De flesta politiker skriver ofta så tråkigt att de inte är särskilt intressanta att läsa. En sådan bedömning kan naturligtvis helt bero på mig själv. Jag funderar ofta om hur de tänker innan de skriver, om de har en strategi för vad läsaren skall tänka, känna och göra. Den som allvarligt upprörs över min uppläxning av den politiska retoriken i de sociala mötesplatserna bör gärna sluta läsa nu. Facebook, Twitter och bloggar med flera är fantastiska möjligheter för politiker att komma till tals utan att gallras bort av de traditionella mediernas nyhetsvärderingar. Därför finns det ett gott både demokratiskt värde och i viss mån ett underhållsvärde i de tråkiga texterna som skrivs.
När man som skribent vill vara ytterst korrekt och är något livrädd för att framkalla det rätta känslorna i det man skriver blir det ofta rent och skärt logiskt. En överhängande logosframställning kan brista i att framkalla de rätta känslorna hos läsaren. Är det även så att den som skriver inte är riktigt trovärdig genom att t.ex. brista i sin argumentation eller övertygelse skadar det skribentens etos d.v.s. anseende. Skulle det sedan vara så att den som skriver har tänkt till över vilka känslor texten skall framkalla och är modig i sitt språk kan syftet att bli läst bättre uppfyllas. Rent agitatoriskt vill man ofta följa den som har något att säga som slår an på den inre tonen. Vill jag egentligen följa en linje som alltid skall kasta smuts på sina motståndare? Vill jag sympatisera med domedagsprofeten? Här slutar signaturen Messersmitt sin uppläxning av våra politikers sätt att framställa sig. Eller var det Besserwisser det hette, som jag var?
