Och därför ställer jag upp

ordklubbaIgår kväll har vi haft årsmöte med S-vård och jag fick även förtroendet av dem att nomineras till ny ordförande i Umeå arbetarekommun. Att jag ens får frågan om jag kan ställa upp – även om jag inte skulle bli vald – är för mig ngt väldigt stort. Jag känner mig otroligt hedrad och tacksam över det.

Varför jag får frågan kan bara de som hört av sig och ställt den svara på. Alla har nämligen haft olika anledningar. Men varför jag har valt att tacka ja, kan jag svara på, och det har att göra med den utvecklingen jag sett i partiet de senaste åren.

Vi har en långsiktig trend av sjunkande väljarstöd. Inte bara i Umeå utan i hela landet. Att det förs diskussioner i partiet kring vilka politiska vägval vi gjort eller bör göra är naturligt och nödvändigt. Partiet måste ständigt kunna ompröva sin egen politik, och den politiska debatten i vår egen rörelse måste vara levande. Vi måste kunna ha högt i tak.

Dock missar vi ngt väsentligt. Vi förändrar inte samhället enbart genom idéer. Vi måste ha en rörelse som är kapabel att skapa stöd för dessa idéer och – kanske än viktigare – skapa engagemang och vilja hos folk att kämpa för att förverkliga dessa idéer. Socialdemokratin har inte vunnit ett så starkt folkligt stöd under 1900-talet för att folk passivt lagt sin röst vart fjärde år på socialdemokraterna. Socialdemokratin har haft ett starkt stöd hos folkflertalet för att den har lyckats bli en folkrörelse som engagerat väldigt många människor. Vid årsskiftet 91/92 (efter kollektivavslutningens avskaffande) var vi så många som 259 tusen medlemmar i partiet. Idag är vi nere på 90 tusen medlemmar!! Visst är sjunkande medlemsantal en allmän trend bland partier. Men samtidigt har Sverigedemokraterna ökat stadigt i medlemsantal de senaste 15 åren, och Vänsterpartiet har idag fler medlemmar än vad den hade för 10 år sen (även om ökningen verkar ha stannat av 2016). Sjunkande medlemstal är alltså ingen naturlag! Utvecklingen går att vända, men det kräver organisatoriska förändringar.

Varför diskuterar vi inte detta? Från att ha varit ett folkrörelseparti rör vi oss alltmer i riktning mot att bli en kampanjorganisation. Och som kampanjorganisation kommer vi aldrig kunna mäta oss med borgerligheten. Däremot har vi något borgerligheten inte har, och det är vår karaktär av folkrörelse. Eller har vi det idag? Onekligen är det så att vi är en folkrörelse, men vi är en försvagad sådan, och vi har i många år försummat dess utveckling. Varenda valrörelse är det likadant: det kommer utspel varenda dag från centralt håll att man till sist inte längre vet vad partiet har för budskap, och vi är alltför upptagna med att räkna pinnar i form av hur många dörrar vi knackat och hur många samtal vi ringt. Men vad gör vi under de 4 år som sker mellan valen? Många av våra s-föreningar lever en passiv tillvaro och vi tappar medlemmar.

Det vi behöver under mellanvalsperioden är att stärka vår partiorganisation. Det handlar om klassisk organisering och traditionellt folkrörelsearbete tillsammans med nya former för politiskt engagemang. Våra förtroendevalda ska inte dränkas i möten. De måste ut och träffa folk! Vi måste finnas i människornas vardag. Den bild av socialdemokratin som satt sig fast i människornas medvetande är bilden av en trött socialdemokrati som blivit ett parti som enbart administrerar. Den bild vi vill skapa är socialdemokratin som en rörelse för att förbättra människors levnadsvillkor.. en rörelse som folk utifrån sina egna förutsättningar ska vilja vara en del av. För det finns det inga genvägar. Det handlar om att – inte bara i större utsträckning utan framför allt genom ett systematiskt arbete – vara närvarande i människors vardag: en ökad och systematisk närvaro i sociala medier, på gator och torg, ute på skolor och arbetsplatser, i trappuppgångar, men också i föreningslivet OCH kulturlivet. För det behöver vi medvetna strategier och systematiska metoder som vi utarbetar lokalt, utifrån lokala förutsättningar och lokala frågor, och inte utifrån centrala kampanjer med centralt material som ibland inte ens har ngn relevans för dem som bor här (för att inte tala om när dessa dessutom kommer med budskap som folk här inte ens känner igen sig i).

Jag sitter inte på lösningen med stort L. Att utveckla vår lokala partiorganisation är en process som vi deltar i TILLSAMMANS genom att testa oss fram till vad som funkar för just oss här i Umeå. Här behöver vi sätta oss ner tillsammans: medlemmar, anställda och förtroendevalda, och utvärdera vad vi gjort och hur vi kan förändra det.

Men även om jag inte sitter på Lösningen, så har jag under de ca 10 år jag suttit i arbetarekommunens styrelse ändå hunnit skaffa mig en bild över vad jag anser behöver göras på lokal nivå. Det här är inte kunskap man läser sig till utan lärdomar av de erfarenheter man har av både politiskt men också fackligt folkrörelsearbete. Det kan handla om hur man i vissa fall kan öka eller underlätta engagemanget för vissa genom relativt små insatser som att göra något så enkelt som att erbjuda barnpassning på årsmötena, bara för att ta ett exempel.

Om det finns ngt som jag tror att den här arbetarekommunen kan lära sig av så är det de metoder och de tillvägagångssätt vi utvecklat på Kommunal Umeå på den tid jag var sektionsordförande, och som bidrog till att synliggöra Kommunal Umeå på ett sätt som saknar motstycke om vi jämför med andra organisationer med motsvarande storlek och medel. Det väckte engagemang och vi flyttade fram våra positioner. Alla erfarenheter går ju inte att mekaniskt överföra till arbetarekommunen, men vi är i behov av ett mer synligt ledarskap i vår arbetarekommun för att kunna flytta fram våra positioner. Sådant föder engagemang.

Det vi ska komma ihåg är att arbetarekommunens uppgift enligt våra stadgar inte är att agera regeringens megafon, utan att agitera och bilda opinion för socialdemokratins idéer. Detta är viktigt att understryka inte minst i det här politiska läget då vi har en kompromissregering. Uppgörelsen har en hel del förslag som ökar klyftorna. Detta är vi alla socialdemokrater överens om. Men ska vi vinna nästa val, måste vi då med trovärdighet kunna visa för väljarna att enda sättet att lämna den här uppgörelsen bakom sig är att få de röster som krävs för att kunna föra vår egen politik. Det kräver en effektiv och fungerade partiorganisation med många aktiva medlemmar som klarar av att mobiliseras för att bilda opinion för vår egen politik. Och för detta måste vi utveckla folkrörelsedelen av vår organisation.

Så åter till frågan om varför jag tackat ja. Om medlemmar ringer för att de tror att det behövs förändringar i vårt sätt att arbeta och tror att jag kan bidra till det som ordf i arbetarekommunen, så är det självklart att jag ställer upp. Och blir jag inte vald, så är jag ändå tacksam för det förtroende jag fått bara genom att ha fått frågan. Och jag kommer i alla fall att fortsätta mitt engagemang. Så lätt blir inte partiet av med mig  🙂

25 sätt att söva en bebis som borde få en moderat att tänka om

cunaFör en månad sedan ställde jag frågan på facebook hur man kan söva en bebis utan att vagga den och fick 25 olika tips till svar. Jag har sällan haft problem med att söva mitt barn. Jag vet när han är trött, och då är det bara att vagga honom till sömns. Han tittar på mig supernöjd tills han inte längre kan hålla ögonen öppna och innan man vet ordet av så har han somnat. Effektivt, va?

Problemet är att det inte håller i längden. Just nu funkar det, men pojken blir tyngre och tyngre, och mina armar börjar göra ont. Jag har därför börjat testa andra sätt att söva honom, men de funkar inte lika bra. De tar längre tid och det blir ofta bråk. Det lär väl ta tid innan han lyckas vänja sig att somna på andra sätt. Men innan vi är i mål, är det alltid frestande att ta en genväg. Jag tänker alltid att just bara den här gången ska jag vagga honom och sen imorgon får jag försöka igen utan att vagga. Tyvärr tänker jag detta varje natt.. det säger sig själv att det inte är hållbart. Man skjuter på det oundvikliga. Lite grann som moderaterna gör med miljön:

fot2Enligt Världsnaturfonden finns Sverige bland de 10 länder med störst ekologiskt fotavtryck per person. Skulle alla länder ha samma ekologiska fotavtryck som Sverige, skulle vi behövt 4,2 jordklot! Redan när jag växte upp på 90-talet pratades det om behovet av att ställa om. Och även om det skett framgångar så har vi inte kommit så nära målet. Ta t ex flygindustrin. ”De internationella flygresorna har ökat med 130 procent mellan 1990 och 2014”. I Sverige är antalet sådana resor per capita över 60 procent fler idag jämfört med början av 90-talet. I ljuset av detta har Moderaternas partiledare Ulf Kristersson fräckheten att säga att ”i Sverige ska vi inte flyga mindre – vi ska flyga mer!”.

Moderaternas miljöpolitik känns alltmer verklighetsfrånvänd. Vi har precis bevittnad en världsomfattande hetta som orsakat flera skogsbränder i Sverige samt torka som krävt akuta åtgärder. Även om man inte kan dra slutsatser om förändringar på lång sikt baserat på vädret ett enskilt år, så är den samlade forskningen ense om att den globala genomsnittstemperaturen stiger till följd av människans utsläpp av växthusgaser. Oavsett om den världsomfattande hettan med tillhörande skogsbränder vi nyss bevittnat utgör en tillfällighet eller ej, så ligger den i linje med vad vi kan förvänta oss av växthuseffekten och utgör därmed en påtaglig påminnelse om att  vi är i akut behov av en omställning. Mitt i det här, går moderaternas valrörelse ut på att förespråka sänkt bensin- och dieselskatt samt slopandet av flygskatte! På fullaste allvar tror de det vara realistiskt att flyga mer och ändå minska utsläppen genom att ställa om till biobränsle. Faktum är att även om en omställning till biobränsle är viktig, så kommer den inte att räcka, varken för Sverige eller världen. Om flygresandet fortsätter att öka i samma takt, så ”kommer klimatpåverkan att vara lika stor som nu även om flygbränsle ersatts med biobränsle.

Vi behöver givetvis fortsätta trycka på internationellt för en mer ambitiös klimatpolitik, men det kommer vi inte att lyckas med om vi inte själva föregår med gott exempel. Den socialdemokratiskt ledda regeringens ambition att göra Sverige till världens första fossilfria välfärdsland ligger helt i linje med detta.

Genom att måla ut regeringens miljöpolitik som norrlandsfientlig, tappar moderaterna all trovärdighet. Men genom att utmåla medierapporteringen kring miljöproblematiken som ett konspiratoriskt försök från journalistkårens sida att gynna Miljöpartiet i det stundande valet, så har Edward Riedl (m) med flera moderata politiker sänkt sig till Donald Trumps nivå. Vem skulle tro att ett etablerat parti som moderaterna skulle ha klimatförnekare bland sina toppnamn?

I likhet med när jag väljer att ”bara den här natten” vagga barnet, så skjuter moderaterna på det oundvikliga genom deras avsaknad av en trovärdig miljöpolitik. Den smärta jag börjar känna i armarna utgör dock en ständig påminnelse om att jag måste ta mig i kragen och vänja pojken att somna på ett annat sätt – hur mkt skrik och gråt det än kan leda till i början. Jag får helt enkelt ta den konflikten. Men för moderaternas del så utgör inte ens skogsbränder och masslakt av boskap till följd av torka tillräckligt starka signaler för att få dem att stanna till och inse att ngt måste göras. En moderat valseger kommer innebära att vi tappar 4 år i våra ansträngningar att få till en bra miljöpolitik som kan leda oss till en hållbar utveckling.

Nu ska jag gå och söva pojken och den här gången ska jag inte vagga honom.

Minnen från s-kongressen

sossemuggFacebook är inte lika rolig längre som den brukade vara. Den är full med reklam nuförtiden. Men en sak är väldigt rolig med facebook, och det är att den påminner varje dag om vad man gjorde för ett år sen. Igår för exakt ett år sen var jag i Göteborg och tillbringade sista dagen på socialdemokraternas kongress, som gett mig en hel del bra upplevelser värd att minnas.

En av de saker jag minns från kongressen är den här muggen som jag köpte till min fru. Den är väldigt snygg, tycker jag. Men det som jag minns bäst är att Hotell- och restaurangfacket (HRF) hade varslat om strejk på just Gothia Towers, där kongressen hölls. Och dagen innan kongressens öppnande kom det fram att hotelledningen försökt kartlägga med hjälp av en blankett från Visita vilka av sina anställda som var medlemmar i facket. Som tur var hade hotelledningen efter påtryckningar från den lokala fackklubben dragit tillbaka blanketten, och detta dagen innan kongressens öppnande. På kongressen fanns nämligen 350 ombud varav många var fackligt aktiva själva. Till och med Therese Guovelin, som varit ordf. för HRF fram till året innan, var med på kongressen. Så det hade blivit ett jävla liv från oss ombuden, om inte hotellet hade dragit tillbaka blanketten, för ngn socialdemokratisk kongress kan vi då inte ha på en arbetsplats som inte respekterar fackliga rättigheter! Problemet var dock löst när vi kom dit, visade det sig.

Under 5 dagar satt vi och fattade beslut om vilken politik som socialdemokraterna ska driva. Bland de viktigaste krav som jag minns att vi ställde oss bakom finns:

  • Stopp på välfärdsjakten inom välfärdssektorn
  • Lagen ska ändras så att arbetsgivaren inte godtyckligt ska kunna anställa folk på otrygga visstidsanställningar istället för fasta anställningar
  • Lagen ska ändras så att den anställdes sysselsättningsgrad ska vara skyddad på samma sätt som anställningen (arbetsgivaren ska inte kunna plocka bort timmarna i schemat utan att följa varken uppsägningstider eller turordningsregler som det är idag)
  • Barnkonventionen ska införlivas i svensk lagstiftning
  • Intentionerna bakom LSS-reformen ska gälla och förtroendet för assistansen ska återupprättas
  • Medlemskap i facket och medlemskap i a-kassan ska bli billigare genom skatteavdrag (på samma sätt som arbetsgivaren redan idag kan göra skatteavdrag på sitt medlemskap i arbetsgivarorganisation)
  • Höja statbidragen till kommuner och landsting

Alla krav får ju inte plats på ett blogginlägg som detta, men dessa frågor är de som jag minns mest från kongressen. En del av den politiken har redan verkställts. Och det som inte kunnat verkställas pga av den rådande borgerliga majoriteten i riksdagen går vi till val på.

Vård ska ges efter behov och inte efter plånbok

kryckorVarje år brukar jag delta på ngn manifestation den 8nde mars. Men i år har jag istället fått tillbringa kvinnodagen på sjukhuset, då jag har fått foten opererad. Det var ett relativt enkelt ingrepp. Det handlade om 2 knölar som jag haft i foten (på trampdynan) ganska länge, som gjort att jag inte kunnat gå som vanligt då det gör ont att trampa på dem. Det var dem som var orsaken till att jag hoppade omkring på kryckor på s-kongressen i fjol, ni som minns.

Trots att ingreppet var relativt enkelt, så krävdes det att jag blev sövd, med de risker det innebär. Jag förstod mig inte på hela procedurens komplexitet, men det involverade en massa sladdar som de fick koppla på mig, två läkare närvarande vid operationen, ett antal sjuksköterskor och en undersköterska, om jag minns rätt. Minnet kan jag inte lita fullt ut på, då jag somnade direkt inför operationen och vaknade när allt var färdigt. Operationen blev lyckad och de tog bort knölarna.

Notan: 200 spänn! Inget mer! Det är vad JAG fick betala. Vad däremot LANDSTINGET fick betala är en annan femma. De två läkarna ska givetvis ha lön för de timmar de la ner under och inför operationen, liksom lönen för de sjuksköterskor och undersköterskor som också var inkopplade. All massa skit som jag fick i mig intravenöst, samt alla de sladdar som de kopplade på mig är väl teknologi som också kostar. Hade jag fått betala själv för vad det där relativt enkla ingreppet i realiteten kostar, hade det nog kostat mig betydligt mer än 200 spänn. Frågan är om jag rent av hade haft råd med det, eller om jag istället skulle avstått från operationen och vant mig vid tanken om att jag helt enkelt aldrig kommer kunna spela fotboll eller leka några springlekar med mitt barn när han växer upp. Men det valet behöver jag inte ens fundera på då det inte är jag utan landstinget som står för merparten av kostnaderna, dvs skattebetalarna. Det är ju en hög summa, men delat på alla skattebetalare i Västerbotten är det givetvis en bråkdel.

 Så jag är jävligt glad över att hälso- och sjukvården i Sverige finansieras genom att alla bidrar via skattsedeln för då kan man hålla egenavgiften väldigt låg. Tillgång till sjukvården blir därmed utifrån patientens behov och inte utifrån tjockleken på hennes plånbok.

Tyvärr kan vi inte ta det här systemet för givet. Alla vill nämligen inte ha en sjukvård finansierad av skatter. Det finns dem som anser sig ha råd att betala för sin egen sjukvård och inte ser ngn vits med att via skattsedeln bidra till andras. De anser att skatterna är för höga och förespråkar skattesänkningar. Ngt svar på hur vi med lägre skatter ska kunna upprätthålla samma kvalité på sjukvården, korta väntetiderna eller ens behålla bemanningen (som egentligen skulle behöva höjas) har de inte. Sjukvården kostar. Personalen ska ju ha sin lön. Sänker vi skatterna så måste var och betala mer i egenavgift, och då går vi ifrån ett system där vi tillsammans genom skattsedeln hjälps åt att finansiera sjukvården så att alla ska få ta del av den utifrån behov, till ett system där bara dem som har råd får sjukvård.

Ngt jävla Moderatsverige vill jag inte leva i. Sjukvård ska ges utifrån behov, och den ska finansieras via skattsedeln!

Klagomålen blir färre, men det är fortfarande en lång väg kvar innan hälso- och sjukvården blir jämställd

glada gängetFredagen har jag tillbringat i demokratins tjänst. Patientnämnden hade nämligen sammanträde och vi fastställde vår årsrapport för 2017. Värt att påpeka är att trenden med ökande antal inkomna patientklagomål är bruten nu. För första gången på väldigt länge blev antalet registrerade klagomålsärenden färre än året innan (2016), och inte bara det.. antalet ärenden 2017 blev också färre än året dessförinnan:

klagomalsutvTittar man på de olika områdena, så minskade antalet patientklagomål inom samtliga områden utom två: BUP och privat driven hälso- och sjukvård. Dessa fortsätter att öka.

Vi kan även konstatera att det fortfarande är fler kvinnor än män som vänder sig till patientnämnden. Av 914 registrerade patientärenden, kom 517 från kvinnliga patienter. Det är alltid svårt att förklara de olika mönster vi kan observera, men en tolkning som ligger nära till hands är att hälso- och sjukvården fortfarande har en lång väg att vandra innan den blir jämställd. 2007 gav SKL ut en genusmedicinsk kunskapsöversikt, som visade att den samlade bild som den tillgängaliga forskningen ger på området är att hälso- och sjukvården, precis som många andra samhälleliga arenor, i regel präglas av strukturer som missgynnar kvinnor. Fortfarande så finns det omotiverade skillnader mellan könen när det gäller vårdkvalité och tillgång till vård. Nu, 7 år senare, har SKL gett ut en uppdaterad och fördjupad upplaga, och det är inte mkt som har förändrats. Det finns mkt kvar att göra innan hälso- och sjukvården blir jämställd, och detta avspeglas i de patientklagomål som kommer in.   Förutom att antalet patientklagomål gentemot vården visat sig ha blivit färre 2017, har vi fler goda nyheter. Patientnämnden i Västerbotten får gått betyg i patientenkäten. Patientnämnden ligger över Sverige i genomsnitt på alla svar:patientenkatFör 2 år sen gjorde Dagens Medicin en jämförelse mellan olika patientnämnder och kom fram till att patientnämnden i Västerbotten utmärker sig i landet genom att vara bäst på att utse stödpersoner till tvångsvårdade patienter inom psykiatrin. Nu kan vi också säga att vi utmärker oss vad gäller samtliga kategorier som mäts i patientenkäten. Det är faktiskt väldigt kul 🙂

Håller Svenskt Näringsliv på att överge den svenska modellen?

gangsterjandroIdag läste jag att Vårdföretagarna inte är särskilt nöjda med det kollektivavtal de tecknat med Kommunal för personliga assistenter. Deras förbundsdirektör Inga-Kari Fryklund går så långt som att hävda att Kommunal fick igenom sina krav genom ”maffiametoder”. Det hon åsyftar är att Kommunal drog tillbaka sitt varsel om konflikt, och istället meddelade att de tänkte förhandla med varje assistansföretag för sig istället.

Jag vet inte vad Vårdföretagarnas förbundsdirektör har för erfarenheter av maffian, men jag kan berätta lite grann om min uppväxt i Colombia på 80- och 90-talet. En del av er har säkert sett den populära netflixserien Narcos. Bortsett från vissa saker, så gestaltar serien stämningen på det sätt som jag faktiskt minns det från när jag växte upp. Såväl kidnappningar som bombexplosioner mitt i stan var vardagsmat. Politiker och journalister mördades som flugor. Jag minns särskilt mordet på Liberalernas presidentkandidat Luis Carlos Galán, som sköts ihjäl mitt i en folksamling. Jag var då 6 år gammal. César Gaviria, som kandiderade för Liberalerna efter Galáns död, blev också måltavla för Medellinkartellen men klarade sig då han i sista minut ställde in sin flygresa till Palmira. Samma tur hade inte de övriga 107 personer som befann sig i det flygplan som Gaviria skulle ha klivit på och som exploderade mitt under resan pga en bomb som hade följt med ombord.

Jag bodde i en relativt trygg stad vid kusten förskonad från de värsta excesser som var vardagsmat i t ex Medellín. Men våldet spred skräck över hela Colombia. Bombexplosioner, kidnappningar och massakrer dominerade tv-nyheterna dagligen och det var inte tryggt att röra sig fritt. Många som själva inte hade drabbats direkt hade ofta ngn i sin närhet som på ett eller annat sätt drabbats av våldet.

Så, när jag tänker på maffiametoder, tänker jag då inte i första hand på ett hot om att föra avtalsförhandlingar med berörda företag istället för att föra förhandlingar med den arbetsgivarorganisation de är medlemmar i. Och jag tror inte heller att man måste ha vuxit upp i Colombia på 80- och 90-talet för att förstå detta. Det känns skrattretande när politiska organisationer på högerkanten målar upp fackliga stridsåtgärder i form av strejker och blockade som maffiametoder. Ärligt talat är det lite gulligt. Men när en arbetsgivarorganisation kallar det för maffiametod att en fackförening överväger att förhandla direkt med berörda företag när deras organisation inte vill komma överens är det ett uttryck för ngt allvarligt. För mig är det magstarkt. Ett avtal utgör en överenskommelse. Det är ngt som båda parter förbundit sig att stå bakom. Att en arbetsgivarorganisation direkt efter att ha tecknat ett kollektivavtal går ut och kritiserar det saknar historisk motsvarighet.

Vårdföretagarna ingår i organisationen Almega, som under de senaste avtalsrörelserna har varit motpart i de flesta fall då avtalsförhandlingar strandat och lett till konfliktvarsel. Och inte sällan har det handlat om att Almega inte vill gå med på löneökningar som motsvarar vad alla andra arbetsgivareorganisationer redan gått med på. När Vårdföretagarna t ex kritiserar det nyss tecknade kollektivavtalet för personliga assistenter inom privat sektor genom att hänvisa till att regeringen inte höjt assistansersättningen i nivå med industrimärket, så är detta ett argument som faller platt. Varför kan då Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Kooperationens Förhandlingsorganisation (KFO) ha råd att teckna ett sånt avtal men inte Vårdföretagarna? Assistansersättningen är ju inte lägre för Vårdföretagarnas medlemsföretag än den är för kommuner och kooperativa företag. Och varför ska en personlig assistent ha sämre betalt inom privat sektor än inom kommunal och kooperativ sektor om det ändå rör sig om samma arbete?

Att Almegas medlemsförbund är inställda på konflikt från start oavsett vad facken ställer för krav är uppenbart. Denna linje har drivits konsekvent sedan ett tag tillbaka. Men att kritisera ett avtal man precis har tecknat är ju att gå ett steg längre, då det innebär en markering att man inte riktigt står för vad man förbundit sig att följa. Det utgör en tydlig viljeinriktning bort från den svenska modellen där arbetsmarknadens parter tar ett gemensamt ansvar för lönebildningen. De första stegen tog Almega när det började erbjuda sk serviceavtal som innebär att ett företag kan dra nytta av Almegas medlemsförmåner utan att teckna kollektivavtal. Genom att erbjuda serviceavtal ger Almega därmed en service till företag som genom avsaknad av kollektivavtal skaffar sig en konkurrensfördel gentemot Almegas egna medlemsföretag. Det utgör alltså ett slag under bältet som Almega delar mot sina egna medlemmar. I det avseende står inte Almega ensam utan snarare följer i Svenskt Näringslivs fotspår, som t ex betalat för företaget Laval un Parnteris juridiska kostnader när vaxholmsfallet behandlades i Arbetsdomstolen. Laval var inte medlem i någon arbetsgivarorganisation ansluten till Svenskt Näringsliv och saknade kollektivavtal.

Förekomsten av sk serviceavtal blir alltmer utbredd och omfattar numera fler branscher än IT och fler arbetsgivarorganisationer än Almega. Uppenbarligen har Svenskt Näringsliv bestämt sig för att stegvis jobba sig bort från den svenska modellen. Att Kommunal ens lyckas teckna ett kollektivavtal med Vårdföretagarna genom att hota med att förhandla med varje företag för sig visar på sitt sätt att man förmodligen finner ett starkare stöd för kollektivavtalsmodellen bland Vårdföretagarnas medlemsföretag än hos ledningen för Vårdföretagarna. Det säger en hel del om den senare.

Det ironiska i sammanhanget är att Kommunal lyckades komma överens med Vårdföretagarna om nytt kollektivavtal utan att ens behöva använda konfliktvapnet. När Vårdföretagarna då refererar till detta i termer av ”maffiametoder”, ter det sig inte bara absurt utan också osmakligt, då det utgör ett medvetet försök att skruva upp tonen i debatten genom ett högerpopulistiskt språkbruk. Utspel av den här typen kan vara vanliga inför eller under pågående konflikter, men det nya i sammanhanget är att det nu sker efter att en överenskommelse träffats. Fryklunds tonläge står för en vilja att provocera fram en stämning som banar vägen för ett debattklimat där grunderna i den svenska kollektivavtalsmodellen ifrågasätts.

Det jag undrar är om den trend vi ser med alltmer militanta arbetsgivarorganisationer, ökad tillämpning av sk serviceavtal, och en helt ny attityd där en arbetsgivarorganisation kritiserar ett kollektivavtal den själv nyss tecknat utgör tecken på att Svenskt Näringsliv förbereder sig för att överge den svenska kollektivavtalsmodellen. Kan det vara så? I så fall står vi inför en ny situation som arbetarrörelsen måste vara beredd att bemöta.

Föräldraförsäkringen måste individualiseras

barsal

Vem kunde ana att det skulle vara så svårt att ta på sig en bärsjal? Det är ju ett flera meters långt tyg som inte är lätt att handskas med. Jag har tillbringat hela dagen med att slåss mot en bärsjal som jag precis har köpt, men jag tror att jag har fått kläm på det nu. Jag har även försökt att göra på olika sätt, men alla är väl inte lika funktionella. Om ca ett par månader föds min pojke, så jag har i alla fall 2 månader på mig att öva och behärska det hela. Till min hjälp har jag massa youtubeklipp som visar hur man gör, men det är nog övning som saknas.

Det här med att bli förälder kräver en hel del förberedelse. Skaffa barnvagn, spjälsäng, gå på föräldrakurs, planera ledigheten mm. När det gäller föräldraledigheten, blir det att dela lika, och det är precis det jag tänkt blogga om idag. Såväl på LO-kongressen som på socialdemokraternas kongress, drev vi igenom linjen att föräldraförsäkringen måste individualiseras. Det ska inte gå att överlåta de egna föräldradagarna till den andra föräldern. Det här vet jag är en linje som många inte uppskattar, men den är nödvändig för att lyckas få upp lönerna inom kvinnodominerade yrken i den omfattning som behövs.

inkomstskillnaderscbEnligt Medlingsinstitutet tjänar kvinnor i genomsnitt 88% av vad män tjänar i snitt och nästan hälften av den mellanskillnaden kan inte ens förklaras av skillnader i utbildning, arbetstid, ålder, sektor eller yrke. Det är även känt att lönegapet mellan könen är minimalt vid 20års åldern, men ökar helt plötsligt lavinartat i den ålder då folk skaffar barn, för att sedan stagnera vid en hög nivå resten av livet. Vad som sker är att arbetsgivare tillämpar statistisk diskriminering:

Kvinnor tar ut ca 71,8% av alla dagar med föräldrapenning och vård av sjukt barn, vilket gör att arbetsgivare har en tendens att satsa mer på männen i form av kompetensutv., löneutv. mm, då de räknar kallt med att kvinnor rent statiskt kommer att vara längre tid borta från jobbet. Ska vi lyckas få upp lönerna inom kvinnodominerade yrken i den takt som behövs, så kan inte föräldraförsäkringen nyttjas så ojämställt som det sker idag. Männen tar ju i snitt endast ut 28,2% av dagarna!

Jag kan förstå att en del familjer anser sig förlora mindre om den som tjänar minst tar ut störst andel föräldradagar, men i längden är just detta en av de faktorer som håller tillbaka löneutvecklingen i kvinnodominerade yrken. Vill vi ha ett jämställt arbetsliv, där folk blir lönesatt utifrån sina meriter och inte utifrån vad de råkar ha mellan benen, så måste vi ha en individualiserad föräldraförsäkring där dagarna inte går att överlåta… precis som det är med alla andra försäkringar.

Ett medlemskap i facket är som ett medlemskap på gymmet

IMG_0851Igår när jag var på gymmet, kom jag att tänka på vad Michaela Leo, en kamrat från Norrköping, skrev en gång: ett medlemskap i facket är som ett medlemskap på gymmet: du blir inte stark av att bara sitta hemma, även om du betalar avgiften varje månad!

IMG_0852Det är klart att det är viktigt att vara med i facket. Ett passivt medlemskap är ju bättre än inget medlemskap alls. Fackets styrka ökar ju fler som väljer att gå med. Vilka löneökningar och andra förbättringar som facket får igenom i avtalsrörelser avgörs ju av hur många medlemmar som facket kan ta ut i strejk – eller andra stridsåtgärder för den delen – för att få arbetsgivarorganisationen att gå med på våra krav. En hög facklig anslutningsgrad är därför en förutsättning för att upprätthålla bra och rimliga löner på arbetsmarknaden. Detta har ju det privata näringslivet fattat, och de använder sitt politiska inflytande för att motverka det. Bland det första som den gamla borgerliga regeringen gjorde när den kom till makten 2016 var att – på beställning av näringslivet – göra det dyrare att vara med i facket genom att avskaffa skattereduktionen för fackligt medlemskap. Även a-kassan utsattes för angrepp. Avgiften höjdes genom att skattereduktionen togs bort och genom införandet av arbetslöshetsavgiften. A-kasseersättningen sänktes och det blev svårare att kvalificera sig för ersättning. Resultatet blev ett rejält medlemstapp. På bara två år lämnade 245000 medlemmar facket och organisationsgraden gick från 77% 2006 till 71% 2008.

IMG_0853Nuvarande socialdemokratiska regering har avskaffat flera av de försämringar som borgarna genomförde. Men fortfarande återstår att återinföra skattereduktionen för medlemskap i fack och a-kassa. Varför ska inte arbetarna ha ngn skattereduktion för medlemskap i fack och a-kassa, när arbetsgivarna får skattereduktion på medlemskap i arbetsgivarorganisation? Ska arbetsgivarna ha billigare avgift till arbetsgivarorganisation genom skattereduktion, så ska även arbetstagarna ha billigare medlemsavgift till arbetstagarorganisation genom skattereduktion. På detta sätt bidrar staten till en hög facklig anslutningsgrad som leder till en bättre löneutveckling i samhället och därmed högre skatteintäkter till kommuner och landsting: mer pengar till skola, vård och omsorg helt enkelt. Alla tjänar på det: såväl arbetarna som samhället. Vi ska inte ha ett skattesystem som är utformat efter arbetsgivarorganistionernas intressen!

Frågan var uppe på socialdemokraternas kongress förra veckan och facken fick igenom att partiet ska driva linjen att skattereduktion för fack- och a-kasseavgiften ska återinföras. Men detta är ju bara halva arbetet. Vi kan få igenom vilka beslut vi än vill i partiet, men så länge inte partiet kan bilda majoritet i riksdagen så tjänar inte detta till nånting. Valet måste vinnas för att desssa beslut ska bli verklighet. Som sagt är facket som ett gym: ingen blir stark av att enbart sitta hemma och betala medlemsavgiften. Att ha väldigt många medlemmar som betalar sin medlemsavgift är viktigt, men sen måste de också ut till valurnorna och se till att vinna valet.

Svar till AcadeMedia

IMG_0847Ni som följer mig på fb har nog sett att jag fick ett brev från företaget Hermods/Academedia 2 dagar före socialdemokraternas partikongress med en uppmaning att bidra till att stoppa välfärdsutredningens förslag att begränsa vinstuttagen inom den privata välfärdssektorn. Idag har jag mejlat ett svar till företaget, som jag även publicerar på min blogg:

 
Till: [email protected]

Hej!

Förra veckan fick jag ett brev från er med anledning av att jag hade valts till ombud till Socialdemokraternas kongress i Göteborg. I brevet skriver ni att välfärdsutredningens förslag riskerar att göra det svårare för er att bedriva er verksamhet och bidra till det livslånga lärandet. Jag vill börja med att tacka för brevet. Men ju mer jag funderar på det, desto fler likheter hittar jag mellan er och fabeln om hunden och köttstycket.

Hermods AB är en del av AcadeMedia, som beskrivs på er hemsida som Skandinaviens ledande utbildningsföretag. Det är samma bolag som figurerat på nyheterna för ett par veckor sen för att ha beslutat att lägga ner Plusgymnasiet i Malmö. Anledningen till nedläggningen är ”att intresset för skolan minskat bland sökande gymnasieelever och att det på så sätt inte gynnar skolans verksamhet.” Beslutet tas trots att bolaget gjorde vinster på 319 miljoner i fjol!!! Att de har råd att behålla skolan är därmed inget som påverkar beslutet, som enbart är grundat på det faktum att skolan inte anses vara lönsam utifrån vinsintresset.

Välfärdsutredningen föreslår att företag verksamma inom skola, vård och omsorg ska ha ett vinsttak på 7%, vilket är den genomsnittliga vinsten för tjänsteföretag. Idag gör välfärdsföretag vinster på 14%, vilket är dubbelt så högt. När ni skriver till mig att välfärdsutredningens förslag kommer göra det svårare för er att bidra till det livslånga lärandet, menar ni då att ni inte kan bedriva verksamhet om ni inte får göra mer vinst än 7%? Varför kan alla andra tjänsteföretag göra det men inte ni?

AcadeMedia var närvarande på socialdemokraternas kongress med en egen monter bemannad med personal som lobbade mot välfärdsutredningen utanför kongressalen. Företagets verksamhet finansieras av skattepengar, som betalas ut till företaget i syfte att ni ska bedriva utbidlning. Vi har inte betalat skatt för att ni ska använda dem till politisk lobbyverksamhet. Inte heller till marknadsföring. Och definitivt inte till att betala ut vinster på 319 miljoner till aktieägare.

Jag har svårt att se hur ni inte kan bedriva verksamhet med 7% i vinst. Ur det perspektivet är välfärdsutredningens förslag generösa, då det forarande tillåter er att ta ut vinster på skattepengar – vinster som dessutom ligger i nivå med resten av tjänstesektorn. Men detta räcker inte för er, utan ni vill ha mer.

Bakgrunden till att vinster i välfärdssektorn är på tapeten är de oerhört stora problemen som det orsakat. Vi vill inte längre veta av skolor som sätts i konkurs trots miljonbeloppvinster. Hade inte skolbolagen satt detta i systematik, hade inte den här diskussionen varit aktuell. Men det är ni själva som har orsakat problemet genom detta agerande. Ni är bara alltför blinda för att se det. Låt mig påminna om hur det gick för hunden i fabeln om hunden och köttstycket: genom att gapa efter för mycket, så förlorade den hela stycket.

Välfärdsutredningen som sådan behandlades inte på kongressen. Istället valde socialdemokraterna att gå längre: vi ställde oss bakom kravet att vinstjakten inom skola, vård och omsorg ska stoppas. Det blev ett enhälligt beslut.

//Alejandro Caviedes

I år tittar jag inte på Idol

IMG_2498Igår var frun och jag bjudna på fest så vi kom hem sent. Det första jag gjorde när vi hade kommit hem, var att kolla på nyheterna. Jag var nämligen nyfiken på om Idol-deltagarna hade gått ut i strejk. Musikerförbundet har nämligen varslat om konflikt och den skulle starta igår kväll i samband med veckofinalen av Idol. Men tydligen har strejken skjutits upp.

Bakgrunden till konflikten är att FreemantleMedia, produktionsbolaget bakom Idoltävlingen, vägrar teckna kollektivavtal med facket. Företaget tvingar deltagarna att teckna anställningsavtal med urusla arbetsförhållanden. Deltagarna får en lön på 875 kr i veckan efter skatt och förbinder sig att vara ständigt tillgängliga för olika aktiviteter utöver tv-sändningar och repetitioner. Under tiden är deltagarna avstängda från rätten att studera eller ta annat arbete, och den schemalagda arbetstiden kan vissa dagar uppgå till arbetspass på 16 timmar. Trots att det handlar om anställningsavtal, står inte företaget för försäkringskostnaderna, utan det får var och en stå för själv.

Uppenbarligen handlar det inte bara om en tävling, utan om arbetsinsatser som drar in miljonbelopp i vinster till produktionsbolaget. Bolaget vägrar teckna kollektivavtal och därför har Musikerförbundet varslat om strejk som skulle startat igår, men bolaget har lämnat in en fredpliktsinvändning för att köpa sig tid, vilket gör att strejken skjuts upp. Bolaget har också samlat deltagarna och hotat att kasta ut dem som går ut i strejk. År 2016 alltså!

Musikerförbundet har fått massivt stöd från flera aktörer. Fackförbunden inom 6F (SEKO, Elektrikerna, Målarna, Byggnads och Fastighets) har meddelat att de är beredda att gå ut i konflikt för att stödja Musikerna. En tunnelbanestrejk kan utbryta inför finalen i Globen. I veckan har också såväl LO-styrelsen som Kommunals förbundsstyrelse uttalat sitt stöd till Musikerna. Däremot har ingen aktör gått ut och uttalat sitt stöd för Freemantle, vilket säger en hel del.

Från tidigare erfarenhet, så vet vi att allmänhetens stöd kan vara avgörande för möjligheterna att teckna kollektivavtal. Här i Umeå har flera restauranger tecknat avtal efter att det blivit offentligt uppmärksammat att de inte hade kollektivavtal. Några exempel är Guitars, Granö Beckasin och Sjöbris. De två sistnämnda tack vare att Kommunal Umeå genom facklig-politisk samverkan med socialdemokraterna lyckades få kommunen att anta en policy innebärande att den enbart anlitar konferensanläggningar hos aktörer med kollektivavtal. Att konsumenter bojkottar företag som inte kan vara seriösa nog att tillämpa schyssta arbetsvillkor kan därför vara minst lika viktigt.

För min del kan jag säga att i år tänker jag inte se på Idol, och jag är helt övertygad att vi är många som bojkottar programmet. Vi lever i 2000-talet och då ska inte företag tillämpa villkor som hör till 1800-talet! Det är skamligt att man utnyttjar ungdomar på det här sättet.