I går fick jag ta del av en fantastisk nyhet. Min syster har förlovat sig. Högst upp i Empire State building hände det – så klart!
Trots att det var väntat av de flesta så är det ändå en stor nyhet. Kärleken, den kärleken. Jag är så glad för deras skull.
I morse var det is på vattenpölarna och halkigt på vägarna. Det var bara att plocka fram skrapan och sätta igång innan det gick att köra till jobbet.
När jag vaknade var det kolsvart ute och jag fick en akut depression. In i årstiden som är som en mörk grotta utan ljus i någon som helst tunnel. Pestiga oktober och november. Det spelar ingen roll hur många abcdefg-vitamintabletter jag knaprar. Inget kan ersätta solen och energin den ger. Blä! Så känns det i dag.
Jag har bott på många ställen sedan jag flyttade hemifrån. På många konstiga ställen och i flera olika länder. Oavsett om det har varit ett tillfälligt boende eller någonstans jag stannat länge så har jag alltid gjort det till mitt.
Jag var volontär på en kibbutz i Israel i mitten av 1990-talet. Där bodde jag i ”The wood house”. Rummet jag delade med min vän kallades för Jurrasic Park på grund av alla ovälkomna djur som fanns där. Miserabelt. Men med lite fina bilder på väggarna och hårspray som dödsvapen så blev det bra.
I London delade jag ett tag lägenhet med tolv andra personer från hela välden. En morgon när det var dags att duscha så hade taket blåst bort från badrummet. Det var gjort av plast. Taket alltså. Rummet jag delade där med tre andra gjordes också det till hemma med bilder på allt möjligt på väggarna.
Om vi ska tala om de lite mer vanliga hemmen så har jag ofta fått höra att jag har det så hemtrevligt. Oavsett var jag bott. Det tackar jag för, jag blir glad av att höra det. Jag vet inte vad det är som gör det. Är det bokhyllorna från 1980-talet som sätter piffen?
En sak är i alla fall klar. Det spelar ingen roll var man bor – det är människorna runt om en som är viktiga.
He-rre-gud vilken helg. Jag har gått an som en iller. Städat, röjt och organiserat i barnens rum, städat och rensat garderober, tvättat, bytt sängkläder, bakat tårta, plockat tre liter blåbär, gått långpromenader och haft fyra-års kalas för lillasyster. Och detta skedde på dagtid.
Ni som följer JKaffepanna på Instagram såg blåbärsmanin ta fart. Jag var tvungen att bege mig ut en andra gång för att plocka mer. Bären finns i mängd och är fantastiskt stora. Att huka omkring där i riset är terapi. Alldeles tyst är det och tankarna får vandra fritt. Mycket skönt.
I dag är det lillasysters födelsedag och släktkalas väntar i kväll. Som hon längtat efter de här kalasdagarna. Det har varit nedräkning och spända förväntningar. Hoppas innehållet i paketet går hem, men det tror jag.
Jag saknar min farmor. Hon var den snällaste människan på jorden och gick bort för snart två år sedan, 90 år gammal. Mitt hem är fullt av saker som jag ärvt av henne som betyder väldigt mycket för mig. På min vänsterhand sitter farmors vigselring som jag låtit sätta en diamant på.
En sak jag är glad över är att jag filmade och intervjuade min farmor för åtta år sedan. Vi pratade om hennes uppväxt och liv. För henne var det inte så märkvärdigt, men för mig är det ovärderligt. Jag var ju inte med när man var tvungen att cykla så fort man skulle någonstans, eller när flera familjer samlades hos någon som hade råd att köpa en tv. Eller när telefonsamtal först hamnade i en växel. En växel där min farmor som barn jobbade med att koppla samtal hit och dit.
Farmor är här hos mig och jag pratar med henne. Call me crazy, men så är det. Jag vet varför hon är här och det gör mig lugn men samtidigt ledsen, för jag saknar henne så mycket. Tänk om jag fick krama henne en gång till.
För sju år sedan fick jag en ny arbetskamrat. Det var väldigt spännande att lära känna henne och vi var båda nyfikna på varandra. Nu ser vardagen annorlunda ut. Jag kan utan överdrift säga att vi är ovänner flera gånger i veckan. Ibland skriker hon till och med på mig och visst har det hänt att jag skrikit tillbaka. Det är inte okej.
För fyra år sedan fick jag en till ny arbetskamrat. Vår relation är också ganska jobbig faktiskt. Ibland kan det hända att hon säger mitt namn och kräver min uppmärksamhet i snitt tio gånger i timmen. Tänk dig det. En hel dag. Johanna! Johanna! Johanna! Johanna! Johanna! Ja, du fattar. Man blir ju galen.
På jobbet är det jag som är arbetsledare för mina två kollegor och de har tydliga auktoritetsproblem båda två. Helvete vad jag får tjata ibland. Ska det vara så? De här två kollegorna är faktiskt något av ett arbetsmiljöproblem, för de låter mig aldrig avsluta någonting. Att skriva en artikel till tidningen kan ta hur lång tid som helst för att jag blir avbruten HELA TIDEN! Dessutom har en av dem kommit på att det är kul att sjunga med munnen stängd, vilket jag kan tala om, är fruktansvärt störande efter ett tag.
Okej. Det är inte mina arbetskamrater jag pratar om. Det är mina barn.
Det är inte konstigt att man ballar ur ibland. I början kan man inte vänta på att det lilla knytet ska bli större och yppa det magiska ordet: Mamma!
Något år senare: Att vara hemma en hel dag och få höra det ordet 589340589 gånger känns som någon slags mental nedbrytningsmetod.
Kärleken till dem överträffar allt, men de gör mig lite störd i huvudet.
På kvarteret där jag växte upp var det fullt av barn och alla kände så klart alla. Det var bara att gå ut om man ville leka så hittade man någon att vara med.
Nu är det en ny generation med sina barn som bor i många av husen på kvarteret. Nu är det mina barn som är ute på gatan och leker med kompisar. Här är vi hemma.
Mina vänner har denna sommar förgyllt mitt liv. Jag haft turen att träffa många av mina fina som bor runtom i världen vilka jag ser mer eller mindre sällan.
Vi har pratat, pratat, pratat och pratat. Om livet och allt som ryms inom det begreppet.
Jag är inte så bra på det här med telefonen, men det betyder inte att jag inte tänker på mina nära. Det är så skönt när vi träffas och kan plocka upp tråden från där vi var sist. Oavsett hur lång tid som gått.
Tänk om jag inte hade mina vänner. Så tomt det skulle vara.
Jag hade besök av två barndomsvänner i går som det var alldeles för länge sedan jag träffade ordentligt. Så blir det tyvärr ibland när livet rusar på. Vi åt chokladfondue och pratade om livet nu och då. Fint vare.
”Det måste alltid bli sämre innan det kan bli bättre.” Det är mitt eget ordspråk som stämmer in på mycket här i livet, både i stora och små frågor.
Ska du sätta upp nya gardiner – ja, det kommer att bli stökigt medan du håller på. Men sedan blir det fint.
Ska du avsluta ett förhållande – ja, det kommer att bli jobbigt. Men sedan blir det bra.
Ska du föda ett barn – ja, det kommer att göra förbannat ont. Men sedan blir det underbart.
Ska du spara ut till en ny frisyr – ja, det kommer att se lite konstigt ut ett tag. Men sedan blir det snyggt.
Visst stämmer det ganska bra?
