Man ser på TV efter det intresse och behov man har. Folk i allmänhet väljer och sovrar i den information som drabbar dem eller den de själva söker upp. Några dras till skräck, några till det vackra och romantiska, andra är sensationsorienterade och några dras till problematiken i samhället. Många vill också bli upplyfta och ha saker att tro på.
Som politiker är du ständigt utsatt för denna sovring trots att du inte är ett bokstavligt TV-program. En problemorienterad politiker drar till sig människor som attraheras av samhällets problem. Det är bra för då kanske en del missförhållanden kan lösas. Vill du få nya anhängare kanske du bör blanda in lite mera av, ”Nu samlar vi trupperna, tro på mig jag har ett par nya goda lösningar” eller ”Är du trött på gnället i samhället, vi skall lösa problemen, vi skall hitta vägarna,…”. Kontentan av det hela är att, några megafoner är man trött på, några vet man att de nästan bara klankar på andra, några är så vansinnigt förutsägbara och några orkar man bara inte med för de skapar negativa vibbar. Man söker ljusglimtar, dem som passar in på något som påminner om ett bra TV-progam, en novell eller en trovärdig roman. Men bäste politiker, du är inte ensam om att vara utsatt och bli betraktad som ett TV-progam. Allt för många har krängt sig upp i vår överlastade båt och vi skulle vilja lämpa några överbord. Eller sitter de redan i vår TV-soffa och trängs med oss?
