Med nya språkbruk och tillämpningar kommer nya tankar, synsätt och även värderingar. Språket är vanskligt att handskas med. Några gör det med varsam hand. Andra mera vårdslöst och måste till och med säga, ”jag menade inte så” eller ”förlåt”. Allt för ofta underskattas språket och man förminskar betydelsen av den formulering man valt och de ord som använts. När detta görs av dem som bort veta bättre vill jag lägga ett större ansvar på dem. Då syftar jag bland annat på riksdagspolitiker i allmänhet och ministrar och andra med framträdanden funktioner i synnerhet. Sorgligt nog satte en minister agendan i frågan om svenskhetens rang. En typ av svenskar med ett epitet börjande på e ser ut att bli startskottet för olika rangordning på svenskar. Johan Croneman skriver idag läsvärt i DN Kultur om detta, http://www.dn.se/kultur-noje/johan-croneman-jag-har-aldrig-tidigare-skrivit-etniska-svenskar–forran-precis-n.
En annan sak jag vill slå fast är att uttalandet ”det är bara retorik” aldrig får viftas bort så lätt. Hur var det med Hitler, Goebbels och sådana där? Deras retorik var av ett ödesdigert slag. Språket är helt enkelt ofta underskattat och missbrukat. Språket är därför ett intellektuellt skarpladdat vapen i mun på den farlige och nesligt för den slarvige.
Finns det då bättre eller sämre svenskar? I verkligheten finns det inte det men av språkets bruk kan man få intrycket. Åtminstone kan talaren få det att låta så och få en del att tro på det. Språket är ett skarpladdat vapen i munnen.
