Ofrivillig försökskanin

Jag är rätt övertygad om att jag är med i ett psykologiskt test. Jag tror att det är någon som startat ett projekt för att ta reda på om det är möjligt för en människa att rikta sin uppmärksamhet mot flera personer på en och samma gång.

Jag sitter vid ett köksbord. Mittemot sitter Lillasyster medan Storasyster hoppar omkring i rummet. Bredvid mig sitter min mamma. Jag och Lillasyster rullar stenkulor till varandra, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Bara det måste klassas som något slags psykologiskt test i sig.

Det är svårt att i skrift förmedla hur en massa olika ljud låter samtidigt, men om jag redovisar dem ett och ett så kan du i ditt huvud föreställa dig hur det låter när de sker simultant.

Lillasyster: Titta mamma, titta! Men titta då. Du måste rulla så här. Kolla, du måste göra så här med fingrarna. Så här. Oj, nu for den för långt. Rulla tillbaka den mamma. Kolla då, gör så här. Nu pruttade jag. HAHAHAHAHAAAA!

Storasyster: (Detta är låten Baby doll av Topcats hon sjunger) Baby dog, dog, dog, obegriplig hittepåengelska, baby dog, dog, dog, obegriplig hittepåengelska, och så vidare.

Mamma: Har du kolla upp det där ljudet du har i bilen? Inte? Men det är nog bra om du gör det så snart som möjligt. Jag är rädd att du åker på en dyr smäll.

Storasyster ställer sig 30 centimeter från mig och hoppar upp och ner samtidigt som hon öppnar och sluter händerna mot mitt ansikte, allt medan hon fortsätter på Baby dog-sången.

Jag tittar på mamma.
Jag tittar på Lillasyster.
Jag tittar på Storasyster och är plötsligt helt säker. Det är hon som är projektledaren.