Nu blir det billigare att vara med i a-kassan

I december, fick vi läsa att arbetslösheten fortsätter att sjunka i Sverige. Det är naturligtvis bra nyheter. Men hur bra vi än lyckas med att bekämpa arbetslösheten under den här svåra tiden som pandemin inneburit, så måste vi även ha en lösning för dem som blir arbetslösa.

Vid arbetslöshet ska det finnas en ekonomisk trygghet och stöd till omställning. Den som blir arbetslös ska inte bli fattig! Under den här mandatperioden har den s-ledda regeringen därför höjt ersättningsnivåerna i a-kassan, minskat antalet karensdagar och höjt inkomsttaket i ersättningen.

Nu tar vi nästa steg. Regeringen återinför skattereduktionen på medlemsavgiften till a-kassan så att det ska vara billigare att vara med. 3,9 miljoner människor berörs och i genomsnitt innebär det 415 kr per medlem och år.

En stark a-kassa är inte bara bra för individen, utan hindrar även tillväxten av en låglönemarknad. Genom att inte bara bekämpa arbetslöshet utan också erbjuda en rimlig ersättning till de arbetslösa, begränsar vi tillgången till billig arbetskraft som är villig att ta jobb för låga löner. Därmed tvingar vi företag att erbjuda rimliga löner och arbetsvillkor, vilket är bra för strukturomvandlingen. En ekonomi där jobben erbjuder bra löner, leder också till högre skatteintäkter som kan finansiera höga välfärdsambitioner.

Men då krävs inte bara en hög a-kasseersättning, utan även att så många som möjligt går med i a-kassan, så att de är försäkrade om de skulle bli arbetslösa. Därför måste vi vidta åtgärder som gör att fler går med i a-kassan.

Skattereduktionen på a-kassan avskaffades en gång i tiden av den borgerliga alliansregeringen under Reinfeldts ledarskap. Borgarna utsatte arbetslöshetsförsäkringen för enorma försämringar. Skattereduktionen på avgiften togs bort, ersättningen sänktes, kvalifikationskraven skärptes, och avgifterna chockhöjdes (i vissa fall upp till 200%).

400 tusen personer tvingades lämna a-kassan efter den borgerliga regeringens avgiftshöjning 2007. När finanskrisen sedan slog till och många förlorade sina jobb, var de helt oförsäkrade. Samtidigt införde den borgerliga regeringen försämringar i sjukförsäkringen, som ledde till massiva utförsäkringar. Helt plötsligt så skulle sjuka konkurrera med friska arbetslösa om jobben. Detta för att underlätta för företag att få tag på billig arbetskraft genom att tvinga arbetslösa och sjuka att ta låglönejobb med dåliga arbetsvillkor.

Högerns sysselsättningspolitik är skadlig både för de arbetslösa men även för ekonomin i stort, och i förlängningen för välfärden.

Vi däremot kommer fortsätta kämpa för att nå full sysselsättning men även för att utveckla våra socialförsäkringar så att den som av ngn anledning inte kan arbeta, ändå ska kunna ha en trygghet. Det är bra för individen men också för samhället i stort.

Nu har vi valt vika kandidater och vilken politik vi ska gå till val på i Västerbotten

Vi socialdemokrater vill se ett jämlikt och jämställt samhälle. Ett samhälle där en solidarisk välfärdsmodell säkerställer att mänskliga behov uppfylls. Coronapandemin har allt för tydligt visat på behovet av samhällsansvar och vi måste nu välja väg för framtiden. Vi vill se en framtid där vi investerar i varandra och det vi äger gemensamt, där människans och planetens behov går före marknadens och där vi tillsammans har en beredskap för eventuella kriser. I det socialdemokratiska samhället går välfärden främst.

Med de orden inleds kapitlet om folkhälsa och sjukvård i Socialdemokraterna i Västerbottens valprogram inför nästa års val. Det är ett fantastiskt valprogram, som fastställdes i lördags av länets alla arbetarekommuner i samband med Socialdemokraterna i Västerbottens valkonferens i Lycksele.

Från Socialdemokraterna i Umeå hade vi 14 ombud som deltog. Vi åkte tidigt på morgonen till Lycksele och det var värt det. Valprogrammet hade varit ute på remiss till samtliga arbetarekommuner och även den socialdemokratiska regionfullmäktigegruppen i länet. Samtliga av våra s-föreningar i Umeå och även vårt fackliga utskott med representanter från olika fackliga organisationer fick också möjlighet att lämna in remissyttranden, så det var ett omfattande remissförfarande som föregick fastställandet av valprogrammet.

Utöver det, kom det ytterligare ändrings- och tilläggsförslag på konferensen som bidrog till att programmet blev riktigt bra. Från Umeå, kom vi med 6 förslag, och samtliga fick gehör av konferensen.

Förutom vilken politik vi ska gå till val på i Västerbotten, fastställde vi också distriktets kandidatlistor till riksdag och region. Från Umeå har vi både Helén Pettersson och Björn Wiechel på plats 2 resp 3, och som vi därför räknar med att få omvalda till riksdagen. Vår distriktsordförande Isak From, från Norsjö, toppar listan, och Åsa Carlsson och Fredrik Stenberg, från Skellefteå kom på plats 4 resp 5. De har gjort ett utomordentligt bra jobb, så de har fått förnyat förtroende. En nyhet är Pia Sjöberg, från Sorsele, som valdes in på plats 6 och som kan bli första ersättare om vi ökar med ett mandat till 5.

Till vår kandidat till regionstyrelsens ordförande utsåg vi obbolabon Peter Olofsson. Vår kandidat till regionråd med ansvar för hälso- och sjukvård blev Anna-Lena Danielsson (Lycksele) och vår kandidat till regionråd med ansvar för regional utveckling blev Rickard Carstedt (Skellefteå). Alla tre toppar varsin lista (Peter södra valkretsen, Anna-Lena västra valkretsen och Rickard norra valkretsen). Även de har gjort ett superbrajobb och får därför förnyat förtroende.

Vad gäller södra valkretsens regionlista (umeåregionen alltså) valde vi Malin Malm på plats 2, och undertecknad på tredje plats. Det ska bli kul att vara med i den här valrörelsen och se till att trycka tillbaka högern som vill privatisera bup och sälja ut folkhögskolorna.

Hela våra listor, kan du se här. Vårt valprogram kommer jag att länka till när distriktet har publicerat den nya versionen som fastställdes i helgen.

Socialdemokraterna i Umeå föreslår att statsbidragen och taken i socialförsäkringssystemet värdesäkras

De senaste veckorna har präglats av väldigt mycket osäkerhet till följd av att Vänsterpartiet gått ihop med SD, Moderaterna och Kristdemokraterna för att avsätta den s-ledda regeringen. Nu står det klart att Stefan Löfven inte kallar till extraval, men därmed inte sagt att vi slipper det. Om de partier som har avsatt Löfven inte kan återkomma med ett regeringsalternativ som får majoritet av riksdagen, så kommer inte talmannen att ha något annat val än att utlysa extraval.

För mig är situationen kontraproduktiv av två skäl. Det ena är att mycket stannar av i väntan på att ny regering tillträder. Det andra skälet är att den politiska debatten reduceras till diskussioner om spel och taktik. Vem bär skulden för regeringskrisen? Vilka partier ska samarbeta med varandra? Vems ansvar är det? mm är de frågor som stått i fokus. Det politiska samtalet bör handla om vilken politik varje parti står för och vilket slags samhälle vi vill se.

3-7 nov är avgörande för Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Det är nämligen då vi har partikongress. 350 ombud från hela landet samlas för att fastställa de stora dragen i partiets politik. Det blir avgörande för vilken politik vi går till val på. Från Västerbotten är vi 17 ombud, som valdes precis efter en medlemsomröstning i vårt partidistrikt, och från Umeå Arbetarekommun har vi skickat ett 40-tal motioner som ska behandlas. Ungefär 45% av dessa är av facklig karaktär och speglar vilka frågor som våra fackligt aktiva medlemmar snappat upp på sina arbetsplatser.

Bland de krav som Umeå Arbetarekommun skickat in till kongressen, finns en motion som föreslår att statsbidragen till kommuner och regioner, samt taken i socialförsäkringarna, inte bara höjs utan även värdesäkras.

 

En återgång är inte möjlig

”Det Sverige som drabbades av det nya coronaviruset var inte perfekt, med brister i äldreomsorgen, pågående klimatförändringar som påverkar våra barns framtid och revor i den välfärd som ska garantera människors trygghet. Därför ska vi inte återgå till hur Sverige var före krisen. Vi ska bygga något ännu bättre”[1].

Så beskrev Stefan Löfven den uppgift vi har framför oss när pandemin är över. När pandemin bröt ut, ökade förståelsen för att vi behöver ett starkare samhälle. Revorna i vårt välfärdssystem blev tydliga. Tycka vad man vill om januariöverenskommelsen och de eftergifter som Socialdemokraterna tvingades göra för att hålla Sd och Moderaterna borta från makten, men med bara 28% av mandaten i riksdagen lyckades den s-ledda regeringen förhandla fram stora satsningar på välfärden som är kännbara och statsbidragen har höjts på ett sätt vi inte sett förr.

Allt som allt tillfördes välfärdssektorn 61 miljarder år 2020 och 44 miljarder år 2021. Det är pengar som kommuner och regioner kan använda för att stärka skolan, vården och omsorgen och täcker 3 ggr så mycket som de skatteintäkter som uteblir till följd av corona. Däri ingår en historisk satsning på äldreomsorgen med en permanent resursförstärkning på 4 miljarder om året. Tillsammans med äldreomsorgslyftet innebär det 7,4 miljarder. De generella statsbidragen till kommuner och regioner har dessutom höjts permanent med 22,5 miljarder hittills under den här mandatperioden.

Alla dessa satsningar känns. Såväl Umeå kommun som Region Västerbotten har kunnat lägga budgetar med betydelsefulla satsningar tack vare den här regeringen som nyligen blivit avsatt av Vänsterpartiet, Moderaterna, SD och KD. Vad det blir för effekter för kommunernas och regionernas ekonomi att den s-ledda regeringen avsatts återstår att se när det är dags för riksdagen att klubba nästa budget. Den januariöverenskommelse som låste fast C och L och hindrade dem från att släppa fram en M/Kd-budget, som de gjorde i början av mandatperioden, är ju borta. Läget är väldigt instabilt, men en sak är säker. Många av de tillfälliga satsningar och reformer som gjordes under pandemin behövs permanent. Vi kan inte gå tillbaka till det Sverige vi hade före pandemin.

 

Inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringssystemet måste värnas

De senaste decennierna har inkomstskillnaderna ökat i Sverige snabbare än i något annat OECD-land. Enligt Långtidsutredningen ökade Gini-koefficienten från 0,23 till 0,32 i Sverige under perioden 1995-2017[2], vilket innebär en ökning av inkomstskillnaderna med 40%. Andelen relativt fattiga fördubblades under denna period från 8% till 16%[3].

Dels har de med högst inkomster fått ökade kapitalinkomster, medan de i botten av fördelningen har halkat efter, till stor del pga. minskade transfereringsinkomster. Ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna, a-kassan och försörjningsstödet har utvecklats betydligt svagare än lönerna, vilket gjort att de halkat efter. Taket för ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna och a-kassan har inte hållit jämn takt med löneutvecklingen. T ex så har sjukpenningens tak har under perioden 1995-2017 utvecklats 30% sämre än löneindex[4].

Att säkerställa att ersättningsnivåerna från socialförsäkringarna och a-kassan följer inkomstutvecklingen är inte bara viktigt för att undvika att låginkomsttagare halkar efter. Det är minst lika viktigt för att upprätthålla betalningsviljan och tillit till systemet hos personer med högre inkomster. Det svenska socialförsäkringssystemet grundar sig på inkomstbortfallsprincipen. De med högre inkomster accepterar att betala in mer till systemet för att de får ut högre ersättning. Om skillnaden mellan förväntad ersättning och faktiskt ersättning blir för stor, riskerar legitimiteten till systemet att urholkas genom att de som har råd skaffar sig privata lösningar som gör att viljan att bidra till vårt gemensamma välfärdssystem minskar.

En rapport från Försäkringskassan visar att den andel av arbetsinkomsten som är försäkrad blir mindre och mindre. ”Två tredjedelar av kvinnorna och knappt hälften av männen har hela inkomsten sjukpenningförsäkrad[5]. Vad gäller arbetslöshetsförsäkringen så är taket så lågt i förhållande till inkomstutvecklingen att 7 av 10 slår i taket. Bland medlemmarna i Akademikernas a-kassa var det bara 5% som fick ut 80% i ersättning 2019[6]. Den höjning av taket i a-kassan som genomfördes som en tillfällig åtgärd under pandemin, måste därför avlösas av ytterligare höjningar i takt med löneutvecklingen.

 

Finansieringen av välfärdssektorn måste säkras

Den demografiska utvecklingen med en åldrande befolkning kräver också att staten tar ett större ansvar för finansieringen av välfärden. Den statliga skatten har större inslag av progressivitet än den kommunala och regionkommunala skatten som är en platt skatt. Statsbidragen har dock inte värdesäkrats. Deras värde har urholkats över tid genom att de inte räknats upp varje år motsvarande kostnaderna för lön- och prisförändringar, och de har inte heller förändrats i samma takt som demografin. De har helt enkelt halkat efter. I juni 2019 presenterade Finansdepartementet en analys av behoven i välfärden, som pekade på ett finansieringsgap för kommun- och regionsektorn som uppskattades uppgå till 90 miljarder år 2026[7]. Det var denna situation vi befann oss i när pandemin bröt ut.

De historiska satsningar inom kommun- och regionsektorn som den s-ledda regeringen gjort är naturligtvis välkomna, men nästa steg måste vara att se till att vi inte går tillbaka till den situation som rådde före pandemin.

Reformutrymmet används lite olika av de olika regeringar vi har haft. Överlag har socialdemokratiskt ledda regeringar varit bättre på att räkna upp statsbidrag och transfereringar, medan borgerliga regeringar hellre använt reformutrymmet för att sänka skatter. Men det faktum kvarstår att statsbidragen och olika transfereringar har halkat efter kraftigt över tid. När barnbidraget höjdes 2018 så hade det legat stilla i 12 år.

Om inte statsbidragen till kommuner och regioner och taken i socialförsäkringarna värdesäkras genom att indexeras i förhållande till inkomstutvecklingen i samhället, så riskerar den svenska modellen att urholkas. Dels kan det leda till att kommuner och regioner måste ta ett större ansvar för finansieringen av välfärden, vilket innebär en omfördelning från hög- till låg- och medelinkomsttagare. Dels kommer inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna gradvis att ersättas av grundtrygghetsprincipen, vilket leder till ökad efterfråga på privata försäkringslösningar och minskad legitimitet till vårt gemensamt finansierade socialförsäkringssystem. Ett sådant systemskifte leder till ökad ojämlikhet.

 

Avslutningsvis

Låt oss se till att vi inte återgår till den ordning som rådde innan pandemin bröt ut. Vi behöver återupprätta vårt socialförsäkringssystem och vi behöver svetsa ihop vårt välfärdssamhälle, som riskerar att spricka isär om vi inte lagar de revor som uppstått genom att klyftorna tillåtits växa under en alltför lång period. Men för detta krävs bl a att statsbidragen till kommuner och regioner samt taken i socialförsäkringarna inte tillåts halka efter.

De generella statsbidragen måste utökas och sedan värdesäkras över tid genom att de årligen höjs minst motsvarande kostnaderna för lön- och prisförändringar, men också motsvarande kostnaderna för demografiförändringar. Flertalet av de riktade statsbidragen måste fasas ut genom att omvandlas till generella statsbidrag och taken i socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen måste höjas och baseras på den allmänna löneutvecklingen och inte prisbasbeloppet.

Det är några av de förslag som Socialdemokraterna i Umeå har skickat till partikongressen. Vi anser att dessa reformer är nödvändiga för att minska ojämlikheten och göra Sverige till ett samhälle som är till för alla och inte enbart för dem som har råd att skaffa sig välfärd på egen hand.

 

Noter

[1] Regeringsförklaringen den 18 sept 2020

[2] Huvudbetänkande av Långtidsutredningen 2019 (SOU 2019:65), s. 9

[3] Huvudbetänkandet av Långtidsutredningen 2019 (SOU 2019:65), s. 53

[4] Wall, Jonas (2020), LO-bloggen: ojämlikhetsutveckling och transfereringar, https://loblog.lo.se/2020/07/ojamlikhetsutvecklingen-och-transfereringarna/

[5] Försäkringskassan, Andelen försäkrad arbetsinkomst minskar, pressmeddelande 16 juni 2020

[6] Arbetslöshetsrapporten 2020 (utgiven av Akademikernas a-kassa)

[7] Stora behov i kommuner och regioner, pressmeddelande från Finansdepartementet 12 juni 2019, https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2019/06/stora-behov-i-kommuner-och-regioner/

Inget är fegare i politiken än att inte våga stå för sina åsikter

Man upphör aldrig att förvånas över Sverigedemokraterna. Den här gången är det deras gruppledare i regionen Petter Nilsson – rikskänd för att ha kläckt ur sig att Sverigedemokraterna förföljs som judarna i Nazityskland – som nu agerar som om han vore förvånad och bestört över de våldsamma händelserna i Washington i veckan.

Dagen efter att en fascistisk mobb stormade kongressen efter uppmaning av Donald Trump, skriver Petter Nilsson på sin blogg att det är ”skrämmande det som sker i USA:s kongress”. Ja, utan tvekan är det det. Men att SD på ngt sätt skulle anse detta, är nog ingen så lättlurad för att kunna tro.

För det första är Trump-anhängarnas våldsamma protester ingen överraskning. Under en lång period har Donald Trump försökt sig på en statskupp genom att hävda valfusk. Han har obstruerat valprocessen på olika sätt, vägrat erkänna den legitimt valda presidenten, försökt fuska till sig fler röster, pressat vice presidenten för att han ska stoppa godkännandet av valresultatet, och visat sitt stöd för den våldsamma nazistiska gruppen Proud Boys.

Det råder inget tvivel om att Donald Trump är en fascist. Det har varit uppenbart väldigt länge. Lika tydligt är också det starka stöd som Sverigedemokraterna visat honom. Vissa mer öppet som Mattias Karlsson och flera av deras riksdagsledamöter, och andra mer diskret men ändå tydligt som Jimmie Åkesson. Och den som fortfarande tvivlar på det, kan i så fall svara på frågan hur man ska tolka att SD nominerat Donald Trump till fredspriset.

Och det är inte så märkligt att SD stödjer Trump. De är inte så olika. Sverigedemokrater vill gärna stämpla invandrare som landsförrädare, men tvekar inte att sälja sig till ryska intressen för att få inflytande i svensk politik. Deras förra tjänsteman i riksdagskansliet (som f.ö. lurat till sig svenskt medborgarskap) får ju inte pressackreditering av riksdagsförvaltningen då han anses utgöra en risk för rikets säkerhet (se mer om Putilov-affären här). Vi minns även SD:s kontakter med Carl Meuling, affärsmannen med miljardkontrakt i Ryssland, som förde samtal med SD om eventuellt ekonomiskt stöd till dem. I EU-parlamentet agerar SD som Rysslands nickedockor.

Det är inte svårt att hitta likheter mellan Trump och SD. Liksom Trump, driver också SD en väldigt krigisk retorik, och liksom Trump, hade de en kampanj inför valet för att framställa det som riggat. En viktig skillnad är dock att Donald Trumps ställning som president, ger honom den makt och status som krävs för att kunna mobilisera så många anhängare för att sabotera valet (och låta en viktig del av försvarsapparaten stå passivt när de hotar med att ockupera kongressen). Ngn sådan makt har inte SD i dagsläget. Men arbetssättet att mobilisera en svans för att ta hand om det de inte vågar göra själva är ju gemensamt. Minsta lilla kritik som riktas mot SD kan föranleda en hel del hot och/eller hatmejl, som SD sedan inte tar ngt ansvar för.

Peter Nilssons utspel luktar hyckleri på långa vägar. Den som är uppmärksam, lägger märke till att Petter Nilsson fördömer upploppen i Washington utan att någonstans rikta kritik till Donald Trump eller ens nämna honom. Han tar gärna avstånd från de våldsamheter som uppstod, men inte från den som manat till dessa.. Inget är fegare i politiken än att inte våga stå för sina egna åsikter eller sin egen politik.

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg kunde inte ha uttryckt det bättre:

Den som tror att SD skulle ändra sitt beteende om de får makt är oerhört naiv. De pratar som Trump, agerar som Trump och skulle försöka fuska som Trump om de bara hade möjligheten.

Det är tragiskt att moderaterna inte förstått vem hälso- och sjukvården är till för!

Det är tragiskt att läsa hur hälso- och sjukvården i Stockholm håller på att slitas sönder av den borgerliga regionledningen. Det är inte nog med alla skandaler kring Nya Karolinska. Nu offrar de även patientsäkerheten mitt i en pandemi för att värna om privata vårdbolagens affärsintressen. Lika tragiskt är det att se hur Västerbottens moderater driver liknande politik i vår region utan att lära sig någonting av de effekter det haft på hälso- och sjukvården i Stockholm.

Till att börja med måste vi ha klart för oss vad hela syftet med hälso- och sjukvården är. Oavsett om vården drivs av privata eller offentliga aktörer, så är det faktiskt lagstadgat att målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen (HSL 3 kap 1 §). När moderaterna i länet börjar kräva att patienter med större vårdbehov i Skellefteå och inlandet ska stå tillbaka resurser för att privata vårdgivare i Umeå ska kunna få pengar som de inte alls behöver – utan ngn annan motivering än ”konkurrensneutralitet”, visar de med all tydlighet att de inte begripit vem hälso- och sjukvårdsverksamheten är till för.

Det senaste exemplet är Moderaternas krav att privata vårdgivare ska – som de kallar det – ”kompenseras” när regionen väljer att avskriva eventuella underskott hos motsvarande verksamheter som drivs i egen regi. Detta är ju precis samma krav som organisationen Vårdföretagarna driver och som Moderaterna ofta gör sig till språkrör för. Vi hade en diskussion om detta i höstas på regionfullmäktige (se interpellation nr 6 från sept (se interpellation nr 6 från sept). Då gällde det just tandvård, men frågan är av principiell karaktär och gäller även hälso- och sjukvård i allmänhet och inte minst primärvården där det råder fri etableringsfrihet för vårdföretag.

Bakgrunden är att regionen avskrev i början på 2019 underskottet för våra regiondrivna hälsocentraler, vilket de borgerliga partierna och de privata hälsocentralerna ansåg strida mot konkurrensneutralitet och likabehandlingsprincipen och krävde då ekonomisk ”kompensation”. De privata skulle behandlas ”lika”, ansåg de. Intressant är dock att detta krav på att behandlas ”lika”, verkar bara gälla när de ska få, men inte när de ska ge.

Alla utförare ska ju ha samma uppdrag, villkor och ersättning oavsett driftform, men fullständig konkurrensneutralitet är omöjlig, eftersom Regionen alltid har sistahandsansvaret. Regionen har en skyldighet att planera sitt utbud av hälso- och sjukvård utifrån befolkningens behov. Det gäller också var man ska placera hälsocentralerna. Några sådana hänsyn behöver inte privata hälsocentraler ta, utan de kan etablera sig var de vill …och inte väljer de att öppna där behovet är som störst precis. Det är därför man alltid ser en koncentration av privata hälsocentraler i tätorten (i vårt fall är de flesta samlade i Umeå, och för det mesta väldigt centralt).

Rent statistiskt brukar vårdgivare som bedriver verksamhet i vinstsyfte undvika områden med hög andel äldre, låginkomsttagare eller ensamstående, då vårdtyngden brukar vara större. Det är ett mönster vi kan observera i hela Sverige. Den etableringsfrihet inom primärvården som alliansregeringen införde 2010 innebär att privata vårdgivare kan plocka russinen ur kakan, medan regionen får ansvara för de mer kostsamma patientgrupperna. Och lägger en privat hälsocentral ner (vilket de kan göra när som helst), så är det regionen som ansvarar över att dessa patienter inte blir utan vård.

Med de förutsättningarna, så faller allt tal om konkurrensneutralitet platt. Etableringsfriheten inom primärvården innebär per se en stark konkurrensfördel för privata aktörer i förhållande till egenregiverksamheten. Det här kan inte vara några nyheter för borgerligheten. Det är ingen åsikt, utan ett välerkänt faktum. Den statliga utredningen God och nära vård (SOU 2018:39) beskriver t ex rättsprinciperna bakom vårdvalssystemet som följer: ”samma förutsättningar och samma krav ska ställas på såväl externa utförare som verksamhet i egen regi. Helt konkurrensneutralt kan det däremot aldrig bli eftersom landsting […] fortfarande har kvar det yttersta ansvaret för att alla hälso- och sjukvårdstjänster tillhandahålls” (s. 171-172).

Vill Vårdföretagarna vara trovärdig i sina anspråk på krav på konkurrensneutralitet, så bör då likabehandling inte bara gälla vad deras medlemsföretag ska få för ersättning utan även vilket ansvar det ska krävas av dem. Men ngt ansvar att bedriva vård för inlandsborna eller för att ta över alla listade patienter från mottagningar som lägger ner, har jag då hittills inte sett att de efterfrågat. Tvärtom så har de utnyttjat till fullo sin frihet att etablera sig var de vill genom att (med ngt undantag) systematiskt välja ut geografiska områden med mindre vårdbehov. Men så fort det är tal om att avskriva underskott från hälsocentraler i egen regi, ja, då skriker de sig hesa om konkurrensneutralitet. Och till deras hjälp har de Moderaterna och övriga borgerliga partier som driver deras krav.

För 2 år sen gav Förvaltningsrätten i Härnösand gamla Landstinget i Västernorrland rätt när det vägrade att ”kompensera” privata vårdgivare vid en avskrivning av underskottet för sina egna hälsocentraler*. Trots detta drev borgarna kravet i vårt län att vi skulle ta från våra skattepengar för att betala till privata hälsocentraler en ersättning som lagen inte ger dem rätt till. Det skulle ju varit en omfördelning från patienter med större behov i inlandet och Skellefteå till privata hälsocentraler till övervägande del placerade i centrala Umeå.

Våra skattepengar är ingen oändlig resurs, som man bara kan skänka bort. Syftet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen, och då måste resurserna fördelas utifrån hur behoven är fördelade. Det kan vi inte bara strunta i! Hälso- och sjukvården är till för befolkningen, inte för att tillfredsställa privata vinstintressen.

Noter:
*Se domen meddelad av Förvaltningsrättten i Härnösand 2017-03-13 (målnr 2818-16 E, 2819-16 E, 2820-16 E, 2821-16 E, och 2822-16 E).

God jul och gott nytt år!

Snart är året slut och vi kan konstatera att det inte blev något roligt år. I nio månader har vi levt med pandemin och de inskränkningar i våra liv som den har inneburit. Vi kommer inte att kunna fira jul och nyår på det sätt vi är vana vid. Trots de dödsfall, det lidande och alla inskränkningar i våra liv, som covid-19 fört med sig, har dock pandemin ändå stärkt allas vår medvetenhet om att vi behöver ett solidariskt samhälle där vi stöttar varandra.

Vården har tvingats ställa om för att ge vård till covidsjuka patienter. Många planerade besök och operationer har skjutits upp. Det är en svår utmaning att efter pandemin lösa situationen med den uppskjutna vården. Regeringen har satsat 4 miljarder för att regionerna ska klara återhämtningen. I det läget är det provocerande att privata kliniker med offentlig finansiering låter försäkringspatienter få förtur i vården, med följden att alla andra får vänta längre.

Ett system med dubbla köer, där den som har råd med sjukvårdsförsäkring får gå före oavsett behov, medan alla andra får flyttas längre bak i kön, underminerar vår gemensamma välfärd. Regeringen har därför tillsatt två utredningar. En som ska föreslå lagändringar för att sätta stopp för dessa gräddfiler i vår gemensamt finansierade hälso- och sjukvård, och en som ska lämna förslag för att korta väntetiderna till vården.

Efter många år av privatiseringar och skattesänkningar har vi stora sprickor i vårt välfärdssystem. Regeringen har vidtagit åtgärder för att rädda jobb, stärka a-kassan, tillfört medel för att kommuner och regioner ska kunna möta krisen mm. Vi behöver våra gemensamma resurser för att bygga upp ett starkare samhälle som klarar av att erbjuda trygghet och välfärd till alla sina medborgare.

Med det sagt, så vill jag önska alla umebor en god jul och ett gott nytt år. Ta hand om varandra, och missa inte Karl-Bertil Jonssons julafton. Den är rolig och bra, och handlar om precis det här!

Alejandro Caviedes
Ordf i Socialdemokraterna i Umeå

Varför är borgarna så rädda för att låta arbetstagarna komma till tals?

Idag har Centern och Moderaterna försökt stoppa Umeå kommun från att vilja samverka med arbetstagarnas representanter i arbetet med att främja hälsan i arbetslivet. För dem var det viktigt att involvera näringslivet i detta arbete, men de anställdas representanter däremot ville de inte ha med i det arbetet. Man tar sig för pannan!

Bakgrunden till detta är den gemensamma avsiktsförklaringen för god, jämlik och jämställd hälsa som är ute på remiss, och som ska sedan – när den blir färdig – utgöra ett stöd för Länsstyrelsen, region Västerbotten och kommunerna i länet i deras arbete för att främja folkhälsan.

Ett av de 8 målområden som den nationella folkhälsopolitiken arbetar med för att skapa förutsättningar för god och jämlik hälsa i hela befolkningen är arbete, arbetsförhållandena och arbetsmiljö. Det är känt att arbete och arbetsmiljö är centrala områden för att uppnå jämlik hälsa. De som har arbete har i regel bättre hälsa än de som är arbetslösa, men detta samband mellan arbete och hälsa förutsätter en bra arbetsmiljö. Gynnsamma arbetsförhållanden ger personlig utveckling, hälsa och välbefinnande, medan ogynsamma arbetsförhållanden ökar risken för ohälsa. Personer i arbetaryrken har generellt sämre arbetsmiljö, och tillgången till företagshälsovård är sämre inom kvinnodominerade yrken än inom mansdominerade – för att nämna några exempel på ojämlika förutsättningar för ett hälsofrämjande arbetsliv.

I det utkast till gemensam avsiktsförklaring för god, jämlik och jämställd hälsa som regionen och kommunerna i länet håller på att yttra sig om nämns därför näringslivet som en viktig aktör att samverka med. Detta utifrån att ”folkhälsoinsatser i form av goda arbetsmiljöer, säkra arbetsplatser och hälsosamma levnadsvanor hos medarbetare är av grundläggande betydelse för en framgångsrik verksamhet”. Flera organisationer inom näringslivet har därför fått möjlighet att agera remissinstans.

Vad som jag kan tycka är olyckligt är att dokumentet inte skickades till arbetstagarorganisationerna för remiss. Arbetstagarorganisationerna har en lång tradition av att arbeta för en god arbetsmiljö, många gånger i motvind och med motstånd från arbetsgivarhåll. Att ha enbart näringslivsorganisationer som bollplank och samverkansaktörer riskerar att frågor som är viktiga utifrån ett arbetstagarperspektiv inte lyfts. För inte är det näringslivet som kommer lyfta vikten av att arbeta för att minska otrygga anställningar – bara för att ta ett exempel. Arbetstagarnas röster är viktiga i det här arbetet, inte enbart arbetsgivarsidans.

Av det skälet föreslog Socialdemokraterna i Umeå kommunstyrelsens hållbarhets utskott idag att kommunen bör ange i sitt remissvar att den gemensamma avsiktsförklaringen bör förtydliga att denna samverkan ska ske med arbetsmarknadens parter (dvs inte bara näringslivet, utan också motparten). Det är väl inte ngt kontroversiellt med detta, kan man tycka. Men såväl Moderaterna som Centern reagerade starkt emot.

Jag själv sitter inte som ledamot i utskottet, men fick beskåda det hela i egenskap av adjungerad från Region Västerbotten, och jag vet att det är flera remissinstanser som funderar i samma banor. Enligt M och C, som röstade nej till förslaget, så var det för att den lyftes på sittande möte. Men varken V eller Mp hade några problem med att ställa sig bakom. För Moderaterna och Centern var det däremot ingen självklarhet att arbetstagarsidan ska involveras i det folkhälsofrämjande arbetet i arbetslivet som man vill involvera näringslivet. Man tar sig för pannan!

Det här är ingen tillfällighet. Det är ju ett mönster som borgerligheten uppvisar varje gång man behandlar arbetsmiljöfrågor. I våras röstade de emot att utvidga de regionala skyddsombudens tillträdesrätt till arbetsplatser, och nu vill de även stänga ut facken från folkhälsoarbetet. Men arbetsgivarsidan däremot är välkommen. Det är ju vansinnigt! Varför är man så rädd för att låta arbetstagarnas perspektiv komma till tals?

Ett första maj som kommer att gå till historien

Årets förstamaj kommer att gå till historien. Inte på grund av antalet deltagare i förstamajtåget, utan snarare för att det är första gången på 131 år som arbetarrörelsen inte gick ut och demonstrerade på gator och torg. Men vi ställde inte in – snarare ställde vi om. För att visa solidaritet mot våra medmänniskor har vi demonstrerat hemifrån.

Årets paroll var Ett starkare samhälle – ett tryggare Sverige. Nu mer än någonsin behöver vi ett solidariskt samhälle som är starkt rustat för att möta kriser – ett samhälle där vi stöttar varandra och ingen lämnas efter. Det är inget som marknaden klarar av att leverera åt oss, utan det är något som vi tillsammans måste bygga upp genom bl a en stor och stark offentlig sektor och ett heltäckande socialförsäkringssystem som erbjuder trygghet.

Årets första maj blev trots avsaknaden av ett fysiskt förstamajtåg ett bevis på att engagemanget för ett bättre samhälle är stort. Socialdemokraterna och LO arrangerade ett digitalt förstamajfirande med ett program som sändes från kl 11 med tal av Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson. Även SSU, s-föreningen Reformisterna och flera fackförbund hade egna program eller tal som hela Sverige kunde ta del av.

Lokalt i Umeå saknades inte initiativ från våra gräsrötter. Hela folkrörelseapparaten mobiliserades inför första maj. Bl a tog vi fram en tidning som vi framställde speciellt inför första maj: 1 maj-bladet. Den togs fram lokalt och delades ut av våra medlemmar till 35 tusen hushåll i Umeå kommun, såväl i tätorten som i kommundelarna. Utöver det har 4 s-föreningar tagit fram egna tidningar som delades ut i deras resp. områden (Berghem, Holmsund, Gravmark-Bullmark, och i skrivande stund även i Röbäck). Det är just detta som är vår styrka. När vi går ut med information och agitation, så stannar det inte i centrala Umeå, utan vårt parti är till för alla och aktiva medlemmar har vi överallt.

Trots att det inte hölls några appeller från torget, sammanställde vi en kort videofilm med appeller som skickats in av flera av våra medlemmar som i korta ordalag beskrev vad det starkare samhället innebär för dem. Även Gimonäs-Carlshem s-förening gjorde en kortfilm med samma tema, och allt detta visades på vår facebooksida.

I lokaltidningarnas debattsidor skrev vi om behovet av att bygga ett starkare samhälle, samt debatterade för vårt förslag att ge regionala skyddsombud tillträde till arbetsplatser med kollektivavtal där facket saknar medlemmar. Det är ett förslag som kan komma att rädda många liv.

Som i tidigare år flaggade vi rött över hela tegsbron. Men i år har våra medlemmar även hängt röda flaggor eller röda plagg från sina fönster och balkonger för att visa att vi flyttat förstamajfirandet till våra hem. Det är ett första maj som kommer att gå till historien. Inte bara för avsaknaden av ett fysiskt demonstrationståg, utan också för att den så tydligt visar vad vi tillsammans kan åstadkomma när vi går ihop. Vår folkrörelse lever starkt!

Alejandro Caviedes
Ordf i Socialdemokraterna i Umeå

Dags för skärpning – annars förlorar medborgarna tron på politiken

Idag rekommenderar jag alla att läsa den debattartikel som fyra skolfack i Umeå har skrivit om hur skolan drabbats av det hårdnade debattklimatet. Den saklighet som tidigare präglade den politiska debatten i Umeå håller på att ge vika för populistiska utspel som inte bara är fördummande utan som också gör att allmänheten förlorar förtroende för politiken.

Man hade kunnat tro att den kris vi ser idag till följd av coronavirusutbrottet, skulle leda till att de politiska partierna skulle ta sig i kragen och skärpa till sig – för allas bästa. Till viss del är det så. Det har blivit lättare att lägga politiskt tjafs åt sidan och komma överens tvärsöver blockgränserna. Men vissa frågor verkar vara laddade med så mycket prestige att en del partier envisas med att bete sig som barn i en sandlåda. Så är det uppebarligen med moderaternas anklagelser mot Västangårds skola.

Att ledande politiker på väldigt vaga grunder anklagar skolpersonal att tvinga elever att delta i skolstrejker är allvarligt i sig. Men att anklagelserna kommer från oppositionsrådet, som faktiskt är arbetsgivare för samma personal, är sanslöst och visar på en total avsaknad av förmågan att förstå vad det innebär att vara arbetsgivare. Efter all kritik som Anders Ågren (m) fått från alla håll borde han ge skolpersonalen en offentlig ursäkt. Istället kan man läsa i gårdagens VK att moderaterna röstade emot yttrandet till JO som för- och grundskolenämnden antagit där nämden konstaterar att skolan inte tvingat eleverna till ngt politiskt ställningstagande. I frågan ligger uppenbarligen så mkt prestige att moderaterna inte kan backa. Pinsamt är bara förnamnet.

Vi kunde se tecken på denna utveckling inför senaste riksdagsval i samband med den stora vågen av skogsbränder sommaren 2018. Situationen var exceptionell och man fick ta hjälp av andra EU-länder för att släcka flera bränderna. Klimatet blev därmed fokus för mediarapporteringen. I det läget väljer moderaternas första namn till riksdagen i Västerbotten att gå ut och anklaga media för att vilja gynna miljöpartiet. Journalisterna gjorde bara sitt jobb!! 

Vi ser även populismens uttryck när moderaterna i Umeå väljer att göra tiggeriförbud till sin hjärtefråga…  i en stad som Umeå där antalet utsatta eu-migranter numera bara ligger på ca 10 personer känns inte den diskussionen ens aktuell!

Att politiker gör absurda utspel är något som alltid förekommit, men problemet har ju eskalerat. Gränserna för vad som är OK att uttrycka förflyttas ständigt med följder som inte går att förutse på förhand, där till och med personer som inte valt att vara offentliga dras in ett maktspel som de inte bett att vara en del av.

Personalen på Västangårds skola är bara ETT av flera exempel. Vi ser hur Arbetarpartiet (fd Rättvisepartiet Offensiv) på lösa grunder sprider konspirationsteorier om islamistisk infiltration hos andra partier på ett sätt som påminner om de antisemitiska konspirationsteorier som cirkulerade på 30-talet. Vi ser också hur de hänger ut enskilda politiker med invandrarbakgrund som islamister på basis av så vaga grunder som vem de råkar vara vän med på facebook. Även bibliotekspersonal har fått vara måltavla för offentliga anklagelser från Arbetarpartiet som grundat sig på rykten utan några belägg, och nu senast hängde man ut politiker med namn och bild för att de deltog i en manifestation mot det olagliga beslutet i Skurup att förbjuda skolelever att bära slöja – som om deltagande i en sådan manifestation skulle vara brottsligt… bilder som Arbetarpartiets gruppledare f.ö. fick plocka bort från sin blogg pga upphovsrättsintrång (apropå vem som begår ett brott).

Frestelsen att tänja på sanningen och ta till billiga knep kan vara stor när partierna tävlar om väljarnas stöd, men alla måste ju tänka på de konsekvenser det för med sig att sprida ogrundade anklagelser. De drabbade råkar ut för hatbrev, hängs ut i högerextrema sajter, och budskapet sprids vidare av andra aktörer som har en helt annan agenda. Ta bara Anders Ågrens påståenden om Västangårds skola, som plockades upp och spreds av ryska regimtrogna propagandakanalen Russia Today (RT).

Att enskilda drabbas är ett problem i sig. Men det utgör även ett samhällsproblem att medborgarna tappar förtroende för politiken när de märker att den politiska debatten allt mindre handlar om de viktiga frågorna och reduceras allt mer till pajkastning på sandlådenivå. Hur ska väljarna kunna lita på att politikerna talar sanning när spridningen av falska nyheter börjar sättas i system?

Min förhoppning är att den här krisen som uppstått med coronavirus åtminstone leder till att de konservativa partierna åter börjar fokusera på vad som är viktigt så man slipper ödsla tid på pseudodebatter och medborgarna kan ha förtroende för den representativa demokratin.

Även bussförarna ska ha rätt till trygga anställningar!

Fr.o.m idag gäller nya regler för bussresenärer i stadstrafiken, såg jag i tidningen. Länstrafiken och Ultra anpassar sig efter coronaepidemin och beslutar att instigning sker endast vid mittingången. Inga biljettköp är tillåtna ombord med undantag av företagskort. Man ska alltså ha köpt sin biljett innan instigning, och köp med reskassa ombord medges ej.

Det är bra att åtgärder vidtas för att undvika smittspridning, men även för att skydda bussförarna, som utför ett ovärderligt arbete i resenärernas och medborgarnas tjänst. I onsdags var det för övrigt bussförarnas dag. Den sker den 18 mars, dvs dagen efter kollektivavtalets dag. Ordförande i kollektivtrafikutskottet i regionala utvecklingsnämnden Lars Lilja har uppmärksammat det genom att tillkännage offentligt att Socialdemokraterna i Västerbotten kommer att driva att krav på personalövertagande ska ställas vid upphandlingar inom den regionala kollektivtrafiken. I en gemensam debattartikel i KA går jag och han ut med denna nyhet, som har stor betydelse för bussförarnas anställningstrygghet.

Det är inte rimligt att personalen ska behöva gå oroliga med ont i magen inför varje upphandling eftersom ingen kan säga på förhand om de kommer få behålla sin anställning. Det här är ett stort problem inom branschen. Vid byte av entreprenör brukar det nya företaget i många fall överta den befintliga personalen. Men ofta genom att nyanställa personalen, och dessutom inte sällan på provanställning, vilket innebär att arbetsgivaren kan avbryta anställningen utan motivering. Du har helt plötsligt inga rättigheter – arbetsgivaren kan från ena dagen till den andra säga att du får sparken och behöver inte ens ange varför. När alla nyanställs, så blir dessutom den samlade anställningstiden nollställd. Du som kanske jobbat i 20 år, har helt plötsligt lika mycket anställningstid som den som precis börjat. Om det nya företaget sedan vill minska personalstyrkan, så är dina 20 år i tjänsten värda noll då du nu räknas som nyanställd. Principen om först in sist ut, som ska avgöra turordningslistan vid uppsägning vid en övertalighetssituation, blir därmed satt ur spel.

Det här kan vi socialdemokrater inte acceptera. Vår partikongress har beslutat att socialdemokrater i kommuner och landsting alltid ska ställa krav på personalövertagande vid kollektivtrafikupphandlingar, och det tänker vi driva här i Västerbotten. Regeringen har tillsatt en statlig utredning (prop. 2016/17:28) som klart och tydligt anger att EU-förordningen om kollektivtrafik är direkt tillämplig i Sverige och att det därmed innebär att kravet är fullt förenligt med gällande lagstiftning (se s. 50 i proppen). Den som hävdar att lagstiftningen sätter käppar i hjulet är helt enkelt inte uppdaterad i frågan.

För några år sen drev bussförarna inom Umeås lokaltrafik detta krav inför den upphandling av lokaltrafiken som var på gång. Kommunal Umeå Trafik (som deras lokala fackliga sektion hette då) drev detta stenhårt, och Kommunals socialdemokratiska förening (som jag var ordf för på den tiden) drev frågan framgångsrikt internt i partiet. Sen så togs det beslut i UKF (Umeå kommunföretag) att detta krav skulle ställas inför den upphandling som gjordes 2014, och då fick den befintliga personalen följa med till den nya entreprenören som vann upphandlingen. Beskedet förra veckan innebär att Socialdemokraterna i Västerbotten kommer att driva att detta krav även ska gälla inom regionaltrafikupphandlingar. Bussförarna har rätt till anställningstrygghet, precis som alla andra!