Kategoriarkiv: politik

Jag är ingen kulturgubbe, men…

av

minimusDet var länge sen jag bloggade senast. En hel del har hänt sen dess. Bl a har det varit påsk, och medan frun byggde en vägg hemma hela påskhelgen och satte upp en dörr, så tog jag med mig pojken till Västerbottens museum och hade väldigt roligt.

Jag har aldrig hängt så mkt på museer och teatrar som sen jag fick barn. Jag är ingen kulturgubbe. För några år sen blev jag bjuden på opera och det var bland det värsta jag varit med om. Men jag hade inte kunnat klara mig levande under föräldraledigheten utan Norrlandsoperan, Västerbottens museum och Bildmuseet. Öppna förskolan i all ära, men den har begränsade öppettider, och lekparker kan man inte använda vintertid. Och då är jag jävligt tacksamt över att vi har gratis kulturinstitutioner som bedriver så mkt verksamhet riktat till barn.  Man kan inte vara hemma instängd med en 1-åring i flera månader utan att båda blir galna på varann.

Jag har varit på sångaktiviteter, teater, dans, målning, lekrum, you name it. Och allt har varit antingen gratis eller väldigt billigt. Kontrasten är stark till min egen uppväxt i Colombia, där man inte har några skattefinansierade kulturinstitutioner. Lekparker kunde jag leka i som liten, men allt annat kostade. Bara att ta sig in på ett museum kostade.

När vi pratar om Sverige som ett välfärdsland med bra förutsättningar att vara förälder i och goda levnadsvillkor för barn at växa i, tänker vi ofta på föräldraförsäkringen, skattefinansierad barnomsorg, mödrahälsovård och sånt. Men sällan på att tillgång till kultur och en meningsfull fritid för alla (och inte bara för dem som har råd) är minst lika viktigt. En del t.o.m. ifrågasätter denna rättighet och målar upp den som ngn slags lyx som står i vägen för välfärden. Ta sverigedemokraterna som exempel, som i Norran framställer Norrlandsoperan som ”en lyxsatsning som politiker gör för sin egen prestige”. Vidare skriver de att:

”Vi ser gärna att flera av de befintliga kulturverksamheterna blir mer självfinansierade. Varför ska majoriteten av medborgarna bekosta nöjen för en förhållandevis liten klick operaintresserade?”

I sann populistisk anda, ställer de vård mot kultur, för att ge sken av att vara några ”underdogs” som vill ta medel från en elit för att ge till välfärden. Men har de ens kollat vad Norrlandsoperan har för verksamhet? Bara 15% utgörs av opera. Resten är musik, dans och konst, som dessutom sker i hela länet. Likaså med Västerbottens teater, Skogsmuseet i Lycksele, Västerbottens Museum och Skellefteåmuseum, som Region Västerbotten är delägare i, och som därför bedriver verksamhet i hela länet och inte bara där de har sitt säte. De bidrar till en meningsfull fritid rik på föreningsliv, kultur- och fritidsaktiviteter, men än viktigare har de barn och unga som prioriterad målgrupp i sitt uppdrag.

kostnader2Och vad kostar kalaset? När kostnader redovisas så ingår de i ”regional utveckling”, som totalt uppgår till 2%. Så inte ens 2%!! Att då låta Norrlandsoperan och andra kulturverksamheter bli mer självfinansierade frigör alltså inte medel som kan användas till vård. Men däremot skulle det innebära att folk då måste betala för alla de aktiviteter som idag är gratis eller väldigt billiga, och då är det precis bara denna ”förhållandevis lilla klick” som SD pratar om som kommer kunna ha råd att delta, men inte vanligt folk, och definitivt inte barnen till låginkomsttagare. Ska kultur vara ngt som enbart samhällets ekonomiska elit ska ha rätt till? Och ska enbart barn till höginkomsttagare kunna delta på de här aktiviteterna?

Sverigedemokrater kan vara mkt. Men några förkämpar för folket i kampen mot eliten är de definitivt inte. Snarare står de för en politik som slår på dem som redan ligger.

Får man skriva vad som helst på vk-bloggen?

av

I flera månader har Arbetarpartiets gruppledare Jan Hägglund bedrivit ngt slags korståg på sin blogg mot flera lokala politiker med muslimsk bakgrund genom att på väldigt lösa grunder anklaga dem för islamistiska åsikter. Utan några som helst belägg hänger han ut umebor med namn som han då anklagar för att stå för införandet av sharialagar mm. I hans föreställningsvärld, som den tar sig i uttryck i flera av de inlägg han skriver på sin blogg, pågår det en islamistisk konspiration som infiltrerat den lokala ledningen för såväl Vänsterpartiet, Socialdemokrater och Miljöpartiet.

Vad gäller Socialdemokraterna har han tidigare skrivit att det skulle finnas en islamistisk falang i Umeå, som Socialdemokraterna i Umeå stryker medhårs för att kunna få röster från invandrare i valet. Men när man läser vad han baserar sina konspirationsteorier på, så rör det sig inte sällan om saker som är så löjliga att ingen vettig människa ens på skämt skulle bygga några anklagelser på. Igår har han dock sjunkit ner till en nivå som jag inte ens trodde var möjligt för en politiker som sitter i Umeå kommunfullmäktige och på allvar gör anspråk på att vilja styra en kommun.

I sitt senaste blogginlägg skriver han om en imam verksam i Gävle som är gripen tillsammans med sin son och hålls i förvar av Migrationsverket. Imamen är sedan tidigare utpekad som en central figur i den svenska jihadistmiljön, och Jan Hägglund påstår sig då kunna avslöja kopplingar mellan honom och lokala socialdemokratiska och miljöpartistiska politiker. Vad är då kopplingen? Ja, imamens son, som har bott i Umeå, är vän med dem på facebook. Av det drar Jan Hägglund slutsatsen att dessa politiker har kontakter med imamens son, som man inte ska ta lätt på, och att de därmed ingår i ett nätverk som bidrar till att normalisera islamistiska åsikter.

Kontakter? Nätverk? Killen har bott i Umeå och har därför folk från Umeå i sin vänlista. När jag går in på den här killens facebook, ser jag inte bara dessa politiker i hans vänlista utan även flera andra umebor. Är det konstigt? Och är det bara de socialdemokrater och den miljöpartist som är på hans vänlista som genom att finnas där normaliserar islamistiska åsikter? Eller är det alla som finns på hans vänlista? Eller är det bara de i hans vänlista som är invandrare? Eller bara de som är från Umeå? Jan Hägglunds argumentationslogik skiljer sig inte nämnvärt från de antisemitiska konspirationsteorier som var vanliga på 30-talet, där man såg kopplingar och sammanhang överallt, även där de inte fanns. Men medan nazister såg i Karl Marx’ judiska bakgrund beviset på att socialismen var en sionistisk världskonspiration, så ser Jan Hägglund en persons namn på en vänlista på facebook som beviset på kopplingar mellan gripna imamer och politiken i Umeå. I och med detta når Jan Hägglund en bottenplacering som jag inte ens visste var möjlig att uppnå.

För det här sammanhanget vill jag poängtera att de två socialdemokrater som Jan Hägglund hänger ut inte är några heltidspolitiker. De är vanliga människor med vanliga jobb, som har politik som en fritidssyssla. Det är inga kommunalråd eller dylikt. Även om de är fritidspolitiker så är de offentliga personer och ska granskas – precis som heltidspolitiker. De ska också kunna tåla kritik, och de måste leva med att kunna få skit de inte förtjänar av politiska motståndare. Så är det att vara aktiv i politiken. Men man ska vara medveten om den skada man kan göra mot en människa när man lättvindigt riktar ogrundade och felaktiga anklagelser om islamism. Att få upp länkar som handlar om islamism när man googlar på sitt eget namn är tillräckligt för att inte bli kallad på jobbintervjuer, eller ens komma i fråga för att hyra en lägenhet hos en privat hyresvärd, för att inte nämna risken att hängas ut som måltavla på nazistiska sidor.

Jag måste säga att det är sorgligt att se hur Arbetarpartiet har gått från att en gång i tiden ha varit ett parti som tog tydlig ställning mot rasism till att numera ha satt i system att göra politiker med invandrarbakgrund till måltavla för allehanda grundlösa anklagelser. Arbetarpartiet har gjort en resa som kulminerat i att de numera konkurrerar med SD om att fiska i brunt och grumligt vatten. De flesta har förstått att Arbetarpartiet anammat en medveten strategi att öka sin väljarandel genom att locka till sig röster från SD, men den här typen av beteenden brukar straffa sig i längden. Ingen i kommunfullmäktige tar dem på allvar. Det är även höjden av ironi när Jan Hägglund, som själv blev utesluten från socialdemokraterna pga entristisk infiltration och som leder ett parti som fortfarande använder sig av enteristiska metoder gentemot andra organisationer inom arbetarrörelsen, tror sig kunna ha moralisk auktoritet att uttala sig om vilka som är och inte är äkta socialdemokrater.

Alejandro Caviedes

Ordf för Socialdemokraterna i Umeå

 

Och därför ställer jag upp

av

ordklubbaIgår kväll har vi haft årsmöte med S-vård och jag fick även förtroendet av dem att nomineras till ny ordförande i Umeå arbetarekommun. Att jag ens får frågan om jag kan ställa upp – även om jag inte skulle bli vald – är för mig ngt väldigt stort. Jag känner mig otroligt hedrad och tacksam över det.

Varför jag får frågan kan bara de som hört av sig och ställt den svara på. Alla har nämligen haft olika anledningar. Men varför jag har valt att tacka ja, kan jag svara på, och det har att göra med den utvecklingen jag sett i partiet de senaste åren.

Vi har en långsiktig trend av sjunkande väljarstöd. Inte bara i Umeå utan i hela landet. Att det förs diskussioner i partiet kring vilka politiska vägval vi gjort eller bör göra är naturligt och nödvändigt. Partiet måste ständigt kunna ompröva sin egen politik, och den politiska debatten i vår egen rörelse måste vara levande. Vi måste kunna ha högt i tak.

Dock missar vi ngt väsentligt. Vi förändrar inte samhället enbart genom idéer. Vi måste ha en rörelse som är kapabel att skapa stöd för dessa idéer och – kanske än viktigare – skapa engagemang och vilja hos folk att kämpa för att förverkliga dessa idéer. Socialdemokratin har inte vunnit ett så starkt folkligt stöd under 1900-talet för att folk passivt lagt sin röst vart fjärde år på socialdemokraterna. Socialdemokratin har haft ett starkt stöd hos folkflertalet för att den har lyckats bli en folkrörelse som engagerat väldigt många människor. Vid årsskiftet 91/92 (efter kollektivavslutningens avskaffande) var vi så många som 259 tusen medlemmar i partiet. Idag är vi nere på 90 tusen medlemmar!! Visst är sjunkande medlemsantal en allmän trend bland partier. Men samtidigt har Sverigedemokraterna ökat stadigt i medlemsantal de senaste 15 åren, och Vänsterpartiet har idag fler medlemmar än vad den hade för 10 år sen (även om ökningen verkar ha stannat av 2016). Sjunkande medlemstal är alltså ingen naturlag! Utvecklingen går att vända, men det kräver organisatoriska förändringar.

Varför diskuterar vi inte detta? Från att ha varit ett folkrörelseparti rör vi oss alltmer i riktning mot att bli en kampanjorganisation. Och som kampanjorganisation kommer vi aldrig kunna mäta oss med borgerligheten. Däremot har vi något borgerligheten inte har, och det är vår karaktär av folkrörelse. Eller har vi det idag? Onekligen är det så att vi är en folkrörelse, men vi är en försvagad sådan, och vi har i många år försummat dess utveckling. Varenda valrörelse är det likadant: det kommer utspel varenda dag från centralt håll att man till sist inte längre vet vad partiet har för budskap, och vi är alltför upptagna med att räkna pinnar i form av hur många dörrar vi knackat och hur många samtal vi ringt. Men vad gör vi under de 4 år som sker mellan valen? Många av våra s-föreningar lever en passiv tillvaro och vi tappar medlemmar.

Det vi behöver under mellanvalsperioden är att stärka vår partiorganisation. Det handlar om klassisk organisering och traditionellt folkrörelsearbete tillsammans med nya former för politiskt engagemang. Våra förtroendevalda ska inte dränkas i möten. De måste ut och träffa folk! Vi måste finnas i människornas vardag. Den bild av socialdemokratin som satt sig fast i människornas medvetande är bilden av en trött socialdemokrati som blivit ett parti som enbart administrerar. Den bild vi vill skapa är socialdemokratin som en rörelse för att förbättra människors levnadsvillkor.. en rörelse som folk utifrån sina egna förutsättningar ska vilja vara en del av. För det finns det inga genvägar. Det handlar om att – inte bara i större utsträckning utan framför allt genom ett systematiskt arbete – vara närvarande i människors vardag: en ökad och systematisk närvaro i sociala medier, på gator och torg, ute på skolor och arbetsplatser, i trappuppgångar, men också i föreningslivet OCH kulturlivet. För det behöver vi medvetna strategier och systematiska metoder som vi utarbetar lokalt, utifrån lokala förutsättningar och lokala frågor, och inte utifrån centrala kampanjer med centralt material som ibland inte ens har ngn relevans för dem som bor här (för att inte tala om när dessa dessutom kommer med budskap som folk här inte ens känner igen sig i).

Jag sitter inte på lösningen med stort L. Att utveckla vår lokala partiorganisation är en process som vi deltar i TILLSAMMANS genom att testa oss fram till vad som funkar för just oss här i Umeå. Här behöver vi sätta oss ner tillsammans: medlemmar, anställda och förtroendevalda, och utvärdera vad vi gjort och hur vi kan förändra det.

Men även om jag inte sitter på Lösningen, så har jag under de ca 10 år jag suttit i arbetarekommunens styrelse ändå hunnit skaffa mig en bild över vad jag anser behöver göras på lokal nivå. Det här är inte kunskap man läser sig till utan lärdomar av de erfarenheter man har av både politiskt men också fackligt folkrörelsearbete. Det kan handla om hur man i vissa fall kan öka eller underlätta engagemanget för vissa genom relativt små insatser som att göra något så enkelt som att erbjuda barnpassning på årsmötena, bara för att ta ett exempel.

Om det finns ngt som jag tror att den här arbetarekommunen kan lära sig av så är det de metoder och de tillvägagångssätt vi utvecklat på Kommunal Umeå på den tid jag var sektionsordförande, och som bidrog till att synliggöra Kommunal Umeå på ett sätt som saknar motstycke om vi jämför med andra organisationer med motsvarande storlek och medel. Det väckte engagemang och vi flyttade fram våra positioner. Alla erfarenheter går ju inte att mekaniskt överföra till arbetarekommunen, men vi är i behov av ett mer synligt ledarskap i vår arbetarekommun för att kunna flytta fram våra positioner. Sådant föder engagemang.

Det vi ska komma ihåg är att arbetarekommunens uppgift enligt våra stadgar inte är att agera regeringens megafon, utan att agitera och bilda opinion för socialdemokratins idéer. Detta är viktigt att understryka inte minst i det här politiska läget då vi har en kompromissregering. Uppgörelsen har en hel del förslag som ökar klyftorna. Detta är vi alla socialdemokrater överens om. Men ska vi vinna nästa val, måste vi då med trovärdighet kunna visa för väljarna att enda sättet att lämna den här uppgörelsen bakom sig är att få de röster som krävs för att kunna föra vår egen politik. Det kräver en effektiv och fungerade partiorganisation med många aktiva medlemmar som klarar av att mobiliseras för att bilda opinion för vår egen politik. Och för detta måste vi utveckla folkrörelsedelen av vår organisation.

Så åter till frågan om varför jag tackat ja. Om medlemmar ringer för att de tror att det behövs förändringar i vårt sätt att arbeta och tror att jag kan bidra till det som ordf i arbetarekommunen, så är det självklart att jag ställer upp. Och blir jag inte vald, så är jag ändå tacksam för det förtroende jag fått bara genom att ha fått frågan. Och jag kommer i alla fall att fortsätta mitt engagemang. Så lätt blir inte partiet av med mig  🙂

När fick Arbetarpartiet mandat att företräda Kommunals medlemmar?

av

Föga förväntat fortsätter Arbetarpartiet att uttala sig i Kommunals namn. Nu senast genom ett blogginlägg från deras gruppledare Jan Hägglund, där han uppenbarligen gör anspråk på att kunna tolka Kommunals beslut bättre än Kommunals egna förtroendevalda som har att jobba för besluten. Genom en logisk kullerbytta, försöker Arbetarpartiet förklara hur deras linje att rösta i kommunfullmäktige för att behålla LOV (lagen om valfrihet), står i överensstämmelse med Kommunals kongressbeslut att arbeta ”aktivt för att avskaffa lagen om valfrihet”.

Fr.o.m. årsskiftet är jag heltidspolitiker på regionen och har därför inte längre några fackliga uppdrag på lokal eller regional nivå, så jag tänker inte engagera mig i en lång debatt kring Kommunals olika ståndpunkter. Kommunal har många förtroendevalda som kan redogöra för dessa ännu bättre än vad jag kan. Exempelvis har Kommunal Umeås ordförande redan redovisat på ett utomordentligt pedagogiskt sätt varför de stödde Socialdemokraternas och Vänsterpartiets förslag att avskaffa LOV:en i Umeå. Det är således inte min personliga tolkning, som Arbetarpartiet hävdar, utan Kommunal Umeås officiella ställningstagande.

Dock vill jag kort bemöta anklagelsen från Arbetarpartiet om att jag ljuger om Kommunals kongressbeslut. Den grundar sig på följande citat från Kommunals förbundsstyrelse:

”För att Kommunal ska kunna få gehör för sitt krav att LOV ska avskaffas är en viktig pusselbit att det skapas en annan juridisk lösning för de kommuner och landsting som vill erbjuda sina medborgare möjlighet att välja ett privat välfärdsalternativ. Förbundet har därför till regeringen lagt fram förslag på hur lagen om offentlig upphandling (LOU) behöver förändras för att bättre passa välfärden.”

Citatet ovan – som Arbetarpartiet hänvisar till – är inte förbundsstyrelsens kommentar till beslutet, vilket Arbetarpartiet felaktigt påstår. Citatet kommer från förbundsstyrelsens utlåtande över motion K:202 (Avskaffa lagen om valfrihet), som yrkade att ”Kommunal arbetar aktivt för att avskaffa lagen om valfrihet, och att man arbetar för att införa trygga anställningar i dessa branscher” (se kongressprotokollet s. 316).  Ett motionsutlåtande är förbundsstyrelsens yttrande över vad den anser om förslaget (inte en kommentar till beslutet). Läser man yttrandet, som återfinns i sin helhet på s. 316-317 i protokollet, framgår att citatet illustrerar hur förbundsstyrelsen då (innan beslutet togs) redan jobbade för att avskaffa LOV.

Vad förbundsstyrelsen anför i sitt yttrande är att de föreslagit regeringen ändringar i LOU för att kunna få gehör för sitt krav att avskaffa LOV. Men detta var inte fallet i Umeå. Här behövde inte Kommunal Umeå ngn ny juridisk lösning för att få gehör hos Socialdemokraterna för att avskaffa LOV i Umeå.

Självklart finns det också nackdelar med LOU. Men det som Arbetarpartiet inte vill kännas vid är att – till skillnad från riksdagen – så kan inte kommunfullmäktige ändra lagstiftningen. De beslut som fattas av Kommunals kongress, följs inte bara av dess förbundsstyrelse, utan även av dess regionala avdelningar och dess lokala sektioner. Alla delar av Kommunal ska alltså jobba i samma riktning, men utifrån sina egna förutsättningar. Den centrala nivån riktar sig på att försöka förändra lagstiftningen (som gäller hela Sverige), medan de lokala nivåerna riktar sig på att förändra de lokala besluten. Och helt i enlighet med kongressbeslutet att ”Kommunal arbetar aktivt för att avskaffa lagen om valfrihet, och att man arbetar för att införa trygga anställningar i dessa branscher”, stödde Kommunal Umeå socialdemokraternas och Vänsterpartiets förslag att avskaffa LOV. I dagsläget är LOU bättre än LOV då den dels ger kontroll över antalet utförare men dels också ger möjlighet att ställa krav på personalövertagande vid upphandlingar (vilket Kommunal också ska verka för enligt egna kongressbeslut), och den möjligheten finns inte med LOV. Arbetarpartiet hade sin chans att stödja Kommunals linje, men valde istället att stödja arbetsgivarsidan.

Jag har full respekt för att Miljöpartiet och de borgerliga röstade för att behålla LOV, även om jag inte delar deras analys. Ett parti kan inte basera sina ställningstaganden enbart på vad en fackförening vill. Men skillnaden gentemot Arbetarpartiet, är att de inte gör anspråk på att värna om Kommunals medlemmars intressen. Och de tar sig inte heller rätten att tolka Kommunals egna beslut åt kommunalarna. Det är faktiskt Kommunals förtroendevalda, och inte Arbetarpartiets förtroendevalda, som har fått mandat från Kommunals medlemmar att företräda dem.

Sen kan jag känna mig hedrad när Arbetarpartiets gruppledare tillskriver mig så mkt inflytande, när han påstår att det skulle varit jag ensam som skulle legat bakom att Socialdemokraterna i Umeå drev denna linje. Men sanningen är att det finns en stark konsensus inom Umeå socialdemokratiska arbetarekommun kring att driva linjen att ”prioritera drift i offentlig regi” och ”inte tillämpa fri etablering”. Det var en enad styrelse som la förslaget till repskapet där det antogs enhälligt. Att jag då skulle vara någon slags vänsterpartistisk infiltratör, som Arbetarpartiet tycks mena, tänker jag inte ens kommentera.

Ett svek mot Kommunals medlemmar

av

cykelSom regionpolitiker är jag inte involverad i kommunpolitiken. Men som kommunanställd och fd ordf i Kommunal Umeå är jag väldigt intresserad av vilka beslut kommunen tar och hur dessa påverkar dem som jobbar i berörda verksamheter (inklusive inom privat sektor).. inte minst på hemtjänsten där jag själv är anställd som vårdbiträde. Dessa frågor ligger mig varmt om hjärtat, och jag blir därför oerhört besviken på gårdagens beslut i Umeå kommunfullmäktige att låta hemtjänsten förbli en avreglerad marknad, med de effekter det innebär såväl för personalens arbetsvillkor och löneutveckling som för kommunens förutsättningar att planera långsiktigt utifrån befolkningsprognoser och människors behov.

Jag blir inte bara besviken, utan även provocerad, då detta förslag fick majoritet i fullmäktige genom att Arbetarpartiet – som alltid marknadsfört sig som ett parti som står för Kommunals medlemmar -valde att hellre lyssna på hemtjänstföretagen än på de anställdas fackliga representanter. Att de borgerliga partierna röstar på att behålla LOV, blir jag inte förvånad över. De gör ingen hemlighet av att de har täta band med det privata näringslivet. Flera av dem driver förslag om sänkta löner och försämrad anställningstrygghet. Arbetarpartiet däremot har marknadsfört sig som ett parti för arbetarna. Det minsta som kan krävas av ett sådant parti – kan jag tycka – är att åtminstone föra en dialog med de representanter arbetarna själva har utsedd att företräda dem, innan partiet i fråga bestämmer sig för vilken linje det ska driva. Sen behöver de inte alltid hålla med. Men man går banne mig inte ut i fullmäktiges talarstol och hänvisar till Kommunal för att stödja ett förslag Kommunal själv är motståndare till.

I den lokala debatten så har borgerligheten jämställt LOV med ”valfrihet”. Det är en så vulgär förenkling att det närmast är att betraktas som en förfalskning. Såväl med LOV som med LOU, kan den äldre välja utförare. Skillnaden är att med LOU kan kommunen genom upphandlingsavtal ha kontroll över antalet utförare. LOV däremot innebär att alla som vill starta ett hemtjänstföretag, kan göra det. Och alla som vill sluta att bedriva hemtjänstföretag, kan också dra sig ur utan vidare. Det är en avreglerad marknad som saknar stabilitet. Kommunal Umeås ordförande har redan beskrivit vilka effekter det har på arbetsvillkoren. Kortfattat kan man säga att andelen otrygga visstidsanställda ökar på bekostnad av trygga tillsvidareanställningar. Skälet är att företagen har svårt att förutse sitt personalbehov, då antalet utförare varierar över tid. Arbetsgivare anställer folk på korta visstidsanställningar som förlängs gång efter gång, med följden att arbetstagaren lever i ovisshet kring hur det kommer att se ut i framtiden. En ständig oro över att inte veta om man kommer få förlängd eller ej. Vad detta gör för löneutvecklingen säger sig själv. Visstidsanställda har generellt en lägre löneutvecklingen. När man sedan jobbat tillräckligt länge för att ”lasa in sig”, då ligger man redan efter alla andra. Inget bra utgångsläge. Medan alla talar om vikten av att höja välfärdsyrkenas status, så ser vi hur en avreglerad marknad växer fram som håller löneutvecklingen tillbaka. Hur kommer man kunna säkra kompetensförsörjningen i framtiden på detta vis?

Förutom personalpolitiken, finns det andra aspekter som talar för att man ska avskaffa LOV. Jag har i det här inlägget dock valt att fokusera på just hur LOV påverkar personalens villkor och löneutveckling, eftersom det är av relevans om man då – liksom Arbetarpartiet – gör anspråk på att värna om Kommunals medlemmar. Kommunal har nämligen beslutat på sin kongress 2016 att arbeta för avskaffandet av LOV. Arbetarpartiet är ett litet parti som i vanliga fall saknar inflytande i fullmäktige. Men när de för en gångs skull får en vågmästarroll, hade de kunnat göra skillnad för Kommunals medlemmar. Vad gör Arbetarpartiet i ett sådant läge: ja, då väljer de hellre att stå upp för Svenskt Näringsliv. Det här är Arbetarpartiet i ett nötskal.

Valfrihet på företagens eller på den enskildes villkor

av

pastorDen senaste tiden har det skrivits en hel del i tidningarna kring förslaget att avskaffa företagens fria etableringsrätt i hemtjänsten i Umeå. Läser man vad som skrivs, hittar man helt klart stora likheter mellan den unge fåraherden i fabeln om Pojken och vargen å ena sidan och Svenskt Näringsliv å den andra.

Man ser väldigt tydligt hur Svenskt Näringsliv pumpar ut bilden i media om att socialdemokraterna och vänsterpartiet i Umeå vill avskaffa valfriheten i hemtjänsten. Man går ut med budskapet att äldre som valt en privat utförare kommer bli av med sitt val och tvingas anlita kommunen, samt att privata utförare inte kommer kunna finnas kvar. Känns det igen?

För ett par år sen när socialdemokraterna och vänsterpartiet i Umeå fick igenom att kommunen skulle höja kravet på andel utbildad personal som villkor för att kunna bedriva hemtjänst, lät det precis likadant. Man känner igen dramaturgin. Olika företag gick ut och kritiserade förslaget med argumentet att de nu skulle tvingas till massuppsägningar och att de skulle försvinna från marknaden. Då som nu, försökte man spela på människors rädsla och behov av trygghet, genom att försöka pränta bilden att valfriheten var hotad och att de som valt en privat utförare skulle bli av med den.

Hur blev det med det då? Fick vi mindre valfrihet i hemtjänsten? Var det några massuppsägningar? Liksom fåraherden i fabeln om pojken och vargen, skrämde man folk i onödan för att man helt enkelt var för snål för att vilja stå för de ökade kostnader det innebär att ha en högre andel utbildad personal. Vinsterna blir ju mindre.

Och hur var det när socialdemokraterna och vänsterpartiet drev igenom att kollektivavtal skulle ställas som villkor för att bedriva hemtjänst? Var fanns DET företag som gick ut och sa ”Fy fan vad bra! Nu äntligen så ska alla företag vara med och konkurrera på schyssta villkor”? Ingenstans! Istället gick intresseorganisationen Företagarna och kritiserade att företag nu kommer måsta teckna kollektivavtal om schyssta arbetsvillkor med fackliga organisationer. Återigen med exakt samma argument: valfriheten är hotad!

privataDet som vi ser idag är precis detsamma. Med den etableringsfrihet vi har idag via LOV:en, har vi en situation där privata företag plockar russinen ur kakan och låter kommunen då ta ansvar för de äldre som dessa företag ur lönsamhets synpunkt inte anser vara önskvärda. Varför är det i stort sett bara i centrala stan, Holmsund/Obbola och Hörnefors som hemtjänstföretagen etablerar sig i? Innebär inte valfrihet att alla ska kunna välja? Ska man inte ha samma rättigheter oavsett om man bor i centrala Umeå eller Sävar, Tavelsjö, eller Holmön? Eller är det valfrihet bara när företagen får välja?

När Svenskt Näringsliv går ut och slåss för ”valfriheten”, så är det inte den enskildes frihet att välja de värnar om. De slåss för företagens frihet att välja, inklusive att välja bort. Det är inte DEN sortens valfrihet socialdemokraterna vill ha i den här kommunen. Till skillnad från den bild som Svenskt Näringsliv och borgerligheten vill ge, så värnar socialdemokratin om valfrihet. Men den valfrihet socialdemokraterna vill se är främst en valfrihet på den enskildes och inte bara på företagens villkor. Det kräver ett reglerat system via upphandlingar (LOU) istället för den närmast obegränsade rätt till etablering som företag har idag via LOV.

Och vad gäller Svenskt Näringsliv… har de inte ropat ”vargen kommer!” tillräckligt ofta för att ngn ska kunna ta dem på allvar? För min del är det helt OK om Svenskt Näringsliv vill skada sin egen trovärdighet på det sättet, men när de spelar på människors rädsla och behov av trygghet, då har man gått över en etisk gräns. Ngn jävla ordning får det vara!

25 sätt att söva en bebis som borde få en moderat att tänka om

av

cunaFör en månad sedan ställde jag frågan på facebook hur man kan söva en bebis utan att vagga den och fick 25 olika tips till svar. Jag har sällan haft problem med att söva mitt barn. Jag vet när han är trött, och då är det bara att vagga honom till sömns. Han tittar på mig supernöjd tills han inte längre kan hålla ögonen öppna och innan man vet ordet av så har han somnat. Effektivt, va?

Problemet är att det inte håller i längden. Just nu funkar det, men pojken blir tyngre och tyngre, och mina armar börjar göra ont. Jag har därför börjat testa andra sätt att söva honom, men de funkar inte lika bra. De tar längre tid och det blir ofta bråk. Det lär väl ta tid innan han lyckas vänja sig att somna på andra sätt. Men innan vi är i mål, är det alltid frestande att ta en genväg. Jag tänker alltid att just bara den här gången ska jag vagga honom och sen imorgon får jag försöka igen utan att vagga. Tyvärr tänker jag detta varje natt.. det säger sig själv att det inte är hållbart. Man skjuter på det oundvikliga. Lite grann som moderaterna gör med miljön:

fot2Enligt Världsnaturfonden finns Sverige bland de 10 länder med störst ekologiskt fotavtryck per person. Skulle alla länder ha samma ekologiska fotavtryck som Sverige, skulle vi behövt 4,2 jordklot! Redan när jag växte upp på 90-talet pratades det om behovet av att ställa om. Och även om det skett framgångar så har vi inte kommit så nära målet. Ta t ex flygindustrin. ”De internationella flygresorna har ökat med 130 procent mellan 1990 och 2014”. I Sverige är antalet sådana resor per capita över 60 procent fler idag jämfört med början av 90-talet. I ljuset av detta har Moderaternas partiledare Ulf Kristersson fräckheten att säga att ”i Sverige ska vi inte flyga mindre – vi ska flyga mer!”.

Moderaternas miljöpolitik känns alltmer verklighetsfrånvänd. Vi har precis bevittnad en världsomfattande hetta som orsakat flera skogsbränder i Sverige samt torka som krävt akuta åtgärder. Även om man inte kan dra slutsatser om förändringar på lång sikt baserat på vädret ett enskilt år, så är den samlade forskningen ense om att den globala genomsnittstemperaturen stiger till följd av människans utsläpp av växthusgaser. Oavsett om den världsomfattande hettan med tillhörande skogsbränder vi nyss bevittnat utgör en tillfällighet eller ej, så ligger den i linje med vad vi kan förvänta oss av växthuseffekten och utgör därmed en påtaglig påminnelse om att  vi är i akut behov av en omställning. Mitt i det här, går moderaternas valrörelse ut på att förespråka sänkt bensin- och dieselskatt samt slopandet av flygskatte! På fullaste allvar tror de det vara realistiskt att flyga mer och ändå minska utsläppen genom att ställa om till biobränsle. Faktum är att även om en omställning till biobränsle är viktig, så kommer den inte att räcka, varken för Sverige eller världen. Om flygresandet fortsätter att öka i samma takt, så ”kommer klimatpåverkan att vara lika stor som nu även om flygbränsle ersatts med biobränsle”.

Vi behöver givetvis fortsätta trycka på internationellt för en mer ambitiös klimatpolitik, men det kommer vi inte att lyckas med om vi inte själva föregår med gott exempel. Den socialdemokratiskt ledda regeringens ambition att göra Sverige till världens första fossilfria välfärdsland ligger helt i linje med detta.

Genom att måla ut regeringens miljöpolitik som norrlandsfientlig, tappar moderaterna all trovärdighet. Men genom att utmåla medierapporteringen kring miljöproblematiken som ett konspiratoriskt försök från journalistkårens sida att gynna Miljöpartiet i det stundande valet, så har Edward Riedl (m) med flera moderata politiker sänkt sig till Donald Trumps nivå. Vem skulle tro att ett etablerat parti som moderaterna skulle ha klimatförnekare bland sina toppnamn?

I likhet med när jag väljer att ”bara den här natten” vagga barnet, så skjuter moderaterna på det oundvikliga genom deras avsaknad av en trovärdig miljöpolitik. Den smärta jag börjar känna i armarna utgör dock en ständig påminnelse om att jag måste ta mig i kragen och vänja pojken att somna på ett annat sätt – hur mkt skrik och gråt det än kan leda till i början. Jag får helt enkelt ta den konflikten. Men för moderaternas del så utgör inte ens skogsbränder och masslakt av boskap till följd av torka tillräckligt starka signaler för att få dem att stanna till och inse att ngt måste göras. En moderat valseger kommer innebära att vi tappar 4 år i våra ansträngningar att få till en bra miljöpolitik som kan leda oss till en hållbar utveckling.

Nu ska jag gå och söva pojken och den här gången ska jag inte vagga honom.

Moderaternas förhållningssätt till fakta lämnar en hel del att önska

av

vetenskapsrådetModeraternas förhållningssätt till fakta lämnar en hel del att önska. Valfilmen som moderaterna i Umeå släppte för 2 månader sen, där Umeå framställs som en otrygg stad, kan inte ha gått obemärkt förbi för den som följer nyhetsrapporteringen i Umeå. Inte heller den massiva kritik som filmen fick för att den inte håller sig till fakta.

Efter detta hade man kunnat tro att Umeås moderater kanske skulle lärt sig att hädanefter vara mer försiktiga med att gå ut med uppenbart felaktiga budskap. Men ngn lärdom verkar de inte ha dragit. Bara ngn månad senare bjuder moderata studenter (MST Umeå) den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali till att föreläsa på universitetet. Besöket recenseras i umeåmoderaternas nyhetssajt ”Nyheter i Västerbotten” under den märkliga rubriken ”Hanif Bali (M): Anledningen till att invandrare inte får jobb är inte att Sverige är rasistiskt”.

För att plocka populistiska poäng verkar moderaterna uppfinna sina egna fiender som de gärna polemiserar mot. Självklart är inte Sverige ett rasistiskt land. Men i den seriösa debatten om arbetslöshetspolitik är det knappast ngn som påstår detta. Däremot kan man konstatera förekomsten av det som inom samhällsvetenskaplig forskning kallas för strukturell rasism, som ngt förenklat kan beskrivas som oskrivna normer inom olika samhällsområden (såsom arbetsmarknaden, rättsväsendet, bostadsmarknaden mm) som gör att folk som avviker från det som uppfattas som svenskt i praktiken inte har samma möjligheter som alla andra. Bl a tar sig detta uttryck i att människor med utomnordisk bakgrund bemöts av förmodar på arbetsmarknaden, som gör att de har svårare att få jobb (eller får en sämre löneutveckling) än vad de skulle haft om de uppfattats som svenskar. Och trots att detta inte är detsamma som att hävda att Sverige skulle vara ett rasistiskt land, är det precis existensen av dessa diskriminerande strukturer som Hanif Bali förnekar när han då går ut med budskapet om att ”anledningen till att invandrare inte får jobb inte är att Sverige är rasistiskt”.

Det är klart att många arbetslösa invandrare saknar relevant utbildning, behöver validera sin utbildning eller – beroende på hur länge vederbörande bott i Sverige – saknar tillräckliga språkkunskaper, och detta förklarar en del av invandrarnas överrepresentation i arbetslöshetsstatistiken. Men det är sedan länge tillbaka väl vetenskapligt belagd att även efter att man korrigerar för den effekt som språk, ålder, utbildningsnivå, och alla andra variabler som påverkar arbetslöshet hålls konstanta, återstår en skillnad som inte går att förklara. En person med utomnordisk bakgrund som behärskar svenska har statistiskt sett sämre möjligheter på arbetsmarknaden än ngn som uppfattas som svensk och som har samma ålder, utbildningsnivå och arbetslivserfarenhet. Det gäller inte bara möjligheten att få jobb utan framför allt ett jobb som motsvarar de kvalifikationer man har och även vilken löneutveckling man får. Det betyder inte att diskriminering skulle vara den enda orsaken till skillnader i arbetslöshetsstatistik mellan olika grupper. Men det betyder att även om vi utjämnar skillnader i utbildningsnivå och rustar arbetslösa med kunskaper i svenska eller hjälper till med validering mm, så kommer inte det att räcka hela vägen, då det återstår att göra ngt åt den diskriminering som sker på arbetsmarknaden.

Med bara en handvändning viftar dock Hanif Bali all den arbetsmarknadsforskning som belyser strukturell diskriminering genom att hänvisa till siffror från PIAAC, som ”pekar på att det inte finns någon skillnad i sysselsättning om en utrikes född [sic!] har samma kunskapsnivå som en inrikes född [sic!]”. Samhällsvetenskaperna är ingen exakt vetenskap som matematik, där man alltid får samma resultat. Olika studier kan ge olika resultat beroende på vilken metod, mätperiod eller teoretiska utgångspunkter som tillämpas. Vill man låta trovärdig genom att hänvisa till forskning, går det oftast att hitta NÅGON undersökning som stödjer det man påstår.. men det betyder inte att all annan forskning på området håller med. Och tittar man på den bild som den samlade forskningen på området visar, så finns det faktiskt inte stöd för Hanif Balis uppfattning.

På uppdrag av regeringen gjorde Vetenskapsrådet en kartläggning av all den forskning som bedrivits i Sverige gällande rasism på arbetsmarknaden. Forskningsöversikten visar att ”det finns kunskapsluckor […] Tydligt var bland annat att det finns mycket lite forskning om islamofobi och afrofobi i kombination med arbetsmarknad” (s. 32). Men kartläggningen av det aktuella kunskapsläget i Sverige ger vid handen att diskriminering sker ”av personer som utifrån utseende och/eller namn antas ha ursprung i länder utanför Europa, främst Afrika och Mellanöstern” vid framför allt rekrytering (s. 6). Den samlade bilden som ges är att ”personer som baserat på namn och/eller utseende uppfattas vara födda i länder i Afrika och Mellanöstern missgynnas relativt individer som uppfattas ha svenskklingande namn och ”svenskt” utseende vad gäller sysselsättningsgrad, avkastning på högre utbildning samt löneläge” (s 28).

Frågan är om de data som finns i PIAAC är tillräckliga för att kunna dra de slutsatser Hanif Bali gör. Vissa menar att så inte är fallet. Hur det är med den saken, kvarstår likväl det hårda faktum att bilden av den svenska arbetsmarknaden som meritokratisk och icke-diskriminerande med avseende på etnicitet får inget stöd i den samlade forskningen. Att då komma och hävda motsatsen är att bortse från fakta. Sättet varpå budskapet förmedlas är dessutom populistiskt. Att konstatera att arbetsmarknaden i Sverige präglas av diskriminerande strukturer är inte på ngt sätt att påstå att Sverige skulle vara ett rasistiskt land. Att då vilja förneka förekomsten av diskriminering genom att uttala det som är självklart, nämligen att Sverige inte är rasistiskt, adresserar därför inte kärnan i problematiken. Istället syftar det till att framställa den andra sidan i den här samhällsdebatten som en oresonlig part som anklagar Sverige för att vara rasistiskt. Moderaterna försöker plocka billiga politiska poäng genom att polemisera med en meningsmotståndare som bara finns i deras fantasi. Det ligger säkert i linje med deras populistiska valstrategi, men det visar på ett väldigt ansträngt förhållningssätt till fakta. vad blir deras nästa steg? Att gå ut med budskapet att löneskillnader mellan könen inte beror på diskriminering?

Minnen från s-kongressen

av

sossemuggFacebook är inte lika rolig längre som den brukade vara. Den är full med reklam nuförtiden. Men en sak är väldigt rolig med facebook, och det är att den påminner varje dag om vad man gjorde för ett år sen. Igår för exakt ett år sen var jag i Göteborg och tillbringade sista dagen på socialdemokraternas kongress, som gett mig en hel del bra upplevelser värd att minnas.

En av de saker jag minns från kongressen är den här muggen som jag köpte till min fru. Den är väldigt snygg, tycker jag. Men det som jag minns bäst är att Hotell- och restaurangfacket (HRF) hade varslat om strejk på just Gothia Towers, där kongressen hölls. Och dagen innan kongressens öppnande kom det fram att hotelledningen försökt kartlägga med hjälp av en blankett från Visita vilka av sina anställda som var medlemmar i facket. Som tur var hade hotelledningen efter påtryckningar från den lokala fackklubben dragit tillbaka blanketten, och detta dagen innan kongressens öppnande. På kongressen fanns nämligen 350 ombud varav många var fackligt aktiva själva. Till och med Therese Guovelin, som varit ordf. för HRF fram till året innan, var med på kongressen. Så det hade blivit ett jävla liv från oss ombuden, om inte hotellet hade dragit tillbaka blanketten, för ngn socialdemokratisk kongress kan vi då inte ha på en arbetsplats som inte respekterar fackliga rättigheter! Problemet var dock löst när vi kom dit, visade det sig.

Under 5 dagar satt vi och fattade beslut om vilken politik som socialdemokraterna ska driva. Bland de viktigaste krav som jag minns att vi ställde oss bakom finns:

  • Stopp på välfärdsjakten inom välfärdssektorn
  • Lagen ska ändras så att arbetsgivaren inte godtyckligt ska kunna anställa folk på otrygga visstidsanställningar istället för fasta anställningar
  • Lagen ska ändras så att den anställdes sysselsättningsgrad ska vara skyddad på samma sätt som anställningen (arbetsgivaren ska inte kunna plocka bort timmarna i schemat utan att följa varken uppsägningstider eller turordningsregler som det är idag)
  • Barnkonventionen ska införlivas i svensk lagstiftning
  • Intentionerna bakom LSS-reformen ska gälla och förtroendet för assistansen ska återupprättas
  • Medlemskap i facket och medlemskap i a-kassan ska bli billigare genom skatteavdrag (på samma sätt som arbetsgivaren redan idag kan göra skatteavdrag på sitt medlemskap i arbetsgivarorganisation)
  • Höja statbidragen till kommuner och landsting

Alla krav får ju inte plats på ett blogginlägg som detta, men dessa frågor är de som jag minns mest från kongressen. En del av den politiken har redan verkställts. Och det som inte kunnat verkställas pga av den rådande borgerliga majoriteten i riksdagen går vi till val på.

Vård ska ges efter behov och inte efter plånbok

av

kryckorVarje år brukar jag delta på ngn manifestation den 8nde mars. Men i år har jag istället fått tillbringa kvinnodagen på sjukhuset, då jag har fått foten opererad. Det var ett relativt enkelt ingrepp. Det handlade om 2 knölar som jag haft i foten (på trampdynan) ganska länge, som gjort att jag inte kunnat gå som vanligt då det gör ont att trampa på dem. Det var dem som var orsaken till att jag hoppade omkring på kryckor på s-kongressen i fjol, ni som minns.

Trots att ingreppet var relativt enkelt, så krävdes det att jag blev sövd, med de risker det innebär. Jag förstod mig inte på hela procedurens komplexitet, men det involverade en massa sladdar som de fick koppla på mig, två läkare närvarande vid operationen, ett antal sjuksköterskor och en undersköterska, om jag minns rätt. Minnet kan jag inte lita fullt ut på, då jag somnade direkt inför operationen och vaknade när allt var färdigt. Operationen blev lyckad och de tog bort knölarna.

Notan: 200 spänn! Inget mer! Det är vad JAG fick betala. Vad däremot LANDSTINGET fick betala är en annan femma. De två läkarna ska givetvis ha lön för de timmar de la ner under och inför operationen, liksom lönen för de sjuksköterskor och undersköterskor som också var inkopplade. All massa skit som jag fick i mig intravenöst, samt alla de sladdar som de kopplade på mig är väl teknologi som också kostar. Hade jag fått betala själv för vad det där relativt enkla ingreppet i realiteten kostar, hade det nog kostat mig betydligt mer än 200 spänn. Frågan är om jag rent av hade haft råd med det, eller om jag istället skulle avstått från operationen och vant mig vid tanken om att jag helt enkelt aldrig kommer kunna spela fotboll eller leka några springlekar med mitt barn när han växer upp. Men det valet behöver jag inte ens fundera på då det inte är jag utan landstinget som står för merparten av kostnaderna, dvs skattebetalarna. Det är ju en hög summa, men delat på alla skattebetalare i Västerbotten är det givetvis en bråkdel.

 Så jag är jävligt glad över att hälso- och sjukvården i Sverige finansieras genom att alla bidrar via skattsedeln för då kan man hålla egenavgiften väldigt låg. Tillgång till sjukvården blir därmed utifrån patientens behov och inte utifrån tjockleken på hennes plånbok.

Tyvärr kan vi inte ta det här systemet för givet. Alla vill nämligen inte ha en sjukvård finansierad av skatter. Det finns dem som anser sig ha råd att betala för sin egen sjukvård och inte ser ngn vits med att via skattsedeln bidra till andras. De anser att skatterna är för höga och förespråkar skattesänkningar. Ngt svar på hur vi med lägre skatter ska kunna upprätthålla samma kvalité på sjukvården, korta väntetiderna eller ens behålla bemanningen (som egentligen skulle behöva höjas) har de inte. Sjukvården kostar. Personalen ska ju ha sin lön. Sänker vi skatterna så måste var och betala mer i egenavgift, och då går vi ifrån ett system där vi tillsammans genom skattsedeln hjälps åt att finansiera sjukvården så att alla ska få ta del av den utifrån behov, till ett system där bara dem som har råd får sjukvård.

Ngt jävla Moderatsverige vill jag inte leva i. Sjukvård ska ges utifrån behov, och den ska finansieras via skattsedeln!