Skellefteå AIK redo för historieböckerna

För en vecka sedan packade Skellefteå AIKs materialförvaltare upp spelarnas utrustningar i Växjö och därmed var säsongens viktigaste vecka inledd.
Den började med att Skellefteås supertrio bjöd på en sällsynt show när de regerande mästarna förödmjukades i sin hemmaborg.
Malmö, i desperat behov av poäng, nollades sedan i landets modernaste arena och med sex poäng kunde planet rikta sin nos mot Falmark.
Och spelarna på säsongens absolut viktigaste match där ett första riktigt steg mot ett historiskt rekord kunde tas.

Frölunda hemma, som tidigare under säsongen varit ofina nog att skicka Skellefteå från isen utan poäng i något av lagens möten, kom på besök med 200 supportrar.
Dessutom, om det gick att skriva ett bättre manus, det lag som skuggade allra närmast i tabellen och som vid ännu en seger hade kommit tillbaka från landslagsuppehållet med endast två poäng upp till hemmaplansfördelen hela vägen genom slutspelet.

Inför en fullsatt arena skrinnade laget ut och redan där gick hockey-porr-rysningar genom kroppen. Stämningen var elektrisk. Omgång 42, jo tjena!
En proppfull bortastå med röd-vit-gröna indianer bidrog med en mäktigare stämning än Luleås senaste fem-sex besök och på Skellefteås betongläktare stod en högljudd hemmaklack som för första gången under säsongen visade vilket tryck som kan komma därifrån.
När röken från introt hade lagt sig, den något trötta Swedish House Mafia dängan hade tystnat och lastbilen i miniatyrform hade lämnat isen var det då dags för puckens första touchdown.
Därefter kom 60 effektiva minuter poesi.
Har du någon gång stött på en människa som inte förstått sig på hur du kan älska denna sport så mycket? Visa dem lördagens match.
Där får de sin förklaring. Kärlek!

Två lag som efter första nedsläpp tävlade om varje centimeter ute på isen.
Som visade varför de är Sveriges två bästa lag med den där sällsynta egenskapen att kombinera alla viktiga delar av spelet och sammanfoga dem till ett.
Visst kändes det som en final i slutspelet?

Wikegård var där. Spelet höll finalklass. Stämningen likaså. Skellefteå Kraft Arena blev till en enda stor hoppande youtube-klassiker i matchens sista minuter och glädjescenerna vid målen vittnade om att det var något så mycket mer än en vanlig omgång 42.
Och när matchen var slut kunde Wallsson blicka upp på tavlan till den för honom sköna synen 4-1. Rönnberg såg samma siffror, men den synen var långt ifrån skön. Den sved.

När jag lämnade arenan gjorde jag det med en värmande och bubblande glädje inom mig. I 41 omgångar har jag väntat på det där lilla extra som sticker ut från serielunken och ger mig svar att ge till den som ifrågasätter min kärlek till sporten.
Nu har jag svar att ge. Kolla på matchen. Det räcker så.
Hade Wallsson, Rönnberg eller jag blickat upp mot tavlan och sett 1-7 hade känslan varit densamma. En sån där kväll spelare resultaten ingen roll.
Spelet, känslorna, stämningen, målen och helheten. Det räcker så.

När Skellefteås materialförvaltare blickade upp mot tavlan insåg de att veckans hårda jobb var slut. En vecka som tog dem från isen där fjolårets tårar kanske fortfarande finns kvar, till Sveriges modernaste arena för att sedan avslutas inför en hoppande hemmaborg med ett historiskt rekord inom räckhåll.
Inget lag har tidigare vunnit grundserien fyra år i rad.
Med tio matcher kvar att spela och åtta poängs buffert vågar jag lova att historieböckerna kommer få skrivas om.
Ett lag som lämnar en så viktig vecka med full pott och 12-3 i målskillnad släpper inte ett sånt grepp.

Tack för mig. Kram.