Falangen som glöms bort.

Skellefteå AIK – HC Bili Tygri Liberec

1-0 (09.38) PP1 Jimmie Ericsson (Patrik Zackrisson, Marcus Pettersson)
2-1 (24.51) EQ John Norman (Niclas Burström, Fredrik Lindgren)
3-1 (28.14) EQ Martin Lundberg (Axel Holmström)
4-1 (29.07) EQ Sebastian Ohlsson (John Norman, Fredrik Lindgren)
5-1 (41.47) EQ Pär Lindholm (Terry Broadhurst)

Skott på mål: 28-33
Utvisningsminuter: 10-8

*****************************************************

Att Skellefteå vunnit sin grupp i årets CHL är inget som får speciellt många ögonbryn att höjas till hårfästet, om ens höjas alls. Planenligt kan man väl minst säga, även om det suttit lite längre in än vad resultaten visar. Straffsegern mot Nitra hade lika gärna kunnat generera endast en poäng, och kvällens match var inte så ojämn som resultaten visar. Som Martin Sevc sa efter matchen:
– Jag tycker att vi gör en bra match och tävlar mot Skellefteå på ett bra sätt, det var en stund där i andra perioden när dom gjorde tre mål på fyra minuter som ställde till det för oss.

Och ja, där håller jag med i vad den härlige tjeckiske backen säger. Det var en match som Liberec stundtals kontrollerade och hade i sina händer, när man några minuter in i den andra perioden satte 2-2 (trodde man) så kändes det att som de vita tigrarna från Tjeckien hade Skellefteå i sin käft, med full kontroll över sitt byte. När domare Lindqvist från Finland videogranskade och dömde bort målet för att en handrörelse föranledde det så släppte dock tigrarna på sitt grepp och redan bytet efter så startade Skellefteå en tio minuter lång sekvens som hade kunnat vara material till vilken ishockey-propaganda film som helst.

Pang, boom, smack. Tre gånger om, på blott fyra minuter, så fick Liberecs skickliga målväktare Jan Lasak skyffla ut pucken ur sitt egna mål. Först så var det John Norman som vackert kunde placera in 2-1. Några minuter senare så ville inte Axel Holmström och Martin Lundberg vara sämre då den förstnämnda på ett sällan skådat sätt jagade upp och fast en tjeckisk back, vann pucken och snyggt serverade Martin som tackade för passet och smällde upp en stenhård handledare i krysset. 3-1. Och bara något byte senare så var det unga Sebastian Ohlssons tur att få fira för mål då han placerade in fjärde målet bakom Lasak efter en fantastisk passning från John Norman.
Tre mål som allihopa höll högsta klass, på ett eller annat sätt. Och gosse vad mycket mer det hade kunnat bli, laget skapade livsfarliga lägen i ett och stod för flertalet helt fantastiska anfall där förstakedjans är det som hänger kvar i minnet allra mest. Ska se om jag kan hitta en sekvens från det anfallet då det egentligen inte förtjänar att skrivas i ord, det borde ses för att göras rättvisa.

Liberec flyger hem ikväll, och jag märker att jag flyger iväg lite från vart jag ville komma:
GÄSTERNA var, förutom den där jobbiga tiden i andra perioden, lika bra som Skellefteå och hade deras 2-2 mål godkänts så hade nog den vita tigerns grepp förblivit rejält.
Men Skellefteå bör ändå hyllas för att de gått igenom gruppspelet med ett enda poängtapp, trots att spelet stundtals varit rätt så medelmåttigt. Det är en styrka att vinna hockeymatcher även när inte allt funkar som det ska. Och där visar man upp en oerhörd bra och lovande attribut inför kommande säsong av SHL. Laget har spelarna och verktygen för att vinna matcher även de kvällar när Olle och Pelle på läktaren skriker sig hesa på missade pass och brända lägen.

Spelare och verktyg för att vinna matcher. Ja tänka sig vilken spets laget har i Janne Pesonen, Patrik Zackrisson, Andrew Calof, Tim Heed med mera. Dom där spelarna som allt som oftast får rubrikerna och hyllningsfilmerna på youtube. Spelare med verktyg i sin låda som är svåra att hitta men kan värvas in med en bestämd roll om att vara ledande i poängproduktionen. Såna där spelare med egenskaper som alla lag kan värva in. Men nej, jag tänker inte dedikera detta inlägg åt dem då de som sagt redan är vana vid rampljuset.

För vad är det som gör Skellefteå AIK unikt?
Vad är det Skellefteå AIK har som inga andra klubbar har eller kan värva in?
Vad är det för något i Skellefteå AIK som gör att de är helt unika och ohotade inom just den grenen?

MARTIN LUNDBERG, NICLAS BURSTRÖM, PONTUS PETTERSTRÖM, FREDRIK LINDGREN, ADAM PETTERSSON, ANTON LINDHOLM, ARVID LUNDBERG, PÄR LINDHOLM. ERIK FORSSELL. JOHN NORMAN.

Dom där spelarna som förtjänar att ibland få omnämnas med caps lock, de där som inte har den lön som de kanske förtjänar, spelare som utan problem hade kunnat se högre siffror den 25:e ifall de haft något annat emblem än det svartgula lövet på sitt bröst och i sitt hjärta, spelare som accepterar en något lägre lön och färre rubriker bara för att få representera det lag som de brinner för.

Kärnan. Spelarna som år in och år ut har stridit för den svartgula fanan, spillt blod och svett och tårar för sitt lag. Spelarna som har sett liknande spelartyper med samma egenskaper få höga löner i andra städer och lag.
De där spelarna som alla har tagit för givet, få har visat uppskattning värdig dem och som i stort sett aldrig fått vara kung för en dag.
Ta Niclas Burström till exempel, en av SHLs absolut bästa och samtidigt mest underskattade backar. ”Nisse” hade utan problem kunnat spela någon annanstans och håvat in pengar i betydligt större summor än vad han gör. Kan göras exempel av allihopa av dessa men vi nöjer oss med Jörnspajken med den fantastiska speluppfattningen och det oanade tjuvspelet när domaren inte ser.

”Falang, från grekiskans phalanx, är en antik stridsformering. I en falang stod alla soldater tätt och stred tillsammans som en enhet. Falangernas största svaghet låg i dess sårbara flanker som oftast skyddades av kavalleri eller infanterister.”

Dessa spelare har under en längre tid varit Skellefteå AIKs kavalleri, infanterister och hjärta. Tillsammans, med den gemensamma nämnare om att inte vara så uppskattade som de borde vara, så har de utgjort lagets flanker från September till April och sett till de där ack så sårbara flankerna inte alls varit någon svaghet, tillsammans så har de vänt svaghet till styrka och sett till att de där kända krigarna från Finland, Södertälje och Ottawa har fått fokusera på vad som gör dem bäst och ägna sig åt det. Tillsammans så har de fått hela hockey-Sverige att fundera.
”Vad f-n är det dom gör där uppe i skogarna runt Skellefteå som gör att de tagit över och blivit den stormakt som de idag är?”

Skellefteå ser till individerna, får alla att känna sig välkomna och värnar om familjen.
Som Martin Sevc avslutade dagens intervju, vilket också avslutar detta inlägg:
– Jag älskar Skellefteå och saknar det här. Skellefteå är som min familj nu.