Skellefteå AIK:s laguppställning har efter den hektiska veckan med spelarpresentationer varje dag börjat närma sig komplett – ett par pusselbitar saknas men vi kan ändå redan nu börja fundera över hur laget ställer upp nästa säsong. (Givetvis förutsatt att ingen skadas, köps upp av NHL/KHL eller dylik anledning till långvarig eller permanent frånvaro).

Med en hel del stenar vända och fler än ett par avvägningar kommer jag fram till att Fredrik Öberg bör ställa upp sitt lag något så här, och att Mikael Lindgren bör lägga det sista krutet på en back av Anton Lindholm mått. Mycket talar ju som sagt för att Varuträsk-sonen är förlorad då han med stor sannolikhet lär ges en möjlighet att spela sig in i NHL till nästa säsong. Visserligen har mycket pekat mot att Johan Alm vänder hemåt igen, något som bland annat MrMadhawk avslöjade för ett par veckor sedan, men de senaste rapporterna från andra sidan gör gällande att det lagts på is för tillfället då Alm möjligt ges en ny chans. Information har också nått mig att förhandlingarna avtagit då Nashville ännu spelar slutspel, men ingen information har gått att nå som säger att en övergång närmar sig. Hur som helst, en back måste in i laget.

Framöver i ledet ser det onekligen riktigt bra ut för silvermedaljörerna, för all del har spelare som Patrik Zackrisson, Janne Pesonen, John Norman lämnat laget för utländska äventyr. Dessa spelarförluster svider dock inte alls speciellt mycket då laget fått in spelare som med råge ersätter de flyktade – Joakim Lindström och Oscar Möller själva är nog för att täcka upp de allra flesta spelartapp på den här nivån, om vi säger så.
Utöver superduon har även en trio superintressanta plockats in och är det någon lagdel som Skellefteå AIK:s ansvariga och supporters ej behöver oroa sig över är det den. Ändå har jag skrivit att jag tycker laget saknar en förstacenter. Varför? Pär Lindholm kan med råge axla en roll som center mellan Möller/Lindström, ja han skulle nog till och med kunna bli en av hela seriens främsta centers i den omgivningen och dessutom vara ett komplement som gjutet för den kedjan. Kusmarks stolthet har exakt alla attributer som den tredje länken mellan superduon som krävs för att göra den komplett, faktiskt.
Däremot känner jag att en centerlinje med Pär Lindholm, Emil Pettersson, Henrik Hetta och Andreas Wingerli blir något för orutinerad, det krävs den där lite mer erfarna spelartypen som redan spelat flera säsonger som förstacenter, han som vet vad som krävs och är redo att axla allt tryck som faktiskt läggs mot den spelaren i laget. Drömvärvningen? Mattias Sjögren. Han känner Lindström/Möller väl då de bland annat bildat en fruktad kedja i ishockey-VM, men även då han den gångna säsongen delade omklädningsrum med Möller. Nu är det ett långskott att få in Sjögren då han sitter på ett kontrakt med AK Bars Kazan över kommande säsong. Men någonstans i det skiktet bör Mikael Lindgrens sikte vara fäst.

Nu tycker jag också att en ny förstamålvakt bör värvas in för att ge laget ro, att gå in i en säsong utan en uttalad förstamålvakt och med två oprövade kort är inte optimalt – och optimalt är vad ett lag som förlorat två raka SM-guld bör sträva efter. Men ledningen har en stenhård tro på målvaktsparet och ptja, ge dem en chans. Likt väl som det kan bli en superflopp kan det ju faktiskt bli en stor succé. Inget nytt lär hur som helst värvas in innan omgång 20, så det här är vad som kommer att finnas tillgängligt till en början:

Erik Hanses, Gustaf Lindvall

Tim Heed – Alexander Urbom
Niclas Burström – Ny back *
Fredrik Lindgren – Sebastian Aho
Filip Berglund

Joakim Lindström – Ny förstacenter * – Oscar Möller
Mattias Ritola – Emil Pettersson – Andrew Calof
Jesper Olofsson – Pär Lindholm – Jimmie Ericsson
Sebastian Ohlsson – Henrik Hetta – Andreas Wingerli
Adam Pettersson

Powerplay 1
Tim Heed – Joakim Lindström
Oscar Möller – Jimmie Ericsson – Mattias Ritola
Lindström på sin vanliga Lindström-position, Möller och Heed som direktskyttar på passen som lär matas från Lindström och Ritola. Ericsson på kontoret.

Powerplay 2
Sebastian Aho – Andrew Calof
Jesper Olofsson – Ny förstacenter – Emil Pettersson
Aho har förtjänat en permanent roll i ett PP och kan dessutom blomstra om förtroendet ges. Får ankar-rollen från blå med Calof och Olofsson på var sin sida. 

Följ hela Skellefteå AIK:s lagbygge HÄR.

Viktor Fasth och Joacim Eriksson – där har ni två namn som till en början nämndes som potentiella ersättare för Markus Svensson som flyttar till KHL, och som Gustaf Lindvalls komplement. Efter dagens pressmeddelande står det klart att kommande säsongs målvaktsduo heter något helt annat, att Gustaf Lindvalls parhäst inte blev den meriterade många trodde. Det blev Erik Hanses.

Det har bara gått lite drygt en timma sedan det blev officiellt men redan har det på sociala medier och i Norrans kommentarsfält svämmat över av kritiserande kommentarer med supportrar som uttrycker sin oro över kommande säsong, och förtvivlan över valet att starta SHL 2016/2017 med ett så pass orutinerat och oprövat målvaktspar – kritik som jag till en viss del förstår. När det stod klart att Markus Svensson skulle lämna Skellefteå AIK var det tydligt från klubbens håll att krutet skulle läggas på att hitta en fullgod ersättare. Det har man inte gjort, inget ont mot varken Gustaf eller Erik, men de är inga Markus Svenssons, än. I ett Skellefteå AIK med mycket att bevisa och revanschera sig för nästa säsong är den här satsningen på två så oprövade kort faktiskt mycket märklig, just nu är det ytterst få lag i ligan som namnmässigt sett har det sämre ställt. (Se ranking nedan).

”Problemet” med Erik Hanses och Gustaf Lindvall, som jag ser det och verkligen inte menat som något ont mot dem, är att ingen av dem känns som den där givna förstamålvakten som varje lag måste ha i SHL för att kunna gå hela vägen. Båda två är habila målvakter på SHL-nivå. Erik har fått två år på sig att visa sig värdig att kampera om förstaspaden men har i ytterst få matcher gett skäl för att förtjäna den och (det rår han inte direkt för, bara indirekt) spridit en oro till laget som gjort att defensiven blivit rädda att spela i egen zon vilket lett till många individuella misstag. Lex Frölunda. En final där det blev än mer påtagligt att Hanses kanske inte är den där målvakten som kan bära ett lag genom ett helt slutspel – i Frölunda klev andremålvakten Johan Gustafsson in och vann guldet åt Göteborgarna.

Nu har varje mynt två sidor och den här satsningen även så. Jag har redan varit inne på att namnmässigt sett är Skellefteå AIK ett av de sämre ställda lagen på målvaktssidan i SHL, men det är som bekant inte ett namn på ryggen som vinner matcher. Kolla till exempel på Jonas Gunnarsson som den här säsongen klart överglänste den så hajpade Oscar Alsenfelt i Malmö. Historiskt sett finns det fler ”icke namnkunniga” målvakter som slagit igenom. Vem trodde till exempel på Markus Svensson för ett par år sedan?
På plussidan i denna svartgula satsning har vi bland annat Krister Holm, målvaktstränaren som gjort underverk med flera målvakter. Vi har även överraskningsfaktorn, för med tanke på all kritik och oro från supportrars håll så kan det här ju bara överraska positivt. Alla förväntar sig redan pesten.
I Erik Hanses finns också mycket positivt att bygga vidare på, han har en del uppsidor och egenskaper som till och med överträffar Svensson. Med förtroende kan det få den boost som i två år dröjt.

Om jag ska avsluta min sammanfattning och mina tankar så har jag fortfarande lite svårt att greppa denna satsning, det är ett otroligt vågat drag att starta en säsong med två andramålvakter och ska vi se historiskt så har det inte fallit så väl ut för lag som gjort det. För Karlskrona HK i år (Galbraith/Fernström) höll det på att kosta dem kontraktet, men då klev Honken in och räddade dem – för Modo blev det ödesdigert med Bjurö och Reideborn, vi alla vet ju var de spelare nästa säsong. Nu går det dock, i och för sig, inte att jämföra Skellefteå AIK med Karlskrona HK och Modo Hockey. Västerbottningarna har ett betydligt bättre lag och en bättre defensiv att stå på vilket givetvis gör det lättare för en burväktare att bära det svartgula lövet än fjolårets två jumbos klubbemblem.

Lite känns ändå den här satsningen som att någon tänkt ”Äh, vi kommer ändå ha en så bra offensiv nästa år och svärdet slår ju alltid skölden” – jag är dock redo att bli motbevisad, och än vill jag inte konstatera att det här är ett helt felaktigt val. Trots allt ligger det en lönnpotential i både Gustaf Lindvall och Erik Hanses, och bannemig så kan nog Krister Holm träna fram den hos någon eller bägge av dem.

SHL lagens målvaktspar kommande säsong (personlig ranking):

1/ Frölunda HC – Johan Gustafsson & Lars Johansson
2/ Färjestad BK – Lars Haugen & Stefan Steen
3/ Växjö Lakers – Viktor Andrén & Joacim Eriksson
4/ Malmö Redhawks – Jonas Gunnarsson & Oscar Alsenfelt
5/ Luleå HF – Joel Lassinantti & Filip Gustavsson
6/ HV 71 – Fredrik Pettersson Wentzel & Linus Söderström
7/ Örebro HK – Axel Brage & Julius Hudacek
8/ Brynäs IF – David Rautio & Felix Sandström
9/ Djurgårdens IF – Mikael Tellqvist & Adam Reideborn
10/ Rögle BK – Lars Volden & Oscar Dansk
11/ Karlskrona HK – Johannes Jönsson & Johan Holmquist
12/ Skellefteå AIK – Erik Hanses & Gustaf Lindvall
13/ Linköpings HC – Marcus Högberg & Jacob Johansson
14/ Leksands IF – Henrik Haukeland

Gott folk. De är tillbaka! Guldhjältarna, och hela bygdens favoriter, Joakim Lindström och Oscar Möller är klara för en återkomst till Skellefteå AIK efter två år vardera på resande fot i KHL och i Lindströms fall även NHL (ett år).

Det har snackats mycket om vilka spelare som lämnar Skellefteå AIK, de otroligt tunga tappen som laget kommer att göra denna vår men i dag tror jag inte det spelar någon roll i Västerbotten – för vi ska ha klart för oss, det här är två av SHL:s absolut bästa spelare på 2010-talet som kommer tillbaka. Två av de mest överlägsna spelarna som tillsammans gjorde 245 poäng i sina två sista säsonger innan de lånades ut från klubben och bar laget till två raka SM-guld. Ja de här två behöver ingen vidare introduktion – det här är två som låtit spelet tala, och kommer att göra så i SHL 2016/2017.

Jag har svårt att se hur något lag ska kunna överträffa dessa två värvningar till nästa säsong, det här är utan tvekan de nyförvärv som kommer att väga klart tyngst när Sportbladet och Expressen kör sina SHL-tidningar inför säsongsstarten. Och för en som jag, med en mun som vattnas av fina ishockeymål, börjar det redan nu rinna längs min ena mungipa när jag tänker på hur det kommer se ut till hösten när Tim Heed – Joakim Lindström – Oscar Möller – Mattias Ritola – Jimmie Ericsson spelar powerplay. Wow.

Vi kommer att återkomma än mer till detta, men tills det får ni passa på att njuta av dessa två videos:

Joakim Lindström.
Oscar Möller.

Lagbygget ser nu ut så HÄR.

Med lite mindre än ett dygns distans till gårdagens abrupta slut på säsongen är det tid att försöka sätta allt jag varit med om mellan den 17 september och 24 april i skrift – det har varit, likt mycket annat i vårt liv, en resa svår att sätta i ord. Den ena stunden har allt känts precis lika logiskt som att ett adderat med ett är två och att plusgrader med solen i zenit ger lycka, för att i nästa stund kännas lika ologiskt som dagens himlaöppning med snö i december-mängder.

Säsongen började rätt dåligt och länge såg det ut som att de nyblivna mästarna från Göteborg skulle jogga hem miljonchecken som tilldelas vinnaren av grundserien – men plötsligt kom Skellefteå, som den värdiga motståndaren de faktiskt är, frustandes och pustandes i indianryggen och med poäng i 17 raka matcher. Då kändes västerbottningarna precis så hungriga, skickliga och svårstoppade som blott ett mästarlag kan kännas. Efter jul fortsatte det att rulla på för den svartgula maskinen som till slut vann serien, återigen på ett överlägset sätt. Där och då kunde inget förändra eller hindra Skellefteå AIK från att skrivas in i historieböckerna – det nyligt förlorade guldet tar inte heller bort det faktumet. Och när säsongen nu är över kan vi konstatera att den epilogen blev densamma som prologen – Skellefteå AIK nådde inte alls upp i nivå och det blev inte någon guldkrönika det här året heller. Möjligheternas torg var redo, det var inte Skellefteå AIK. Men det här laget förtjänar ändå alla hattar av som går – att i en så bra liga som SHL faktiskt är, är det otroligt imponerande att nå sex raka finaler och

Jag har fyllt bloggen med såväl motorsågar och hårtorkar som feelgood-texter och hyllningskrönikor. Jag har, precis som jag skriver i förorden, gjort en resa jag för ett par-tre år sedan trodde var omöjlig vad gäller mig själv. Då fast i ett arbete jag vantrivdes i till den grad att jag knappt kunde gå till jobbet, osäker på mig själv och vad framtiden hade i sitt sköte. Om det ens fanns någon framtid då. Det mesta var mörkt. Sen fann jag skrivandet, eller det kanske fann mig om vi ska vara korrekta. Tomas Ruuth ringde mig den 8 september 2014 och frågade om jag var intresserad av att börja skriva för dem, bevaka Skellefteå AIK:s hemmamatcher och dessutom få en egen plattform för egna tankar (bloggen). Fem dagar senare, den 13 september, såg jag hur ett i stort sett helt nytt lag slog tillbaka Modo med 6-2. Redan där var jag säker att jag funnit mitt kall i livet. Jag behövde ingen prövoperiod, testmånad eller betänketid.

Nu, 595 dagar sen det där samtalet, är det en helt ny människa som tittar tillbaka när jag står framför en spegel. Då, en sjukskriven och förlorad själ fångad i ett knappt mänskligt skal. Nu en livsälskande och betydligt mer självsäker människa som inte låter sig fångas av något – att möta människor och se dem i ögonen, tala med dem, är inte alls på något sätt längre jobbigt. För tre år sedan hade det varit en omöjlighet för mig att ens våga sitta och leta ögonkontakt med Pär Lindholm (bilden) och försöka sammanfatta ett säsongsslut likt gårdagens. Allt har jag det här yrket, sporten och till stor mån även Tomas Ruuth att tacka. Det där samtalet, den 8 oktober, varade inte längre än tio minuter men det gav mig något som definitivt kommer vara till att luften lämnar mina lungor för den absolut sista gången.

Avslutningsvis är det smått overkligt att se hur den officiella sidan på Facebook snart har fler följare än vad mitt kära Bureå har i befolkning. Jag når 1 500 gränsen i dag och med drygt 860 följare till så har vi passerat befolkningen i min uppväxts utopi. Kommer aldrig att nypa mig i armen, ibland är det bäst att låta saker vara bättre än vad som borde vara sant. Definitivt låta det vara sant om du varit en trasig själ i flera år som till slut hittat rätt, till slut blivit hel. Väck mig inte! Åtminstone inte till att nästa säsong börjar.

SM-guld, sitt första i karriären och klubbens första på elva år – Robin Figren var så klart på sitt bästa humör när han med cigarren, eller cigarrrrrren som han själv skulle ha sagt, i munnen stannade av ett par minuter för att snacka. Den stora Twitter-profilen, som legat lågt den senaste tiden för att ha fokus på uppgiften, lovade att med bestämdhet ta över sociala medier igen. Med start i kväll.
– Haha ja nu ska jag ta över Twitter igen. Jag börjar redan nu.

Själv har Figren fört en anonym tillvaro på isen i finalen men med Lasch och Lehkonen i högform räckte det så för Frölunda som alltså blev svenska mästare efter en säsong där de totalt sett varit det klart bästa laget. Efter match kom dock kvällens första, och enda, tunga uppgift då Robin hamnade framför en av hans bättre vänner, Patrik Zackrisson, i ledet när lagen tackade varandra.
– Man hinner inte med att byta så många ord men det är en av mina närmsta vänner och jag unnar honom ett SM-guld. Hoppas jag får dela en öl med honom i sommar ändå.

Vad säger du annars om Skellefteå som motstånd?
– Det är helt klart Sveriges två bästa lag som möts. Det är en fantastisk förening och jag vet egentligen hur man ska beskriva dem. Alla deras finaler, seriesegrar och SM-guld talar väl egentligen sitt tydliga språk. De verkar definitivt ha något i vattnet här uppe, sa Figren och fortsatte:
– Det har varit lite som att stå och skuggboxas med sin spegelbild, jag tycker vi är de två lag som spelar roligast ishockey och det har varit en jämn matchserie.

”Vi stannar aldrig” – så lät slutspelslåten och så stod det på de banderoller som prydde guldstaden inför årets slutspel. Kanske borde de ha stannat. Tänkt. Funderat på vad som höll på att hända och sminkat bort sina skönhetsfläckar. Granskat sig själva från topp till tå. Ja stannat helt enkelt, för nu kan vi för andra året i rad konstatera att det här är en silverstad långt ifrån det gyllene skimret. Återigen med sig själva att skylla, det gick nämligen redan i matchserien mot HV 71 se en slarvig defensiv i baklås och när fjolårsdemonen från Växjö stod på andra sidan isen blev det än mer påtagligt. Där, precis som i fjol, synades Skellefteås spel i sömmarna men tack vare sin höga lägstanivå kunde laget ändå ta sig vidare till sin sjätte raka final.

I finalen kom dock straffet för Skellefteå som fick lida för att läxorna inte blev lästa. Precis som i våras fick vi se spelares ögon tåras – jag har vandrat in i Skellefteå AIK:s omklädningsrum efter 53 segrar och 18 förluster sedan september 2014 och som ni ser i siffrorna har jag allt som oftast kommit in till en munter stämning där Calof poppat till det med den ena aktuella dängan efter den andra och spelare som på rena dagisnivån (på ett bra sätt) bjudit på sig själva med citat ej lämpade för denna text. I dag var det något helt annat. En stämning svår att sätta i skrift, att jämföra det med begravning är att dra det alldeles för långt. Men där satt i alla fall Pär Lindholm, Skellefteås tacklingsvilla och tuffa forward, otröstligt. Ett par meter ifrån honom en av hela seriens tuffaste spelare, Martin Lundberg, med en kropp av titan, med tårar i ögonen. Var jag än vände mig, vem jag än talade med. Sorgen var densamma. Tårarna rann eller hade nyligen torkats bort. Vad ställer man för frågor? Vad är en bra fråga och vad är en dålig?

Det var min karriärs hittills mest svårjobbade dag, jag fick ihop intervjuer med i stort sett hela truppen men tro mig när jag säger detta. Att stå där och kolla in i tårdränkta ögon hos en otröstlig medmänniska, det gör ont. Oavsett om en hyser sympatier för ett lag eller ej är det så tufft, så smärtsamt. Lika är känslorna att skriva denna krönika, efter en lång säsong är det en smått surrealistisk känsla när en konstaterar att det är över. Det som började med en hemmaseger mot HV 71 avslutades för andra året i rad med förlust i säsongens sista match.

Och så kommer vi då till det viktigaste. Ni, mina viktigaste. Som i alla säsongens 68 matcher läst, kommenterat och delat mina alster. Som just nu känner precis samma sorg som för drygt ett år sedan. Som precis likt 2015:s vår har fällt en tår, eller flera, över ännu en förlorad SM-final. Just nu är väl egentligen mina ord lika onödiga som efter Axel Holmströms tårar i fjol. Men mitt jobb är att skriva, så även mitt intresse och har ni hunnit så här långt ned i texten är det uppenbarligen även av intresse för er att detta skrivs. Hur som helst önskar jag det fanns något jag kunde göra, skriva eller säga för att lindra den emotionella smärta som infunnit sig sedan slutsignalen och som nog tyvärr kommer hålla i sig ett par dagar till. Här kommer ingen naiv kommentar som ”äh kom igen, det är bara en sport” för jag vet. Jag vet så förbaskat väl att det här inte bara är en sport. Det här är en passion likt vilket annat intresse som helst, en romans likt den där sommarflörten ni hade i tonåren (förutom att den här är mer permanent än kortvarig), ett liv. Många, och så även jag, planerar hela sin vardag efter spelschemat. Något som ofta gör sambolivet, familjelivet eller den egna karriären lidande. Min underbara sambo jublar nog innerst inne inte över att ha mig borta så ofta, och när jag väl är hemma kan den senaste eller kommande matchen ta sån plats i tankarna att jag inte är hemma fastän jag ändå är det. Fattar ni? Känner ni igen er? Det vet jag att många gör. Därför förstår jag också er smärta i skrivande stund, jag förstår om natten knappt ger er någon blund. Men det kommer en morgondag, och en dag efter den. Sen fortsätter det så fram till att nästa säsong är här och då är den mesta sorgen glömd. Då väntar 52 nya matcher och ännu  ett slutspel med ännu en chans till gruvlig revansch.

Det kommer en morgondag. Och den är ljuv. Sköt om er kära, underbara, läsare. Kram!

Utan att ta ifrån Frölunda HC något överhuvudtaget, göteborgarna är nämligen ett fantastiskt lag med kvaliteter av första klassens skola – Skellefteå AIK har i alla tre matcher de förlorat den här finalserien gjort det på egna misstag och eget grepp. Det har varit spelmässigt och målmässigt jämnt men i slutändan har individuella misstag kostat västerbottningarna matchen. Nu kan det även kosta dem guldet. Frölunda har 3-1 i matcher och med tanke på hur det hittills sett ut talar egentligen ingenting för att Skellefteå AIK ska stå för den mäktiga finalvändningen som krävs. En upphämtning och vändning laget absolut har kapacitet att stå för – här finns spetsspelare och bredd nog för att göra det. Laget har en högstanivå inte ens Frölunda skulle kunna stå emot, men denna nivå har ingen sett röken av i de 67 matcher (52 i SHL, 15 i slutspelet) som de spelat den här säsongen – de vann serien med sju poängs marginal och har avancerat till sitt sjätte raka framträdande i slutspelets slutskede men har aldrig under säsongen nått upp till höjderna de kan nå.

I aftonens match hade Skellefteå alla möjligheter att kvittera matchserien och när Zackrisson satt 1-0, men kanske framförallt när Forssell sköt 2-2, kändes det som att de också skulle göra det. Där och då hade laget såväl momentum som psykologiskt övertag på Frölunda. Skam då att de 21 i svart och gult uppträder som rädda lamm direkt motståndet får in ett mål – efter Ryan Laschs 1-1 vek de ned sig totalt och hemmalaget tilläts ta över matchbilden lika helt som hållet. Efter slutspelsrävens 2-2 var också Skellefteå det bättre laget i flera minuter innan den anonyma Elias Fälth bjöds på ett gratis läge att avgöra finalmatchen. Ja. På ännu ett Skellefteå-slarv.’

Om slarvet är lätt att kritisera är Skellefteå AIK:s avslutande tio minuter minst lika tacksamt att såga – på en halv period, med SM-guldet på spel och Frölunda HC i ledning, lyckades inte detta stjärnfyllda och högkaratiga Skellefteå AIK åstadkomma ett enda farligt anfall eller läge. Inte. Ett. Enda. När Frölunda sedan kunde fira sin tredje finalseger på fyra matcher stod burväktaren Johan Gustafsson helt Sahara-torr vid sin målbur – svetten som lackade i början av perioden hade hunnit krypa tillbaka in i porerna på Köping-sonens skinn och understället var lika torrt som när materialförvaltare Håkan Olofsson tog ut det från torktumlaren tidigare denna torsdag.

Nu gäller det för Skellefteå AIK att ta det här som återstår steg för steg. Det är först till fyra som gäller och med start på söndag måste laget gå in i matchen med den desperation, skärpa och lojalitet som hittills saknats. Det är då dags för stjärnorna att kliva fram, lagmaskinen att mullra igång och Wallson att coacha laget felfritt – gör de det, då ser jag inga hinder nog stora för att stoppa Skellefteå AIK.
Å andra sidan, på 67 matcher har inte laget spelat på sin högsta nivå samtidigt som Frölunda HC står en match från SM-guld utan att heller ha spelat sin bästa ishockey.
Nä det mesta talar för guld till Göteborg, och att guldstaden för andra året i rad ger noll skäl för sitt namn. Det enda som kan hindra dem nu är den stora guld-darren eller att Skellefteå AIK mullrar igång. Upp till bevis!

Den dystra trenden från i fjol våras har preserverats och Skellefteå AIK har av någon märklig anledning fortsatt på samma sätt som finalserien mot Växjö Lakers – fem raka hemmaförluster är ingen slump. Förklaringen till detta önskar jag var enkel, att jag satt på den och kunde dela med mig av den. Men ju mer en börjar gå igenom dessa fem matcher, desto svårare blir det att förklara.

Skellefteå AIK spelade hela grundserien för att vinna serien och skaffa sig den där viktiga hemmaplansfördelen genom hela slutspelet. Ett kort som Wallson haft i flera säsonger nu och är bra att ha i rockärmen för att dra fram när det verkligen behövs. Mot HV 71 fick det stanna där, motståndet blev till slut för enkelt att passera. Mot Växjö Lakers fick dock den avgående tränaren användning för kortet och i match sju lämnade det rockärmen för första gången på flera år och även om det var dammigt blev det till slut avgörande.

I finalspelet verkar dock kortet sakna sitt värde då hemmaplansfördelen av någon konstig anledning blivit till hemmanackdelen – i de senaste tio finalmatcherna har bara en match vunnits av hemmalaget och det var när Växjö Lakers i fjol säkrade guldet. Men som jag redan sagt, skrivit (ursäkta), är det inte heller någon slump. Åtminstone inte i fallet Skellefteå AIK.

I fem raka matcher har laget skrinnat in till fullsatta läktare och en unisont skuttandes hemmapublik som sannerligen gjort allt för att förtjäna en seger, men icket. Skellefteå AIK har gång på gång begått samma misstag och på eget grepp tvingat 6001 eller 5801 att gå hem i vredesmod, sorg och besvikelse. Anledningarna är givetvis många men allting landar till slut hos spelarna och tränarna själva. De har inte varit tillräckligt bra, helt enkelt. Från match ett mot Växjö till gårdagens match tre mot Frölunda har motståndarlagen direkt tagit grepp om matchen och själva dikterat den första periodens utveckling. Skellefteå har inte dominerat en enda matchinledning och inte heller förtjänat att vinna, de har varit sämre i samtliga fem hemmamatcher.

Det talas ju även så ofta om statistik, och när du dyker in i den världen finner du direkt viktiga och talande siffror som ger förlusterna sin logiska förklaring:

* Powerplayhaveriet. Skellefteå AIK har på fem matcher fått spela i 24 numerära överlägen – blott tre har resulterat i mål vilket ger den blygsamma powerplaystatistiken på 12,5 procent. Med samma effektivitet som i grundserien (30 procent) hade laget gjort sex mål till, nio mål totalt, och vunnit matcher som gårdagens.

* Matchinledningsfloppen. De har aldrig lämnat isen efter den första perioden i ledning och totalt bara mäktat med två mål i matchens första 20 minuter och de har heller aldrig tagit ledningen i någon av de fem spelade hemmamatcherna. Motståndarlagen har gjort totalt åtta mål i den första perioden.

* Periodförlusterna. De har totalt bara vunnit 3 perioder av 15. (Vunnit med 1-0 i tre raka andra-perioder, där verkar de trivas.)

* Målsnittet. Totalt har laget bara gjort åtta mål på fem hemmamatcher vilket ger ett snitt på 1,6 mål per match (!).

* Målvaktsproblemet. Skellefteås målvakter har aldrig lämnat isen med en räddningsprocent över 90. Totalt har Svensson och Hanses snittat 85,52 över alla fem matcher – motståndarlagens ditos har å andra sidan aldrig lämnat isen med en räddningsprocent under 90. Där landar snittet på 94,34 procent över fem matcher.

Mål vinner matcher, visst är det så. Men ishockeyn är mer komplex än så och jag är beredd att ändra min inledning i den här texten. Täckta skott kan också vinna matcher. Idag hade Skellefteå AIK 44 sådana, täckta skott alltså och de siffrorna kan inte ens den mest enögde indian eller björn skoja bort. Visar Skellefteå AIK en offervilja likt idag i resterande del av finalspelet kommer laget bli väldigt svårslagna.

I dagens match gick det till slut att känna igen Skellefteå AIK som förutom den redan nämnda offerviljan dessutom var precis så där slutspelssmarta som de ska och kan vara. Situationer över hela isen värderades klokt och behövde en puck vallas ut via sargen, ja då gick pucken ut ur zon via sargen. Finalskruden var på samtliga och nu väntar minst tre matcher till där den bör vara intakt.

Även om hela laget ska hyllas är det en trio i vitgult som stack ut idag och den som kanske stack ut allra mest av utespelarna var den ifrågasatta Alexander Urbom. Idag spelade han mest av alla i Skellefteå och som han gjorde det. Han stod för precis den tuffhet laget hittills saknat och spelade med en självklarhet i egen zon samtliga backar bör ta efter.
En som inte tagit efter utan spelat med samma självklarhet sedan slutspelet 2014 är Anton Lindholm som idag återigen var briljant. Idag täckte han otaliga skott och var en ständig finne i Frölundaspelarnas rövar – att Colorado Avalanche vill ha över honom är lätt att förstå när han spelar så här.
Den tredje som får en extra hyllning är givetvis Erik Hanses. Hur skulle jag kunna skriva denna text utan att ägna några rader till honom?
Wow. Hanses insats idag var en av de, om inte den, främsta insaters jag sett en burväktare göra i Skellefteå AIK:s tröja i år. Och då har landets bästa målvakt Markus Svensson ändå gjort flera svettiga matcher den här säsongen.
En bonushyllning kommer också här i följande cirka 200 tecken:
Pavel ”Pär” Datsyuk. Vilket sjuhelsikes mål han gör! Det är individuella prestationer precis som de där som skapar slutspelslegender – tror inte Bengtsson och Gustafsson än förstått vad som hände.

Avslutningsvis vill jag bara lyfta det faktum att Skellefteå AIK idag fick fem utvisningar mot sig men bara en med sig i en match där laget inte på något sätt spelade mycket mer utanför regelboken än sitt motstånd. När Burström och Aho åker ut för två förseelser i den tredje perioden, som vi sett hela matchen, blir en något fundersam över varför Frölunda föräras med så många lägen med fler män på isen.
Om regelboken nu höjer sin ribba i ett slutspel, som vi så tydligt sett, ska varken Aho eller Burström åka ut för sina respektive ”tilltag” i den sista perioden. Mycket märkligt.
Men att det är någon, som vissa vill få det till, konspiration mot Skellefteå AIK så bör ni tänka om. Att en hel organisation skulle jobba för att sänka västerbottningarna är givetvis lika orimligt som otänkbart. Och tror ni det får de foliehjälmprydda maka efter vid bordet och göra plats för er.

North Power och Charter Division har av tradition att bjuda på riktigt häftiga slutspelstifon – vem minns inte till exempel det här tifot från finalmötet med Luleå för ett par år sedan?

Foto: Linnea Landgren.

Igår – när den första SM-finalen mot Frölunda HC spelades – möttes Skellefteå AIK:s spelare av kanske det snyggaste och häftigaste tifot någonsin i Skellefteå Kraft Arena. Ja jag vågar faktiskt påstå att jag inte sett något som klår gårdagens tifo. Och då har jag sett det mesta.

För er som missade det – här är det:

Finaltifo 16/4 – 2016.