Bilden. Ett lag och en förening som jag levt för och lever för. Kommer aldrig ge upp hoppet om att Västerbottens lokala ishockey blir vad den en gång varit. Det är på amatör-nivå ishockeymässigt, men känslorna och elden är densamma. Passion oavsett division.
Gårdagens text med Axel Holmström (klicka HÄR för den texten)där den lokala ishockeyn och alla dess problem lyftes har gjort ett stort genomslag och har under dagen fått massvis av feedback, tankar och kommentarer angående detta. Här kommer en kommentar från en användare som kallar sig för ”Nicke” :
Hej! Bra att det uppmärksammas – mer sånt!. . Några säsonger före du var i U16 så hade BIF 10 lag/grupper om jag inte missminner mig. Det verkar ju tyvärr inte som att intresset att spela ishockey ökat med AIK:s framgångar. Att elit föder bredd verkar inte vara en devis som håller, frågan är ifall bredd är en förutsättning för elit? Intresse för AIK fortsätter ändå …
Uppenbarligen så var jag alltså fel ute när jag skrev att Bureå IF ”bara” hade sex lag aktiva. Man hade alltså upp emot tio lag aktiva under vissa säsonger, i en liten bygd med 3500 invånare. Vad har egentligen hänt? Vart gick det här åt h*lvete? Eftersom gårdagens text nådde ut till så många, redan tusentals som läst den, och skapade så mycket diskussion så tänker jag idag gå vidare med detta. För, jag må vara naiv, men jag anser att den lokala ishockeyn är viktig för Västerbotten som län!
För drygt två år sedan så skrev jag en hyllad text på Bureå IFs hemsida där jag lyfte ett av problemen bakom denna tråkiga utveckling. En text där jag lyfte att vi idag hade haft en helt annan situation om man för tio år sen hade satsat utanför Skellefteå centralort och utvecklat ishockeyn även i de små samhällen med de ”klassiska” lagen, med Västerbottniska ögon. Jag kanske är lite färgad och enögd i den här åsikten eftersom jag i tjugo år stått ut med att spendera oändligt med timmar på ishockeyn, när jag bara spelade i Division 3 och 2, på träningar utomhus i regn, rusk, snö, plusgrader och minusgrader. Vi i Bureå IF hade på papperet lika många träningar som alla andra lag som vi stötte på, men med vädrets makter emot oss så kunde det ibland gå veckor mellan träningar. Jag minns en vecka när vi på Måndagen ställde in träning för kraftigt snöfall, på Onsdagen för kyla och på Torsdagen för att det varit för varmt under dagen och isen inte gick att träna på. Veckan därpå så bestämde vi att vi skulle träna oavsett väderlek och underlag, vilket vi gjorde. Vi genomförde ett sjuttiofem minuters pass på en is som aldrig hade godkänts som spelbar, skaderisken var enorm med sprickor här och sprickor där. Förstå vår frustration när alla andra lag i våran serie kunde träna för fullt, tre dagar i veckan, i en skön ishall med perfekt underlag? Men vi var vuxna människor och förstod att en ishall givetvis inte kunde trollas fram på en natt, så på något sätt så gick vi ändå ihop som grupp och accepterade problemen. Ja vi lyckades t.o.m att vinna serien i överlägsen stil efter att ha avgjort i Umeå Arena, mot ett helt nytt lag vid namn Umeå Dragons, med inga inkomster och ingen förening bakom som stöttade ekonomiskt, som i sin första säsong fick spela inomhus hela vintern.
Vi som vuxna förstod ändå det här. Men vad ska då Pelle, 10 år, tycka och tro när han och hans lag också måste gå igenom såna här vintrar, år efter år? Hur ska Pelle hitta motivationen, viljan och orken att fortsätta träna i regn, rusk, snö, plusgrader och minusgrader när hans polare, Kalle 10 år,17 kilometer norrut får träna en hel vinter inomhus i en av Skellefteå centralorts tre ishallar? En ålder där orättvisor slår hårt mot barnen och i ett sånt här fall kan avsluta Pelles karriär allt medans Kalles karriär fortsätter med bra förutsättningar i en av Sveriges bästa träningsanläggningar? Ni ser vart jag kommer med detta? Det här är givetvis en starkt bidragande orsak till att Bureå IF, Lövångers U/AIK, Medle SK, Byske, Kågedalens AIF, Bjurfors IF osv knappt finns längre.
Och vad jag vill belysa med den här texten, är att OM man för tio år sedan hade investerat i några fler ishallar i kommunen så hade vi kanske idag haft en av Sveriges bästa lokala serier. För talang, det finns det massvis av i det här länet ska man ha klart för sig. Som ett exempel så kan jag lyfta fram Bureå IFs årgång -88/-89 som trots utomhusspel ett år VANN länsserien mot lag som Skellefteå AIK, Björklövens IF, Tegs SK osv.
När vi i Bureå IF inför den här säsongen lade ner vårat a-lag så hade vi egentligen kunnat ha ett lag, det var massvis av spelare som ville spela med oss. MEN. När svaret blev nej på den absolut vanligaste frågan.
– Har ni ishall?
Så försvann intresset. För oss som är uppvuxna med att spela utomhus så är det en vardag. Men för de flera spelare som hade lyckan att få spela inomhus i sina unga år så är det nästan otänkbart att spela i ett lag som inte tränar inomhus.
Och varför kan så många andra kommuner ha massvis av ishallar, men inte Skellefteå? Pengar finns, utövare finns EGENTLIGEN och intresset finns.
Är det då för sent att åtgärda detta nu? Många säger nog det, vad ger det t.ex. att bygga en ishall i Bureå när det knappt finns några utövare? Ett resonemang som jag givetvis köper och förstår. Men skulle man investera i några miljoner på en ishall i t.ex Bureå och andra klassiska samhällen nu, så kan jag nästan svära på min farfars grav (vila i frid) att situationen om fem år är helt annars. Då kanske vi om fem år har en fullt funktionell lokal ishockey igen.
En sak är då säker, gör man inget åt detta nu så finns bara Skellefteå AIK, SK Lejon och Clemensnäs HC om några år. Det törs jag också lova.
********* Har jag då något mer förslag för att stärka den lokala ishockeyn i länet?
Ja det har jag faktiskt. Börja med seniorlagen i Västerbotten, seriesystemet som vi har just nu funkar inte. Medle SK var förra säsongen enda laget i Division 3 som representerade Skellefteå Kommun, när de skulle spela bortamatcher så åkte de till Norsjö, Malå, Umeå och Vännäs. Men även till Storuman, Åsele och Vilhelmina.
Inte en enda match som kan klassas som ett derby alltså. Givetvis inte ekonomiskt hållbart för en klassisk klubb som försöker behålla sitt ishockeylag för att bygden ska ha en gemensam träffpunkt.
Eftersom jag är en person som brinner för den lokala ishockeyn i allmännhet och Bureå IF i synnerhet så har jag träffat och pratat med många andra liknande ”eldsjälar” i andra lag i Västerbotten. En punkt som kraftigt diskuterats genom åren, och bara blivit allt mer flitigt diskuterad senaste året är vad jag nu ska ta upp.Slopa helt namnen Division 2 och Division 3. Det håller inte längre att man ska behöva åka drygt 350 mil för att spela ishockey på så låg nivå som Division 3 egentligen är.
Här kommer mitt förslag:
Kustserien Västerbotten:
Clemensnäs HC
Paul Mitchell HC
Burträsk HC
Bolidens FFI
Bureå IF
Medle SK
Umeå Dragons
Vindelns HF
Vännäs HC U
Kommentar: En kustserie med Umeå och Skellefteå-lag där det blir en massa ”derbyn” och betydligt bättre avstånd för matcherna. Skellefteå kommun får fem lag i samma serie och för alla inblandade klubbar så blir det en betydligt mer hållbar ekonomisk situation. Med fler antal ”derbyn” så ökar även publikintresset och således även mer intäkter för lagen. Clemensnäs HC kommer givetvis att vara stora dominanter men det var dom redan i Division 2 förra året så blir inget nytt för dem.
Inlandsserien Västerbotten:
Storumans IK
Vilhelmina IK
Åsele IK
Malå IF
Norsjö IF
Lycksele SK
MG/Arvidsjaur HC
Kommentar: Oj vilket lyft för inlandet det här skulle vara. Fastän vi snackar rätt låg nivå på serien så finns det ett stort intresse för ishockeyn i inlandet. Derbyn mellan t.ex Storuman och Vilhelmina brukar kunna locka upp mot 500 åskådare ibland. Norsjö – Malå är också ett derby som lockar höga siffror. Ishockeyn är en gemensam träffpunkt för många inlandsbor och det finns folk som verkligen ÄLSKAR sitt lag och sitt samhälle. Tror att denna serie skulle kunna bli en succé, men även väldigt jämn spelmässigt.
Dessa två serier spelas klart innan jul. Efter jul så fortsätter man med en ”Länsserien Västerbotten seniorer” där de fyra främsta lagen i kustserien och de fyra främsta i inlandsserien möter varandra två gånger. Övriga lag som inte kvalificerar sig för denna serie fortsätter spela i en ”fortsättningsserie”. En serie som inte har någon sportslig betydelse, inget lag kan ju åka år, men som spelas för att lagen inte ska behöva avsluta säsongen redan i Januari. Serierna här slås inte ihop utan det blir en fortsättningsserie för inlandslagen och en för kustlagen, detta för att inte riskera ekonomin för lagen.
** VAD tycker ni? Jag vill att denna text skall bli ett samtalsämne hos alla små klassiska klubbar där ute i Västerbotten. Ensam är svag, tillsammans så kan vi rädda den lokala ishockeyn. Vill ni vara anonyma så är det välkommet att skicka ett mail till mig.
[email protected]
Nu räddar vi Västerbotten och skapar en bra framtid för länet. Talanger föds överallt, inte bara i Skellefteå centralort!
Länkar:
Välkända Icebreakers gästade fullsatt Sagohallen i Vilhelmina.
Bureå IFs A-pojk gästas av Sportspegeln.
Avslutningsvis. Så här kan det se ut när matcher inte kan ställas in. KLART sevärd.
