Kategoriarkiv: anställningstrygghet

Ett medlemskap i facket är som ett medlemskap på gymmet

av

IMG_0851Igår när jag var på gymmet, kom jag att tänka på vad Michaela Leo, en kamrat från Norrköping, skrev en gång: ett medlemskap i facket är som ett medlemskap på gymmet: du blir inte stark av att bara sitta hemma, även om du betalar avgiften varje månad!

IMG_0852Det är klart att det är viktigt att vara med i facket. Ett passivt medlemskap är ju bättre än inget medlemskap alls. Fackets styrka ökar ju fler som väljer att gå med. Vilka löneökningar och andra förbättringar som facket får igenom i avtalsrörelser avgörs ju av hur många medlemmar som facket kan ta ut i strejk – eller andra stridsåtgärder för den delen – för att få arbetsgivarorganisationen att gå med på våra krav. En hög facklig anslutningsgrad är därför en förutsättning för att upprätthålla bra och rimliga löner på arbetsmarknaden. Detta har ju det privata näringslivet fattat, och de använder sitt politiska inflytande för att motverka det. Bland det första som den gamla borgerliga regeringen gjorde när den kom till makten 2016 var att – på beställning av näringslivet – göra det dyrare att vara med i facket genom att avskaffa skattereduktionen för fackligt medlemskap. Även a-kassan utsattes för angrepp. Avgiften höjdes genom att skattereduktionen togs bort och genom införandet av arbetslöshetsavgiften. A-kasseersättningen sänktes och det blev svårare att kvalificera sig för ersättning. Resultatet blev ett rejält medlemstapp. På bara två år lämnade 245000 medlemmar facket och organisationsgraden gick från 77% 2006 till 71% 2008.

IMG_0853Nuvarande socialdemokratiska regering har avskaffat flera av de försämringar som borgarna genomförde. Men fortfarande återstår att återinföra skattereduktionen för medlemskap i fack och a-kassa. Varför ska inte arbetarna ha ngn skattereduktion för medlemskap i fack och a-kassa, när arbetsgivarna får skattereduktion på medlemskap i arbetsgivarorganisation? Ska arbetsgivarna ha billigare avgift till arbetsgivarorganisation genom skattereduktion, så ska även arbetstagarna ha billigare medlemsavgift till arbetstagarorganisation genom skattereduktion. På detta sätt bidrar staten till en hög facklig anslutningsgrad som leder till en bättre löneutveckling i samhället och därmed högre skatteintäkter till kommuner och landsting: mer pengar till skola, vård och omsorg helt enkelt. Alla tjänar på det: såväl arbetarna som samhället. Vi ska inte ha ett skattesystem som är utformat efter arbetsgivarorganistionernas intressen!

Frågan var uppe på socialdemokraternas kongress förra veckan och facken fick igenom att partiet ska driva linjen att skattereduktion för fack- och a-kasseavgiften ska återinföras. Men detta är ju bara halva arbetet. Vi kan få igenom vilka beslut vi än vill i partiet, men så länge inte partiet kan bilda majoritet i riksdagen så tjänar inte detta till nånting. Valet måste vinnas för att desssa beslut ska bli verklighet. Som sagt är facket som ett gym: ingen blir stark av att enbart sitta hemma och betala medlemsavgiften. Att ha väldigt många medlemmar som betalar sin medlemsavgift är viktigt, men sen måste de också ut till valurnorna och se till att vinna valet.

Viktigt beslut som stärker bussförarnas anställningstrygghet

av

IMG_0692Inför socialdemokraternas kongress har Kommunal prioriterat 3 krav som vi jobbat intensivt med för att kunna få igenom. De tre kraven var (1) att arbetsgivaren ska stå för arbetskläder, (2) att införa yrkeslegitimation för undersköterskor och (3) att den otrygga anställningsformen allmän visstid tas bort från lagen om anställningsskydd. Utöver det stödde Kommunal Handelsanställdas förbund krav på att arbetstagarens skydd mot uppsägning också ska gälla sysselsättningsgraden. Samtliga av dessa krav behandlades igår och man kan lugnt känneteckna gårdagen som väldigt lyckad utifrån facklig synpunkt: Kommunals prioriterade krav segrade.

Det har skrivits väldigt mycket i media om Kommunals prioriterade krav, men det finns en fråga som vi också fick gehör för men som har undgått massmedial uppmärksamheten. Den rör ett väldigt stort problem som drabbar många av Kommunals medlemmar inom kollektivtrafiken. Eftersom många kommuner och landsting har lagt ut busstrafiken på entreprenad, har bussförarnas anställningstrygghet urholkats. Varje gång som det blir entreprenadbyten, uppstår det en oro bland personalen i.o.m. att de aldrig kan vara säkra på om de får följa med till den nya arbetsgivaren. Denna fråga diskuterades igår på socialdemokraternas kongress och beslutet blev att socialdemokraterna i kommuner och landsting ALLTID ska ställa krav på personalövertagande vid kollektivtrafikupphandlingar. På så sätt ska inget bolag kunna vinna en upphandling om inte bolaget förbinder sig att överta personalen från den förra utföraren.

IMG_0707I Umeå har frågan varit allra högst aktuell. 2014 drev Kommunal sektion Umeå trafik kravet på personalövertagande i samband med att lokaltrafiken skulle upphandlas igen. På den tiden var jag ordförande för Kommunals socialdemokratiska förening och var själv med när frågan diskuterades på repskapet – högsta beslutande organ bland Umeås socialdemokrater. Vi var flera fackligt aktiva socialdemokrater som hjälptes åt i debatten och vann omröstningen. I förlängningen ledde detta till att kravet på personalövertagande kom med i förfrågningsunderlaget.

Nu när socialdemokraterna har kongress såg Kommunal sin chans att påverka socialdemokratin på nationell nivå. Förbundet skrev därför en motion med krav på att socialdemokraterna inom kommuner och landsting ALLTID ska ställa krav på personalövertagande vid kollektivtrafikupphandlingar. Denna motion skickades in till partistyrelsen från flera hål i landet av kommunalare som är medlemmar i partiet. Trycket i den här frågan var alltså starkt. Och nu kan jag gladeligen meddela att vi har segrat. Beslutet togs i enlighet med vårt förslag och det blev enhälligt. Nu måste socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting se till att detta verkställs. Ingen bussförare ska behöva bli uppsagd eller få en provanställning bara för att verksamheten får en annan utförare

Tillsammans är vi starka – så länge vi håller ihop är vi oslagbara! 😉

I år tittar jag inte på Idol

av

IMG_2498Igår var frun och jag bjudna på fest så vi kom hem sent. Det första jag gjorde när vi hade kommit hem, var att kolla på nyheterna. Jag var nämligen nyfiken på om Idol-deltagarna hade gått ut i strejk. Musikerförbundet har nämligen varslat om konflikt och den skulle starta igår kväll i samband med veckofinalen av Idol. Men tydligen har strejken skjutits upp.

Bakgrunden till konflikten är att FreemantleMedia, produktionsbolaget bakom Idoltävlingen, vägrar teckna kollektivavtal med facket. Företaget tvingar deltagarna att teckna anställningsavtal med urusla arbetsförhållanden. Deltagarna får en lön på 875 kr i veckan efter skatt och förbinder sig att vara ständigt tillgängliga för olika aktiviteter utöver tv-sändningar och repetitioner. Under tiden är deltagarna avstängda från rätten att studera eller ta annat arbete, och den schemalagda arbetstiden kan vissa dagar uppgå till arbetspass på 16 timmar. Trots att det handlar om anställningsavtal, står inte företaget för försäkringskostnaderna, utan det får var och en stå för själv.

Uppenbarligen handlar det inte bara om en tävling, utan om arbetsinsatser som drar in miljonbelopp i vinster till produktionsbolaget. Bolaget vägrar teckna kollektivavtal och därför har Musikerförbundet varslat om strejk som skulle startat igår, men bolaget har lämnat in en fredpliktsinvändning för att köpa sig tid, vilket gör att strejken skjuts upp. Bolaget har också samlat deltagarna och hotat att kasta ut dem som går ut i strejk. År 2016 alltså!

Musikerförbundet har fått massivt stöd från flera aktörer. Fackförbunden inom 6F (SEKO, Elektrikerna, Målarna, Byggnads och Fastighets) har meddelat att de är beredda att gå ut i konflikt för att stödja Musikerna. En tunnelbanestrejk kan utbryta inför finalen i Globen. I veckan har också såväl LO-styrelsen som Kommunals förbundsstyrelse uttalat sitt stöd till Musikerna. Däremot har ingen aktör gått ut och uttalat sitt stöd för Freemantle, vilket säger en hel del.

Från tidigare erfarenhet, så vet vi att allmänhetens stöd kan vara avgörande för möjligheterna att teckna kollektivavtal. Här i Umeå har flera restauranger tecknat avtal efter att det blivit offentligt uppmärksammat att de inte hade kollektivavtal. Några exempel är Guitars, Granö Beckasin och Sjöbris. De två sistnämnda tack vare att Kommunal Umeå genom facklig-politisk samverkan med socialdemokraterna lyckades få kommunen att anta en policy innebärande att den enbart anlitar konferensanläggningar hos aktörer med kollektivavtal. Att konsumenter bojkottar företag som inte kan vara seriösa nog att tillämpa schyssta arbetsvillkor kan därför vara minst lika viktigt.

För min del kan jag säga att i år tänker jag inte se på Idol, och jag är helt övertygad att vi är många som bojkottar programmet. Vi lever i 2000-talet och då ska inte företag tillämpa villkor som hör till 1800-talet! Det är skamligt att man utnyttjar ungdomar på det här sättet.

Bussförarna verksamma inom lokaltrafiken startar facklig arbetsplatsklubb

av

IMG_0550Idag är dagen efter att USA valt Trump till president. Inte alls roligt. Men som jag skrev igår, så kan vi inte bara sörja, utan kampen fortsätter. Den här veckan har inte varit helt åt skogen. Det har också skett positiva saker. En av dem är att Kommunal Umeås sektionsstyrelse har bildat sin första arbetsplatsklubb. Våra nya medlemmar, som kommer från sektion Umeå Trafik har begärt att bilda en arbetsplatsklubb och vår sektionsstyrelse har beslutat i enlighet med detta.

Den nya arbetsplatsklubben, som kommer att heta Arbetsplatsklubb Umeå Trafik (AKUT), omfattar de medlemmar som tillhör gamla sektion Kommunal Umeå trafik, som har organiserat bussförare inom lokaltrafiken och upphör från årsskiftet. Denna sektion har utmärkt sig genom åren för att ha fört ett exemplariskt arbetsplatsnära fackligt arbete. Organisationsgraden är enorm och de förtroendevalda finns dagligen närvarande på arbetsplatsen tillsammans med sina arbetskamrater. Jag hade förmånen att vara gäst på deras årsmöte i våras och upplustningen var stor, vilket inte är vanligt hos alla sektioner. Den arbetsplatsnärafackliga kampen är ngt som den här sektionen varit proffs på och kan vara stolt över.

För några år sen, på den tiden då jag var ordf för Kommunals socialdemokratiska förening, blev jag kontaktad av sektion Umeå trafik, för att de ville ha hjälp i att påverka socialdemokraterna i Umeå att driva igenom krav på personalövertagande i samband med den nya upphandlingen inom lokaltrafiken. Bussförarna har ett stort problem i samband med att trafikupphandlingar förnyas. De kan nämligen aldrig vara säkra på att få behålla sina jobb vid entreprenörsbyten, eftersom anställningsavtalen inte per automatik följer efter från den gamla entreprenören till den nya. Problemet är utbrett i Sverige.

Kampen för att få in krav på personalövertagande blev lyckosamt. Kravet kom in i upphandlingsavtalet och personalen fick följa med till den nya entreprenören. Det var en viktig seger för bussförarna, som visar på ett arbetssätt som vi kan alla lära oss av. Som ordf i Kommunal Umeå välkomnar jag våra nya medlemmar från lokaltrafiken och är stolt över att de startar en arbetsplatsklubb. Det blir Kommunal Umeås första arbetsplatsklubb. Jag hoppas att fler medlemmar följer exemplet och snackar ihop sig för att bilda fler arbetsplatsklubbar.

 

Tänk om presidentvalet i USA vore som Miss Universum

av

Vid såna här tillfällen önskar man att USA:s presidentval vore mer lik tävlingen Miss Universum, så att Steve Harvey kunde komma fram, be om ursäkt, och dementera att Trump har vunnit valet. Det var vad som hände på Miss Universum 2015: två minuter efter att han hade utsett Miss Colombia till vinnare, fick hon lämna kronan ifrån sig till Miss Filippinerna, då det hade visat sig att Steve Harvey hade läst helt fel på kortet.

Tyvärr är inte verkligheten lika kul som tv:n och vi måste leva med det faktum att befolkningen i USA har valt en kvinnofientlig rasist till president. Att en rik republikansk kapitalist framställer sig själv som inte tillhörande etablissemanget, ter sig absurt, men i USA går ett sådant budskap uppenbarligen hem hos väljarna.

Vi kan inte göra annat än att beklaga och fortsätta kampen för en rättvis värld fri från förtryck – inte bara fortsätta kampen, utan öka tempot på den. De tendenser vi sett pekar på att rasismen får allt starkare fotfäste även i Sverige. Asylboenden bränns, nazister demonstrerar öppet på gatorna, opinionsundersökningar visar att sverigedemokraterna har 17,9% i väljarstöd, och vi hör allt fler röster inom borgerligheten som pläderar för samarbete med SD.

Även en del av arbetarrörelsens egna ledare uppfattas som en del av etablissemanget, vilket på sikt utgör ett hinder för att kunna få förtroendet att representera många av de frustrerade väljarna som ger sitt stöd till SD. På samma sätt som Trump, har sverigedemokraterna lyckats framställa sig själva som ett antietablissemangsparti, samtidigt som de driver den typ av politik som gynnar den politiska elitens intressen på bekostnad av folkflertalet: låga skatter, nedskärningar inom välfärdssektorn, sämre anställningstrygghet, sämre skydd för sjukskrivna och arbetslösa, samt stora vinster för välfärdsbolag. Många av dessa väljare är människor som anser att samhället vänt dem ryggen. Det är dem som har mest att förlora på sverigedemokratisk politik men som ändå saknar det förtroende för arbetarrörelsen som krävs för att de ska kunna ansluta sig till den.

Jag ska inte göra anspråk på att sitta på svaret på vad som krävs för att arbetarrörelsen ska få tillbaka sin styrka och socialdemokratin ska vinna nästa val. Men tänkt om det är enklare än vad vi tror? Många skyller på media, men dessa glömmer att arbetarrörelsen aldrig har ägt media och ändå lyckats sätta den politiska agendan under större delen av 1900-talet. Socialdemokratin har ju varit ett 45%-parti fram till 90-talet och kammat hem val efter val, trots att borgerligheten lyckats dominera mediarapporteringen. Men socialdemokratin har då varit en bred folkrörelse som lyckats engagera arbetare för att kämpa för förbättringar. Den har inte förknippats med karriärister, lobbyister, frimurare eller proffspolitiker. Den har förkroppsligat den ”lilla människan”, det arbetande folket som tar kampen mot etablissemanget för att bygga den välfärd som det längtat efter. Men någonstans på vägen kom socialdemokratin att symboliseras av pampen som äger en herrgård och blir lobbyist efter avslutad politisk karriär, eller av den politiska oppositionen som protesterar mot försämringar som den sen i regeringsställning aldrig kom att återställa. På sätt och vis har socialdemokratin sakta men säkert börjat likställas med alla andra partier man då buntar ihop i begreppet ”etablissemang”.

Så frågan vi måste ställa oss är: hur kan arbetarrörelsen väcka det förtroende som den en gång har haft? Lyckas vi inte hitta svaret på den frågan i tid, så kommer vi att hamna i den situation USA står inför idag.

Jobba inte naken!

av

IMG_2373Den här helgen har varit lång. Dels har jag storstädat, storhandlat, varit på halloweenfest, och satt upp rullgardiner i köket. Köksfönstret är stort och lägenheten är på bottenvåningen, vilket gör det väldigt lätt för alla som går förbi att råka titta in och se allt. Alltför många gånger har jag varit tvungen att hoppa ner och gömma mig för att ngn råkat gå förbi just när jag stått naken och kokat kaffe. Att klä på sig är inte precis det första man gör när man stiger upp en söndag morgon till exempel. Jag har därför varit i stort behov av rullgardiner i köket. Nu äntligen har jag satt upp rullgardiner och kan gå runt naken i min egen lägenhet utan att behöva bli sedd av alla grannar som går runt på gården. Där det däremot inte är lika OK att vara naken är på jobbet. Detta är temat för en rad kampanjer som LO har haft vid flera tillfällen, som handlar om både kollektivavtalet och medlemskapet. ”Jobba inte naken! Gå med i facket!”, står det t ex på ett armband som jag brukar ha på mig och som LO brukar dela ut i samband med uppsökeri. Den som jobbar utan att vara facklig medlem, står naken den dagen man behöver stöd.

IMG_2383Uppmaningen att inte jobba naken handlar också om vikten av kollektivavtalet. I Sverige regleras inte lägsta lönen via lagstiftningen. Inte bara det. Väldigt lite av våra arbetsvillkor regleras via lagstiftning. Merparten av våra arbetsförhållanden och anställningsvillkor regleras av kollektivavtalet, ett avtal som arbetsgivarna tecknar med de fackliga organisationerna. Det anger vad lägsta lönen ska vara, ob-ersättning, övertidsersättning, semesterersättning, löneökningen, tillägg till föräldrapenning och till sjukpenning, avtalspension, försäkringar, bestämmelser kring arbetstider, ledigheter, uppsägningstider, anställningsskydd mm. Ca 90% av dem som jobbar, jobbar hos en arbetsgivare som har kollektivavtal. Men en del arbetsgivare vägrar teckna kollektivavtal, och i dessa fall är det skydd arbetstagaren har väldigt begränsat – inte ens lägsta lönen är reglerad. Det är som att stå naken på jobbet! Den enskilt viktigaste faktorn för att få arbetsgivare att teckna kollektivavtal är den fackliga anslutningsgraden på arbetsplatsen. Ju fler som är medlemmar desto lättare kan facket tvinga arbetsgivare att teckna kollektivavtal.

Nu när julen närmar sig är det bra att veta om den butik man handlar hos har kollektivavtal. Jag vägrar handla på ställen där jag vet att arbetsgivaren vägrar tillämpa schysta arbetsvillkor. För min del handlar det om solidaritet. Vill man veta vilka butiker och frisörer som har tecknat kollektivavtal, så kan man titta på schyssta listan som Handelsanställdas förbund har: https://handels.se/schysstalistan/. Även Hotell- och restaurangfacket har en lista på hotell, restauranger och caféer som har kollektivavtal: www.schysstavillkor.se . Den brukar jag titta på innan jag går in och äter någonstans. Båda sidor finns som appar också.

Att låta våra medlemmar betala för skattesänkningar är inte att ta ansvar

av

IMG_2362Äntligen har snön kommit till Umeå och den här gången är jag förberedd. I morse tog jag fram vinterjackan från förrådet och gjorde mig i ordning för att fara till jobbet. Gissa min förvåning när jag stoppar handen i jackfickan för att stoppa in nycklarna, och hittar en bajskorv där inne! Min fru hade tydligen fått för sig att hon ville jävlas med mig och stoppade därför in en låtsasbajskorv i jackfickan på min vinterjacka. Det var då tur att jag var hemma när jag tog ut den ur jackfickan och inte på möte med arbetsgivaren.

På tal om bajs så har jag lyssnat på fullmäktigedebatten i måndags och jag måste säga att jag aldrig tidigare hört någon snacka så mycket bullshit som Anders Ågren i samband med debatten om projektet om 6-timmars arbetsdag på boendet Sjöjungfrun. Man undrar hur en politiker av hans kaliber, som inte bara är gruppledare för ett parti (moderaterna), utan dessutom är kommunalråd, kan prata så mycket om ngt han vet så lite om. I och för sig var det inget nytt. I ett flertal insändare och blogginlägg, har han kallat arbetstidsförkortningen för oansvarigt. Han menar att Kommunals medlemmar har fått betalt för att inte jobba och anser att det är slöseri med skattepengar.

IMG_0548Argumenten är inte nya. Redan 1919 och 1923, röstade moderaterna nej till införandet av 8-timmars arbetsdag. De röstade även nej till införandet av 2 veckors semester 1938, till den tredje semesterveckan 1951 och till den fjärde semesterveckan 1963. På 60-talet var den genomsnittliga arbetsdagen på 8 timmar, men fortfarande jobbade man 6-dagars vecka. Det dröjde till 1970 innan beslut om 40-timmars arbetsvecka togs, och även då röstade moderaterna nej. När den 5te semesterveckan infördes 1976 röstade de också nej.

Varje gång en regering föreslagit att förkorta arbetstiden, antingen genom att minska arbetsveckans längd eller genom att öka antalet semesterdagar, har moderaterna ansett att det är att ”betala folk för att inte jobba” och har fördömt det som ”oansvarigt”. Att Ågren drar fram samma argument för att motsätta sig 6-timmars arbetsdag var därför väntat. När han då påpekar att projektet inte lett till minskad sjukfrånvaro, så är inte detta det egentliga skälet till varför han anser att försöket inte ska förlängas. Redan innan försöket sattes igång var moderaterna emot och röstade nej.

Logiken bakom Ågrens argument haltar kraftigt. Sjukfrånvaron har nämligen inte bara ökat på Sjöjugfrun, utan även på resten av vård och omsorgens verksamheter, där arbetstidens längd – till skillnad från på Sjöjungfrun – förblivit oförändrad. Det intressanta är därför inte vad sjuktalen på Sjöjungfrun ligger på idag i förhållande till vad de låg på före projektet, utan snarare vad de ligger på idag i förhållande till vad de hade legat på om försöket aldrig startats. För att kunna veta detta, måste Sjöjungfrun jämföras med en annan enhet med likartade förutsättningar, och det är därför universitetet gör en utvärdering. Om nu frågan vore enkel, så hade man väl inte behövt ta hjälp av universitetet för en utvärdering. Men allt detta är oväsentligt för Anders Ågren, som uppenbarligen tror sig kunna dra egna vetenskapliga slutsatser utan tillgång till de data som universitetet bearbetar. Som sagt: aldrig nånsin har jag hört en politiker av Anders Ågrens kaliber uttala sig så mycket om ngt hen vet så lite om.

Ågren uttalar sig väldigt mycket om ansvar, så låt oss prata lite om vad ansvar innebär. Dagens prognoser visar att kommunen får 70 miljoner mindre i skatteintäkter och 70 miljoner mindre i ersättning från staten för flyktingpolitiken. Det är alltså 140 miljoner mindre till välfärd. I ett sådant läge valde moderaterna att lägga fram ett budgetförslag i juni med förslag på skattesänkningar med 20 öre, vilket motsvarar 40 miljoner mindre till välfärd. Vem ska då betala dessa skattesänkningar? För att finansiera dessa föreslog moderaterna ramsänkningar för flera nämnder. För individ- och familjenämnden, som ansvarar för handikappomsorgen, föreslog de en nedskärning på 20 miljoner, bl a genom att privatisera personlig assistans. Det blir alltså våra medlemmar inom handikappomsorgen som får betala för dessa skattesänkningar genom sämre arbetsvillkor. Hur kan man garantera att de assistansberättigade får den omvårdnad de har rätt till?

imageEtt litet tips till dig, Anders, är att komma ner från den verklighetsfrånvända piedestal du står på och träffa vanligt folk. Det skulle göra dig gott att ngn gång lämna frimurarlogen för att komma och besöka Kommunals medlemmars arbetsplatser och prova på att följa ngn i personalen under arbetsdagen och se vilka arbetsvillkor de jobbar under, innan du uttalar dig om vad de får betalt och inte får betalt för. Vill du värna om vår gemensamt finansierade välfärd, så måste du vara beredd att betala skatt. Kommunals medlemmar jobbar inte ideellt. De ska ha betalt för vad de gör! Efter det kan du snacka om ansvar!

Nästa års socialdemokratiska partikongress måste göra välfärdens finansiering till sin huvudfråga

av

I september hölls det flera manifestationer runt om i landet under parollen ”Slut på rean – en annan vård är möjlig”. Det var ett vårduppror som flera organisation ställde sig bakom, inklusive Kommunal Umeå, som uppmanade sina medlemmar att manifestera för:

”en vård bortom nedskärningar maskerade som effektiviseringar. En vård bortom semesterkaos, övertid, omänsklig arbetsbelastning och låga löner. En vård där alla kan uppleva trygghet och där personal får förutsättningar att ge den vård lagen kräver och de själva brinner för att ge”.

Det vi manifesterade mot är till mångt och mycket effekterna av det kaos som har uppstått efter den borgerliga alliansregeringens skattesänkningar på 140 miljarder. Så gott som samtliga kommuner och landsting – såväl röda som blå – bedriver en underbemannad verksamhet, och befinner sig i en ständing jakt på effektiviseringar för att kunna klara sina välfärdsåtaganden. Även socialdemokrater som gått till val i sina resp kommuner på att investera i välfärd, bedriver en kommunpolitik där de tvingas göra besparingar eller konkurrensutsätta offentlig verksamhet till följd av bristande resurser.

Den socialdemokratiska regeringen har satsat på välfärden, men inte i den takt som är nödvändig. Enligt SKL:s egna bedömningar räcker varken de 10 miljarder som kommunsektorn fick 2015 eller de ytterligare 10 miljarder som den kommer få 2017. För att klara ett resultat på en procent fram till 2019 skulle kommunalskatten behöva höjas med närmare två kronor, anser SKL i sin ekonomirapport från april 2016.

Att höja kommunalskatten är dock inte problemfritt, eftersom den – till skillnad från den statliga skatten – inte är progressiv. Den innebär samma procentsats för alla oavsett inkomst, vilket givetvis innebär en tyngre börda för låginkomsttagare. Ska man höja kommunalskatten i samtliga kommuner och landsting för att kompensera för den borgerliga regeringens gigantiska skattesänkningar, skulle det alltså leda till ett systemskifte där välfärden inte längre finansieras utifrån förmåga. De skattehöjningar som socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting genomfört har varit minimala. Socialdemokratins existensberättigande är att värna om och utveckla välfärden. Men på lokal och regional nivå har socialdemokratin många gånger reducerats till en politik som gått ut på att förvalta en underfinansierad välfärdssektor. Sammantaget har allt detta lett till en långtgående trend där socialdemokraterna inte längre anses som det självklara alternativet för den som vill värna om och utveckla välfärden.

Mycket kan skyllas pa den förra borgerliga regeringen. Från 2006 till 2013, sjönk skattekvoten från 46% av BNP till 42,9%. Det kan tyckas som en marginell minskning, men i absoluta tal rör det sig om 140 miljarder kr mindre till välfärden. Följden blev att sysselsättningen inom den offentliga sektorn sjönk under samma period från 1’334´800 till 1’286’000 anställda – en minskning med 48´800 personer! Men problemet är mycket äldre än så. Minskningen av skattekvoten utgör en långtgående trend som påbörjats 1990 och har följts av en motsvarande minskning av antalet offentliga anställda. Totalt har skattekvoten sjunkit med 7,2 procentenheter sedan 1990, och under samma period har sysselsättningen inom den offentliga sektorn minskat med ca 335´800 anställda. Samtidigt har inte behoven inom välfärdssektorn minskat, utan snarare ökat i takt med den demografiska utvecklingen. Välfärdssektorn är starkt underbemannad och kan inte erbjuda en tillfredsställande kvalité. Det är detta som utgör förklaringen till kommun- och landstingssektorns svårigheter, och utgör socialdemokratins viktigaste utmaning.

Den långsiktiga lösningen på problemet utgör inte höjd kommunal skatt. Socialdemokratins identitet grundar sig på sitt försvar och utveckling av välfärden. Det var socialdemokratin som med stöd av fackföreningsrörelsen byggde den svenska välfärdsstaten. Tyvärr har den sedan 1990 misslyckats med att försvara den. Om socialdemokratin förlorar sin förmåga att framstå som den självklara kraften bakom välfärdsstatens utveckling, kommer den på lång sikt att försvagas och bli ett litet parti bland alla andra. Socialdemokratins överlevnad är starkt kopplad till dess förmåga att stå för sin historiska uppgift att värna om välfärden och utveckla den. Men detta kräver att partiet omprövar sin syn på välfärdens finansiering och gör upp med den nyliberalism som har dominerat partiets ekonomiska politik sedan 90-talet.

Som jag ser på saken kommer nästa års socialdemokratiska partikongress att stå inför ett viktigt vägval. Partiet måste bestämma sig för att verka för en kraftig höjning av de generella statsbidragen till kommuner och landsting. Partiet måste ta beslut om att verka för ökad personaltäthet inom välfärdsektorn i en snabbare takt än vad det gjort hittills i regeringsställning. Varför inte gå till val på att skapa 200’000 nya jobb inom välfärdssektorn? Det är blygsamt i förhållande till SSU:s krav på 500’000 jobb, men det kan vara ett rimligt första steg och utgör en fullt realistisk åtgärd.

Socialdemokratiska Arbetarepartiet måste också förstå att det inte finns några gratisluncher. För att kunna satsa på välfärd, måste skatterna höjas. Att rikta kritik mot borgerligheten för att de sänkt skatterna med 140 miljarder, utan att samtidigt vara beredd att återställa skattekvoten, är inte trovärdigt. Socialdemokraterna måste verka för att återställa skattekvoten till den nivå som rådde innan det borgerliga regeringsskiftet 2006, och det måste göras genom att öka skattesystemets progressivitet.

Kongressombuden måste göra välfärdens finansiering till huvudfrågan för nästa års partikongress! I ett parlamentariskt läge där borgerligheten har majoritet i riksdagen, så är det via budgeten som den socialdemokratiska regeringen kan påverka.

Regeringens svar på kritiken i frågan om assistansersättning lämnar en hel del att önska

av

Den senaste tiden har det pågått en debatt om assistansersättningen. Ska jag vara ärlig så kan jag inte förstå regeringens inställning i frågan. Regeringen konstaterar att kostnaderna för assistansersättningen har ökat i en takt som inte står i proportion till ökningen av antalet assistansberättigade. I det avseende är det positivt att man vill se över LSS-lagstiftningen för att säkerställa att våra skattepengar går till assistans och inte till vinster och reklam.  Vi kan inte ha en oreglerad välfärdssektor där företag kan gå in och tjäna pengar på bekostnad av omsorgstagarna.

Det jag däremot inte förstår är varför regeringen via ett regleringsbrev ger Försäkringskassan i uppdrag att ”bidra till att minska utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen” och på vilket sätt det här skulle bidra till att våra skattepengar används rätt. Snarare riskerar ett sådant uppdrag att slå helt fel, både mot de assistansberättigade och mot deras assistenter. Från regeringens sida påpekas att kassan inte fått något uppdrag att skärpa sina bedömningar, eftersom lagstiftningen inte ändrats. Ett regleringsbrev kan inte skapa rättspraxis. Det kan enbart lagar och domar göra. Men regeringen har ett ansvar för hur myndigheter tolkar regeringsuppdrag och med tanke på hur regleringsbrevet är formulerat finns det anledning att vara orolig.

Redan 2007 fick Försäkringskassan i uppdrag av den dåvarande regeringen att skapa enhetlighet i bedömningarna av personlig assistans. När kassan såg över sin praxis, skärptes bedömningarna, och vi fick en situation där FK i allt större utsträckning gjorde skillnad mellan aktiv och passiv tid. För den ”passiva tiden” där assistenten står till förfogande och väntar på att rycka in, gavs ingen ersättning. Om vi tar ett toabesök som exempel, så fick alltså den assistansberättigade ingen ersättning för den tid då hen satt på toa och assistenten väntade utanför. Redan 2011 protesterade Kommunal Västerbotten i ett uttalande, där vi påpekade att effekten av färre beviljade assistanstimmar blir orimliga arbetstidscheman med t ex delade turer och stressigare arbetsmiljö som följd. I de fall assistanstiden sjunker till mindre än 20 timmar i veckan drar FK in assistansen och kommunen måste gå in. Den här förändrade praxis föregicks inte av ngn lagändring. När den nuvarande regeringen går ut med ett uppdrag till kassan att minska utvecklingen av antalet assistanstimmar, kan den bara inte skylla ifrån sig kritiken genom att påpeka att inga direktiv har getts om att tillämpa en hårdare bedömning. Som regleringsbrevet är formulerat, så kan ju följden bli densamma i alla fall!

Försäkringskassans neddragningar har lett till att man vältrat över kostnaderna på kommunerna. I Umeå kommuns fall har detta lett till ekonomiska problem, som förvaltningen försökt hantera genom att föreslå privatiseringar av den kommunala assistansen för att minska kostnaderna. Att spara på personalkostnader genom att flytta över kommunal verksamhet till bolag som i stort sett bara anställer folk på viss tid kan säkert ge extra pengar till kommunens kassa, men bidrar inte det minsta till en bra personalpolitik, anser jag. Den som inte tror på mig får gärna titta på det kaos som den borgerliga Alliansen skapade i Vindeln förra mandatperiod där de la ut all assistans på entreprenad. I Umeå la dåvarande socialdirektör förslag på samma sak såväl 2009 som 2014, men det stoppades av den socialdemokratiska kommunledningen. Men även om man lyckades hindra en privatisering, så har assistenternas arbetsvillkor blivit tuffare.

Grundproblemet kvarstår. Ska vi ha en välfärd av kvalité, som säkerställer god omvårdnad samt rimliga arbetsvillkor, måste staten ge mer resurser till kommunerna. Det är positivt att LSS-lagstiftningen ska ses över för att inte våra skattepengar ska gå till vinstutdelningar, men det räcker inte med det. Välfärdssektorn måste regleras, men den måste också tillföras resurser. Ingen vill jobba i en underbemannad verksamhet. I ett sådant läge ger man sig inte på assistansersättningen.

Konsten att skylla på arbetsmiljöverket

av

IMG_2305Häromdagen var Kommunal Umeås sektionsexpedition full med folk. Samtliga skyddsombud från äldreomsorgen var kallade. Det var både från privat och offentlig sektor, både hemtjänst och särskilt boende. Det var kul att se så mkt engagemang för arbetsmiljöfrågor bland våra förtroendevalda.

Ämnet för träffen var Arbetsmiljöverkets nya föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö, som brukar kallas för AFS 2015:4 – samma dokument som arbetsgivarföreträdare i Umeå kommun hänvisar till när de vill öka helgtjänstgöringen för sina anställda. Ofta får man höra från arbetsgivarhåll att denna nya föreskrift är väldigt tydlig med att delade turer är ett arbetsmiljöproblem. Ja! Äntligen! Det krävdes att Arbetsmiljöverket släppte ut en helt ny föreskrift för att arbetsgivaren Umeå kommun skulle förstå vad som är uppenbart: att delade turer utgör ett arbetsmiljöproblem. Men att det då skulle vara förenligt med verkets rekommendationer att införa varannan helg för att minska antalet delade turer utgör en långsökt tolkning som ingenting har att göra med vad som faktiskt går att läsa i den nya föreskriften.

Syftet med verkets nya föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö är att uppmärksamma arbetsmiljöproblem som tidigare bagatelliserats som exempelvis kränkande särbehandling eller ohälsosam arbetsbelastning. Det är ironiskt att en föreskrift, som bl a har som syfte att se till att arbetsgivaren tar sitt ansvar för en hälsofrämjande arbetstidsförläggning, används som en ursäkt för att öka helgtjänstgöringen. Föreskriften anger förekomsten av delade turer som ett arbetsmiljöproblem och betonar arbetsgivarens ansvar att minimera dem. Men hur mycket man än bläddrar i detta dokument, anges det inte någonstans att tätare helg skulle vara ett lämpligt sätt att göra detta. Och även om föreskriften inte anger arbete varannan helg specifikt som ett arbetsmiljöproblem, så finns det andra bestämmelser i lagen som anger att arbetstiden ska förläggas på så sätt att arbete på helgerna ska undvikas. Arbetstidslagen är tydlig, när den i 14 § anger att ”veckovilan ska så långt möjligt förläggas till veckoslut”.

Att då med hänvisning till AFS 2015:4 påstå att det skulle vara i linje med Arbetsmiljöverkets rekommendationer att öka helgtjänstgöringen för att minska antalet delade turer är ironiskt med tanke på att verket utgör tillsynsmyndighet för bestämmelserna i arbetstidslagen. Arbetstidslagens krav på att sträva efter minskad helgtjänstgöring väger lika tungt som den nya föreskriftens krav på att undvika delade turer. Att Umeå kommun väljer att ignorera den ena bestämmelsen för att kunna uppfylla den andra har föga med verkets rekommendationer att göra. Det handlar snarare om kommunens ovilja att tillskjuta de resurser som det skulle krävas för att faktiskt kunna leva upp efter båda bestämmelser. Välfärdsarbete måste få kosta.

…men det är självklart lättare att öka helgtjänstgöringen och skylla på arbetsmiljöverket.