Bloggkrönika: Skellefteå borde tacka Frölunda

Noll poäng och femton insläppta på tre försök – Frölunda fortsätter att vara Skellefteås stora nemesis och kommer någon ens ihåg senast göteborgarna förlorade i Västerbotten?
Ändå tycker jag att Skellefteå borde tacka sin tillfälliga överman då de med vikt pekar på vad som saknas i det svartgula bygget – om än på ett väldigt otrevligt sätt.

Låt oss ta det från början. Den 14 september 2013 är senast Skellefteå vann mot indianerna och för er som är lika snabba som Rain Man i huvudräkningen räknar då ut att det alltså är 836 dagar sedan senast. Frölunda har efter seriepremiären 13/14 vunnit fem raka matcher i Skellefteå och bland dessa segrar hittar vi bland annat två 1-6 resultat samt en total målskillnad på 7-27.
Nu är statistik allt som oftast en missvisande del av idrotten – en hel dimension av siffror i en värld där slumpen och tillfälligheter oftast blir avgörande. Där ett slumpskott från blå kan styras i mål, eller där ett mål som ingen av tränarna tror ska godkännas, godkänns. Men när man ser Frölundas statistik i Skellefteå Kraft Arena förstår en att det inte bara handlar om en slump. Det ligger något djupt rotat bakom de där slumpskotten som går i mål eller de där målen som oväntat godkänns. Roger Rönnberg har med sin ledarstab och spelare hittat Skellefteås svagheter – och som de blottar dem. Växjö hittade delar av Skellefteås svagheter i vårens finalspel, men Frölunda ser ut att ha hittat dem alla. Sällan, eller aldrig, har jag sett ett motståndarlag fullständigt stänga ned Skellefteå som de gör. Med en tydlig spelidé, kassaskåpssäker defensiv och sylvass offensiv ställer de frågor till Wallssons gäng som ännu ej hittat svaren.

Skellefteå går alltid för SM-guld, det finns ingenting annat på världskartan. När våren nu stundar gör den också det med Skellefteå och Frölunda som två maktfaktorer i svensk ishockey. Det må vara orättvist mot övriga lag med samma ambitioner, men som jag ser det finns det just nu inget lag som över sju matcher kan hota den hungriga svartgula tigern eller den guldtörstande indianen. Sättet de två kombatanterna kombinerar högt tempo med mikrometers-precision i passningsspelet är hänförande – och hur de bägge lagen uppträder i defensiven med minimala ytor till motståndarlagen samt varsin matchvinnare längst bak. Det blir final i vår mellan Skellefteå AIK och Frölunda HC, sanna mina ord.
Ska det i finalen sluta annars än hur det sett ut när lagen mötts de senaste åren måste Skellefteå överanalysera, bryta ned matcherna i fragment och grotta ned sig i veckor med repriserna från de senaste matcherna mot Frölunda. De har hittat nycklar till att besegra Skellefteå men jag lovar att det finns mängder av nycklar för Skellefteå att slå dem också. Tacka Frölunda för de här förlustmatcherna, ta det som ett wakeup-call och justera vad som justeras bör fram till våren – för även om Frölunda ser oslagbara ut har Skellefteå ett lag med minst samma potential att bli oslagbar.
Oförmågan att slå Frölunda är dock inte det enda som inte spökar i Skellefteå. Hans Wallsson förfogar över ett i stort sett komplett lag med spetskvaliteter utöver det vanliga i svensk ishockey – däremot saknas en ytterst vital del.
Patrik Zackrisson, Mattias Ritola, Tim Heed, Jimmie Ericsson är blott ett axplock av västerbottningarnas spets, en kvartett som alla sportchefer inom svensk ishockey drömmer om. Men vad har de, och övriga spelare i Skellefteå, gemensamt?
Det finns framspelare, grovjobbare, defensiva och offensiva specialister och finlirare.
Vad Skellefteå inte har är en avslutare. Den där som förvaltar alla framspelningar från ”Zacke” och Ritola i Power play, den där som sätter sina lägen i täta matcher som igår.
Transferfönstret stänger i mitten av februari – Skellefteås sportchef har alltså ett par veckor extra på sig att förstärka truppen och ska laget återta Le Mat borde det dimpa in en sådan spelare i truppen innan det är för sent.
Och nej, att Pesonen är tillbaka i slutspelet ser jag inte som tillräckligt.

Avslutningsvis vill jag bara göra klart att vi inte ska göra en vinter av ett snöfall, en kris av en förlust eller en höna av en fjäder om ni så vill. Att Skellefteå förlorar mot Frölunda är långt ifrån en katastrof, på 29 matcher är det nästan logiskt att stå noterad för 7 förluster. Säsongen har hittills varit över förväntan och imponerande på alla sätt, på alla vis.
Och ska jag ge er en bra samt en dålig nyhet? Ja det ska jag.
Den bra nyheten är att säsongen när Skellefteå tog sitt andra raka guld förlorade de två raka matcher mot just Frölunda med 1-6, ändå hoppade Möjligheternas Torg i april.
Den dåliga nyheten? Då var det inte Frölunda som var bättre, inte Frölunda som hade det bättre laget. Nu har Frölunda ett kanske något bättre lag och förlusterna har varit helt logiska.

Bloggkrönika signerad Robin Lindgren

Bloggkrönika signerad Robin Lindgren

1 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>