Vägpaket och mjölkförpackningar

Vägpaket, mjölkförpackningar och jakten. Det var de stora frågorna när jag 1988 flyttade till Umeå från Stockholm. Jag insåg därför att jag kommit till något av en nordlig Sörgårdsidyll. Dessutom kom aversionen mot EU, sörlänningar och i synnerhet Stockholm upp på den folkliga agendan. Allt detta med näven knuten i fickan. Några år senare skrev jag en debattartikel i VK om att det bland annat saknades ett kollektivt självförtroende i norr. Mycket vatten har flutit under den där bron med de långa köerna.  Mjölkförpackningarna är sedan länge utbytta på ELO-pack i Bjurholm. Umeåborna har gott självförtroende, särskilt vissa folkvalda. Jakten kan man dock fortfarande tvista om. Men vägpaketet är väl ändå en politisk följetong som kan fira 25-årsjubileum?

P. S. Häromdagen dagdrömde jag om att det kom en japansk turist med munskydd gående över bron och efter kom ett gäng Umeåbor, också med munskydd.

”Gatans parlament” finns även på Internet

Om ”gatans parlament” får vara den metafor som en politiker häromdagen använde, finns gatans parlament, varje dag även på de sociala plattformarna som Facebook, Twitter och bloggar. Man skall vara försiktig med ord men denna, till synes oförsiktighet, blev till gagn för ordets vidare betydelse och spridning. Ordena och meningarna är fria för de flesta som vill. Det som tidigare sagts som anarkistiskt och ibland oparlamentariskt får sina gränser något utsuddade. Vad sägs om parlamentarikern som både är demokratisk och ”oparlamentarisk” där utanför, på sina bloggar, Twitter och sitt Facebook. Vi bör inse att nya uttryckformer kommer till och blir tillåtna och det gamla sättet att komma till tals inte är det enda. Jag undrar om det inte finns ett ordspråk som skulle passa in på denne någon, ”Kasta inte sten i glashus”.

Finns det bättre eller sämre svenskar?

Med nya språkbruk och tillämpningar kommer nya tankar, synsätt och även värderingar. Språket är vanskligt att handskas med. Några gör det med varsam hand. Andra mera vårdslöst och måste till och med säga, ”jag menade inte så” eller ”förlåt”. Allt för ofta underskattas språket och man förminskar betydelsen av den formulering man valt och de ord som använts. När detta görs av dem som bort veta bättre vill jag lägga ett större ansvar på dem. Då syftar jag bland annat på riksdagspolitiker i allmänhet och ministrar och andra med framträdanden funktioner i synnerhet. Sorgligt nog satte en minister agendan i frågan om svenskhetens rang. En typ av svenskar med ett epitet börjande på e ser ut att bli startskottet för olika rangordning på svenskar. Johan Croneman skriver idag läsvärt i DN Kultur om detta, http://www.dn.se/kultur-noje/johan-croneman-jag-har-aldrig-tidigare-skrivit-etniska-svenskar–forran-precis-n.

En annan sak jag vill slå fast är att uttalandet ”det är bara retorik” aldrig får viftas bort så lätt. Hur var det med Hitler, Goebbels och sådana där? Deras retorik var av ett ödesdigert slag. Språket är helt enkelt ofta underskattat och missbrukat. Språket är därför ett intellektuellt skarpladdat vapen i mun på den farlige och nesligt för den slarvige.

Finns det då bättre eller sämre svenskar? I verkligheten finns det inte det men av språkets bruk kan man få intrycket. Åtminstone kan talaren få det att låta så och få en del att tro på det. Språket är ett skarpladdat vapen i munnen.

Även det osagda har sagts av Reinfeldt

Vad sade Reinfeldt egentligen? Hur kan det han sade uppfattas? Frågorna har inte entydiga svar. Vad han sade är i första hand upp till tolkaren d.v.s. lyssnaren som han talade till. Den retoriska effekten av vad han sade kan liknas vid en kaskad. Jag skall bara nämna några effekter av nedan citerade mening. Om det nu var så att han inte menade det han anser sig ha sagt, är det av underordnad betydelse för tolkaren. Citaten jag använder är uppgifter i andra hand från Aftonbladet, 2012-05-12.

Han sade bland annat, ”– Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet, sa statsministern.” Det mest märkbara han sade var att Svenskar har något större betydelse än icke Svenskar. En följdfråga blir, hur skulle han ha sagt i stället. Den första fällan han hamnade i var att kasta sig över påståendet om massarbetslöshet och förneka den. I efterföljande förklaringar från Reinfeldt har han egentligen sagt det han skulle ha gjort från början. Nämligen, att arbetslösheten drabbar olika grupper på olika sätt. Han skulle ha börjat med att beklaga hur mycket hårdare arbetslösheten drabbat invandrare och andra nya svenskar och sedan förklarat att övriga svenskar klarat betydligt bättre. Då hade han närmat sig problemets kärna. Den andra fällan han föll i var att använda ordet etnisk. Ordet etnisk är behäftade med laddade valörer som Reinfeldt inte riktigt behärskade i detta sammanhang.

Reinfeldt sade även, ” – Ja fast jag är mer intresserad av att diskutera samhällsproblemet, det är det jag försöker lösa.” Och vad betyder detta bland annat? Det betyder, jag bryr mig inte så mycket om hur jag säger en sak oavsett hur det uppfattas och det retoriska vill jag inte prata om för det är betydelselöst. Retorik är inte betydelselöst utan det är en mycket avgörande hörnsten i språket.

En slutledning man kan göra av något som sagts är att även det osagda har sagts.

Reinfeldt är vad man i folkligt tal kallar för vältalig men hans språk är inte så effektivt. Han använder relativt många ord för att ”säga det som är bäst ämnat att övertyga”.

Behöver Uppdrag Granskning försvaras?

Visst behöver Uppdrag Granskning försvarar och förklaras trots många anhängare. Varje gång Uppdrag Granskning gräver fram något uppseendeväckande uselt i vårt samhälle skyndar kritiker av journalistiska metoder till. På samma sätt får programmet kritik och säkert även anmälningar av dem som granskats. Den allra mesta kritiken känns riktig men den faller ofta tillbaka på kritikerna själva, på samma sätt som kritikerna ofta kritiserar Uppdrag Granskning genom att endast peka på metodens brister och inte ta utrymma att tillräckligt väl kommentera sakfrågan d.v.s. vad som granskats och grävts fram. Metoderna skall alltid vara föremål för genomlysning. Om det visar sig, eller på annat sätt kan göras gällande att de missförhållanden man grävt fram inte kunnat påvisas på annat sätt än med dold kamera, kan metoden med dold kamera vara helt rätt trots att det kan strida mot någon annan etisk princip.

Vad som är rätt eller fel kan visas genom att ställa två eller flera etiska normer mot varandra. Först kan man hävda att det är fel att använda metoden med dold kamera. Sedan kan man ställa det lidande som människor kan drabbas av ifall missförhållanden inte skulle komma fram eller i förhållande till en annan norm som detta skulle bryta mot. Man kan t.ex. ställa journalistiska normer mot normer om jämlikhet mot varandra. Vad är då rätt eller fel? Ifall detta inte kan avgöras för en bedömare ur sin synvikel uppstår det klassiska dilemmat.  Följande frågor kan man t.ex. ställa sig. Vad blir konsekvensen; om Uppdrag Granskning inte får fram missförhållandet, om det är möjligt att få fram samma resultat med en annan metod, om det ändå med tiden, förhoppningsvis mycket snabbt, kommer att visa sig med tiden etc. Det viktiga är att man för ett resonemang med sig själv och det moraliska priset och konsekvenserna. Då blir rätt mera rätt och fel mera fel.

Ärligt talat, för min del, rakt ut, tack gode någonting för Uppdrag Granskning.  Sedan var det frågan om underhållningsvärdet. I en kommentar till en blogg läser jag, ”Ninnibeth skriver:17 maj, 2012 kl. 23:12 http://ajour.se/uppdrag-granskning/#comment-10309

Till sist. Uppdrag Granskning de borde få konkurrens av flera.

Vårt ansvar för orden

I dag läser jag en strålande artikel i DN; http://www.dn.se/nyheter/pa-facebook-tappar-vi-vart-ansvar-for-orden , av Morten Schultz om hur vi tappar vårt ansvar för det vi skriver eller skickar vidare.

Med hänvisning till det jag själv skrivit om i dagens första inlägg, http://blogg.folkbladet.nu/formulerat/2012/05/16/min-vardslosa-medieframfart/ ”Eftersom jag inte är journalist utan endast en som ställer skrifter … tror jag mig inte behöva forska källor.” Där kan jag mycket väl ha fel eller hur jag nu skall uttrycka mig.

Varje gång man gör retweet, delar en Facebook-inlägg begår man risken att konsekvensfylld länk i en kedja man inte vet så mycket om. Mårten Schultz skriver vidare, ”I sociala medier förskjuts normerna för ansvar för ord. Det gäller till och med i den yrkeskategori som hållit dessa normer högt. Ingen kommentar, skjut inte på budbäraren, säger journalister, som tidigare omhuldat idealet om ansvarstagande för såväl ordet som dess spridande. Nu fick åtminstone jag mera att tänka på.

Min vårdslösa medieframfart

Eftersom jag inte är journalist utan endast en som ställer skrifter och har intagit universitet för retorik och Skapande svenska på senare år tror jag mig inte behöva forska källor.

På de sociala mediernas spelplaner blir det till synes framfusigt, fort, fel och förfärande. Förfärligt tycker en del. Fantastiskt tycker andra. Men det är just det som är poängen. Att röster kommer till tals, att den hårdföra nyhetsgranskningen är satt ur spel så att många får läsa vad många tycker. Men för mig tycker nog flera att jag var väl oseriös som inte tog reda på fakta i fallet med ”uteserveringarna” i Umeå kommun. Nej, jag hängde på andra som hängde på andra som hängde på andra. Det kommer jag att fortsätta med om jag tycker så. Men om källan var en liten gullig hjälpreda till broschyr som bara ville stödja en tjänsteman eller tjänstekvinna vid kommunen i sitt dagliga arbete var det hela ytterst oskyldigt och kanske inte ens värt en enda lite storm.

Efter detta tar jag en riktigt god frukost, beundrar pågående arbete med en ny altan och väntar på, eller själv skapar utgångsläge nästa attack.

Diktatorer jagar korvvagnar och uteserveringar

Vilka är den estetiska kulturdiktatorerna? Träd fram. Hur tänker ni? Om någon av er till äventyrs skulle vara chef över frivilliga och fria människor, har de fått några direktiv för sitt utseende? Får de ha jeans på fredagar? Löp linan ut. Ni själva får hädanefter endast välja kläder från Armani; http://www.armani.com/se/emporioarmani/men/suits?sort=2 Estetiskt övermod, designens diktatur, formernas hybris, är vad det är.

http://svt.se/nyheter/regionalt/vasterbottensnytt/kommunen-kraver-enhetliga-uteserveringar Hör hit alla handlare med skyltfönster. Vecka 35 skall ni skylta i blå toner med temat 60-tal och vecka 36 skall ni skylta i bruna nyanser med 70-talstuk.

Är det så svårt att göra rätt?

Ett beteende under den etiska tröskeln kan vare helt rätt rent juridiskt men uppfattas som förkastligt från en etiskt synvinkel. Nu har det hänt igen. Ett företag som tagit över kommunal verksamhet gör något som folk i allmänhet tycker är helt förkastligt men som företaget arbetsrättsligt anser vara riktigt. Jag skjuter inte på företagen jag pekar på att den inre moraliska kompassen saknas. Filosofen Immanuel Kant skrev om två ting som det för omkring tre hundra år sedan ansågs vara beundransvärt att navigera efter”…stjärnhimlarna ovanför mig och den moraliska lagen inom mig”. Än idag gäller detta och i synnerhet i vår moderna tid när saker och ting inträffar som slår människor med vanmakt, förakt och uppgivenhet. Företaget jag denna gång syftar på har varit i blåsväder tidigare.  Det intressanta är att det dock inte är helt självklart om vad som kan anses som rätt eller fel. En moralisk tillämpning på ett praktiskt problem är naturligtvis inte lätt. Jag frågar mig om det skall vara så svårt att resonera sig fram till om en handling är rätt eller fel? Hur kan det vara så svårt att förstå de negativa konsekvenserna av en handling där de allra flesta, för att inte säga nästan alla tycker att det är fel?

Meningen med att komma längst upp

Visste ni att man kan komma längst upp på listan även om man skriver något till synes meningslöst? Listan benämns på internetspråk ibland för ”Timeline”. Först ligger jag först en stund med vad jag än åstadkommit. Därefter sjunker jag i rang och försvinner in under bildskärmens nedre del. Vad som kan vara utan mening för en människa kan dock vara meningsfullt för en annan. Jag funderar ärligt talat en del över detta. Den räcka med ord jag kommer att tänka på är; mottagarorienterad, intressant, anpassat, värdefullt, givande, välformulerat, med flera.

Många tycks skriva för sin egen skull. Jag gjorde väl det denna gång. Skulle det vara något fel med det? Risken är väl att inte bli läst, om det nu var det som var meningen. Meningen är därför intressant. Det kanske är själva meningen som är meningen vilket kan innebära att det räcker med att skribenten har sin egen mening med det hela. Möjligen är det själva effekten som trots allt ändå är meningen. Det kanske finns något liknande som http://klout.com/corp/kscore för texter, helt vilt publicerade i cyber?