Skellefteå AIK mot Björklöven är ett möte som på ett eller annat sätt nått och påverkat oss alla inom länets gränser. Hat till ”det andra laget”, kärlek till det egna eller en total oförståelse för hur mycket hat som finns i en människa. Vi alla har känt något.
Ungefär hälften av spelarna på isen i kväll har också känt något – vi har Fredrik Lindgren som varit med och spelat de riktiga derbymatcherna där poäng faktiskt stått på spel, den nya tränaren Fredrik Öberg som tillhört båda klubbarna och så det yngre gardet med de båda Sebastians, Aho och Ohlsson, som alla definitivt känt något av detta möte – känner de något extra i kväll?
Jag tänker fräckt nog svara på frågan åt dem: NEJ. Utöver den pirriga känslan av att spela den första för säsongen, inför en kokande hemmahall med lika långt förgången ex- och interiör som det riktigt, riktiga, derbyhatet är inte kvällens 60 effektiva minuter mer känsloframkallande än mötet med Leksand senare under försäsongen.
Där ligger också den där stora skoklämmaren för spelarna inför i kväll – en hel stad, ursäkta bygd, förväntar sig seger och total lövkross. Allt annat uppfattas som ett svek mot klubbmärket och bygden, vi alla minns efterspelet när Wallsson i fjol skickade fram juniorerna i den avgörande straffläggningen som slutade med förlust. Hur tacklar man som lag ett sådant dilemma? Går det att tvinga fram försvunna känslor och motivera sig nog för att göra det lilla extra för en seger?
I kväll vet vi.
ROBIN LINDGREN
