Ofta kan jag längta till kvällen när jag får krypa upp i soffan med min balja popcorn och tända lite ljus. Redan när jag vaknar på morgonen kan jag längta till kvällen. Jag har skrivit om det förr, men det är inte på samma sätt som jag pratade om då. Då handlade det om sömnbrist. Nu är det mer känslan av kväll jag menar.

Det spelar ingen roll om jag varit aptrött hela dagen så piggnar jag ofta till runt 22.00-snåret. Oj vad inspirerad jag kan bli. Så har det varit ända sedan jag var tonåring. Då satt jag uppe på mitt rum, vid skrivbordet och pysslade med något och lyssnade på Guns n’ roses på LP medan resten av huset sov.

Det är skönt att vara själv om man får välja det själv.

Vad drömde du om när du var liten? Blev det som du tänkt dig?

Somliga jobbar stenhårt för att nå sina mål de satt upp för sig själva. Jag har en vän som ända sedan hon var liten drömt om att bli veterinär när hon blev stor. Hon gick om en årskurs i gymnasiet för att få tillräckligt höga betyg, och hon har kämpat. Hon utbildade sig till veterinärassistent, men när hon kom in på veterinärutbildningen kände hon ”…näe. Jag vill inte blir veterinär. Jag vill bli teknisk ingenjör.”

Så kan det gå. Ofta blir det inte som man tänkt, men det brukar bli bra i alla fall. Och fokus för ens drömmar kan segla som moln på himlen.

Jag brukar säga till mina barn att allt de vill kan de göra. Ibland behöver man öva eller kämpa, men allt går. Vi läste Alfons en kväll. Den där när han ”ska bara” och pappa blir galen. Alfons läser tidningen och drömmer om att bli brandman. Då säger lillasyster: ”Jag ska inte bli brandman när jag blir stor. Jag ska bli … drottning.” ”Drottning? Jaha. Inte städerska som du ville förut?” sa jag.

Drömmarna ändrar form.
Vad drömmer du om?

Det är inte bara vi vuxna som lär barn nya ord. De skapar själva egna. Jag har fått lära mig några.

Att data. Det är när man sitter framför datorn och spelar, surfar, skriver eller vad man nu gör. ”Vad gör mamma på jobbet?” ”Hon datar.”

Att ola. När det är dags att hämta en bok vid kvällsläsningen kan det vara svårt att välja. Då kan man göra ole dole doff. ”Vänta, jag ska ola.”

Att bråtta. I bland är det bråttom. ”Kom, vi springer!” ”Ja, jag bråttar mig.”

Det är smarta ord tycker jag. Nya verb som gör att det går fortare att säga det man menar.

Man lär så länge man lever.

Jag har kommit fram till att det finns olika sorters glömska personlighetstyper. Vi har dem som glömmer saker som har hänt, vad folk har sagt, vad de själva sagt och så vidare. Sedan har vi två personlighetstyper som glömmer fysiska saker.

Typ ett – vi kan kalla henne Johannas syster. Den här personlighetstypen glömmer saker varje dag. Det är vantar, mössor, nycklar, mobiltelefonen (ofta, mycket ofta) och andra små prylar som sprids hit och dit. På bussar, hos släkt och vänner, på gymmet. Ja, där hon rör sig dagligen lämnas spår efter Johannas syster.

Typ två – vi kan kalla henne Johanna. Den här personlighetstypen är lite mer förvirrad. Eller är det stressad? Konstiga situationer uppstår i alla fall. Vi tar några exempel. Hon kan cykla till affären med soppåsen dinglande på styret hela vägen. Hon kan varje morgon på väg till jobbet låsa ytterdörren, gå fem-tio steg, tänka ”Det känns som om jag glömt nåt”, komma på vad det är och gå tillbaka in igen för att hämta detta. V A R J E morgon. Hon kan i passkontrollen på Arlanda få höra: ”Men det här är ju ett barns pass.” Eftersom hon glömt sitt eget och i stället tagit med dotterns.

Jag tror att typ ett, Johannas systers glömska, är medfödd och ärvd i rakt nedstigande led. Jag har bevis.

Jag tror däremot att typ två, Johannas glömska, beror på överbelastning i hjärnan. Det går inte att få plats med allt hon ska komma ihåg, så därför blir det någon slags fördröjning. Som med soppåsen till exempel.

Det finns en fördel om man väljer att se glaset som halvfullt. Johanna hjälper Johannas syster att få med sig alla grejer efter ett besök till exempel. Och Johannas syster styr upp passfadäsen när Johanna bryter ihop på flygplatsen. Det är väl fint! Lite som personliga assistenter åt varandra.

Storasyster började spela fotboll i våras i byns lag för -05:or. Säsongen är nu avslutad och den har varit lyckad för laget. Barnen har haft roligt och utvecklats.

Till nästa säsong kommer flickor och pojkar att delas upp i två olika lag. Det finns flera anledningar tydligen. Dels för att det i cupen ska vara ”flicklag” och ”pojklag” som anmäls. Dessutom har det framkommit att vissa tjejer i storasysters årskull inte velat vara med och spela för att killarna är så hårdhänta och knuffas. Då är det tydligen bäst att göra en könsuppdelning. Men är det verkligen det?

Jag vet inte om jag är besvärlig, men jag ser ingen som helst poäng med att dela laget efter kön. Är det inte bättre att de får träna tillsammans och att man istället förklarar för de killar som knuffas och är hårdhänta att de ska spela schysst? Varför ska vi uppmuntra pojkarna att fortsätta spela tufft och sätta flickorna i en mesgrupp? Som jag ser det är detta en av alla miljoner saker vi vuxna gör som hindrar stereotypa könsroller från att försvinna.

Ångest. Den finns i många skepnader och intensitet. Att jag skulle framkalla denna känsla känns ju lite deppigt.

Fick ett samtal från min fina moster i går. ”Jag vill bara säga att din blogg är så himla bra, jag läser den varje dag. MEN, jag får ju ångest. Hur hinner du med allt?”

Tack för berömmet!
Jag har hört från flera håll att vänner provoceras av mitt pysslande. Hur hinner jag, hur orkar jag och var får jag allt ifrån? Men snälla, snälla ni. Det är absolut inte meningen att skapa ångest. Ha inte mig på någon kreativ måttstock. Se mina inlägg som inspiration eller förströelse, inte som ett stressande moment på saker att genomföra. Jag pysslar mycket (förresten ett ord som jag inte riktigt gillar. Det låter som att jag är ett barn) för att det är min hobby och jag tycker att det är så vansinnigt roligt. Det finns nog saker som du tycker är roliga och lägger din tid på. Bra. Så – då gör du det, och jag fortsätter vika mina servetter.

Det är den 11 september. För snart två år sedan besökte jag Ground Zero. Det var en overklig och märklig känsla och jag berördes av att stå där och titta på det som då var en stor arbetsplats, där en ny skyskrapa byggs högre och högre. Tänk att det var här! Det var här som världen rasade samman. Ofattbart.

Vi gick vidare till Battery park. Där står ett stort konstverk som heter The Sphere. Detta konstverk stod förut mellan World Trade Centre I och II och skulle symbolisera världsfred (!). Nu är det tillbucklat och sargat, men står där i parken – symboliskt.

Bredvid oss stod ett amerikanskt par med deras vuxna son. De betraktade också konstverket och jag hörde hur sonen berättade för sina föräldrar att han varje morgon brukade sitta vid foten av The Sphere och dricka kaffe.

Så många frågor flög genom mig som jag ville ställa till denna man, men jag kunde inte formulera en enda, och sedan var stunden förbi. Men var jobbade han? Var han där den 11 september 2001? Hur kändes det nu att vara tillbaka? Jag kan inte ens föreställa mig. Själv kommer jag från andra sidan jordklotet och berördes enormt. Hur ska det inte då ha känts för honom.