Så länge man kan skriva kan man påverka. Samma sak är det, så länge man kan tala, kan man påverka. Denna inneboende känsla för ordet är vi många som bär på. Ibland pendlar det åt det dystra hållet och vissa säger att det inte är någon idé, ”Det är ändå ingen som läser och bryr sig” eller ”Det är ingen som lyssnar på mig”. Trots alla tvivel och uppfattade hinder skall vi ändå tro på ordets makt att påverka. För detta behöver man inte vara skicklig retoriker eller en kunnig och lärd författare, men det kan dock hjälpa till. För en del, i alla fall för självkänslan.

I DI läser jag idag en krönika att Engelska chefer har ett liv efter golfen. Budskapet i denna krönika är att de hade både annan utbildningsbakgrund och intressen än det som endast är knutet till uppgiften som företagsledare. En var förresten filosof och andra något helt annat än det som HeadHunters kräver. Varför nu detta? Kanske av många orsaker. Man har annat i huvudet, ser saker och ting på annat sätt eller kanske till och med blir intressantare för omgivningen. Själv satsade jag en del på litteraturvetenskap och färdigheten att skriva och tala. För dem som något så när känner mig, förstår att det ser ut som ett försvar för ett antal år på universitetet, där jag varit på halvfart sedan 2006. Mitt budskap är; lär er något helt annat så blir livet rikare, men inte i pengar.

Om du missade att göra snöänglar i vinter, kan du satsa på en landningsbana för änglar i stället. Det finns dem som säger att man inte skall gråta över mjölk man spillt ut. Det finns dem som säger att man inte heller skall ångra det man inte gjort. Det finns även dem som säger Carpe diem, kan tolkas, ta vara på dagen. Det innebär att se tillfället. Men det lär alltid finnas en ny väg, en annan möjlighet till något. Kanske något annat i samma inriktning. Därför kan ni som missade snöänglarna i vintras i stället satsa på en landningsbana för ängar. Lycka till!

Hur får man inte skriva? är en bra fråga. Det beror på hur man vill eller vågar använda språket. Eller om det skulle finnas en och annat språkpolis i synfältet. Men dem skall man inte bry sig om. Kan man börja meningar med  och, men eller i? Ni har väl hört detta förut? ”Så skriver man inte”, eller ”Så säger man inte”. Jag tycker att Fredrik Lindström i sin bok Världens dåligaste språk, kapitlet 5, från sidan 97 om rätt och fel, kan ge oss lite tröst.

För att i alla fall få fram sitt budskap och den känsla man vill förmedla tycker jag nästan allt skall vara tillåtet. Eller hur? Visst! Däremot är jag lite gammalmodig. Jag gillar inte; LYSSNA, Jag blir så ARG, och en massa utropstecken där till!!!!! Eller vad tycker du?

Hur gör författaren när denne skriver ner sin berättelse från en historia som en gång anses ha inträffat? Hur har tiden och ordningen hanterats? Hur förhåller sig rösten i berättelse till själva berättelsen? Frågorna är många när man själv skall skriva och när man vill finna ut hur någon annat gjort. Detta kallas inom litteraturvetenskapen för narratologi. Sedan jag första gången 2006 började studera retorik och det svenska språket vid Luleå Tekniska Universitet har jag velat få svaren. Under hösten 2011 började jag få grepp om detta. I dagarna publicerar jag min C-uppsats i narratologi där jag studerat Torgny Lindgrens genombrottsroman Ormens väg på hälleberget.

– Oj, börjar det bli tråkig läsning nu? Lugn, ha tålamod, jag skall hädanefter försöka vara intresseväckande och underhållande i mitt bloggande.