Vad är det för idioter?

Jag gråter.
I går fick jag höra om en, för mig okänd, liten flicka som blivit utsatt för saker ingen människa i världen ska behöva utsättas för. Allra helst inte av någon närstående.

När min äldsta dotter var ett par timmar gammal kom följande tanke. ”Jag skulle kunna rada upp hela världens pedofiler och skjuta dem, utan dåligt samvete.” Moralen i detta kan diskuteras, men så känner jag fortfarande. Hur fungerar man om man som vuxen väljer att göra illa ett barn?
Jag gråter.

Astrid Lindgren fick 1978 ta emot Tyska bokhandelns fredspris i Frankfurt. Där höll hon ett långt tal, ett år innan barnagan blev förbjuden i Sverige. Hennes budskap är fortfarande lika viktigt. Jag ger er ett utdrag.

”Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där. ”Spar på riset och du fördärvar pilten”, det vill säga, hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting, så att hon tyckte att han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: ”Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mig.” Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon. Barnet hade tänkt att ”min mor vill faktiskt göra mig illa, då går det väl lika bra med en sten”. Hon slog armarna om honom, och de grät en stund tillsammans. Och sedan lade hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: Aldrig våld!”

Det finns så många barn som har det jobbigt på ett eller annat sätt, och det är vår skyldighet som vuxna att reagera och agera om vi misstänker att ett barn far illa.
Din skyldighet.