Wow! Vilken kväll det blev i Vida Arena när Skellefteå återigen gav det eventuella hjärnspöket från finalförlusten ifjol en knockout och utklassade Växjö i en match som bjöd på underbar underhållning.

Skellefteås tre powerplay-specialister låg ikväll bakom allt när regerande mästarna försökte men inte kunde stå emot en för kvällen magisk offensiv från västerbottningarna:

Tim Heed – Uttagningen till Tre Kronor verkade ha gjort gott för Tim som bjöd på två kalasskott som satt hur läckert som helst i krysset bakom en chanslös Stefan Steen – hade vattenflaskan legat på sin gamla position hade den fått sig en rejäl lufttur.
Inför kvällens match hade Tim mäktat med fem poäng på de 15 senaste matcherna. Ikväll behövde han 26 minuter för att göra lika många. Jag vet inte när en back i Skellefteå gjorde fem poäng senast, måste väl ha varit Åkerman va?

Patrik Zackrisson – Var briljant vid de fasta situationerna där han vann typ varje tekning kändes det som. Gjorde tre poäng där framförallt direktskottet vid målet stack ut. Patriks bästa match på länge.

Mattias Ritola – Gjorde också tre poäng och såg mer spelsugen ut än på länge. Även om inte skottet vid målet var speciellt hårt eller välriktat var det en bra individuell prestation och ett snyggt mål. Framspelningen till Zackrissons mål, wow.

****************************************************************************************

I den andra perioden klev Skellefteås stjärnor fram – i den sista kollektivet.
När Växjö gjorde ett bra försök att ta sig in i matchen fick Zackrisson/Ritola kliva lite åt sidan för lagets defensiva specialister som täckte otaliga skott från desperata hemmaspelare. Sen stack laget upp i ett anfall och där bjöd Adam Pettersson på en highlight-framspelning till Andrew Calof som enkelt kunde sätta avgörandet i tom bur då Steen köpte körv.

Kvällens mångsidiga insats av Skellefteå är också vad som imponerade mest på mig – offensiven glödde men defensiven var inte sämre.  Laget visade sin potential och hur hög nivå de kan ligga på när alla moment i spelet klaffar som ikväll.
I powerplay var man 100 procentiga och i stort sett alla målen var godbitar.

Hur det än låter. Hur det än vrids eller vänds på. Hur det än slutar.
Det här är veckan där SHLs toppstrid med allra största sannolikhet avgörs.
Ikväll, som första utmanare av tre, Växjö Lakers.

Det kändes som ett slag i solarplexus, eller de två ädla bollarna mellan mina håriga ben – Arvid Marklund och Norrans Hockeyblogg publicerade ett inlägg där allt jag planerat att lyfta inför veckan som väntar.
Det kommer i och för sig inte som en överraskning. Det är lätt att vinkla veckan som väntar på det här sättet då det faktiskt är en väldigt avgörande vecka.
Sen är Arvid en otroligt kompetent och knivskarp person som kanske inte fått det erkännande han förtjänat – foget som håller ihop Sveriges näst mest lästa hockeyblogg.

Hur som helst. Nog med beundran för inlandssonen, eller fjäsk som säkert vissa kommer kalla det men är det något jag lärt mig mina 28 år på Tellus är det att det gnälls och klagas alldeles för ofta – beröms alldeles för lite.
Matchveckan som inleds i Vida och avslutas hemma på lördag är viktigare än de nio poäng som står på spel. Nästa vecka väntar landslagsuppehåll och när pucken sedan släpps efter återstår bara tio matcher av grundserien.
Därför är känslan att det lag som kommer upp i kapacitet och spelar bäst i veckan också vinner serien. Både Frölunda och Skellefteå är alldeles för skickliga för att släppa greppet de eventuellt skaffat sig efter lördagens seriefinal.
Men som sagt, här är jag tvåa på pucken och för att läsa analysen av veckan som väntar ger jag er HÄR Arvids tankar, som alltså matchar mina men tydligen gick snabbare från hjärnbark till fingrar för honom än för mig.

Kvällens match då? Det blir inte lätt, Växjö är ett gäng som verkar gå längs samma spår i år som ifjol – långsamt för att sedan accelerera i slutet.
Tror ändå att Skellefteå grejar det ikväll och vinner med uddamålet.
Tack för mig. Fastän det var lite mig.

Med två veckor på sig att värva nytt och förstärka inför säsongens viktigaste månader håller de flesta lag i SHL på att se över sina lagbyggen:

December
Färjestad plockade in Travis Turnbull och Antti Tyrväinen.
Januari
Örebro värvade Justin Hodgman.
Modo plockade in Otso Rantakari.
Växjö förstärkte med namnkunnige Ville Leino.
Färjestad var in nöjda där utan fick till slut lägga till Mikael Wikstrand i sin lineup.
Modo fortsatte att hitta finskt, Ilari Filppula anslöt.
HV71 plockade hem poängkungen Pär Arlbrandt.
Och så idag
Regerande mästarna värvar den otroligt skickliga Sakari Salminen och kan nu ställa upp med två kedjor av yttersta klass.
Serieledande Frölunda fixade lite av den tuffhet i offensivt led som de tidigare saknat och tog över Joey Crabbs kontrakt av Växjö.

∞ Vissa väljer att kalla Växjös agerande på transfermarknaden för Cirkus Växjö men kom då ihåg att det var exakt denna typen av agerande ifjol som gjorde att smålänningarna bärgade sitt första SM-guld i historien. För vissa kan det sticka i ögonen när ett lag köper sig till framgångar, men ishockeyn som den är idag fungerar så och där gör Växjös sportchef ett jobb som förtjänar att lyftas. Där nöjer sig ingen med att passivt kolla på när det faktiskt finns läge att förstärka truppen inför slutspelet. I och med dagens nyförvärv går Växjö från att vara lite utanför guldsnacket till att bli en av huvudutmanarna till den ädlaste valören.
∞ Frölunda rusar igenom SHL på ett imponerande sätt, ja förutom de senaste veckorna då när laget hamnat i den svacka många lag ofta gör, men är det något som Rönnberg saknat i sin trupp är det en forward av riktig slutspelskaraktär som tar på sig rollen som den där jobbiga jäveln motståndarlaget hatar. Idag plockade de in Joey Crabb och vips var det problemet glömt.
∞ Nu funderar många om Skellefteå kommer att se över sitt hus och om Lasse Johansson tänker göra som hans kollegor i Göteborg och Småland just gjort – värva.
Jag är inte säker på det. Känslan är att Skellefteå känner att de har en trupp nog bra för att ta tillbaka guldet och att de inte vill störa den harmonin som laget byggt upp fram till nu.
I mina ögon är det fel väg att gå, finns pengarna att plocka in extra spets inför avslutningen så borde all fokus och all kraft läggas där. Och om något på moder jord är säkert, är det att pengarna finns hos Skellefteå AIK. Kommer ingen värvning är det inte där skon klämmer.
Laget är ruskigt starkt och är, med eller utan förstärkning, en av de stora favoriterna i kommande slutspel. Men varför chansa?
På senaste tid har faktiskt vissa fläckar skönjats på Skellefteås sol och då tänker jag framförallt på den offensiva spetsen. John Norman i all ära, men han är inte en spelare som sprutar in mål i ett slutspel, och med senaste uppgifterna om att han är i långt gångna förhandlingar med Djurgården ställer en sig frågande hur det eventuellt kan påverka slutspelets fokus.
Sen har Skellefteå en drös av offensiv kraft även bakom Norman.
Zackrisson, Ritola, Pesonen, Holmström, Ericsson, Heed.
Men ingen av dessa spelare är av den klassiska snipertypen som gör mål på 70 procent av sina lägen. Där har flera andra lag bättre ställt på just den fronten.
Det går att ha kul även utan alkohol, men varför chansa?

Bloggkrönika signerad Robin Lindgren