Ja, du har säkert också reflekterat över det, men det finns ett nytt nyhetsdygn som utmanar alla medier och medborgare med sin hastighet och ringa chans till eftertanke. I korthet ser det ut så här:
Kl 05.45: Morgontidningen skriver om en nyhet, gärna något som många kan uppröras över, t ex att en snubbe vill plocka bort en Tintin-bok från hyllorna i ett bibliotek.
Kl 06.03: Nyheten plockas förstås upp i sociala medier, oftast först i Twitter och framåt dagen på Facebook. På Twitter delas det med en rasande fart, inte minst för att alla vill visa att ”jag har koll och använder den senaste #hashtaggen…”, som #tintingate.
Kl 10.35: Sedan kommer bloggarna. De vädrar klick och skriver om ämnet för att få lite trafik till sin blogg. Orkar och hinner de plockar de upp andra vinklar på det hela, gärna som sticker ut och kanske till och med klargör ibland.
Kl 15.05: Framåt eftermiddagskaffet kommer nätskämten. De är ofta skapade som bilder för maximal spridning, men kan också vara en vass formulering.
Kl 19.34: Och på kvällen fortsätter förstås debatten i TV-studion med bekymrade/upprörda/oroade/ gäster som sedan hela kvällen diskuteras av alla på Twitter. Igen.
Kl 05.45: Morgonen därpå kan morgontidningen stolt skriva om det på nytt – att deras nyhet blev ”en storm i sociala medier” och uppmärksammades stort. Nyhetscykeln är fullbordad.
Kl 14.32: Dags för förnumstiga blogginlägg, som det här, som rekapitulerar och påtalar att den stora risken med det här är att vår tid för eftertanke, källkritik och reflektion i princip är noll innan vi delar inlägg med den där tidiga hashtaggen. Detta ställer förstås stora krav på de professionella medierna, men i takt med nedmonterandet av de traditionella medierna ställer det ännu högre krav på alla oss som delar dessa nyheter. Vi måste lära oss att väga och värdera innan vi blixtsnabbt bara delar till allt och alla.
Jag kan, som vanligt, ha helt fel, men det borde ju finnas någon slags självstädande process i detta – delar vi för många felaktigheter tappar vi snart följare och får minskat inflytande och kan dela färre felaktigheter. Men det känns som att det är en lång process innan vi har lärt oss hantera detta nyvunna ansvar.
Vi kommer förstås alla att gå på många nitar eftersom källorna hela tiden förnyas och förändras. Det viktigaste vi kan ta med oss är kanske insikten om att vi aldrig blir fullärda och att ett visst mått av ödmjukhet lönar sig i längden, även på nätet.
Att journalister och politiker skulle kliva av Twitter, som Lennart Holmlund skriver om idag, bidrar knappast till något konstruktivt i mina ögon. Sociala medier är givetvis här för att stanna, oavsett om du eller jag är aktiva där eller inte. Delaktighet ger möjlighet att påverka, stå vid sidan och sucka hjälper sällan.
/ @jmjobring
