I landet Facebook blir de annars osynliga synliga. Där står vi nästan ofrivilligt på scenen med byxorna nere, bevarade i evigheters evigheter. I Landet Facebook finns också frustrationens fria teaterscen. I landet Facebook tas inga bilder på palt och pannkakor. Där kommer Filé Oscar i sällskap med Miss Amarone och Hummer Thermidor med Chablis grand cru. Husets enkla viner gör sig sällan besvär. Vi reser till huvudstäder och undgår gärna Enköping, Motala, Ansmark och Ikea. Är man politiker läser man kilovis med handlingar, besöker så intressanta företag såååå och jobbar helst långt in på kvällarna. En politikers vecka börjar inte som för de flesta en måndag utan drabbar familjen redan på söndagen. Människor blir underbart patetiska. Mor- och farsföräldrar svävar mot Nirvana med barnbarn. De ungas språk med ord och bilder förstärkt i ögonen på normen. De medelålders känner sig i kläm i mitten och tror kanske sig vara själva normen.

På Landet Facebooks fria teaterscen har många skådespel haft premiärer. Små drama kan ibland obemärkt utspela sig. Någon gång ges makabra stycken i Bjästagenre inför en först häpen och sedan förtvivlad publik. I landet Facebook kan man få vara den man alltid önskade att man vore.

Åsiktsbaletten eller Jag är inte mitt jobb. Jag funderade över vad jag skulle sätta för rubrik på denna krönika. Men vid fortsatt läsning visar det sig varför jag tänkte så. Först vill jag reda ut att Åsiktsbaletten är min beteckning på dem som alltid efterfrågas om åsikter och annat smått och gått. Det är som att i fall man kommer med i Åsiktsbaletten uppstår en plusspiral. Själv tillhörde jag förmodligen Åsiktsbaletten i Umeå ett slag. Det berodde sannolikt på att jag var VD för några kända företag och mycket mera. Det snurrade på riktigt ordentligt under dessa år. Jag hade nytta av det rent professionellt, kanske även socialt och mitt CV såg bra ut. Men, ett stort men, var bland annat att ”jag blev mitt jobb”.  Jag blev endast identifierad med mitt jobb. Det var inte riktigt min melodi och det kändes inte komfortabelt. Vem känner igen sig nu? Det var först efteråt jag kunde konstatera att uppmärksamheten, uppdragen och medlemskapet i Åsiktsbaletten, var jag inte helt förtjänt av. Nu vet jag att det finns andra människor överallt som är minst lika intressanta som jag och de andra i Åsiktsbaletten. Frågan är bara hur de skall upptäckas och synas. Jag ger dock inget svar på denna fråga just nu.

Så till ”Jag är inte mitt jobb” eller jag vill vara någon som finns om än jobbet inte skulle finnas eller när jag byter jobb. Jag bytte jobb, jag flyttade, jag flyttade igen och nyligen flyttade jag tillbaka till Umeå. Nu är jag inte längre bara mitt jobb. Hur löste jag detta? Det kan säkert lösas på flera olika sätt. Själv tänkte jag till ordentligt och kom på en väg. Jag hade mättats något på strategi, ledarskap och annat som hängt samman med företagsledarrollen. Jag skrev in mig på Luleå Tekniska Universitet. Resultatet blev en ny akademisk utbildning. Andra spelar golf, samlar frimärken eller snickrar på något. Andra kan göra något annat än jag gjorde. Man kan frigöra dig från sitt jobb och bli mera självständig. Om telefonen tystnar, mailen slutar strömma in med inbjudningar och erbjudanden, blir det därför inte tyst och tomt längre. Nu för tiden sänder och tar jag emot i helt skilda kanaler. Jag lirar på olika spelplaner på en gång. Mitt jobb idag vet inte så många så mycket om. Jag har sedan många år slutat blanda ihop jobb och mitt privata jag. Det går ut på att hantera två olika varumärken kan man säga. Jo, jag vet att på Handelshögskolan skulle de antagligen säga att det inte går bra att hantera två olika varumärken för samma person. Men det bryr jag mig inte om. ”Jag är inte mitt jobb” och de nya sociala medierna gör att man inte längre behöver tillhöra ”Åsiktsbaletten”.