Jag saknar min farmor. Hon var den snällaste människan på jorden och gick bort för snart två år sedan, 90 år gammal. Mitt hem är fullt av saker som jag ärvt av henne som betyder väldigt mycket för mig. På min vänsterhand sitter farmors vigselring som jag låtit sätta en diamant på.
En sak jag är glad över är att jag filmade och intervjuade min farmor för åtta år sedan. Vi pratade om hennes uppväxt och liv. För henne var det inte så märkvärdigt, men för mig är det ovärderligt. Jag var ju inte med när man var tvungen att cykla så fort man skulle någonstans, eller när flera familjer samlades hos någon som hade råd att köpa en tv. Eller när telefonsamtal först hamnade i en växel. En växel där min farmor som barn jobbade med att koppla samtal hit och dit.
Farmor är här hos mig och jag pratar med henne. Call me crazy, men så är det. Jag vet varför hon är här och det gör mig lugn men samtidigt ledsen, för jag saknar henne så mycket. Tänk om jag fick krama henne en gång till.
