I fjol var han utropstecknet i versaler som tog hela landet med storm – en Arvidsjaurs-tornado och dynamo med en blick för spelet få tonåringar besitter och ett lugn i slutspelssammanhang till och med den mest beresta räven eftersträvar.
I kväll när Skellefteå så spelade sin första slutspelmatch på drygt ett år klev han fram igen med ett skott Fredrik Pettersson-Wentzel fortfarande inte sett.
– Skönt att slutspelet är här igen, jag har längtat efter det. Det här är bara första matchen men det är sjukt kul att det är igång igen.
– Hade jag fått det där då hade väl skottet tagit på backen eller något, haha! Jag kände att jag var ganska avslappnad i kväll. Skön känsla att jag spelar med axlarna nere i stället för uppe i taket där uppe.
Förväntningarna är ju höga på dig i år efter fjolårets slutspel, hur skönt är det att inleda med två poäng då och ”få det ur vägen”?
– Jag vet inte. Någonstans har jag inte försökt tänka på fjolåret och att jag skulle göra lika mycket poäng som då. Jag skulle nog bli galen om jag åkte runt och tänkte så. Jag har inga förväntningar att göra så många poäng, jag tycker bara det är skönt att få göra en nystart efter grundserien och att allt står på noll igen.
När matchspeakern presenterar ditt mål gör han det med något slags försök till att låta som dig. Men låter du verkligen så där?
– Inte längre men polarna hemma låter nog så haha. Jag har tappat det på mina sex år här i Skellefteå då jag tycker det är charmigt, haha. Mina polare hemma relaterar nog rätt bra.
