Kategoriarkiv: jämlikhet

Nu blir det billigare att vara med i a-kassan

av

I december, fick vi läsa att arbetslösheten fortsätter att sjunka i Sverige. Det är naturligtvis bra nyheter. Men hur bra vi än lyckas med att bekämpa arbetslösheten under den här svåra tiden som pandemin inneburit, så måste vi även ha en lösning för dem som blir arbetslösa.

Vid arbetslöshet ska det finnas en ekonomisk trygghet och stöd till omställning. Den som blir arbetslös ska inte bli fattig! Under den här mandatperioden har den s-ledda regeringen därför höjt ersättningsnivåerna i a-kassan, minskat antalet karensdagar och höjt inkomsttaket i ersättningen.

Nu tar vi nästa steg. Regeringen återinför skattereduktionen på medlemsavgiften till a-kassan så att det ska vara billigare att vara med. 3,9 miljoner människor berörs och i genomsnitt innebär det 415 kr per medlem och år.

En stark a-kassa är inte bara bra för individen, utan hindrar även tillväxten av en låglönemarknad. Genom att inte bara bekämpa arbetslöshet utan också erbjuda en rimlig ersättning till de arbetslösa, begränsar vi tillgången till billig arbetskraft som är villig att ta jobb för låga löner. Därmed tvingar vi företag att erbjuda rimliga löner och arbetsvillkor, vilket är bra för strukturomvandlingen. En ekonomi där jobben erbjuder bra löner, leder också till högre skatteintäkter som kan finansiera höga välfärdsambitioner.

Men då krävs inte bara en hög a-kasseersättning, utan även att så många som möjligt går med i a-kassan, så att de är försäkrade om de skulle bli arbetslösa. Därför måste vi vidta åtgärder som gör att fler går med i a-kassan.

Skattereduktionen på a-kassan avskaffades en gång i tiden av den borgerliga alliansregeringen under Reinfeldts ledarskap. Borgarna utsatte arbetslöshetsförsäkringen för enorma försämringar. Skattereduktionen på avgiften togs bort, ersättningen sänktes, kvalifikationskraven skärptes, och avgifterna chockhöjdes (i vissa fall upp till 200%).

400 tusen personer tvingades lämna a-kassan efter den borgerliga regeringens avgiftshöjning 2007. När finanskrisen sedan slog till och många förlorade sina jobb, var de helt oförsäkrade. Samtidigt införde den borgerliga regeringen försämringar i sjukförsäkringen, som ledde till massiva utförsäkringar. Helt plötsligt så skulle sjuka konkurrera med friska arbetslösa om jobben. Detta för att underlätta för företag att få tag på billig arbetskraft genom att tvinga arbetslösa och sjuka att ta låglönejobb med dåliga arbetsvillkor.

Högerns sysselsättningspolitik är skadlig både för de arbetslösa men även för ekonomin i stort, och i förlängningen för välfärden.

Vi däremot kommer fortsätta kämpa för att nå full sysselsättning men även för att utveckla våra socialförsäkringar så att den som av ngn anledning inte kan arbeta, ändå ska kunna ha en trygghet. Det är bra för individen men också för samhället i stort.

SD är helt ute och cyklar ang. regionpersonalens bild av hbtq-diplomering

av

Man upphör aldrig att bli förvånad över okunskapen hos ledande sverigedemokrater. Det senaste exemplet är gruppledaren för SD i Region Västerbotten Petter Nilsson, som på sin blogg går till attack mot regionens hbtq-diplomeringsverksamhet utifrån att den skulle vara onödig ”administration” som reflekterar en misstro mot chefer och personal.

Men vad tycker egentligen chefer och personal om denna verksamhet?

Region Västerbotten har arbetat med en intern hbtq-diplomering av sina verksamheter sedan 2015. Hittills har ett 50-tal verksamheter och 1000 medarbetare genomgått diplomerats. Utbildningen genomförs av regionens egna hälsoutvecklare och har som syfte att ge verksamheterna stöd i deras långsiktiga arbete med hbtq-frågor, normer och jämlikhet för att bidra till en mer jämlik arbetsmiljö, vård och hälsa.

Den senaste utvärderingen publicerades nyss* och har bl a kartlagt chefernas erfarenheter av hbtq-diplomeringen. Studien är tydlig. De chefer som deltagit i diplomeringen ”ger en väldigt positiv bild av vad diplomeringsprocessen som helhet har inneburit för verksamheterna” (s. 6). Verksamheterna har fått en förhöjd kunskapsnivå och förståelse för hur hbtq-personers livsvillkor påverkar hälsa och hälso- och sjukvårdens roll i att bidra till jämlik hälsa samt vad de konkret behöver utveckla.

Men det var chefernas åsikter. Vad tycker medarbetarna då? Det säger inte den här utvärderingen så mkt om, då den fokuserade enbart på chefer och patienter. Men däremot kan vi läsa en del om det i den kartläggning om ojämlikhet i hälsa och vård i Västerbotten som regionens folkhälsoenhet gjorde 2019**. Bland personalens önskemål gällande utbildningar, framkommer det att utbildningar som efterlyses är bl a om patienters delaktighet och inflytande och om sexuell läggning och könsidentitet (s. 20). Kompetensbrist hos personalen gällande gränsöverskridande könstillhörighet och HBTQ-personer med erfarenhet av dåligt bemötande i vården är några av de behov och problem som personalen som deltog i studien lyfter fram (s. 20).

Med andra ord så är det personal och chefer som själva lyfter vikten av att verksamheterna arbetar med de här frågorna. Att erbjuda dem möjligheten att gå en hbtq-diplomering är inte att misstro deras kompetens utan snarare att tillmötesgå det kompetensutvecklingsbehov som de själva efterfrågat och identifierat.

Istället för att själv fråga dem vad de tycker, så drar Petter Nilsson (SD) alltså slutsatser kring vad de tycker – inte baserat på vad de sagt utan baserat på vad han fördomsfullt tror. Men än mer förvånande är att han tycks tro att utbildning och kompetensutv. för personalen utgör ”administration och byråkrati”.

Utöver det får vi inte glömma dem som vården är till för: patienterna. Vad patienterna säger om effekterna av hbtq-diplomeringen, har jag redan skrivit om.. men deras upplevelser verkar inte SD finna relevant.

Men det som förvånar mest är att Petter Nilsson (SD) tycks inte känna till hälso- och sjukvårdens lagstadgade uppdrag att arbeta för jämlik hälsa och jämlik vård. Forskning visar att hbtq-personer i Sverige (liksom i andra länder) möter olika hinder som begränsar deras tillgång till hälso- och sjukvård, som erfarenheter av diskriminering, heteronormativa antaganden, bristande kunskap mm. Att jobba med de här frågorna är en viktig del i att skapa god och jämlik hälsa i Västerbotten.

 

Noter:

*Utvärderingen består av två rapporter:

– en framtagen av Umeå Universitet (Linander & Nilsson, 2021, ”Det är fokus på rätt saker”: hbtq-personers upplevelser av Region Västerbottens hbtq-diplomering)

– och den andra framtagen av regionens folkhälsoenhet (Regnbågsregionen? – erfarenheter från chefer på hbtq-diplomerade verksamheter).

**Region Västerbotten, 2019, Ojämlikhet i hälsa och vård i Västerbotten.

Skattepengarna är medborgarnas – inte vårdbolagens

av

I morse satte jag nästan kaffet i halsen när jag läste om en ny dom från Högsta Förvaltningsdomstolen. Jag blev inte förvånad över domen – som jag tycker var helt väntad – utan snarare över att ngn ens ides driva fallet. Men så är det när friskolekoncerner är involverade – de ska mjölka ut allt de kan ur våra skattepengar och har inte den minsta skam i kroppen när det gäller att slösa bort våra skattemedel på bekostnad av elever och medborgare.

I det här fallet rörde det sig om en privat skolaktör som krävde ut extra ersättning som kompensation för att Malmö kommun kvittade ut underskott i sin egen verksamhet mot tidigare överskott. Skolpengen är lika mellan kommunala och privata skolor, eftersom kommunen inte kan göra skillnad utifrån driftform. Om kommunen skjuter till mer pengar till sina egna skolor, måste de privata kompenseras. Men här krävde en privat skolaktör att bli kompenserad utan att kommunens ens skjutit till pengar till sin egen verksamhet. Man tar sig för pannan!

Vi hade en kanske inte identisk men däremot liknande diskussion på Regionen, när de borgerliga partierna krävde att Regionen skulle skänka bort en massa pengar till privata hälsocentraler som ”kompensation” – som de kallar det – för att Regionen i början på 2019 avskrev underskottet för våra hälsocentraler som vi bedriver i egen regi. De ansåg att det annars stred mot konkurrensneutralitet och likabehandlingsprincipen, trots att de mycket väl känner till att lagstiftningen är tydlig med att privata aktörer inte har ngn rätt till kompensation enbart av det skäl att en region avskriver ett underskott.*

Men det är som att de borgerliga partierna inte förstått vad hälso- och sjukvården är till för. Våra skattepengar är ingen oändlig resurs som man bara kan skänka bort. Syftet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen, och då måste resurserna fördelas utifrån hur behoven är fördelade. Det kan vi inte strunta i bara för att de privata vårdföretagen gärna vill göra vinst.

Moderaterna och övriga borgerliga partier pratar gärna om konkurrensneutralitet och likabehandling, men då gäller det enbart vilken ersättning de privata aktörerna ska få från regionen, men när det däremot gäller vad man ska kunna kräva av dem, ja, då har man helt plötsligt glömt bort allt tal om konkurrensneutralitet och likabehandling.

Regionen har en skyldighet att planera sitt utbud av hälso- och sjukvård utifrån befolkningens behov, och det gäller inte minst var man ska placera hälsocentralerna. Det är därför Regionen har en hälsocentral i varenda kommun. Ngn sådan hänsyn behöver inte de vinstdrivande vårdföretagen ta, utan de plockar russinen ur kakan. Vi kan ju se hur det ser ut i länet:

 

Medan Regionen tar sitt ansvar genom att fördela sina hälsocentraler utifrån hur befolkningens behov ser ut, så plockar de privata vinstdrivande aktörerna russinen ur kakan genom att geografiskt placera sina hälsocentraler på områden där befolkningen statistiskt sett är friskare och vårdtyngden lättare – lägre kostnader och högre vinster för dem förstås. Områden med högre andel äldre, låginkomsttagare eller ensamstående, dvs områden där vårdbehovet är större – det där får Regionen ta hand om.

Det är ett mönster vi ser överallt – såväl i Sverige som i Västerbotten. Det är därför alla privata hälsocentraler i länet valt att öppna i Umeå utom en. Och det är därför alla privata hälsocentraler i Umeå utom en valt att öppna just mitt i stan, med ett bilavstånd på 5 minuter från varandra. Det finns inte en enda privat aktör på Ersboda eller Mariehem, eller ngn av kommundelarna ens.

Lagstiftningen ger de privata vårdaktörerna orimliga fördelar, där det viktigaste är deras möjlighet att plocka ut vinster snarare än befolkningens behov. Ska vi kunna erbjuda bra vård på lika villkor till hela befolkningen, så krävs det att vi ska kunna fördela hälsocentralerna utifrån var behovet finns. Planeringen måste utgå ifrån medborgarnas behov. Men som lagstiftningen ser ut idag sedan Alliansregeringen införde etableringsfrihet, har regionerna förlorat kontrollen över placeringen. De privata kan öppna precis var de vill med följden att vi får överetableringar där behovet är som minst, och måste betala med resurser som tas från där behovet är större. Och när en privat hälsocentral får för sig att lägga ner (vilket de får göra när som helst), är det regionen som ansvarar över att dessa patienter inte blir utan vård.

Med de förutsättningarna, så faller allt tal om konkurrensneutralitet platt. Vill borgerligheten vara trovärdig i sina anspråk på krav på konkurrensneutralitet, så bör då likabehandling inte bara gälla vad de privata aktörerna ska få för ersättning utan även vilket ansvar det ska krävas av dem. Men ngt ansvar att bedriva vård för inlandsborna eller för att ta över alla listade patienter från mottagningar som lägger ner, har jag då hittills inte sett att de efterfrågat. Men så fort det är tal om att avskriva underskott från hälsocentraler i egen regi, ja, då skriker de sig hesa om konkurrensneutralitet. Sådana krav är orimliga! Det är faktiskt fräckt!

Lyssnar man på vad medborgarna vill, så framgår två saker som är väldigt viktiga gällande tillgänglighet. Det ena är att medborgarna värdesätter sin frihet att kunna välja hälsocentral. De flesta går till den hälsocentral som ligger närmast där de bor, men när man är missnöjd vill man gärna få byta. Men lika viktigt som denna frihet, är att inte måsta åka flera mil till en annan hälsocentral för att den som finns på orten inte fungerar tillfredsställande. Det var en återkommande synpunkt som medborgarna lämnade in när vi var ute och frågade om tillgänglighet (se 2021års rapport från FoD-Umeåregionen, s. 27)

Är det då rimligt att alla privata aktörer som vi dessutom finansierar via våra skatter, ska själva kunna välja var de ska placera sig utan att Regionen som är den som betalar ens ska kunna ha någonting att säga till om? Så är det idag. Och det är något som vi måste förändra. Vi måste ta tillbaka kontrollen över välfärden så att den används på det sätt som svarar mot folkets behov snarare än som ngn slags kassako som privata vinstdrivande aktörer kan komma och mjölka ur bäst de vill.
Det är inte det som vår hälso- och sjukvårdssystem är till för.

 

*Se domen meddelad av Förvaltningsrättten i Härnösand 2017-03-13 (målnr 2818-16 E, 2819-16 E, 2820-16 E, 2821-16 E, och 2822-16 E).

Hbtq-diplomeringen inom Region Västerbotten

av

Imorgon har vi årets första möte med beredningen för folkhälsa och demokrati i umeåregionen och till det sammanträdet har jag bjudit Folkhälsoenheten, som ska redogöra för en utvärdering som gjordes nyligen av hbtq-diplomeringen inom Region Västerbottens verksamheter.

Fram till dagens datum är det ett 50-tal verksamheter och över 1000 anställda som har diplomerat sig. Jag själv var med och beslutade förra mandatperioden när jag var ordf i Patientnämnden att denna skulle genomgå diplomeringen. Så för mig är det väldigt viktigt att ta del av den här uppföljningen och se hur det har fungerat.

Trots att det finns en del förbättringsområden, så tecknas en positiv bild, som visar att diplomering inneburit förbättringar. Det står i stark kontrast till den bild som Sverigedemokraterna ofta ger uttryck för, där de anser att hbtq-diplomeringen är ngn slags självbekräftande snällhetsadministration, som deras gruppledare i Regionen Petter Nilsson uttryckt sig på sin blogg. Sverigedemokraterna skulle nog må bra av att då och då anstränga sig för att läsa på de granskningar och den kunskap som finns tillgänglig, snarare än att driva en politik som utgår från subjektivt tyckande.

Regionen har även en lagstadgad skyldighet att verka för att utjämna ojämlikhet i hälsa som följer av regeringsformen och hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf.

Forskning visar klart och tydligt att hbtq-personer har större risk än övriga i befolkning att drabbas av ohälsa. Hälso- och sjukvården är, när den fungerar bra, en viktig institution som främjar jämlik hälsa. Men de normer kring sexualitet och kön som präglar samhället gör sig även gällande inom hälso- och sjukvården, vilket gör att tillgången till hälso- och sjukvård blir mer begränsad för hbtq-personer. Mellan 40-62% av transpersoner har t ex skjutit upp eller undvikit att söka vård pga rädsla för att bli dåligt behandlade. Regionens verksamheter måste fungera inkluderande.

Tre saker tas upp som särskilt relevanta i en av studierna som var en del av uppföljningen: bemötandet, klinisk/medicinsk kunskap, och kunskap om hbtq-personers livsvillkor är tre faktorer som samspelar för att patienten ska uppleva ett lyckat möte med vården. Att få ett bemötande som inte utgår från normativa antaganden utgör en viktig förutsättning för att resten ska fungera, samtidigt som förståelse för vad en hbtq-person måste kämpa med är ofta viktigt för att kunna ge ett gott bemötande. Utvärderingen visade ändå på skillnader mellan verksamheter som hade genomgått diplomeringen i förhållande till dem som inte gjort det än.

Sen kan man alltid ställa sig frågan, liksom med allt Regionen gör, om nyttan och resultat står i förhållande till vad det kostar. Men är man så kritisk som Sverigedemokraterna är, som i sina budgetförslag stryker bort diplomeringen, bör man kunna tala om hur man ska jobba med frågan istället. Att kalla den för ”självbekräftande snällhetsadministration” för att man inte orkar sätta sig in i frågan visar bara på lättja, populism och okunskap.

Själv ser jag en brist i diplomeringen och det är att hittills så är den inte jämlikt fördelat över hela länet utan det finns en stark överrepresentation av enheter med säte i Umeå. Vår region är till för alla, och då måste vi garantera en likvärdig kvalité och utbud över hela länet.

Primärvården blir mer tillgänglig med Hälsodigitalen

av

I veckan testade jag Region Västerbottens nya tjänst Hälsodigitalen. Det är en hemsida man loggar in på för att få kontakt med sin hälsocentral. Man slipper stiga upp tidigt och skynda sig att ringa kl 08.00 för att ändå mötas av svaret att alla tider redan är slut och att man får ringa imorn.

Det här länge varit svårt att komma i kontakt med hälsocentralen när man ringer, och det leder till att det är svårt att få en tid. Nu har regionen tagit fram en funktion som innebär att man kan ta kontakt med primärvården digitalt. Man startar sitt vårdärende genom att svara på förberedande frågor om sina besvär, och det kan man göra när som helst på dygnet. Efter det erbjuds man möjligheten att chatta med vårdpersonal.

Jag provade det i veckan och det funkar utmärkt. Förutom att jag fick ett automatiskt svar efter att jag fyllt i de förberedande frågorna att mitt tillstånd var så allvarligt att jag istället skulle ringa 112. Det är väl en automatisk funktion för att sålla bort de akuta ärendena så att de ringer direkt till 112, men det kan lätt bli fel när det är en automatisk funktion som gör bedömningen utifrån inmatade svar utan möjlighet att ställa frågor. Jag gick vidare till att chatta med en människa, och då visade det sig att så allvarligt var det inte.

Man kan skicka in bilder eller filmer på sina symptom, och när man chattar med vårdpersonalen gör de bedömningen om man ska ta ett videosamtal eller om man ska boka en fysisk träff så kan man alltså få boka tid direkt som passar.

Fördelen med den här funktionen är ju att vårdpersonalen utifrån de inmatade svaren kan göra en bedömning av hur illa och hur brådskande behovet är, så att de kan prioritera bland de inkomna ärenden. Istället för att göra som de privata vårdapparna, där patienter med lättare åkommor får komma i kontakt med vården direkt vilket bidrar till att de med svårare åkommor och större vårdbehov får vänta längre på att få vård, så kan vårdpersonalen med den här funktionen ändå se vilka ärenden de ska ta först. Då bryter man inte mot hälso- och sjukvårdslagen som de privata vårdapparna gör.

Man börjar inte chatta direkt man startar ärendet, men man får ett sms när de är redo att chatta, och eftersom det är en chat, så behöver man inte svara på alla frågor direkt utan man kan fortsätta göra det man gör om man är upptagen. Det är mkt lättare jämfört med om man blir återuppringd och råkar vara på jobbet eller hemma med ett barn som inte låter en prata i telefon.

Jag tyckte det här var sjukt smidigt, och om fler börjar använda det, så tror jag också att hälsocentralernas telefontillgänglihet förbättras på sikt när de som kan ta kontakt digitalt frigör telefontid för de patientgrupper som bara kan använda telefon.

Dörren står öppen på vid gaveln

av

Två dagar efter att ha fått talmannens uppdrag att försöka bilda regering, kastar partiledaren för Moderaterna Ulf Kristersson handduken idag. Nu har talmannen gett Stefan Löfven uppdraget att försöka bilda regering.

Det här är så pinsamt. Mitt i en pandemi, så försätter moderaterna mfl landet i en regeringskris, som ingen vet hur länge den kommer att pågå eftersom de partier som gick ihop för att fälla den sittande regeringen inte hade något eget regeringsalternativ att erbjuda.

Att Kristersson (m) skulle misslyckas var inte så oväntat. Därmed inte sagt att dörren för ett borgerligt maktövertagande har stängts. Tyvärr är den fortfarande öppen på vid gaveln ända sedan Vänsterpartiet gick ihop med Moderaterna, SD och KD för att fälla regeringen.

Medan diskussionerna för många handlat om vilka partier som kan och inte kan bilda regering, så är det ngt väsentligt viktigt som glöms bort i den här debatten. Ända från början har Vänsterpartiet avfärdat risken att vi får en moderatledd regering. Problemet är att Moderaterna och Kristdemokraterna inte behöver sitta i regeringen för att kunna få igenom sina budgetar. Och det är det detta som Vänsterpartiet undviker att prata om.

Det tog fyra månader att bilda regering efter förra valet, men det stoppade förstås inte riksdagen från att besluta om budget. Då fanns ingen januariöverenskommelse som låste Centern och Liberalerna i ett samarbete med en s-ledd regering och som kunde hindra dem från att släppa fram en budget från M och Kd. Och det var precis detta som hände. Den allra första budget som gick igenom under den här mandatperioden var en M/Kd-budget.

Med röstsiffrorna 153 mot 141 fick M och KD igenom sitt gemensamma budgetförslag tack vare att SD röstade på det och Centern och Liberalerna valde att lägga ner sina röster. Den berömda <em>servettskissen</em>, som den kom att kallas eftersom den bara var 28 sidor, vilket är ngt högst ovanligt då budgetförslagen brukar vara på 3 till 4 tusen sidor. Den innebar skattesänkningar på 20 miljarder, nedläggningen av jämställdhetsmyndigheten, stoppandet av byggandet av tusentals hyresrätter, och massiva nedskärningar inom Arbetsförmedlingen. Generaldirektören för Arbetsförmedlingen var väldigt kritisk till budgeten, då det ledde till att de skulle tvingas säga upp 4500 anställda. 132 lokalkontor skulle stängas över hela landet. Och varken Ulf Kristersson (m) eller Ebba Busch (kd) satt i regeringen. De ingick inte heller i ngn allians med C och L. Det räckte med att dessa la ner sina röster.

Effekterna av den SD-stödda M/Kd-budgeten är svåra att glömma, och mycket kunde tack och lov stoppas genom att S och Mp sedan ingick i ett budgetsamarbete med C och L för resten av mandatperioden. Man får tycka vad man vill om januariöverenskommelsen (jöken), men den var det som hindrade M och Kd från att vinna budgetomröstningarna. Nu när jöken är borta, kastas vi tillbaka till samma situation vi befann oss i hösten 2018. Med skillnaden att L numera ingår i ett samarbete med M och kd, samt är öppen för förhandlingar med SD.

Att då reducera hela frågan till vem som har och inte har majoritet för att bilda regering, är att bortse från att det faktiskt finns en borgerlig majoritet i riksdagen som inte ens behöver komma överens sinsemellan för att låta en borgerlig budget gå igenom. Det är precis detta V bortser ifrån när de viftar ifrån sig kritiken genom att peka på att M inte har majoritet för att bilda regering.

Även om Kristersson misslyckas med att bilda regering, återstår att lösa frågan om budgeten. Och tyvärr misslyckades Vänsterpartiet med att leverera svar på den frågan. Det hade varit önskvärt om de hade haft ett svar på det innan de beslutade sig för att gå ihop med M, Kd och Sd för att fälla den s-ledda regeringen.

Socialdemokraterna i Umeå föreslår att statsbidragen och taken i socialförsäkringssystemet värdesäkras

av

De senaste veckorna har präglats av väldigt mycket osäkerhet till följd av att Vänsterpartiet gått ihop med SD, Moderaterna och Kristdemokraterna för att avsätta den s-ledda regeringen. Nu står det klart att Stefan Löfven inte kallar till extraval, men därmed inte sagt att vi slipper det. Om de partier som har avsatt Löfven inte kan återkomma med ett regeringsalternativ som får majoritet av riksdagen, så kommer inte talmannen att ha något annat val än att utlysa extraval.

För mig är situationen kontraproduktiv av två skäl. Det ena är att mycket stannar av i väntan på att ny regering tillträder. Det andra skälet är att den politiska debatten reduceras till diskussioner om spel och taktik. Vem bär skulden för regeringskrisen? Vilka partier ska samarbeta med varandra? Vems ansvar är det? mm är de frågor som stått i fokus. Det politiska samtalet bör handla om vilken politik varje parti står för och vilket slags samhälle vi vill se.

3-7 nov är avgörande för Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Det är nämligen då vi har partikongress. 350 ombud från hela landet samlas för att fastställa de stora dragen i partiets politik. Det blir avgörande för vilken politik vi går till val på. Från Västerbotten är vi 17 ombud, som valdes precis efter en medlemsomröstning i vårt partidistrikt, och från Umeå Arbetarekommun har vi skickat ett 40-tal motioner som ska behandlas. Ungefär 45% av dessa är av facklig karaktär och speglar vilka frågor som våra fackligt aktiva medlemmar snappat upp på sina arbetsplatser.

Bland de krav som Umeå Arbetarekommun skickat in till kongressen, finns en motion som föreslår att statsbidragen till kommuner och regioner, samt taken i socialförsäkringarna, inte bara höjs utan även värdesäkras.

 

En återgång är inte möjlig

”Det Sverige som drabbades av det nya coronaviruset var inte perfekt, med brister i äldreomsorgen, pågående klimatförändringar som påverkar våra barns framtid och revor i den välfärd som ska garantera människors trygghet. Därför ska vi inte återgå till hur Sverige var före krisen. Vi ska bygga något ännu bättre”[1].

Så beskrev Stefan Löfven den uppgift vi har framför oss när pandemin är över. När pandemin bröt ut, ökade förståelsen för att vi behöver ett starkare samhälle. Revorna i vårt välfärdssystem blev tydliga. Tycka vad man vill om januariöverenskommelsen och de eftergifter som Socialdemokraterna tvingades göra för att hålla Sd och Moderaterna borta från makten, men med bara 28% av mandaten i riksdagen lyckades den s-ledda regeringen förhandla fram stora satsningar på välfärden som är kännbara och statsbidragen har höjts på ett sätt vi inte sett förr.

Allt som allt tillfördes välfärdssektorn 61 miljarder år 2020 och 44 miljarder år 2021. Det är pengar som kommuner och regioner kan använda för att stärka skolan, vården och omsorgen och täcker 3 ggr så mycket som de skatteintäkter som uteblir till följd av corona. Däri ingår en historisk satsning på äldreomsorgen med en permanent resursförstärkning på 4 miljarder om året. Tillsammans med äldreomsorgslyftet innebär det 7,4 miljarder. De generella statsbidragen till kommuner och regioner har dessutom höjts permanent med 22,5 miljarder hittills under den här mandatperioden.

Alla dessa satsningar känns. Såväl Umeå kommun som Region Västerbotten har kunnat lägga budgetar med betydelsefulla satsningar tack vare den här regeringen som nyligen blivit avsatt av Vänsterpartiet, Moderaterna, SD och KD. Vad det blir för effekter för kommunernas och regionernas ekonomi att den s-ledda regeringen avsatts återstår att se när det är dags för riksdagen att klubba nästa budget. Den januariöverenskommelse som låste fast C och L och hindrade dem från att släppa fram en M/Kd-budget, som de gjorde i början av mandatperioden, är ju borta. Läget är väldigt instabilt, men en sak är säker. Många av de tillfälliga satsningar och reformer som gjordes under pandemin behövs permanent. Vi kan inte gå tillbaka till det Sverige vi hade före pandemin.

 

Inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringssystemet måste värnas

De senaste decennierna har inkomstskillnaderna ökat i Sverige snabbare än i något annat OECD-land. Enligt Långtidsutredningen ökade Gini-koefficienten från 0,23 till 0,32 i Sverige under perioden 1995-2017[2], vilket innebär en ökning av inkomstskillnaderna med 40%. Andelen relativt fattiga fördubblades under denna period från 8% till 16%[3].

Dels har de med högst inkomster fått ökade kapitalinkomster, medan de i botten av fördelningen har halkat efter, till stor del pga. minskade transfereringsinkomster. Ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna, a-kassan och försörjningsstödet har utvecklats betydligt svagare än lönerna, vilket gjort att de halkat efter. Taket för ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna och a-kassan har inte hållit jämn takt med löneutvecklingen. T ex så har sjukpenningens tak har under perioden 1995-2017 utvecklats 30% sämre än löneindex[4].

Att säkerställa att ersättningsnivåerna från socialförsäkringarna och a-kassan följer inkomstutvecklingen är inte bara viktigt för att undvika att låginkomsttagare halkar efter. Det är minst lika viktigt för att upprätthålla betalningsviljan och tillit till systemet hos personer med högre inkomster. Det svenska socialförsäkringssystemet grundar sig på inkomstbortfallsprincipen. De med högre inkomster accepterar att betala in mer till systemet för att de får ut högre ersättning. Om skillnaden mellan förväntad ersättning och faktiskt ersättning blir för stor, riskerar legitimiteten till systemet att urholkas genom att de som har råd skaffar sig privata lösningar som gör att viljan att bidra till vårt gemensamma välfärdssystem minskar.

En rapport från Försäkringskassan visar att den andel av arbetsinkomsten som är försäkrad blir mindre och mindre. ”Två tredjedelar av kvinnorna och knappt hälften av männen har hela inkomsten sjukpenningförsäkrad”[5]. Vad gäller arbetslöshetsförsäkringen så är taket så lågt i förhållande till inkomstutvecklingen att 7 av 10 slår i taket. Bland medlemmarna i Akademikernas a-kassa var det bara 5% som fick ut 80% i ersättning 2019[6]. Den höjning av taket i a-kassan som genomfördes som en tillfällig åtgärd under pandemin, måste därför avlösas av ytterligare höjningar i takt med löneutvecklingen.

 

Finansieringen av välfärdssektorn måste säkras

Den demografiska utvecklingen med en åldrande befolkning kräver också att staten tar ett större ansvar för finansieringen av välfärden. Den statliga skatten har större inslag av progressivitet än den kommunala och regionkommunala skatten som är en platt skatt. Statsbidragen har dock inte värdesäkrats. Deras värde har urholkats över tid genom att de inte räknats upp varje år motsvarande kostnaderna för lön- och prisförändringar, och de har inte heller förändrats i samma takt som demografin. De har helt enkelt halkat efter. I juni 2019 presenterade Finansdepartementet en analys av behoven i välfärden, som pekade på ett finansieringsgap för kommun- och regionsektorn som uppskattades uppgå till 90 miljarder år 2026[7]. Det var denna situation vi befann oss i när pandemin bröt ut.

De historiska satsningar inom kommun- och regionsektorn som den s-ledda regeringen gjort är naturligtvis välkomna, men nästa steg måste vara att se till att vi inte går tillbaka till den situation som rådde före pandemin.

Reformutrymmet används lite olika av de olika regeringar vi har haft. Överlag har socialdemokratiskt ledda regeringar varit bättre på att räkna upp statsbidrag och transfereringar, medan borgerliga regeringar hellre använt reformutrymmet för att sänka skatter. Men det faktum kvarstår att statsbidragen och olika transfereringar har halkat efter kraftigt över tid. När barnbidraget höjdes 2018 så hade det legat stilla i 12 år.

Om inte statsbidragen till kommuner och regioner och taken i socialförsäkringarna värdesäkras genom att indexeras i förhållande till inkomstutvecklingen i samhället, så riskerar den svenska modellen att urholkas. Dels kan det leda till att kommuner och regioner måste ta ett större ansvar för finansieringen av välfärden, vilket innebär en omfördelning från hög- till låg- och medelinkomsttagare. Dels kommer inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna gradvis att ersättas av grundtrygghetsprincipen, vilket leder till ökad efterfråga på privata försäkringslösningar och minskad legitimitet till vårt gemensamt finansierade socialförsäkringssystem. Ett sådant systemskifte leder till ökad ojämlikhet.

 

Avslutningsvis

Låt oss se till att vi inte återgår till den ordning som rådde innan pandemin bröt ut. Vi behöver återupprätta vårt socialförsäkringssystem och vi behöver svetsa ihop vårt välfärdssamhälle, som riskerar att spricka isär om vi inte lagar de revor som uppstått genom att klyftorna tillåtits växa under en alltför lång period. Men för detta krävs bl a att statsbidragen till kommuner och regioner samt taken i socialförsäkringarna inte tillåts halka efter.

De generella statsbidragen måste utökas och sedan värdesäkras över tid genom att de årligen höjs minst motsvarande kostnaderna för lön- och prisförändringar, men också motsvarande kostnaderna för demografiförändringar. Flertalet av de riktade statsbidragen måste fasas ut genom att omvandlas till generella statsbidrag och taken i socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen måste höjas och baseras på den allmänna löneutvecklingen och inte prisbasbeloppet.

Det är några av de förslag som Socialdemokraterna i Umeå har skickat till partikongressen. Vi anser att dessa reformer är nödvändiga för att minska ojämlikheten och göra Sverige till ett samhälle som är till för alla och inte enbart för dem som har råd att skaffa sig välfärd på egen hand.

 

Noter

[1] Regeringsförklaringen den 18 sept 2020

[2] Huvudbetänkande av Långtidsutredningen 2019 (SOU 2019:65), s. 9

[3] Huvudbetänkandet av Långtidsutredningen 2019 (SOU 2019:65), s. 53

[4] Wall, Jonas (2020), LO-bloggen: ojämlikhetsutveckling och transfereringar, https://loblog.lo.se/2020/07/ojamlikhetsutvecklingen-och-transfereringarna/

[5] Försäkringskassan, Andelen försäkrad arbetsinkomst minskar, pressmeddelande 16 juni 2020

[6] Arbetslöshetsrapporten 2020 (utgiven av Akademikernas a-kassa)

[7] Stora behov i kommuner och regioner, pressmeddelande från Finansdepartementet 12 juni 2019, https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2019/06/stora-behov-i-kommuner-och-regioner/

Vi återinför möjligheten för föreningar att söka medel för att främja folkhälsan

av

”Du vet, jag är så upptagen med att hoppa i, dra dem till stranden och utföra konstgjord andning, att jag inte har tid att se vem sjutton det är som står uppe vid floden och knuffar i dem alla.” Så beskrev folkhälsoforskaren John B Mckinley situationen för den moderna medicinen redan på 70-talet. Istället för att lägga all tid på att ständigt dra ut alla som drunknar, borde det läggas tid på att bygga ett räcke.

McKinleys insikt gäller än i dag. Att behandla ohälsa kräver betydligt mer resurser än att förebygga den. Det är genom förebyggande arbete som vi minskar ohälsotalen och frigör resurser för att utveckla vården. De hälsofrämjande och förebyggande insatserna inte bara frigör resurser som sedan kan satsas för att utveckla nya arbetssätt, ny teknik och nya behandlingsmetoder, utan bidrar också till att minska väntetider och göra vården mer tillgänglig.

Avgörande för detta är förmågan att involvera andra aktörer utanför hälso- och sjukvården. Det är vedertaget att hälso- och sjukvården är bara 1 av flera verktyg för att främja folkhälsan. Hälsan i befolkningen bestäms nämligen av våra levnadsvanor och sociala villkor, som t ex boendesituationen, positionen på arbetsmarknaden, våra försörjningsmöjligheter, arbetsförhållanden, vilka familjevillkor vi växt upp i, skolmiljön, våra möjligheter till kontroll över vår egen situation och delaktighet i samhället och mycket mer. Mkt av detta kan inte regionen påverka utan hjälp av andra samhällsaktörer som skolan, socialtjänsten, arbetsmarknadens parter, men även föreningslivet.

Det har blivit populärt bland populistiska partier att ta en genväg och profilera sig som de som vill skära ner på det som inte är vård för att kunna lägga mer pengar på vård. Och visst är det viktigt att regionen prioriterar hälso- och sjukvård, men det måste göras på ett sätt som tillåter oss att investera i hälsofrämjande och förebyggande arbete, för det är det som funkar på lång sikt. I det arbetet behöver vi även involvera det civila samhället om vi ska kunna påverka hälsofrämjande faktorer som ligger bortom vårt räckhåll, och det måste vi vara beredda att lägga pengar på. Därför kommer vi (S+V+Mp) bl. a. att återinföra folkhälsomedlen i vårt förslag till tilläggsbudget i februari. Vi avsätter 1 miljon för medel som föreningar ska kunna ta del av för att finansiera aktiviteter som vi vet behövs för att främja en god och jämlik hälsa i befolkningen.

Inför förra regionfullmäktige hade Moderaterna skickat in ett förslag på att stimulansmedlen till föreningarna inte skulle gå till folkhälsofrämjande ändamål. Det är högst anmärkningsvärt med tanke på att de ställt sig bakom ett remissyttrande från regionstyrelsen till Länsstyrelsen där man ser positivt på en gemensam avsiktsförklaring för god och jämlik hälsa i Västerbotten där det civila samhället lyfts som en viktig samverkansaktör. Men uppenbarligen verkar inte Moderaterna mena allvar med det. Man kan också undra varför föreningarna ska kunna söka medel från regionen för aktiviteter som främjar alla mål i regionplanen utom just vårt mål om att Västerbotten ska ha bästa och mest jämlika hälsan.

Moderaterna verkar hänga kvar i en föråldrad syn på hälso- och sjukvård, där man ska bränna alla resurser på att ständigt dra ut alla som drunknar utan att ens fundera på att man kanske ska bygga ett räcke. Det synsättet hör inte hemma i dagens hälso- och sjukvård.

Inget är fegare i politiken än att inte våga stå för sina åsikter

av

Man upphör aldrig att förvånas över Sverigedemokraterna. Den här gången är det deras gruppledare i regionen Petter Nilsson – rikskänd för att ha kläckt ur sig att Sverigedemokraterna förföljs som judarna i Nazityskland – som nu agerar som om han vore förvånad och bestört över de våldsamma händelserna i Washington i veckan.

Dagen efter att en fascistisk mobb stormade kongressen efter uppmaning av Donald Trump, skriver Petter Nilsson på sin blogg att det är ”skrämmande det som sker i USA:s kongress”. Ja, utan tvekan är det det. Men att SD på ngt sätt skulle anse detta, är nog ingen så lättlurad för att kunna tro.

För det första är Trump-anhängarnas våldsamma protester ingen överraskning. Under en lång period har Donald Trump försökt sig på en statskupp genom att hävda valfusk. Han har obstruerat valprocessen på olika sätt, vägrat erkänna den legitimt valda presidenten, försökt fuska till sig fler röster, pressat vice presidenten för att han ska stoppa godkännandet av valresultatet, och visat sitt stöd för den våldsamma nazistiska gruppen Proud Boys.

Det råder inget tvivel om att Donald Trump är en fascist. Det har varit uppenbart väldigt länge. Lika tydligt är också det starka stöd som Sverigedemokraterna visat honom. Vissa mer öppet som Mattias Karlsson och flera av deras riksdagsledamöter, och andra mer diskret men ändå tydligt som Jimmie Åkesson. Och den som fortfarande tvivlar på det, kan i så fall svara på frågan hur man ska tolka att SD nominerat Donald Trump till fredspriset.

Och det är inte så märkligt att SD stödjer Trump. De är inte så olika. Sverigedemokrater vill gärna stämpla invandrare som landsförrädare, men tvekar inte att sälja sig till ryska intressen för att få inflytande i svensk politik. Deras förra tjänsteman i riksdagskansliet (som f.ö. lurat till sig svenskt medborgarskap) får ju inte pressackreditering av riksdagsförvaltningen då han anses utgöra en risk för rikets säkerhet (se mer om Putilov-affären här). Vi minns även SD:s kontakter med Carl Meuling, affärsmannen med miljardkontrakt i Ryssland, som förde samtal med SD om eventuellt ekonomiskt stöd till dem. I EU-parlamentet agerar SD som Rysslands nickedockor.

Det är inte svårt att hitta likheter mellan Trump och SD. Liksom Trump, driver också SD en väldigt krigisk retorik, och liksom Trump, hade de en kampanj inför valet för att framställa det som riggat. En viktig skillnad är dock att Donald Trumps ställning som president, ger honom den makt och status som krävs för att kunna mobilisera så många anhängare för att sabotera valet (och låta en viktig del av försvarsapparaten stå passivt när de hotar med att ockupera kongressen). Ngn sådan makt har inte SD i dagsläget. Men arbetssättet att mobilisera en svans för att ta hand om det de inte vågar göra själva är ju gemensamt. Minsta lilla kritik som riktas mot SD kan föranleda en hel del hot och/eller hatmejl, som SD sedan inte tar ngt ansvar för.

Peter Nilssons utspel luktar hyckleri på långa vägar. Den som är uppmärksam, lägger märke till att Petter Nilsson fördömer upploppen i Washington utan att någonstans rikta kritik till Donald Trump eller ens nämna honom. Han tar gärna avstånd från de våldsamheter som uppstod, men inte från den som manat till dessa.. Inget är fegare i politiken än att inte våga stå för sina egna åsikter eller sin egen politik.

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg kunde inte ha uttryckt det bättre:

Den som tror att SD skulle ändra sitt beteende om de får makt är oerhört naiv. De pratar som Trump, agerar som Trump och skulle försöka fuska som Trump om de bara hade möjligheten.

Det är tragiskt att moderaterna inte förstått vem hälso- och sjukvården är till för!

av

Det är tragiskt att läsa hur hälso- och sjukvården i Stockholm håller på att slitas sönder av den borgerliga regionledningen. Det är inte nog med alla skandaler kring Nya Karolinska. Nu offrar de även patientsäkerheten mitt i en pandemi för att värna om privata vårdbolagens affärsintressen. Lika tragiskt är det att se hur Västerbottens moderater driver liknande politik i vår region utan att lära sig någonting av de effekter det haft på hälso- och sjukvården i Stockholm.

Till att börja med måste vi ha klart för oss vad hela syftet med hälso- och sjukvården är. Oavsett om vården drivs av privata eller offentliga aktörer, så är det faktiskt lagstadgat att målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen (HSL 3 kap 1 §). När moderaterna i länet börjar kräva att patienter med större vårdbehov i Skellefteå och inlandet ska stå tillbaka resurser för att privata vårdgivare i Umeå ska kunna få pengar som de inte alls behöver – utan ngn annan motivering än ”konkurrensneutralitet”, visar de med all tydlighet att de inte begripit vem hälso- och sjukvårdsverksamheten är till för.

Det senaste exemplet är Moderaternas krav att privata vårdgivare ska – som de kallar det – ”kompenseras” när regionen väljer att avskriva eventuella underskott hos motsvarande verksamheter som drivs i egen regi. Detta är ju precis samma krav som organisationen Vårdföretagarna driver och som Moderaterna ofta gör sig till språkrör för. Vi hade en diskussion om detta i höstas på regionfullmäktige (se interpellation nr 6 från sept (se interpellation nr 6 från sept). Då gällde det just tandvård, men frågan är av principiell karaktär och gäller även hälso- och sjukvård i allmänhet och inte minst primärvården där det råder fri etableringsfrihet för vårdföretag.

Bakgrunden är att regionen avskrev i början på 2019 underskottet för våra regiondrivna hälsocentraler, vilket de borgerliga partierna och de privata hälsocentralerna ansåg strida mot konkurrensneutralitet och likabehandlingsprincipen och krävde då ekonomisk ”kompensation”. De privata skulle behandlas ”lika”, ansåg de. Intressant är dock att detta krav på att behandlas ”lika”, verkar bara gälla när de ska få, men inte när de ska ge.

Alla utförare ska ju ha samma uppdrag, villkor och ersättning oavsett driftform, men fullständig konkurrensneutralitet är omöjlig, eftersom Regionen alltid har sistahandsansvaret. Regionen har en skyldighet att planera sitt utbud av hälso- och sjukvård utifrån befolkningens behov. Det gäller också var man ska placera hälsocentralerna. Några sådana hänsyn behöver inte privata hälsocentraler ta, utan de kan etablera sig var de vill …och inte väljer de att öppna där behovet är som störst precis. Det är därför man alltid ser en koncentration av privata hälsocentraler i tätorten (i vårt fall är de flesta samlade i Umeå, och för det mesta väldigt centralt).

Rent statistiskt brukar vårdgivare som bedriver verksamhet i vinstsyfte undvika områden med hög andel äldre, låginkomsttagare eller ensamstående, då vårdtyngden brukar vara större. Det är ett mönster vi kan observera i hela Sverige. Den etableringsfrihet inom primärvården som alliansregeringen införde 2010 innebär att privata vårdgivare kan plocka russinen ur kakan, medan regionen får ansvara för de mer kostsamma patientgrupperna. Och lägger en privat hälsocentral ner (vilket de kan göra när som helst), så är det regionen som ansvarar över att dessa patienter inte blir utan vård.

Med de förutsättningarna, så faller allt tal om konkurrensneutralitet platt. Etableringsfriheten inom primärvården innebär per se en stark konkurrensfördel för privata aktörer i förhållande till egenregiverksamheten. Det här kan inte vara några nyheter för borgerligheten. Det är ingen åsikt, utan ett välerkänt faktum. Den statliga utredningen God och nära vård (SOU 2018:39) beskriver t ex rättsprinciperna bakom vårdvalssystemet som följer: ”samma förutsättningar och samma krav ska ställas på såväl externa utförare som verksamhet i egen regi. Helt konkurrensneutralt kan det däremot aldrig bli eftersom landsting […] fortfarande har kvar det yttersta ansvaret för att alla hälso- och sjukvårdstjänster tillhandahålls” (s. 171-172).

Vill Vårdföretagarna vara trovärdig i sina anspråk på krav på konkurrensneutralitet, så bör då likabehandling inte bara gälla vad deras medlemsföretag ska få för ersättning utan även vilket ansvar det ska krävas av dem. Men ngt ansvar att bedriva vård för inlandsborna eller för att ta över alla listade patienter från mottagningar som lägger ner, har jag då hittills inte sett att de efterfrågat. Tvärtom så har de utnyttjat till fullo sin frihet att etablera sig var de vill genom att (med ngt undantag) systematiskt välja ut geografiska områden med mindre vårdbehov. Men så fort det är tal om att avskriva underskott från hälsocentraler i egen regi, ja, då skriker de sig hesa om konkurrensneutralitet. Och till deras hjälp har de Moderaterna och övriga borgerliga partier som driver deras krav.

För 2 år sen gav Förvaltningsrätten i Härnösand gamla Landstinget i Västernorrland rätt när det vägrade att ”kompensera” privata vårdgivare vid en avskrivning av underskottet för sina egna hälsocentraler*. Trots detta drev borgarna kravet i vårt län att vi skulle ta från våra skattepengar för att betala till privata hälsocentraler en ersättning som lagen inte ger dem rätt till. Det skulle ju varit en omfördelning från patienter med större behov i inlandet och Skellefteå till privata hälsocentraler till övervägande del placerade i centrala Umeå.

Våra skattepengar är ingen oändlig resurs, som man bara kan skänka bort. Syftet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen, och då måste resurserna fördelas utifrån hur behoven är fördelade. Det kan vi inte bara strunta i! Hälso- och sjukvården är till för befolkningen, inte för att tillfredsställa privata vinstintressen.

Noter:
*Se domen meddelad av Förvaltningsrättten i Härnösand 2017-03-13 (målnr 2818-16 E, 2819-16 E, 2820-16 E, 2821-16 E, och 2822-16 E).