Mika Pyörälä är klar för Luleå. Oaktat vilken form och sinnesstämning han befinner sig i så måste det ju ses som en klar förstärkning till Luleås forwardsbesättning.
Skellefteå AIK och Luleå slåss om samma tabellplacering – Skellefteå ligger några poäng före, men Luleå har en match mindre spelad (eller en knapp period mindre spelad, för att vara mer exakt).
Men vi kan rätt tydligt koka ner skillnaden i respektive tränares approach till spelet genom några siffror:
* Skellefteås bäste poängplockare, Bud Holloway, har gjort 28 poäng. Luleås motsvarighet, Niklas Olausson, har gjort 12.
* Det finns sju (!) spelare i Skellefteå som har gjort fler poäng än Luleås Olausson.
* Fler spelare har noterats för poäng i Skellefteå än i Luleå – 22 mot 21.
Om ni vill se poäng i Luleå får ni gå på basket.
Uppsidan av en sån taktik:
* Luleå har släppt in färst mål under två säsonger i rad och lär vinna den titeln i år igen.
Orsaken är förstås till största delen Jonas Rönnqvist. Han tog segerreceptet från Almtuna – att bygga laget bakifrån – till Luleå och sedan dess har det blivit fler segrar och färre mål. Jag är säker på att de flesta i Coop Arena är nöjda med den utvecklingen, men som elitserieåskådare kan jag ju tycka att det är ett steg i fel riktning.
Om det blir en SM-final mellan dessa lag – och det är verkligen någonting att hoppas på – så är det inte bara en kamp mellan två norrländska rivaler. Det är också en kamp mellan två olika argument för hur svensk hockey bäst ska spelas.
