Framgångssagor utan motstycke.
Åshöjden BK-kopior som charmat ett avlångt land från Treriksröset till Smygehuk. Samhällen mindre än en stadsdel i huvudstaden som tvingat kostymnissar till eget åsamkat håravfall.
Sen har vi Skellefteå AIK – laget som från konkurshot vandrade genom en oförlåtlig och mörk öken. Fram och tillbaka i vad som för svartgula hjärtan kändes som en evighet.
Där och då var det också lite gult och dominerande svart, beckjävlasvart.
Laget som sen bara behövde sex år, och två finalförluster, för att skriva ny svensk ishockeyhistoria – det bästa laget som någonsin funnits i svenska seriesystemet.
Inte Åshöjden BK, inte Vilda Väsby eller Sverige mot Tyskland i fotbolls-VM 58.
Skellefteå AIK.
När säsongen skulle börja hade fler lag än någonsin kraftsamlat och prestigevärvat för att framåt våren skicka sina respektive städer till ett par dagars dygnsfylla och glädjerus.
Växjö Lakers var laget med guldmedaljen i mun som alla ville komma åt – men Skellefteå AIK laget som alla ville slå, som med fem raka finaler och tre raka seriesegrar spelat sig själva till epitetet som den största dynasti i modern tid.
I Karlstad anslöt stjärnor på löpande band och dryga 20 milen norrut var fler miljoner i ruljans än när ”Pappa betalar-eliten” befäster Båstad och Visby som sitt.
Allt medans Skellefteå AIK lugnt fortsatte med sin metodiska och minituösa försäsongsträning. I laget en fortsatt tro på vad som tagit klubben till där de är i dag, finalförlusten i Småland sved men fick inte klubbens mantra att vackla.
Tidigt anslöt en trollkarl från Dalarna och när midsommarsnapsen skulle inhandlas nyheten om att den förlorade lagkaptenens återkomst från öst ett faktum. Det följdes upp med en snabbskrinnande chansvärvning från Orland Park, Illinois, och en hårdför gigant med rötterna i Söderbröder. Omsättningen var inte alls stor och namnen på tröjorna i stort sett samma som året innan samtidigt som symaskinerna i övriga delar av landet gick flitigare än John Normans buggar vid ett friläge.
Det har talats mycket om avsaknaden av spetskvalitét och puräkta snajpers i årets upplaga av Skellefteå AIK, även mannen med den ständiga kepsen som skriver denna text har belyst detta i ett par-tre texter. Men när grundserien nu snart summeras går det i statistiken ändå att slå hål på den tesen.
Efter Anton Rödin, som var seriens främsta kreatör och spelare fram till skadan, är det Skellefteås Janne Pesonen och Mattias Ritola som faktiskt går in i topp tre i den underskattade och mindre omtalade poängsnittsligan.
Mattias Ritola har sedan sin debut trollat in 32 poäng på 30 matcher vilket ger ett snitt på 1,06 poäng per match – med betydligt färre matcher än övriga på topp 25 listan i poängligan är han bara två poäng från att även kvala in där.
En spelare som kommer att bli oerhört viktig i mars och eventuellt april.
Där allt som under 52 omgångar varit kan tappa sitt värde.
För nu väntar ett slutspel där seriesegern snabbt kan glömmas och tappa dess tillfälliga betydelse om laget knockas ut – men i det långa loppet eliminerar inte det faktumet att Skellefteå fyra år i rad varit det bästa laget över lång tid och dessutom det lag som ändå vunnit flest titlar. En modern dynasti i klass med – nej jag hittar faktiskt ingen liknelse att damma av men detta är ett historiskt rekord som kommer att cementeras i svensk ishockeys historia för en lång tid framöver.
Och årets slutspel kommer utan tvekan bli något utöver det vanliga med sjuka matchups redan i första ronden och som vi alla vet kan allting hända i ett slutspel.
Skellefteå AIKs kommande två månader kanske inte alls blir vad alla förväntat sig och månaderna blir till ett par ynka veckor – så bra är lagen i slutspelet faktiskt.
Men sen igen – det här är Skellefteå AIK.
Och sedan gammalt, fyra år gammalt åtminstone, har de lärt Sverige att aldrig tvivla.
ROBIN LINDGREN
