En ny regionplan som prioriterar jämlikhet

regionplanFörra veckan antog regionfullmäktige sin regionplan och budget för Region Västerbotten. Vi socialdemokrater gick fram med ett gemensamt förslag tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och det var det som gick igenom. Från fjäll till kust skapar vi gemensamt en attraktiv region med goda livsvillkor, är därmed vår nya vision för regionen.

Kommun- och regionsektorn har det tufft just nu. Enligt SKL:s senaste ekonomirapport behövs det redan om 3 år 38 miljarder för att bibehålla nuvarande välfärdsnivå. Dessa utmaningar gäller också Västerbotten. I det läget valde den borgerliga majoriteten i riksdagen att släppa igenom M/KD-budgeten med skattesänkningar på 20 miljarder för att finansiera ett sjätte jobbskatteavdrag och tredubbla rutavdraget. Det innebär en kalldusch mot kommunerna och regionerna i landet, och för vår Region Västerbotten innebär det en förlust av välfärdsmiljarden som hade inneburit 40 miljoner.

Vår regionplan och budget innebär bl a en målsättning om att uppnå en långsiktigt hållbar ekonomi och för detta föreslår vi åtgärder, som även oppositionen ställt sig bakom. Däremot innebar Alliansens förslag på regionplan att regionen öppnar upp för ytterligare avregleringar inom vården. Rent konkret avser de att införa fler vårdvalssystem, där bl a barn- och ungdomspsykiatrin föreslås ingå.

Från socialdemokratiskt håll säger vi nej till att utsätta barn och unga för fler nyliberala experiment. De får kalla det vårdval eller vad de vill, men vad det handlar om är fri etableringsrätt för privata företag. Regionen frånsäger sig kontrollen över var etableringarna sker, men fortfarande är det regionen som ska stå för kostnaderna. Var i landet man än inför vårdval, så har vi sett samma resultat: det sker en överetablering av privata aktörer på resursstarka områden med följden att man måste skära ner på den offentligt drivna hälso- och sjukvården på andra områden. Medan folk på glesbygden i hela landet kämpar för att få behålla vårdplatser mm, så kastar regionerna bort skattepengar på att finansiera en överetablering av privata aktörer på resursstarka områden. När det privata vinstintresset tillåts styra hälso- och sjukvården, kommer människans behov i andra hand. Vårt uppdrag som socialdemokrater, som står på folkflertalets sida, är att skydda och utveckla välfärden så att den kan fördelas utifrån människors behov istället för utifrån tjockleken på deras plånbok.

Vi kan även konstatera att avregleringar av vården i form av t ex vårdval, leder till att huvudmannen förlorar kontrollen över kostnadsutvecklingen, vilket innebär ännu större problem. Borgerligt styrda Stockholm är den region som gått längst i att införa vårdval, och där har vi sett sjukvården blivit dyrast i Sverige, fast vårdkvalitén i många fall är lägre än i andra delar av landet. De privata vårdgivarna har dränerat Stockholms läns landsting på pengar till följd av att patienten måste gå till många ställen för att få rätt vård. Kontinuiteten är inte den bästa i ett vårdvalssystem.

Västerbotten ska inte bli ett nytt Stockholm! Socialdemokraterna går fram med en regionplan som prioriterar jämlikhet, för att Västerbotten är till för alla, inte bara för de som har råd att skaffa sig en välfärd på egen hand. Vill ni veta mer om den nya regionplanen, så hittar ni den här.

Vi backar inte en millimeter i kampen för jämställdhet!

affischIdag är det 100 år sedan kvinnlig rösträtt klubbades i Sveriges riksdag. Under dessa 100 år har det hunnit hända en hel del. Avskaffandet av sambeskattningen, införandet av rätten till abort, föräldraförsäkringen, utbyggnaden av barnomsorgen, och nu senast införandet av en samtyckeslagstiftning är exempel på viktiga reformer som bidragit till att stärka kvinnans rätt till sin kropp och kvinnors ekonomiska självständighet. Det här är saker vi ska vara stolta över!

Tyvärr har utvecklingen till ett jämställt samhälle brutits. Såväl på hemmaplan som i resten av Europa ser vi att nationalister, populister och andra konservativa krafter tar allt större plats. Europeiska jämställdhetsinstitutet (Eige) konstaterar att de senaste 5 åren inneburit bakslag mot kvinnors rättigheter, och det som händer i EU påverkar oss i Sverige i allra högsta grad.

På söndag är det val till EU-parlamentet och det saknas inte partier som går till val på att rulla tillbaka de landvinningar vi gjort under dessa 100 år av jämställdhetskamp. I EU ligger löneskillnaden mellan könen på 16%, och pensionsskillnaden på 40%. För att kunna få en jämställd arbetsmarknad, måste deltidsanställda få möjlighet att gå upp i tid, men det krävs också en fungerande barnomsorg och föräldraförsäkring. I det läget väljer Kristdemokraterna att gå till val på att bekämpa EU:s sociala pelare, som stödjer medlemsländerna i att stärka de sociala rättigheterna genom att ange gemensamma målsättningar inom jämställdhetsområdet, socialförsäkringar och välfärden.

Inte ens kvinnans rätt till sin egen kropp kan ses som självklar, när kristdemokraterna under innevarande mandatperiod röstat 22 gånger mot aborträtten i EU-parlamentet och tydligt deklarerar att de vill införa ”samvetsfrihet” så att barnmorskor ska kunna vägra att genomföra abort. I den här frågan får de sällskap av Sverigedemokraterna, som dessutom vill återinföra sambeskattning och vägrat stödja att kvinnor ska ha rätt till preventivmedel. De har även gång på gång röstat nej till förslag för att minska sexuella trakasserier och stärka lagstiftningen, samt röstat nej till EU-parlamentets jämställdhetsstrategi med krav på att avskaffa könsstympning i Europa, samt bekämpa våld mot kvinnor.

Det är dags att sätta stopp för dessa krafter som vill vrida tillbaka klockan. Som socialdemokrater driver vi på för att få igenom ett EU-direktiv för att skydda kvinnor mot sexuella trakasserier på arbetsplatsen (metoo-direktivet), men också ett EU-direktiv mot våld mot kvinnor. Vi vill även ta fram en ny strategi för jämställdhet för att säkerställa att jämställdhet prioriteras av EU, samt jämställdhetsintegrera EU:s budget för att säkerställa att våra gemensamma medel ska delas lika mellan könen. Vi är övertygade om att en mer jämställd EU-kommission kommer att leda till att jämställdhetsfrågor får en högre prioritering. Idag är det 9 av 28 EU-kommissionärer som är kvinnor, och det avspeglar sig i dagordningen. Vi kräver en förändring!

Socialdemokratin värnar kvinnors rätt till sin egen kropp, men vi kämpar också för en jämställd arbetsmarknad och starka välfärdsinstitutioner då vi vet att det stärker kvinnors ekonomiska självständighet. Vi kommer inte att backa en millimeter i den här kampen och vi kommer inte att vila förrän vi kastat de konservativa krafterna dit de hör hemma, nämligen historiens sophög! Så kom och joina oss i denna strävan och gå och rösta på söndag i EU-valet!

Novalie Lilja, ordf i Umeå S-kvinnoklubb

Alejandro Caviedes, ordf i Umeå Arbetarekommun

Proppfullt på torget när vi demonstrerade på 1 maj

cuarteto 1Förra veckan firade vi första maj och för första gången i den här arbetarekommunens historia fick vi äran att få statsministern som förstamajtalare hos oss. Rådhustorget var proppfullt. Aldrig tidigare under alla år jag tågat på första maj hade jag sett så mycket folk samlas på torget.

På förmiddag höll vi torgmöten i Holmsund, på Ålidhem och Mariehem. Ålidhems- och mariehemstågen möttes vid svingen och anslöt sig sedan till huvudtåget som avgick från Döbelns park och kulminerade i manifestationen på Rådhustorget. Men även senare på eftermiddag hade vi en samling i Hörnefors.

Ca kl 12.40 kom Stefan och Ulla Löfven till Döbelns park, där de möttes av en stor samling som gjorde sig redo för att marschera till Rådhustorget. Där var vi tillsammans med fackföreningsrörelsen, SSU, S-kvinnor och ABF. Men det fanns även många sympatisörer på plats. Efter att jag hälsade dem välkomna, gick Stefan och Ulla till tåget och hälsade på så många de kunde. Bl a på 11-årige Benjamin, som hade precis gått med i Unga Örnar för att han ville kämpa för barnens rätt att ha kul.

torgetVi var ca 600 demonstranter på tåget, men väl på Rådhustorget väntade många fler på oss. Hela torget var fullt. Vi demonstrerade under parollen Trygghet, demokrati och sammanhållning, vilket var ett genomgående tema bland talen och plakaten. Rosa Vallgårda, som talade för SSU, tog upp de problem välfärdssystemet lider av och de hot om skattesänkningar som borgerligheten utsätter det för. Vi har ett skolsystem som tillåter att skattebetalarnas pengar spills ut över oseriösa aktörer och hamnar i aktieägarnas privata fickor istället för att höja personalbemanningen och undervisningens kvalité. Det är inte befogat att – liksom borgerligheten gör – driva på för skattesänkningar, samtidigt som vi upplever långa vårdköer och ser hur vårt välfärdssystem blöder. Socialdemokratin behövs mer än någonsin!

Lina Farhat, från S-kvinnor, varnade i sitt tal för normaliseringen av rasismen. Vi måste lära oss av historien, och – precis som hon påpekade – så började inte förintelsen med gaskamrarna, utan den föregicks av en normaliseringsprocess. En sådan normalisering är precis det vi ser idag. Ett konservativt högerblock håller på att bildas, där M och KD flörtar med SD. Detta varnade också Stefan Löfven för i sitt tal, där han förfasades över att M och KD sneglar på ett parti som har sitt ursprung i vitmaktsrörelsen.

Bara 2 dagar efter Löfvens tal på första maj, kallar Jan Björklund och Jimmy Åkesson till gemensam presskonferens där de förkunnar att de ska ut på gemensam debatturné inför EU-valet. Det vi inte trodde skulle ske, har precis skett: en normaliseringsprocess som gör ett parti med rötterna i nazismen och med företrädare som anser kvinnor och invandrare vara mindre värda till ett rumsrent parti. Socialdemokratin behövs mer än någonsin. Med fanan högt ska vi ta kampen mot högern och försvara välfärden. Nazismen ska tryckas tillbaka. Historien får inte återupprepas.

Fotograf: David Nordlund (bilden högs upp), Alejandro Caviedes (bilden på torget)

Jag är ingen kulturgubbe, men…

minimusDet var länge sen jag bloggade senast. En hel del har hänt sen dess. Bl a har det varit påsk, och medan frun byggde en vägg hemma hela påskhelgen och satte upp en dörr, så tog jag med mig pojken till Västerbottens museum och hade väldigt roligt.

Jag har aldrig hängt så mkt på museer och teatrar som sen jag fick barn. Jag är ingen kulturgubbe. För några år sen blev jag bjuden på opera och det var bland det värsta jag varit med om. Men jag hade inte kunnat klara mig levande under föräldraledigheten utan Norrlandsoperan, Västerbottens museum och Bildmuseet. Öppna förskolan i all ära, men den har begränsade öppettider, och lekparker kan man inte använda vintertid. Och då är jag jävligt tacksamt över att vi har gratis kulturinstitutioner som bedriver så mkt verksamhet riktat till barn.  Man kan inte vara hemma instängd med en 1-åring i flera månader utan att båda blir galna på varann.

Jag har varit på sångaktiviteter, teater, dans, målning, lekrum, you name it. Och allt har varit antingen gratis eller väldigt billigt. Kontrasten är stark till min egen uppväxt i Colombia, där man inte har några skattefinansierade kulturinstitutioner. Lekparker kunde jag leka i som liten, men allt annat kostade. Bara att ta sig in på ett museum kostade.

När vi pratar om Sverige som ett välfärdsland med bra förutsättningar att vara förälder i och goda levnadsvillkor för barn at växa i, tänker vi ofta på föräldraförsäkringen, skattefinansierad barnomsorg, mödrahälsovård och sånt. Men sällan på att tillgång till kultur och en meningsfull fritid för alla (och inte bara för dem som har råd) är minst lika viktigt. En del t.o.m. ifrågasätter denna rättighet och målar upp den som ngn slags lyx som står i vägen för välfärden. Ta sverigedemokraterna som exempel, som i Norran framställer Norrlandsoperan som ”en lyxsatsning som politiker gör för sin egen prestige”. Vidare skriver de att:

Vi ser gärna att flera av de befintliga kulturverksamheterna blir mer självfinansierade. Varför ska majoriteten av medborgarna bekosta nöjen för en förhållandevis liten klick operaintresserade?

I sann populistisk anda, ställer de vård mot kultur, för att ge sken av att vara några ”underdogs” som vill ta medel från en elit för att ge till välfärden. Men har de ens kollat vad Norrlandsoperan har för verksamhet? Bara 15% utgörs av opera. Resten är musik, dans och konst, som dessutom sker i hela länet. Likaså med Västerbottens teater, Skogsmuseet i Lycksele, Västerbottens Museum och Skellefteåmuseum, som Region Västerbotten är delägare i, och som därför bedriver verksamhet i hela länet och inte bara där de har sitt säte. De bidrar till en meningsfull fritid rik på föreningsliv, kultur- och fritidsaktiviteter, men än viktigare har de barn och unga som prioriterad målgrupp i sitt uppdrag.

kostnader2Och vad kostar kalaset? När kostnader redovisas så ingår de i ”regional utveckling”, som totalt uppgår till 2%. Så inte ens 2%!! Att då låta Norrlandsoperan och andra kulturverksamheter bli mer självfinansierade frigör alltså inte medel som kan användas till vård. Men däremot skulle det innebära att folk då måste betala för alla de aktiviteter som idag är gratis eller väldigt billiga, och då är det precis bara denna ”förhållandevis lilla klick” som SD pratar om som kommer kunna ha råd att delta, men inte vanligt folk, och definitivt inte barnen till låginkomsttagare. Ska kultur vara ngt som enbart samhällets ekonomiska elit ska ha rätt till? Och ska enbart barn till höginkomsttagare kunna delta på de här aktiviteterna?

Sverigedemokrater kan vara mkt. Men några förkämpar för folket i kampen mot eliten är de definitivt inte. Snarare står de för en politik som slår på dem som redan ligger.

Och därför ställer jag upp

ordklubbaIgår kväll har vi haft årsmöte med S-vård och jag fick även förtroendet av dem att nomineras till ny ordförande i Umeå arbetarekommun. Att jag ens får frågan om jag kan ställa upp – även om jag inte skulle bli vald – är för mig ngt väldigt stort. Jag känner mig otroligt hedrad och tacksam över det.

Varför jag får frågan kan bara de som hört av sig och ställt den svara på. Alla har nämligen haft olika anledningar. Men varför jag har valt att tacka ja, kan jag svara på, och det har att göra med den utvecklingen jag sett i partiet de senaste åren.

Vi har en långsiktig trend av sjunkande väljarstöd. Inte bara i Umeå utan i hela landet. Att det förs diskussioner i partiet kring vilka politiska vägval vi gjort eller bör göra är naturligt och nödvändigt. Partiet måste ständigt kunna ompröva sin egen politik, och den politiska debatten i vår egen rörelse måste vara levande. Vi måste kunna ha högt i tak.

Dock missar vi ngt väsentligt. Vi förändrar inte samhället enbart genom idéer. Vi måste ha en rörelse som är kapabel att skapa stöd för dessa idéer och – kanske än viktigare – skapa engagemang och vilja hos folk att kämpa för att förverkliga dessa idéer. Socialdemokratin har inte vunnit ett så starkt folkligt stöd under 1900-talet för att folk passivt lagt sin röst vart fjärde år på socialdemokraterna. Socialdemokratin har haft ett starkt stöd hos folkflertalet för att den har lyckats bli en folkrörelse som engagerat väldigt många människor. Vid årsskiftet 91/92 (efter kollektivavslutningens avskaffande) var vi så många som 259 tusen medlemmar i partiet. Idag är vi nere på 90 tusen medlemmar!! Visst är sjunkande medlemsantal en allmän trend bland partier. Men samtidigt har Sverigedemokraterna ökat stadigt i medlemsantal de senaste 15 åren, och Vänsterpartiet har idag fler medlemmar än vad den hade för 10 år sen (även om ökningen verkar ha stannat av 2016). Sjunkande medlemstal är alltså ingen naturlag! Utvecklingen går att vända, men det kräver organisatoriska förändringar.

Varför diskuterar vi inte detta? Från att ha varit ett folkrörelseparti rör vi oss alltmer i riktning mot att bli en kampanjorganisation. Och som kampanjorganisation kommer vi aldrig kunna mäta oss med borgerligheten. Däremot har vi något borgerligheten inte har, och det är vår karaktär av folkrörelse. Eller har vi det idag? Onekligen är det så att vi är en folkrörelse, men vi är en försvagad sådan, och vi har i många år försummat dess utveckling. Varenda valrörelse är det likadant: det kommer utspel varenda dag från centralt håll att man till sist inte längre vet vad partiet har för budskap, och vi är alltför upptagna med att räkna pinnar i form av hur många dörrar vi knackat och hur många samtal vi ringt. Men vad gör vi under de 4 år som sker mellan valen? Många av våra s-föreningar lever en passiv tillvaro och vi tappar medlemmar.

Det vi behöver under mellanvalsperioden är att stärka vår partiorganisation. Det handlar om klassisk organisering och traditionellt folkrörelsearbete tillsammans med nya former för politiskt engagemang. Våra förtroendevalda ska inte dränkas i möten. De måste ut och träffa folk! Vi måste finnas i människornas vardag. Den bild av socialdemokratin som satt sig fast i människornas medvetande är bilden av en trött socialdemokrati som blivit ett parti som enbart administrerar. Den bild vi vill skapa är socialdemokratin som en rörelse för att förbättra människors levnadsvillkor.. en rörelse som folk utifrån sina egna förutsättningar ska vilja vara en del av. För det finns det inga genvägar. Det handlar om att – inte bara i större utsträckning utan framför allt genom ett systematiskt arbete – vara närvarande i människors vardag: en ökad och systematisk närvaro i sociala medier, på gator och torg, ute på skolor och arbetsplatser, i trappuppgångar, men också i föreningslivet OCH kulturlivet. För det behöver vi medvetna strategier och systematiska metoder som vi utarbetar lokalt, utifrån lokala förutsättningar och lokala frågor, och inte utifrån centrala kampanjer med centralt material som ibland inte ens har ngn relevans för dem som bor här (för att inte tala om när dessa dessutom kommer med budskap som folk här inte ens känner igen sig i).

Jag sitter inte på lösningen med stort L. Att utveckla vår lokala partiorganisation är en process som vi deltar i TILLSAMMANS genom att testa oss fram till vad som funkar för just oss här i Umeå. Här behöver vi sätta oss ner tillsammans: medlemmar, anställda och förtroendevalda, och utvärdera vad vi gjort och hur vi kan förändra det.

Men även om jag inte sitter på Lösningen, så har jag under de ca 10 år jag suttit i arbetarekommunens styrelse ändå hunnit skaffa mig en bild över vad jag anser behöver göras på lokal nivå. Det här är inte kunskap man läser sig till utan lärdomar av de erfarenheter man har av både politiskt men också fackligt folkrörelsearbete. Det kan handla om hur man i vissa fall kan öka eller underlätta engagemanget för vissa genom relativt små insatser som att göra något så enkelt som att erbjuda barnpassning på årsmötena, bara för att ta ett exempel.

Om det finns ngt som jag tror att den här arbetarekommunen kan lära sig av så är det de metoder och de tillvägagångssätt vi utvecklat på Kommunal Umeå på den tid jag var sektionsordförande, och som bidrog till att synliggöra Kommunal Umeå på ett sätt som saknar motstycke om vi jämför med andra organisationer med motsvarande storlek och medel. Det väckte engagemang och vi flyttade fram våra positioner. Alla erfarenheter går ju inte att mekaniskt överföra till arbetarekommunen, men vi är i behov av ett mer synligt ledarskap i vår arbetarekommun för att kunna flytta fram våra positioner. Sådant föder engagemang.

Det vi ska komma ihåg är att arbetarekommunens uppgift enligt våra stadgar inte är att agera regeringens megafon, utan att agitera och bilda opinion för socialdemokratins idéer. Detta är viktigt att understryka inte minst i det här politiska läget då vi har en kompromissregering. Uppgörelsen har en hel del förslag som ökar klyftorna. Detta är vi alla socialdemokrater överens om. Men ska vi vinna nästa val, måste vi då med trovärdighet kunna visa för väljarna att enda sättet att lämna den här uppgörelsen bakom sig är att få de röster som krävs för att kunna föra vår egen politik. Det kräver en effektiv och fungerade partiorganisation med många aktiva medlemmar som klarar av att mobiliseras för att bilda opinion för vår egen politik. Och för detta måste vi utveckla folkrörelsedelen av vår organisation.

Så åter till frågan om varför jag tackat ja. Om medlemmar ringer för att de tror att det behövs förändringar i vårt sätt att arbeta och tror att jag kan bidra till det som ordf i arbetarekommunen, så är det självklart att jag ställer upp. Och blir jag inte vald, så är jag ändå tacksam för det förtroende jag fått bara genom att ha fått frågan. Och jag kommer i alla fall att fortsätta mitt engagemang. Så lätt blir inte partiet av med mig  🙂

25 sätt att söva en bebis som borde få en moderat att tänka om

cunaFör en månad sedan ställde jag frågan på facebook hur man kan söva en bebis utan att vagga den och fick 25 olika tips till svar. Jag har sällan haft problem med att söva mitt barn. Jag vet när han är trött, och då är det bara att vagga honom till sömns. Han tittar på mig supernöjd tills han inte längre kan hålla ögonen öppna och innan man vet ordet av så har han somnat. Effektivt, va?

Problemet är att det inte håller i längden. Just nu funkar det, men pojken blir tyngre och tyngre, och mina armar börjar göra ont. Jag har därför börjat testa andra sätt att söva honom, men de funkar inte lika bra. De tar längre tid och det blir ofta bråk. Det lär väl ta tid innan han lyckas vänja sig att somna på andra sätt. Men innan vi är i mål, är det alltid frestande att ta en genväg. Jag tänker alltid att just bara den här gången ska jag vagga honom och sen imorgon får jag försöka igen utan att vagga. Tyvärr tänker jag detta varje natt.. det säger sig själv att det inte är hållbart. Man skjuter på det oundvikliga. Lite grann som moderaterna gör med miljön:

fot2Enligt Världsnaturfonden finns Sverige bland de 10 länder med störst ekologiskt fotavtryck per person. Skulle alla länder ha samma ekologiska fotavtryck som Sverige, skulle vi behövt 4,2 jordklot! Redan när jag växte upp på 90-talet pratades det om behovet av att ställa om. Och även om det skett framgångar så har vi inte kommit så nära målet. Ta t ex flygindustrin. ”De internationella flygresorna har ökat med 130 procent mellan 1990 och 2014”. I Sverige är antalet sådana resor per capita över 60 procent fler idag jämfört med början av 90-talet. I ljuset av detta har Moderaternas partiledare Ulf Kristersson fräckheten att säga att ”i Sverige ska vi inte flyga mindre – vi ska flyga mer!”.

Moderaternas miljöpolitik känns alltmer verklighetsfrånvänd. Vi har precis bevittnad en världsomfattande hetta som orsakat flera skogsbränder i Sverige samt torka som krävt akuta åtgärder. Även om man inte kan dra slutsatser om förändringar på lång sikt baserat på vädret ett enskilt år, så är den samlade forskningen ense om att den globala genomsnittstemperaturen stiger till följd av människans utsläpp av växthusgaser. Oavsett om den världsomfattande hettan med tillhörande skogsbränder vi nyss bevittnat utgör en tillfällighet eller ej, så ligger den i linje med vad vi kan förvänta oss av växthuseffekten och utgör därmed en påtaglig påminnelse om att  vi är i akut behov av en omställning. Mitt i det här, går moderaternas valrörelse ut på att förespråka sänkt bensin- och dieselskatt samt slopandet av flygskatte! På fullaste allvar tror de det vara realistiskt att flyga mer och ändå minska utsläppen genom att ställa om till biobränsle. Faktum är att även om en omställning till biobränsle är viktig, så kommer den inte att räcka, varken för Sverige eller världen. Om flygresandet fortsätter att öka i samma takt, så ”kommer klimatpåverkan att vara lika stor som nu även om flygbränsle ersatts med biobränsle.

Vi behöver givetvis fortsätta trycka på internationellt för en mer ambitiös klimatpolitik, men det kommer vi inte att lyckas med om vi inte själva föregår med gott exempel. Den socialdemokratiskt ledda regeringens ambition att göra Sverige till världens första fossilfria välfärdsland ligger helt i linje med detta.

Genom att måla ut regeringens miljöpolitik som norrlandsfientlig, tappar moderaterna all trovärdighet. Men genom att utmåla medierapporteringen kring miljöproblematiken som ett konspiratoriskt försök från journalistkårens sida att gynna Miljöpartiet i det stundande valet, så har Edward Riedl (m) med flera moderata politiker sänkt sig till Donald Trumps nivå. Vem skulle tro att ett etablerat parti som moderaterna skulle ha klimatförnekare bland sina toppnamn?

I likhet med när jag väljer att ”bara den här natten” vagga barnet, så skjuter moderaterna på det oundvikliga genom deras avsaknad av en trovärdig miljöpolitik. Den smärta jag börjar känna i armarna utgör dock en ständig påminnelse om att jag måste ta mig i kragen och vänja pojken att somna på ett annat sätt – hur mkt skrik och gråt det än kan leda till i början. Jag får helt enkelt ta den konflikten. Men för moderaternas del så utgör inte ens skogsbränder och masslakt av boskap till följd av torka tillräckligt starka signaler för att få dem att stanna till och inse att ngt måste göras. En moderat valseger kommer innebära att vi tappar 4 år i våra ansträngningar att få till en bra miljöpolitik som kan leda oss till en hållbar utveckling.

Nu ska jag gå och söva pojken och den här gången ska jag inte vagga honom.

Minnen från s-kongressen

sossemuggFacebook är inte lika rolig längre som den brukade vara. Den är full med reklam nuförtiden. Men en sak är väldigt rolig med facebook, och det är att den påminner varje dag om vad man gjorde för ett år sen. Igår för exakt ett år sen var jag i Göteborg och tillbringade sista dagen på socialdemokraternas kongress, som gett mig en hel del bra upplevelser värd att minnas.

En av de saker jag minns från kongressen är den här muggen som jag köpte till min fru. Den är väldigt snygg, tycker jag. Men det som jag minns bäst är att Hotell- och restaurangfacket (HRF) hade varslat om strejk på just Gothia Towers, där kongressen hölls. Och dagen innan kongressens öppnande kom det fram att hotelledningen försökt kartlägga med hjälp av en blankett från Visita vilka av sina anställda som var medlemmar i facket. Som tur var hade hotelledningen efter påtryckningar från den lokala fackklubben dragit tillbaka blanketten, och detta dagen innan kongressens öppnande. På kongressen fanns nämligen 350 ombud varav många var fackligt aktiva själva. Till och med Therese Guovelin, som varit ordf. för HRF fram till året innan, var med på kongressen. Så det hade blivit ett jävla liv från oss ombuden, om inte hotellet hade dragit tillbaka blanketten, för ngn socialdemokratisk kongress kan vi då inte ha på en arbetsplats som inte respekterar fackliga rättigheter! Problemet var dock löst när vi kom dit, visade det sig.

Under 5 dagar satt vi och fattade beslut om vilken politik som socialdemokraterna ska driva. Bland de viktigaste krav som jag minns att vi ställde oss bakom finns:

  • Stopp på välfärdsjakten inom välfärdssektorn
  • Lagen ska ändras så att arbetsgivaren inte godtyckligt ska kunna anställa folk på otrygga visstidsanställningar istället för fasta anställningar
  • Lagen ska ändras så att den anställdes sysselsättningsgrad ska vara skyddad på samma sätt som anställningen (arbetsgivaren ska inte kunna plocka bort timmarna i schemat utan att följa varken uppsägningstider eller turordningsregler som det är idag)
  • Barnkonventionen ska införlivas i svensk lagstiftning
  • Intentionerna bakom LSS-reformen ska gälla och förtroendet för assistansen ska återupprättas
  • Medlemskap i facket och medlemskap i a-kassan ska bli billigare genom skatteavdrag (på samma sätt som arbetsgivaren redan idag kan göra skatteavdrag på sitt medlemskap i arbetsgivarorganisation)
  • Höja statbidragen till kommuner och landsting

Alla krav får ju inte plats på ett blogginlägg som detta, men dessa frågor är de som jag minns mest från kongressen. En del av den politiken har redan verkställts. Och det som inte kunnat verkställas pga av den rådande borgerliga majoriteten i riksdagen går vi till val på.

Vård ska ges efter behov och inte efter plånbok

kryckorVarje år brukar jag delta på ngn manifestation den 8nde mars. Men i år har jag istället fått tillbringa kvinnodagen på sjukhuset, då jag har fått foten opererad. Det var ett relativt enkelt ingrepp. Det handlade om 2 knölar som jag haft i foten (på trampdynan) ganska länge, som gjort att jag inte kunnat gå som vanligt då det gör ont att trampa på dem. Det var dem som var orsaken till att jag hoppade omkring på kryckor på s-kongressen i fjol, ni som minns.

Trots att ingreppet var relativt enkelt, så krävdes det att jag blev sövd, med de risker det innebär. Jag förstod mig inte på hela procedurens komplexitet, men det involverade en massa sladdar som de fick koppla på mig, två läkare närvarande vid operationen, ett antal sjuksköterskor och en undersköterska, om jag minns rätt. Minnet kan jag inte lita fullt ut på, då jag somnade direkt inför operationen och vaknade när allt var färdigt. Operationen blev lyckad och de tog bort knölarna.

Notan: 200 spänn! Inget mer! Det är vad JAG fick betala. Vad däremot LANDSTINGET fick betala är en annan femma. De två läkarna ska givetvis ha lön för de timmar de la ner under och inför operationen, liksom lönen för de sjuksköterskor och undersköterskor som också var inkopplade. All massa skit som jag fick i mig intravenöst, samt alla de sladdar som de kopplade på mig är väl teknologi som också kostar. Hade jag fått betala själv för vad det där relativt enkla ingreppet i realiteten kostar, hade det nog kostat mig betydligt mer än 200 spänn. Frågan är om jag rent av hade haft råd med det, eller om jag istället skulle avstått från operationen och vant mig vid tanken om att jag helt enkelt aldrig kommer kunna spela fotboll eller leka några springlekar med mitt barn när han växer upp. Men det valet behöver jag inte ens fundera på då det inte är jag utan landstinget som står för merparten av kostnaderna, dvs skattebetalarna. Det är ju en hög summa, men delat på alla skattebetalare i Västerbotten är det givetvis en bråkdel.

 Så jag är jävligt glad över att hälso- och sjukvården i Sverige finansieras genom att alla bidrar via skattsedeln för då kan man hålla egenavgiften väldigt låg. Tillgång till sjukvården blir därmed utifrån patientens behov och inte utifrån tjockleken på hennes plånbok.

Tyvärr kan vi inte ta det här systemet för givet. Alla vill nämligen inte ha en sjukvård finansierad av skatter. Det finns dem som anser sig ha råd att betala för sin egen sjukvård och inte ser ngn vits med att via skattsedeln bidra till andras. De anser att skatterna är för höga och förespråkar skattesänkningar. Ngt svar på hur vi med lägre skatter ska kunna upprätthålla samma kvalité på sjukvården, korta väntetiderna eller ens behålla bemanningen (som egentligen skulle behöva höjas) har de inte. Sjukvården kostar. Personalen ska ju ha sin lön. Sänker vi skatterna så måste var och betala mer i egenavgift, och då går vi ifrån ett system där vi tillsammans genom skattsedeln hjälps åt att finansiera sjukvården så att alla ska få ta del av den utifrån behov, till ett system där bara dem som har råd får sjukvård.

Ngt jävla Moderatsverige vill jag inte leva i. Sjukvård ska ges utifrån behov, och den ska finansieras via skattsedeln!

Klagomålen blir färre, men det är fortfarande en lång väg kvar innan hälso- och sjukvården blir jämställd

glada gängetFredagen har jag tillbringat i demokratins tjänst. Patientnämnden hade nämligen sammanträde och vi fastställde vår årsrapport för 2017. Värt att påpeka är att trenden med ökande antal inkomna patientklagomål är bruten nu. För första gången på väldigt länge blev antalet registrerade klagomålsärenden färre än året innan (2016), och inte bara det.. antalet ärenden 2017 blev också färre än året dessförinnan:

klagomalsutvTittar man på de olika områdena, så minskade antalet patientklagomål inom samtliga områden utom två: BUP och privat driven hälso- och sjukvård. Dessa fortsätter att öka.

Vi kan även konstatera att det fortfarande är fler kvinnor än män som vänder sig till patientnämnden. Av 914 registrerade patientärenden, kom 517 från kvinnliga patienter. Det är alltid svårt att förklara de olika mönster vi kan observera, men en tolkning som ligger nära till hands är att hälso- och sjukvården fortfarande har en lång väg att vandra innan den blir jämställd. 2007 gav SKL ut en genusmedicinsk kunskapsöversikt, som visade att den samlade bild som den tillgängaliga forskningen ger på området är att hälso- och sjukvården, precis som många andra samhälleliga arenor, i regel präglas av strukturer som missgynnar kvinnor. Fortfarande så finns det omotiverade skillnader mellan könen när det gäller vårdkvalité och tillgång till vård. Nu, 7 år senare, har SKL gett ut en uppdaterad och fördjupad upplaga, och det är inte mkt som har förändrats. Det finns mkt kvar att göra innan hälso- och sjukvården blir jämställd, och detta avspeglas i de patientklagomål som kommer in.   Förutom att antalet patientklagomål gentemot vården visat sig ha blivit färre 2017, har vi fler goda nyheter. Patientnämnden i Västerbotten får gått betyg i patientenkäten. Patientnämnden ligger över Sverige i genomsnitt på alla svar:patientenkatFör 2 år sen gjorde Dagens Medicin en jämförelse mellan olika patientnämnder och kom fram till att patientnämnden i Västerbotten utmärker sig i landet genom att vara bäst på att utse stödpersoner till tvångsvårdade patienter inom psykiatrin. Nu kan vi också säga att vi utmärker oss vad gäller samtliga kategorier som mäts i patientenkäten. Det är faktiskt väldigt kul 🙂

Håller Svenskt Näringsliv på att överge den svenska modellen?

gangsterjandroIdag läste jag att Vårdföretagarna inte är särskilt nöjda med det kollektivavtal de tecknat med Kommunal för personliga assistenter. Deras förbundsdirektör Inga-Kari Fryklund går så långt som att hävda att Kommunal fick igenom sina krav genom ”maffiametoder”. Det hon åsyftar är att Kommunal drog tillbaka sitt varsel om konflikt, och istället meddelade att de tänkte förhandla med varje assistansföretag för sig istället.

Jag vet inte vad Vårdföretagarnas förbundsdirektör har för erfarenheter av maffian, men jag kan berätta lite grann om min uppväxt i Colombia på 80- och 90-talet. En del av er har säkert sett den populära netflixserien Narcos. Bortsett från vissa saker, så gestaltar serien stämningen på det sätt som jag faktiskt minns det från när jag växte upp. Såväl kidnappningar som bombexplosioner mitt i stan var vardagsmat. Politiker och journalister mördades som flugor. Jag minns särskilt mordet på Liberalernas presidentkandidat Luis Carlos Galán, som sköts ihjäl mitt i en folksamling. Jag var då 6 år gammal. César Gaviria, som kandiderade för Liberalerna efter Galáns död, blev också måltavla för Medellinkartellen men klarade sig då han i sista minut ställde in sin flygresa till Palmira. Samma tur hade inte de övriga 107 personer som befann sig i det flygplan som Gaviria skulle ha klivit på och som exploderade mitt under resan pga en bomb som hade följt med ombord.

Jag bodde i en relativt trygg stad vid kusten förskonad från de värsta excesser som var vardagsmat i t ex Medellín. Men våldet spred skräck över hela Colombia. Bombexplosioner, kidnappningar och massakrer dominerade tv-nyheterna dagligen och det var inte tryggt att röra sig fritt. Många som själva inte hade drabbats direkt hade ofta ngn i sin närhet som på ett eller annat sätt drabbats av våldet.

Så, när jag tänker på maffiametoder, tänker jag då inte i första hand på ett hot om att föra avtalsförhandlingar med berörda företag istället för att föra förhandlingar med den arbetsgivarorganisation de är medlemmar i. Och jag tror inte heller att man måste ha vuxit upp i Colombia på 80- och 90-talet för att förstå detta. Det känns skrattretande när politiska organisationer på högerkanten målar upp fackliga stridsåtgärder i form av strejker och blockade som maffiametoder. Ärligt talat är det lite gulligt. Men när en arbetsgivarorganisation kallar det för maffiametod att en fackförening överväger att förhandla direkt med berörda företag när deras organisation inte vill komma överens är det ett uttryck för ngt allvarligt. För mig är det magstarkt. Ett avtal utgör en överenskommelse. Det är ngt som båda parter förbundit sig att stå bakom. Att en arbetsgivarorganisation direkt efter att ha tecknat ett kollektivavtal går ut och kritiserar det saknar historisk motsvarighet.

Vårdföretagarna ingår i organisationen Almega, som under de senaste avtalsrörelserna har varit motpart i de flesta fall då avtalsförhandlingar strandat och lett till konfliktvarsel. Och inte sällan har det handlat om att Almega inte vill gå med på löneökningar som motsvarar vad alla andra arbetsgivareorganisationer redan gått med på. När Vårdföretagarna t ex kritiserar det nyss tecknade kollektivavtalet för personliga assistenter inom privat sektor genom att hänvisa till att regeringen inte höjt assistansersättningen i nivå med industrimärket, så är detta ett argument som faller platt. Varför kan då Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Kooperationens Förhandlingsorganisation (KFO) ha råd att teckna ett sånt avtal men inte Vårdföretagarna? Assistansersättningen är ju inte lägre för Vårdföretagarnas medlemsföretag än den är för kommuner och kooperativa företag. Och varför ska en personlig assistent ha sämre betalt inom privat sektor än inom kommunal och kooperativ sektor om det ändå rör sig om samma arbete?

Att Almegas medlemsförbund är inställda på konflikt från start oavsett vad facken ställer för krav är uppenbart. Denna linje har drivits konsekvent sedan ett tag tillbaka. Men att kritisera ett avtal man precis har tecknat är ju att gå ett steg längre, då det innebär en markering att man inte riktigt står för vad man förbundit sig att följa. Det utgör en tydlig viljeinriktning bort från den svenska modellen där arbetsmarknadens parter tar ett gemensamt ansvar för lönebildningen. De första stegen tog Almega när det började erbjuda sk serviceavtal som innebär att ett företag kan dra nytta av Almegas medlemsförmåner utan att teckna kollektivavtal. Genom att erbjuda serviceavtal ger Almega därmed en service till företag som genom avsaknad av kollektivavtal skaffar sig en konkurrensfördel gentemot Almegas egna medlemsföretag. Det utgör alltså ett slag under bältet som Almega delar mot sina egna medlemmar. I det avseende står inte Almega ensam utan snarare följer i Svenskt Näringslivs fotspår, som t ex betalat för företaget Laval un Parnteris juridiska kostnader när vaxholmsfallet behandlades i Arbetsdomstolen. Laval var inte medlem i någon arbetsgivarorganisation ansluten till Svenskt Näringsliv och saknade kollektivavtal.

Förekomsten av sk serviceavtal blir alltmer utbredd och omfattar numera fler branscher än IT och fler arbetsgivarorganisationer än Almega. Uppenbarligen har Svenskt Näringsliv bestämt sig för att stegvis jobba sig bort från den svenska modellen. Att Kommunal ens lyckas teckna ett kollektivavtal med Vårdföretagarna genom att hota med att förhandla med varje företag för sig visar på sitt sätt att man förmodligen finner ett starkare stöd för kollektivavtalsmodellen bland Vårdföretagarnas medlemsföretag än hos ledningen för Vårdföretagarna. Det säger en hel del om den senare.

Det ironiska i sammanhanget är att Kommunal lyckades komma överens med Vårdföretagarna om nytt kollektivavtal utan att ens behöva använda konfliktvapnet. När Vårdföretagarna då refererar till detta i termer av ”maffiametoder”, ter det sig inte bara absurt utan också osmakligt, då det utgör ett medvetet försök att skruva upp tonen i debatten genom ett högerpopulistiskt språkbruk. Utspel av den här typen kan vara vanliga inför eller under pågående konflikter, men det nya i sammanhanget är att det nu sker efter att en överenskommelse träffats. Fryklunds tonläge står för en vilja att provocera fram en stämning som banar vägen för ett debattklimat där grunderna i den svenska kollektivavtalsmodellen ifrågasätts.

Det jag undrar är om den trend vi ser med alltmer militanta arbetsgivarorganisationer, ökad tillämpning av sk serviceavtal, och en helt ny attityd där en arbetsgivarorganisation kritiserar ett kollektivavtal den själv nyss tecknat utgör tecken på att Svenskt Näringsliv förbereder sig för att överge den svenska kollektivavtalsmodellen. Kan det vara så? I så fall står vi inför en ny situation som arbetarrörelsen måste vara beredd att bemöta.