Som liten tog jag pianolektioner och fick i läxa att lära mig ”Kristallen den fina”. Den var jättejättejättesvår och jag satt och tragglade hur länge som helst en kväll. Hjärnan och fingrarna ville inte kommunicera och noterna var bara obegripliga. Jag var arg, jag var less och jag var frustrerad. Efter vad som kändes som hundra år sa pappa ”Om du går och lägger dig och sover nu så ska du se att du kan det här i morgon.” Jag gjorde så, och det magiska var att han hade rätt. Min hjärna hade bearbetat allt under natten.
Ibland, när jag känner mig trögfattad eller när jag kör fast i jobbet, så brukar jag tänka på den händelsen. Får man bara lite distans till saker och ting en stund så brukar det falla på plats. Det kanske är därför det är så skönt att ta en lunchpromenad och gå och sparka lite på höstlöven. När jag kommer tillbaka till skrivbordet vet jag precis hur jag ska göra jobbet.
