Det har gått ett gäng dagar sedan bomben slog ner – ja för mig som alltid älskat att tävla kändes det som en bomb.
Ungdomslag i fotboll, upp till 13 år, ska alltså inte få uppleva känslan att vinna.
Viljan att vinna ska alltid vara störst, men hur ser svensk idrott om några år när generationen ”alla är en vinnare” syns i tv-rutan försvarandes våra blågula färger?
Den här krönikan kommer inte i nyhetens behag. Det kontroversiella och oroande beslutet har redan hunnits diskuteras, sågas och försvars på sociala medier men jag ville inte lägga mig i det tidiga skedet.
Jag var helt enkelt för upprörd för att kunna hålla mig kall vid ett eventuellt twitter-bråk med en förespråkare för ”alla är en vinnare”.
Nu har jag låtit det sjunka in, jag är fortfarande lika upprörd men det är dags att sätta mina tankar till skrift.
Jag har aldrig varit någon begåvad idrottare, visst jag öste in mål i mina yngre dagar men hur svårt är egentligen det när man är en måltjuv i sin högsta och fulla skepnad men framförallt en del i ett lag med många fantastiskt skickliga och talangfulla spelare?
Fotbollen lade jag ned vid 15 års ålder och hockeyn för drygt två år sedan. Ja, jag spelade ishockey fram till 26 års ålder och älskade varje sekund av varje minut. Mestadels på hockeyns baksida, division 3 men ett par år i division 2 hann jag också med.
Jag var inte speciellt bra, jag blev ofta bänkad och hade inte ens nästan lika mycket speltid som mina lagkamrater och bästa vänner. Jag var heller inte speciellt vältränad eller snabb på skridskorna. Jag kunde passa en puck och ibland göra några mål. Ofta från min patenterade position framför mål, ”LOL-positionen”. Ja jag kallas för LOL.
Men något jag alltid försökte att göra var att ge mitt allt i varje byte för att vinna, för att ta tre poäng i jakten på seriesegern. Folk ställer sig ofta frågande till varför en skulle ens bry sig om att vinna serien när det ”bara var” division 3.
Enkel fråga med ett enkelt svar: när en håller på med idrott och spenderar flera kvällar i veckan med att utöva den spelar det ingen roll om det handlar om division 3, SHL eller Premier League.
Viljan att vinna har alltid varit en drivkraft inom mig i alla de sporter jag hängivit mig till. Den där obeskrivliga känslan att slå upp tidningen som liten och finna sitt lag på Norrans sidor med seriesegrare i ungdomsserierna. Eller i äldre dagar när man till och med förärades med en artikel om vår serieseger.
Ja, vi vann serier och playoff med mitt hockeylag ett par gånger och avancerade till division 2. Jag minns den första säsongen med glädje.
Johannes Forsman, son till Johnny Forsman som var med när Skellefteå tog sitt första SM-guld, avgjorde en ”bäst av två slutspelsmatch” i Norsjö och resten kändes som en saga, för mig. Vi hamnade i ett bäst av tre möte mot ett lag från högre divisionen och vann med 2-1 i matcher. Glädjen, euforin och stoltheten inom mig är svår att även nu förklara.
Vi hade vunnit något, jag var en del av ett lag som hade vunnit något.
I kamp med flera andra lag var vi bäst.
Nu kommer fler spelare på seniornivå att vinna serier i all framtid, det handlar ju om flickor och pojkar upp till 13 år som inte ska få chansen att känna sig som kungar och drottningar.
Men hade jag varit en del av ett lag som vann serien, slutspel och playoff ifall jag under min uppbyggnad inte hade tävlat om seriesegern varje år i sjumanna fotbollen eller pojklagsserien i hockeyn?
Jag är säker på min sak, utan den där ständiga strävan efter att finna sitt lag högst upp i tabellen i ung ålder hade varken jag (som varit en amatöridrottare) eller vilken elitidrottare som helst blivit någon som fick vinna i vuxen ålder.
Jag minns inte matcher jag har förlorat eller vunnit i ung ålder. Jag minns inte heller de gånger vi inte vann serien.
Men vad jag minns är den där känslan när man faktiskt lyckades hamna etta i tabellen.
Och den ständigt återkommande viljan att hamna där igen. Att vinna något blir som en drog, och det är ingenting en kan bli beroende av utan att faktiskt vinna något.
Dock något som en måste bli beroende av för att synas i TV-rutan, med en gyllene medalj runt halsen.
Lika medioker som jag var i mitt ungdomliga idrottande, lika lite vikt kommer SvFF att lägga vid mina åsikter i denna krönika.
Jag köper att det finns pojkar och flickor som spelar endast för att ha något att göra, men visst ska de där som faktiskt tränar för att bli bäst premieras?
För att bli bäst krävs den naturliga drivkraften att vilja vinna. Ta det inte ifrån dem som faktiskt drömmer om att bli bäst.
Som ändringen ser ut där alla blir vinnare håller inte. Det är ungefär som att en lärare skulle ge högsta betyg till alla elever, de som kämpat för att få högsta betyg såväl som skoldissarna som inte lyft en sida för att plugga.
Och vem gynnar det egentligen i längden?
Snälla ge barnen chansen att få uppleva den glädje, eufori och stolthet som de förtjänar.
Bloggkrönika signerad Robin Lindgren
