Bäste politiker, du är som ett TV-program

Man ser på TV efter det intresse och behov man har. Folk i allmänhet väljer och sovrar i den information som drabbar dem eller den de själva söker upp. Några dras till skräck, några till det vackra och romantiska, andra är sensationsorienterade och några dras till problematiken i samhället. Många vill också bli upplyfta och ha saker att tro på.

Som politiker är du ständigt utsatt för denna sovring trots att du inte är ett bokstavligt TV-program. En problemorienterad politiker drar till sig människor som attraheras av samhällets problem. Det är bra för då kanske en del missförhållanden kan lösas. Vill du få nya anhängare kanske du bör blanda in lite mera av, ”Nu samlar vi trupperna, tro på mig jag har ett par nya goda lösningar” eller ”Är du trött på gnället i samhället, vi skall lösa problemen, vi skall hitta vägarna,…”. Kontentan av det hela är att, några megafoner är man trött på, några vet man att de nästan bara klankar på andra, några är så vansinnigt förutsägbara och några orkar man bara inte med för de skapar negativa vibbar. Man söker ljusglimtar, dem som passar in på något som påminner om ett bra TV-progam, en novell eller en trovärdig roman. Men bäste politiker, du är inte ensam om att vara utsatt och bli betraktad som ett TV-progam. Allt för många har krängt sig upp i vår överlastade båt och vi skulle vilja lämpa några överbord. Eller sitter de redan i vår TV-soffa och trängs med oss?

Odd med odds mot sig

Han steg in på vandrarhemmet. En norsk ung man, i trettiofem års ålder, som kommit direkt från Tyskland där han bott ett tiotal år. Han hade ljusblå jeans, en röd tunn fleecetröja och en bladgrön t-shirt under. Han hår var halvlångt, ostyrigt och såg ut att vara oklippt sedan månader. Med sitt något solblekta hår, ljusa hy och fräknar kanske han ändå liknade en norrman.

– Vad gör du här i Sverige på vandrarhemmet då? frågade Villroy.

– Jag skall försöka hitta ett jobb, svarade den tyske norrmannen.

Villroy som var välutbildad och högavlönad men ändå vandrarhemsgäst funderade inom sig vad denne unge man kunde ha för möjligheter.

– Vad har du för utbildning och vad har du jobbat med?

– Jag har ingen utbildning och har jobbat med lite av varje, svarade han på norsktyskengelska.

– Jaha, sade Villroy tyst.

Villroy tänkte för sig själv, om vad den unge norsken kunde ha för chanser på arbetsmarknaden. Det visade sig efter en stund att han hette Odd Viking. Heter man Odd Viking och är en tysk norrman utan utbildning och kommer till Sverige för att hitta ett jobb gör man nog det, tänkte Villroy.

Är dessa påståenden helt grundlösa?

Coach verkar ha ett flumjobb som nästen vem som helt kan utföra bara de betalar kursen.

Militärer verkar vara helt överskattade som ledare inom näringslivet.

Före detta idrottsledare passar sällan som företagsledare och chefer inom näringslivet.

Efter en politisk riksdagskarriär på omkring tolv år är det omöjligt att få ett annat jobb varför det behövs en kraftfull pension.

Det är kommunens fel att en del rektorer inte är lämpliga som chefer.

Lärare är ett bortskämt släkte som inte haft haft ett vanligt jobb men alltid en lång semester.

 

 

Tio lärkor och en kråka

”Man kan inte vinna ett val på andras passivitet”, säger Kjell-Olof Feldt i dagens DI Weekend. Bra sagt var det. Lika lite kan man vinna anhängare och röster genom att tala om hur dåligt andra klarat av vissa saker. Det bästa vore att på ett övertygande sätt argumentera för varför den egna lösningen eller vägen skulle vara bättre. Den högre konsten är att balansera argument mot något och på samma gång presentera förslag för en bättre läsningar. Då tror många, i synnerhet, förmodligen politiker, att detta begriper folk inte för de analyserar inte det som sägs särskilt djupt. Men där kan de ha riktigt fel. I politisk retorik räcker det inte med att enbart klanka ner på andra. Antagligen är det så att intuitionen spelar roll. Vad lyssnar du helst på, en kör med tio kråkor och en lärka eller en kör men tio lärkor och en kråka?

Skall jag skydda varumärket Villy Hansen?

Frågan är om jag skall skydda varumärket Villy Hansen. Behöver jag redan nu säga att jag inte menar fullt allvar? Många andra har skyddat sitt namn. Men de har varit så kallade kändisar på ett eller annat sätt. Man söker varumärkesskydd i olika klasser. Det kostar 1500 kr för en klass och 700 kr för varje ytterligare klass. Jag tänkte närmast på att vi alla är vandrande varumärken och att om det skulle gå bra för en så kanske någon kom på att inregistrera ett varumärke med mitt namn. Om jag t.ex. skulle råka bli känd för att vara riktigt klyftig kanske någon ville inregistrera en nu liten dator med mitt namn. Kanske jag fick namn om mig att fatta snabba beslut. Då kanske något IT-bolag ville kalla sitt beslutsstödsprogram för mitt namn.

Det är numera på de olika sociala plattformarna, Facebook, Twitter, Instagram, Youtube med flera, som man helt och hållet själv kan bestämma vem man vill bli uppfattad som. ”Hej jag sitter på Hotell Metropol i Bryssel och äter ostron”, ”Nu har vi packat bilen och åker till Åre”, ”Oh, jaa, vi beställde en kartong med Amaronevin på bolaget i går, jag kan bara inte bärga mig”, ”Läser handlingar, väntar på att gå ombord”, arbetssamma tråkiga politiker. På detta sätt danar man sitt varumärke. Därför, tro inte allt som ser ut att vara på ett visst sätt.

Ni som tänkt göra på samma sätt som Salming och andra. Klicka in på sidan; http://www.prv.se/varumarke/?gclid=CMnKwM6fwK8CFUx0mAodr2qVyg

 

Så länge man kan skriva

Så länge man kan skriva kan man påverka. Samma sak är det, så länge man kan tala, kan man påverka. Denna inneboende känsla för ordet är vi många som bär på. Ibland pendlar det åt det dystra hållet och vissa säger att det inte är någon idé, ”Det är ändå ingen som läser och bryr sig” eller ”Det är ingen som lyssnar på mig”. Trots alla tvivel och uppfattade hinder skall vi ändå tro på ordets makt att påverka. För detta behöver man inte vara skicklig retoriker eller en kunnig och lärd författare, men det kan dock hjälpa till. För en del, i alla fall för självkänslan.

Engelska chefer har ett liv efter golfen

I DI läser jag idag en krönika att Engelska chefer har ett liv efter golfen. Budskapet i denna krönika är att de hade både annan utbildningsbakgrund och intressen än det som endast är knutet till uppgiften som företagsledare. En var förresten filosof och andra något helt annat än det som HeadHunters kräver. Varför nu detta? Kanske av många orsaker. Man har annat i huvudet, ser saker och ting på annat sätt eller kanske till och med blir intressantare för omgivningen. Själv satsade jag en del på litteraturvetenskap och färdigheten att skriva och tala. För dem som något så när känner mig, förstår att det ser ut som ett försvar för ett antal år på universitetet, där jag varit på halvfart sedan 2006. Mitt budskap är; lär er något helt annat så blir livet rikare, men inte i pengar.

Missade du att göra snöänglar?

Om du missade att göra snöänglar i vinter, kan du satsa på en landningsbana för änglar i stället. Det finns dem som säger att man inte skall gråta över mjölk man spillt ut. Det finns dem som säger att man inte heller skall ångra det man inte gjort. Det finns även dem som säger Carpe diem, kan tolkas, ta vara på dagen. Det innebär att se tillfället. Men det lär alltid finnas en ny väg, en annan möjlighet till något. Kanske något annat i samma inriktning. Därför kan ni som missade snöänglarna i vintras i stället satsa på en landningsbana för ängar. Lycka till!

Hur får man inte skriva?

Hur får man inte skriva? är en bra fråga. Det beror på hur man vill eller vågar använda språket. Eller om det skulle finnas en och annat språkpolis i synfältet. Men dem skall man inte bry sig om. Kan man börja meningar med  och, men eller i? Ni har väl hört detta förut? ”Så skriver man inte”, eller ”Så säger man inte”. Jag tycker att Fredrik Lindström i sin bok Världens dåligaste språk, kapitlet 5, från sidan 97 om rätt och fel, kan ge oss lite tröst.

För att i alla fall få fram sitt budskap och den känsla man vill förmedla tycker jag nästan allt skall vara tillåtet. Eller hur? Visst! Däremot är jag lite gammalmodig. Jag gillar inte; LYSSNA, Jag blir så ARG, och en massa utropstecken där till!!!!! Eller vad tycker du?

Hur skriver en författare ner sin berättelse

Hur gör författaren när denne skriver ner sin berättelse från en historia som en gång anses ha inträffat? Hur har tiden och ordningen hanterats? Hur förhåller sig rösten i berättelse till själva berättelsen? Frågorna är många när man själv skall skriva och när man vill finna ut hur någon annat gjort. Detta kallas inom litteraturvetenskapen för narratologi. Sedan jag första gången 2006 började studera retorik och det svenska språket vid Luleå Tekniska Universitet har jag velat få svaren. Under hösten 2011 började jag få grepp om detta. I dagarna publicerar jag min C-uppsats i narratologi där jag studerat Torgny Lindgrens genombrottsroman Ormens väg på hälleberget.

– Oj, börjar det bli tråkig läsning nu? Lugn, ha tålamod, jag skall hädanefter försöka vara intresseväckande och underhållande i mitt bloggande.