För sju år sedan fick jag en ny arbetskamrat. Det var väldigt spännande att lära känna henne och vi var båda nyfikna på varandra. Nu ser vardagen annorlunda ut. Jag kan utan överdrift säga att vi är ovänner flera gånger i veckan. Ibland skriker hon till och med på mig och visst har det hänt att jag skrikit tillbaka. Det är inte okej.
För fyra år sedan fick jag en till ny arbetskamrat. Vår relation är också ganska jobbig faktiskt. Ibland kan det hända att hon säger mitt namn och kräver min uppmärksamhet i snitt tio gånger i timmen. Tänk dig det. En hel dag. Johanna! Johanna! Johanna! Johanna! Johanna! Ja, du fattar. Man blir ju galen.
På jobbet är det jag som är arbetsledare för mina två kollegor och de har tydliga auktoritetsproblem båda två. Helvete vad jag får tjata ibland. Ska det vara så? De här två kollegorna är faktiskt något av ett arbetsmiljöproblem, för de låter mig aldrig avsluta någonting. Att skriva en artikel till tidningen kan ta hur lång tid som helst för att jag blir avbruten HELA TIDEN! Dessutom har en av dem kommit på att det är kul att sjunga med munnen stängd, vilket jag kan tala om, är fruktansvärt störande efter ett tag.
Okej. Det är inte mina arbetskamrater jag pratar om. Det är mina barn.
Det är inte konstigt att man ballar ur ibland. I början kan man inte vänta på att det lilla knytet ska bli större och yppa det magiska ordet: Mamma!
Något år senare: Att vara hemma en hel dag och få höra det ordet 589340589 gånger känns som någon slags mental nedbrytningsmetod.
Kärleken till dem överträffar allt, men de gör mig lite störd i huvudet.
