Jag kan för det första inte med det här med rubriker. Nödvändigt ont.
Jag kan för det andra inte med det här med träningsmatcher i ishockey. Det är ju nånting i sportens själva essens – farten, det fysiska spelet, allt det där vi älskar – som gör skillnaden mellan en tävlingsmatch och en låtsasmatch så mycket större i hockey än vad den är i andra sporter. Det är tempot och intensiteten som gör att vi vet att det här är elitidrott, och när den försvinner förflyttas man mentalt till en hockeybockeymatch i Ekshärads ishall.
Med det sagt kan jag ju förstå syftet. Anders Forsberg försäkrade oss om att han fick just ett sånt genrep han ville ha, och visst var Skellefteå sammantaget bättre än Växjö.
Individuell spelarkritik är ju svårt en kväll som denna. Marcus Svensson gjorde det han skulle, men det var ingen match man vinner bragdguldet på. Jocke Eriksson lär fortfarande vara förstavalet. Tyckte Oscar Lindberg och Viktor Arvidsson var hyfsat pigga, och det finns ju fortfarande korta stunder av briljans från spelare där vi vant oss vid att det ska komma – Bud, Lindström, Möller. Men underhållande? Nje.
Växjö? De har en fantastisk kedja i Kallio-Rosén-Hjalmarsson, och Fredrik Norrena såg stabil ut i mål. Dumt att dra några större växlar än så på den här matchen. Jag kan verkligen inte vänta tills det börjar på riktigt.
