En vab-tant, tack

Jag har inte så många tydliga minnen från när jag växte upp och jag måste erkänna att jag fortfarande har jättedåligt minne. Jag har hört att de skapas i samband med känslor. Betyder det att jag är känslokall?

Ett svagt minne jag har är att det ett par gånger kom hem olika tanter till oss när jag och min syster var sjuka. Jag kommer inte ihåg att det var konstigt eller traumatiskt, utan kanske mer lite spännande. Mamma och pappa åkte till jobbet och tanten var där för att sköta om oss. En kommunal vab-tant. Jag har pratat med olika personer om detta fenomen, men har blivit skeptiskt bemött. Vab-tant? Va? Men nu har jag fått det bekräftat. En släkting till mig KÄNNER en före detta vab-tant. HA!

Det kan tyckas att det finns för-och nackdelar med denna tjänst. Jag vet inte om jag skulle vilja släppa in en främmande människa i mitt hem för att ta hand om mina barn medan jag jobbade, men det är ändå en fin idé tycker jag. Undrar när det yrket försvann och varför?

Jag har förstått att det är vanligt att föräldrar tjafsar om vem som ska vara hemma från jobbet när barnen är sjuka. Jag har alltid aktat mig för det. Jag har full förståelse för att de flesta har förpliktelser och viktiga saker för sig på jobbet, men jag tänker att när man bråkar om en sådan sak – när barnen hör – så förmedlar det att barnet är ett problem som varken mamma eller pappa vill ta tag i. Det kan inte vara en kul känsla för ett barn att känna. Det slapp vi 1970-talister med vab-tanter i närheten att uppleva och det var ju positivt.