver detta så syftar jag givetvis på Martin Sevc, som direkt efter matchen fick utstå kritik. Eller nej, kritik är att linda in det i silke. Direkt efter matchen så fick Sevc grova verbala påhopp i sociala medier, påhopp och ord som inte är okej någonstans. Jag blir äcklad av att se hur vissa hänger ut honom och använder ord inte värdiga en mänsklig varelse år 2015.
Martin Sevc har inte haft sin mest lyckade säsong, det är fakta. Men, ursäkta nu känner jag att jag blir arg så kan använda någon svordom här, hur i helvete kan man efter match sitta och kalla honom saker och anklaga honom för saker som ni näthatare där ute gör? Martin Sevc är inte mer än en människa.
Han har två barn och en fru precis som ni.
Han har intressen och framtidsdrömmar precis som ni.
Och bara för att man är en professionell ishockeyspelare så betyder inte det att man är mindre sårbar för det. Det betyder inte heller att det ses som okej att utöva näthat mot en professionell ishockeyspelare. Näthat är inte okej, någonstans, mot någon, någon gång.
Så till er som efter matchen suttit och skrivit ut saker om Sevc, som jag hoppas att ni ångrar i efterhand när ni läser vad ni skrivit, ta och fundera på vad ni egentligen håller på med innan ni börjar kalla en annan medmänniska för saker som jag inte ens vill sätta i skrift.

Som den fantastiske Howie Day sjunger:
”Even the best fall down sometimes
Even the stars refuse to shine”

Avslutningsvis så vill jag bara gratulera Växjö Lakers till ett fantastiskt slutspel och en fantastisk säsong. Man står till slut som värdiga vinnare efter att ha varit det bästa laget sett över hela finalserien. Oavsett om domaren missade utvisningar ikväll som hade kunnat ge Skellefteå chansen (glöm då inte bort att man även missade solklara utvisningar för Skellefteå), oavsett om man spelat en ”ful” ishockey och oavsett om man haft studsarna med sig så är man ändå det lag som anpassat sig till den här finalen på bästa sätt. Så att leda med lampor och lykta efter bortförklaringar är att ljuga för sig själv, även som den mest enögda Skellefteå-supportern. De svartgula räckte inte till i år och förlorade mot ett bättre lag. Stort grattis, igen, Växjö Lakers!

Oavsett hur kvällens match slutar, om Växjö avgör och tar sitt första guld eller Skellefteå kvitterar matchserien, så kommer det mesta efteråt att handla om kvällens domarinsats. Eller går det ens att säga att det var en insats? Under nästan hela matchen så släpper man allt, man släpper helt solklara utvisningar åt båda hållen. (Ja, även Skellefteå slapp undan rättvisan vid några tillfällen).

Men det som upprör mest är hur de fyra ”rättsskiparna” släpper så mycket, för att sedan sätta upp två minuter på tavlan för liknande förseelser som man tidigare friat för. Dessa händelser tänker jag ta upp:

Period 2, 20.00.
Fredrik Lindgren, 2 minuter för tripping.
Lindgren visas ut för en förseelse som skett upprepade gånger under matchen. Något som man släppt fram till då, men helt plötsligt så väljer man att visa ut Lindgren. Oförklarligt.

Period 4, 69.08.
Team Skellefteå, too many players on the ice.
Visst, Skellefteå får en fördel av bytet. Men går domarna igenom matchen efteråt så kommer de att hitta minst tio byten som allihopa gav lagen större fördelar. Varför väljer man att släppa de tidigare för att sedan plocka ut Skellefteå, i en förlängning?

Period 4, 79.02.
Martin Sevc, 2 minuter för tripping.
Ja, det är en solklar och bestraffningsbar tripping. MEN, som tidigare sagt. Det har varit flertalet exakt likadana händelser tidigare i matchen som inte renderat i två minuter.

Och att man inte visar ut Martinsson för den bentackling som han sätter in på Axel Holmström……………. Det är precis sådana tacklingar som kan avsluta karriärer och det finns ingenting i den tacklingen som går att snacka bort, den är solklar alla dagar i veckan. När domarna sedan ska förklara varför det inte blir utvisning till Petterström så gör man sig själva till ännu större åtlöjen med en av dom sämsta bortförklaringarna jag har hört. Dom var rädda, erkänn bara.

Och när det är såhär så undrar man ju, varför ska man ens ha en domare på isen när de inte gör någonting åt vad som händer där ute. Hade man satt en hög nivå, och hållit den, så hade det varit en sak. Men när man, som ikväll, håller en nivå som man inte ens förstår så är det under all kritik. Och när man släpper solklara utvisningar så går det inte att blunda, inte ens för den mest enögda supportern.

Domarinsatsen ikväll var obefintlig, fram tills den blev avgörande, då blev den löjlig.

Efter förlusten i Tisdags så var det många spelare i Skellefteå som skickade hälsningar till sina supportrar, ett inlägg som ni kan läsa om ni scrollar ned lite. Under vårat samtal så fick spelarna även chansen att dela sina tankar om kvällens match. Har inte lagt ut detta inlägg förrän nu med en enkel anledning, att ge er den där sista tändningen inför match som kanske behövs.

************************************************************************************************

Daniel Widing.
– Det är härligt. Det är jäkligt kul, jag menar vi är förberedda på en lång serie. Vi har tränat som djur för att klara av det här. Vi ska göra allt för att ge våran publik en hemmaseger i match sju.
Så då förstör ni deras fest på på Torsdag (läs idag) och skapar en fest här i Skellefteå Kraft Arena på Lördag?
– Ja precis, det är våran tanke!

************************************************************************************************

Pär Lindholm.
– Vi har vunnit där nere förut och vi ska göra det igen. Vi ska ta tillbaka matchserien till Skellefteå, jag hade inte tackat nej till det här läget för ett år sedan. Men som sagt, vi har vunnit där nu två matcher i rad och har bra chanser att göra det igen bara vi ser till att göra rätt saker där ute. Och om det kommer till en match sju, då kommer det bli helt underbart!

************************************************************************************************

Nick Sörensen.– Dom har ju uppdukat för fest där nere och dom kommer att tänka på det. Deras tankar kommer att vara på att om dom vinner, då tar de SM-guld. Vi ska försöka förstöra festen för det är ingen lätt sak att slå in den där berömda matchbollen. Men vi har absolut ingenting att förlora och vi ska ta en vinst där nere för att sen komma hem hit och ta en game seven. Det behöver inte vara skönspel, det behöver inte vara någonting speciellt. Vi ska bara ner och offra allt för att vinna en hockeymatch och ta tillbaka det hit för att vinna inför våra fans.
Gillar du läget?
– Ja för fan. Man får älska det, man har drömt om det här sedan man var liten och nu är det upp till bevis om man är man eller mus.

************************************************************************************************

Pontus Petterström– Det känns som att det är skitsamma hur det ser ut där nere, vi ska vinna matchen och ta tillbaka det hit på Lördag. Dom ska ju slå in den berömda matchbollen och kommer att tänka på det samtidigt som vi kommer att förbereda oss så sjukt bra för att åka ner och förstöra deras fest.
Och ni vet ju hur det är att vinna där nere?
– Ja absolut, och nu ska vi göra det igen!

************************************************************************************************

Anton Lindholm
– Dom har väl hela stans tyngd på deras axlar. Matchbollen är väl inte det enklaste att dunka in på hemmaplan och all press ligger som sagt på dom. Vi kommer att göra precis allt för att vinna, det finns ingenting att spara på!

************************************************************************************************

Axel Holmström
– Det känns som att vi skiter i vad som varit och åker ner till Växjö och krigar för våra liv där nere.
Det värsta som finns är ju någon som kommer in och förstör en fest, nu har ni chansen att bli just den som gör det?
– Ja precis. Dom får rigga hur mycket dom vill, vi kommer att förstöra det! Det är inte världens lättaste sak att slå in en matchboll, man har tankarna på guldet och firandet. Grabbarna här inne har varit med om det förut, det krävs ett jävligt hårt jobb. Och för Växjö så är det inte vilket lag som helst som står på andra sidan isen, vi kommer att kriga för vårat liv. Vi har ett jävla gäng vinnarskallar med finalrutin, så vi ska ta tillbaka matchserien hit på Lördag och där ska vi fan visa vart skåpet ska stå.

Den nittonde April 2012, det är senaste gången som Skellefteå AIK spelade en match med förutsättningen vinna eller försvinna. Det är den senaste kvällen som en hel stad satt med hjärtat i halsgropen och visste att en förlust skulle innebära att säsongen var över och guldet bara en dröm, som stannade vid just en dröm.

DÅ, den nittonde April 2012, så stod Brynäs IF för motståndet och på deras hemmaplan så skulle de säkra sin fjärde vinst och ta hem guldet till Gävle med 4-2 i matcher efter att ha chansen att slå in matchbollen redan fyra dagar tidigare, då också på hemmaplan. Men vid första matchbollen, den femtonde April 2012 i Gävle, så ville Skellefteå annat och när Oscar Lindberg petade in 3-4 i förlängningen så såg han till att en hel stad fick behålla hjärtat i halsgropen lite längre. Hur det gick sen den nittonde April kommer nog alla ihåg.

Det är alltså över tre år sedan som Skellefteå senast hade matchbollar emot sig, då låg man under med 3-0 i matcher. Idag ligger man under med 3-2 i matcher och följer man samma linjer som den tråkiga våren 2012, så blir det en rolig vår 2015. Om man nu, precis som då, räddar två matchbollar så betyder det att man tar sitt tredje raka SM-guld, i game seven på Lördag!

Nu är det ju dock så att historia sällan är till någon gigantisk fördel i ett slutspel, det som tidigare har varit, det har varit. Och när Skellefteå för tre år sedan räddade två matchbollar så gjorde man det med ett, i stort sett, helt annat lag. Men det är inte heller till någon nackdel och vad jag vill belysa är att det är långt ifrån kört, det är först till fyra fortfarande och att Växjö nådde först till tre betyder ingenting ifall nu Skellefteå skulle vinna två raka. Vilket inte alls är en omöjlighet mina vänner.

I Växjö så har man dukat upp för guldfest. Supportrarna har redan börjat prata om vad man ska göra när laget vinner ikväll, inte om. Och att i ett slutspel visa en sådan självsäkerhet är något som snabbt kan straffa sig. Och givetvis så har tankarna om en guldfest ikväll hittat in till Växjö Lakers omklädningsrum, vare sig de vill erkänna det eller inte. I media så kommer du aldrig att se en spelare med ett uttalande som skvallrar om att man laddar för guldfest, givetvis inte. Men innerst inne, på de flesta spelare, så går det nog en darrande och pirrig känsla av att ”fan, ikväll kan vi fira guld”. Och en sådan känsla är givetvis väldigt svår att mota bort, och väldigt svår att hantera. Och släpper då Växjö lite på sin skicklighet och noggrannhet, då kommer Skellefteå att ta betalt för det. För en sak ska Växjö Lakers ha klart för sig, på andra sidan isen står inte vilket lag som helst.

Där står Skellefteå AIK.

Under kvällen igår samt förmiddagen idag så har ett rykte om Skellefteås ryske import, Kirill Kabanov, blossat upp. Ett rykte som tog eld och snabbt blev en stor snackis i sociala medier. Men var det egentligen någon som ens satt på riktig, äkta information?
Svaret har vi nu fått, och svaret är nej. Kirill Kabanov har under dagen befunnit sig i Skellefteå Kraft Arena och tränat, vilket jag ser som en omöjlighet ifall han hade lämnat landet som vissa små fåglar kvittrat och twittrat om. Om han nu inte på något sätt lyckats kopiera sig själv och befinner sig på två platser samtidigt. Vilket det känns som att vissa ryktesspridare ibland kan gå så långt och tro.

Rykten skapas från ingenting och kan på kort tid flyga iväg, från att vara just ingenting, till att bli något väldigt stort. Speciellt när vi nu lever i 2015 och facebook, twitter och andra sociala medier är där för att hjälpa, eller stjälpa kanske passar bättre.

Summa summarum.
Kabanov har inte lämnat landet, eller staden.
Kabanov har inte fått sparken av Skellefteå AIK.
Kabanov syntes till på matchen igår och kan således inte ha lämnat staden som ”ryktet” säger att han gjorde redan innan matchen.
Kabanov är fortfarande en del av laget och kan spela nästa match.

Från pressläktaren så HÖR jag en trubadurs stämma inifrån sportbaren, det är en sorglig låt som han sjunger med en dyster men vacker stämma. En låt som garanterat handlar om brustna hjärtan, en låt som garanterat bäst avnjuts med en rökig whiskey i en mörklagd bar tillsammans med likasinnade, tillsammans med människor med lika brustna hjärtan.
Från pressläktaren så SER jag vuxna människor sitta kvar långt efter slutsignalen med blickar djupare än marianergraven och tommare än den Coca-cola burk som jag själv avnjöt under den andra perioden.

Och med mina intryck från den dystra låten som trubaduren spelar och de vuxna människorna som ser så ledsna ut så går tankarna av någon anledning till en gammal låt som jag som liten fick höra när farsan gärna lyssnade på Lemarc, Lundell osv:

”Två ensamma själar bara föll i en famn
De hade inget val, som gjorda för varann
Två sargade hjärtan va skulle de göra
Ingen kunde ana att de en gång skulle höra
Sången de spelar när filmen är slut
Lamporna tänds och publiken går ut
Långsamma toner som dom hört förut
Sången de spelar när filmen är slut”

Det är lite så det känns här ikväll, och med här så menar jag både den grötiga platsen mellan mina två öron OCH den, för två timmar sedan kokande men nu dystra, tomma arenan. Efter matchen så kändes det som att alla i Skellefteå Kraft Arena delade en otröstlig känsla av uppgivenhet och ledsamhet. Det fanns inte två sargade hjärtan som Peter Lemarc sjunger om, men 6001. Och när de tillsammans gick ut från den här dystra platsen, så var det till långsamma toner som dom inte hört på två lyckofyllda år, men före det hört förut. År, efter år, efter år.

Nu var det ett väldigt dystert och sorgligt inlägg det här, det är ju inte på långa vägar kört. Och som supporter till Skellefteå AIK så har man väl alla anledningar att inte misströsta. Fan, för tio år sedan så hade varje liten och stor svartgul sympatisör där ute tagit det här scenariot varje dag i veckan. Man har gått från att ha varit ett utskrattat lag som misslyckades i kvalserien varje vår till att bli ett lag som spelar om guldet år efter år. Och det är långt ifrån kört ännu, det är först till fyra som gäller fortfarande och bara för att Växjö nu har kopplat ett stort grepp så betyder inte det att laget kommer att fira guldet. Det finns en stor risk för att det blir stora ögon, dreggel i mungiporna och tankar om hur man ska fira när man på Torsdag ser pokalen och guldhjälmarna i Vida Arena. Det finns ett gammalt ordspråk som lyder:
Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.
Och jag kan lova er att om Växjö släpper greppet om de här två matchbollarna, om än bara lite, så kommer Skellefteå AIK att greppa hela stycket.

Men jag förstår att det känns tungt idag, att det ute i våran stad och i vårat land ikväll återfinns många sargade hjärtan som vill falla i en famn. Men misströsta inte, det kommer en dag imorgon också. Solen kommer att gå upp. Kram!

Jahapp. Då sitter vi här igen då, med en lätt chockartad stämning inombords och frågetecken som bara hopar sig och summerar den tredje raka förlusten på hemmaplan.

Efter en match där hemmapubliken bjöd på slutspelets kanske mäktigaste stämning. Där hemmapubliken hoppade, skrek och sjöng tills rösten inte bar. En hemmapublik som förtjänar mer än vad de hittills har fått i Skellefteå Kraft Arena denna final.

Efter matchen så ville många spelare hylla, tacka och skicka hälsningar till sin, jag citerar, ”helt underbara och fantastiska publik”.

Here it goes, för alla som nu börjat tvivla. För alla som ikväll spillt tårar, fällt ilskna kommentarer och gett upp hoppet om ett tredje raka guld:

– De enda jag tycker synd om är fansen som jag tycker förtjänar en hemmaseger.
Widing.

– Vad är våran slogan? Här tvivlar ingen. Det är min hälsning!
Widing.

– Det är helt fantastiskt att ha den här publiken i ryggen och veta att dom finns där. Jag kan knappt vänta till nästa hemmamatch. Vi ska fan lyckas vinna där borta och ta hem serien hit igen. Då jävlar!
Pär Lindholm

– Dom behöver inte känna någon misstro. Det är min första hemmamatch här i finalen och jag står med gåshud i stort sett hela matchen. Man kör på sånt jävla rus. Till och med när det står 4-1 till Växjö så står dom och hoppar. Vi ska fan förstöra festen på Torsdag!
Sörensen

– Det är otroligt. Helt otroligt. Det är bara att buga och bocka. De ger oss sjuk energi och otrolig stöttning genom hela matchen. Det står 0-2 efter första men ändå så är det ett otroligt drag. All heder till hela publiken och till North Power. Stödet har varit helt magiskt.
Petterström

– Helt fantastiskt och som det ser ut idag så är det nog ingen som tror att det här är kört. Vi ligger under med 0-2 och dom bara bombar på. Och så här i slutet när de gör två mål i öppen bur, klackledarna vänder sig inte ens om och kollar på matchen utan fortsätter bara att elda på. Så jag vill bara säga till alla att hålla fast vid tron för det finns möjligheter. Och vi ska absolut ge dem anledningar att jubla.
Anton Lindholm