Ett förströelsetips

amandadeFoto: theconversation.tv

Här kommer jag med ett litet tips för regniga höstkvällar: The Conversation. Ett program du kan se här eller på youtube där Amanda de Cadenet, som egentligen är fotograf, träffar amerikanska kända kvinnor och pratar om vardagliga ämnen. Demi Moore är producent till programmet.

Det kan kännas lite väl amerikanskt, även om Amanda är från England, men ändå ett skönt tidsfördriv om du har en stund över i soffan någon kväll.

the conversation
Foto: theconversation.tv

Mannen med cykeln

billcunningham
Foto: zeitgeistfilms.com

Missade du K special på tv i går? Då kan jag tipsa om programmet som ligger på Svt play i sex dagar till. Dokumentären om fotografen Bill Cunningham som är 84 år och högst aktiv rörde vid mitt hjärta.

Bill Cunningham jobbar som trendspanare på The New York Times. Hans senaste rapport från The Big Apples gator hittar du här.

Se filmen om en mycket speciell man som vigt sitt liv åt att dokumentera kvinnors kläder och har en sådan passion för detta. Hett tips.

Min andra familj

1-kibbutz
År 1994 åkte jag till Israel för att jobba som volontär på en kibbutz. Där träffade jag människor från hela världen som blev min andra familj och många av oss har fortfarande kontakt i dag. På bilden syns jag, Catharina och David. Vi hade hittat vintermössor för ortodoxa judar som vi provade. Vi skulle se tuffa ut på bilden och jag misslyckades som vanligt.

Att beskriva denna tid i mitt liv skulle kunna bli en bok. Jag nöjer mig här med ord som fantastiskt, inte som något annat och något av det bästa jag gjort.

Låt mig ändå dra en liten historia från denna tid i mitt liv. Det var nämligen så att arbetet i köket på dagarna avlöstes med partaj på kvällarna. Hade vi något att fira så gjorde vi det i dagarna tre. Åtminstone. Och varje kväll spelade vi ett kassettband. Det var en tidigare volontär från Sydafrika som gjort ett blandband han lämnat kvar. Där fanns låtar av Nirvana, U2, Pixies men även av Rodriguez. Känner du till honom? Om du sett filmen Searchin for Sugerman gör du det definitivt.

Hans låtar blev för oss ett soundtrack för vår tid på kibbutzen, men jag hade ingen aning om hans historia. Inte förrän nu – 2013. Jag må vara sist på bollen, men jag har nyligen sett dokumentären om honom, en helt otrolig historia, och jag blev helt fascinerad. Och extra speciellt blev det eftersom jag lyssnat så mycket till hans låtar.

Här är till er – min andra familj (minus Gommorah av Rodriguez som jag inte hittar). Kärlek!

Kostymer och stora plymer

MR_SELFRIDGE_GENERICS_12.JPG
Foto: Svt

Egentligen är jag inget stort fan av kostymdrama. Jag skulle verkligen vilja gilla serier som Downton Abbey och alla de där Jane Austen-filmerna men näe. Jag vet inte vad det är. Jag är ju egentligen väldigt intresserad och fasinerad av hur människor levde in the good old days. Ta bara Hallwylska palatset i Stockholm där jag varit jättemånga gånger. Ett fantastiskt museum som var Wilhelmina von Hallwyls hem vid förra sekelskiftet.

Dra då på trissor när jag kan konstatera att den nya serien Mr Selfridge på Svt är himla bra! Historien om mannen som kom till London och öppnade det storslagna varuhuset. Jag har sett första avsnittet och längtar till lördagens nummer två. Missade du första så kan du se det här. Du har två dagar på dig. Skynda!

Hemma hos mina tv-kompisar


Ibland, när jag följt en tv-serie länge, så känns det som om jag är kompis med huvudrollsinnehavarna. Speciellt om jag ser en hel box, som den här. Den börjar ha några år på nacken, men håller än. Jag tycker det är kul att se hur Carrie, Samantha, Charlotte och Mirandas kläder från sent 1990-tal inte alls känns särskilt daterade. Det är bra jobbat.


Illustration: Iñaki Aliste Lizarralde

Det känns som om jag varit hemma hos Carrie Bradshaw eftersom jag sett hennes hem så ofta på tv. Därför tycker jag det är roligt att studera ritningen.

den här hemsidan finns skisser över fler hem som du kanske känner igen. Ta en titt hemma hos Chandler, Joey, Rachel och Monica, Fraiser, Jerry Seinfeldt med flera.

Män som utnyttjar

Bara några timmar efter att jag fött mitt första barn tänkte jag följande. ”Jag skulle utan tvekan kunna rada upp alla pedofiler i hela världen och skjuta dem. Utan dåligt samvete.” Kvinnor som Doris Hopp placerar jag nu in i det ledet också.

Jag var och såg Call girl på bio i går. Min kollega Lars Böhlin gav den en femma i betyg i sin recension i Folkbladet. Jag skulle själv ha gett den en fyra. Jag har funderat mycket på filmen. Den är baserad på verkliga händelser, men man vill ju veta vad som egentligen är sant.

Jag är inte alls insatt i vad som hände politiskt på 70-talet, bordellhärvan eller Geijeraffären. Jag blev nyfiken och har nu läst in mig på Doris Hopp och lyssnat på en fantastisk radiodokumentär i ämnet. Det som skrämmer mig är att mer än jag trodde verkligen hänt på riktigt. Äckliga gamla gubbar på höga positioner ser till att de obehindrat kan utnyttja kvinnor – och även flickor. Barn! Dessutom är det en kvinna som fungerar som sambandscentral och tjänar stora pengar på att andra far riktigt illa. Hon startar med att vara charmerande, manipulativ och karismatisk,  men hennes avsikter skiner igenom för betraktaren. Hon förvandlas snart till kall, hård och ond.

Se filmen!