Brottsförvanskande Rådet I

BRÅ, Brottsförebyggande rådet, har hamnat i stormens öga – igen. Tre forskare vid Linköpings universitet, Stefan Holgersson, professor i polisvetenskap, Ossian Grahn, jurist och journalist samt Malin Wieslander, universitetslektor i pedagogik, har just publicerat en kritisk forskningsrapport ”Går det att lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning”. Den bygger på intervjuer med 37 anställda och f d anställda på BRÅ och vittnar om en politiserad verksamhet där ”känsliga” slutsatser ofta tonas ned.

BRÅ:s uppdrag är att verka för att ”brottsligheten minskar och tryggheten ökar i samhället” genom att ”ta fram fakta och sprida kunskap om brottslighet, brottsbekämpning och brottsförebyggande arbete, till i första hand regeringen och myndigheter inom rättsväsendet.” Uppdraget tycks dock vara underordnat omfattande politisk hänsyn. Rätt version av sanningen om brottsligheten i Sverige har varit viktigare än själva sanningen. Som svensk kräver jag dock att information från myndigheter är korrekt, sann och fri från all politisk styrning.

En f d anställd berättar att hen ”tillsammans med generaldirektören blev uppkallad till justitiedepartementet för ett samtal med krav om att en rapport skulle ”rättas”. En annan berättar om hur en generaldirektör klargjort att det finns ”en verklighet och en politisk verklighet” för att motivera en ändring i en rapport. En annan f d anställd berättar:

-Om det var så att resultat inte gillades så blev det censur, tillrättaläggande av resultat, nedtoning av resultat och att man lyfte fram andra delar av en studie som inte var så känsliga eller kunde visa på ett positivt resultat.

Generaldirektören gick ibland in och krävde ändringar på detaljnivå. När rapportförfattare motsatte sig ändringarna publicerades istället en kortversion av rapporten. En f d anställd berättar om hur en rapport hen skrev utsattes för omfattande ändringar. Som skäl angavs att det fanns allvarliga metodologiska brister, trots att två statistiker varit med för att kolla just metodologin. Också i detta fall korrigerades resultatet eftersom det handlade om en ”het potatis”.

Departement och generaldirektör kunde utöva påtryckningar på enskilda anställda när resultatet ogillades, vilket skapat en märklig kultur på BRÅ. En anställd berättar:

-Det är mycket lågt i tak på BRÅ. Diskussioner och kritisk reflektion är bannlyst.

Vid ett tillfälle hade en rapport om våldsbrottslighet uppfattats som känslig då den motbevisade en tidigare studie som visat på en nedgång i brottsnivån. Den efterföljande studien, som korrigerade slutsatserna, ”förhalades med tanke på dess politiskt känsliga resultat” så att publiceringen inte skulle sammanfalla med tidpunkten för ett allmänt val. Hur kan BRÅ gå med på att ändra statistik av hänsyn till allmänna val? Politisk styrning!

Enligt intervjupersonerna fanns även andra tillfällen då det ”funnits politiska skäl till att de utsatts för press” att ändra innehåll utan att de kallats till departementet. Det verkar alltså inte handla om undantagsfall då påtryckningar utövats utan detta har varit ett mönster på myndigheten. En annan f d anställd säger att det inte kommer tjänstemän från justitiedepartementet och korrigerar slutsatser. Däremot finns tydliga riktlinjer om vad man ska titta på och vad som ska undvikas.

Vi är många som under senare år ifrågasatt BRÅ:s statistik över och relativiseringar av brottslighet. Jerzy Sarnecki, professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet och ledamot i BRÅ:s rådgivande organ, intervjuas ofta av Svt när det gäller brottslighet. Han hittar alltid förklaringar som klingar falskt för oss som inte lever i den ”politiska verkligheten”:

-Självklart är brottsligheten ett problem, men i dagens läge finns det så otroligt mycket annat att oroa sig för.

Att antalet personer utsatta för sexualbrott kraftigt ökat förklarade Sarnecki med att det skulle kunna bero på Metoo och debatten om ofredanden på festivaler. Våren 2011 ökade antalet våldtäktsanmälningar dramatiskt. Det kunde enl Sarnecki bero på en ökande benägenhet att anmäla inspirerad av uppståndelsen kring Julian Assange (Wikileaks). På 90-talet blev vardagsbrottsligheten omdebatterad. Sarneckis förklaring då var att när hotet från Sovjet försvann, sökte många efter en inhemsk fiende och den fienden fann de i brottslingarna. Han påpekar ofta att det dödliga våldet på 90-talet var värre:

-Brottsligheten har inte utvecklats på något exceptionellt sätt det senaste decenniet. Frågan är om den har ökat överhuvudtaget.

Sarnecki har i åratal i samhällsdebatten ständigt hävdat att läget inte varit allvarligt. Tvärtom har han med en dåres envishet gång på gång slagit fast att allt är bra, att det är anmälningsbenägenheten, inte brottsligheten, som ökat, att migrationspolitiken inte resulterat i ökad brottslighet som SD hävdat och att risken att utsättas för våldsbrott minskat. Vad säger detta om Sarnecki? Hur ska man kunna ha förtroende för hans uttalanden? Och hur kan man känna förtroende för BRÅ:s material?

I feb 2018 tvärvände Sarnecki dock plötsligt. I Forskning & Framsteg kommenterade handen grova brottslighetens utveckling i landet:

-Läget är jävligt allvarligt. Detta har tagit oss och polisen med total överraskning. Och det ser faktiskt väldigt illa ut just nu.

Något som ingen kunnat förutspå hade nu hänt och i upphetsningen jämförde han situationen med 1920-talets Chicago, d v s Al Capones storhetstid. Han erkände att det krävs ”gigantiska resurser” för att bekämpa det. Ändå såg varken Löfven, Sarnecki eller polisen det komma. Hur är det möjligt?

Förklaringen till Sarneckis plötsliga U-sväng i feb kom i slutet på mars 2018. Då publicerades BRÅ:s slutliga statistik för 2017, som visade att antalet anmälda våldtäkter ökade och att det dödliga våldet var det högsta sedan mätningarna började (2002). Sarnecki valde helt enkelt att förekomma för att inte förekommas.

Jan Ahlberg, tidigare generaldirektör på BRÅ lät genomföra 2 stora undersökningar, ”Invandrares och invandrares barns brottslighet, 1996:2” och ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet, 2005:17”. Av undersökningarna framgår att invandrare är kraftigt överrepresenterade (drygt 100%) i brottslighet. Ifråga om grövre brott, t ex mord, dråp och misshandel av obekanta, är invandrares överrepresentation 400-500 % och vid våldtäkter 450 %. Detta talas det tyst om idag.

Så här motiverade BRÅ 2005 sin rapport:

-/…./ en kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet är bättre än en som är grundad på gissningar och personliga uppfattningar. Avsaknad av aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn underlättar att myter skapas och befästs.

Tyvärr dog Ahlberg 2005 och med honom gick både civilkurage och heder på BRÅ i graven.

Mitt nästa inlägg, Brottförmildrandet Rådet II, handlar om hur forskare och professorer diskuterade BRÅ:s trovärdighet redan för 15 år sedan och hur Osanningsministeriet gör allt för att slippa ta fram aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn.  Det skulle ju kunna avslöja skillnaden mellan ”verkligheten och den politiska verkligheten” vilket ”skulle kunna gynna mörka krafter i samhället”.

”How dare you?”

Hédi Fried, överlevare från Förintelsen, träffade förra året partiledaren Ulf Kristersson (M), som då lovade henne att aldrig samarbeta med SD. Vid den tidpunkten planerade de fyra allianspartierna att bilda en ny alliansregering efter valet 2018. De fyras gäng, liksom den övr 7-klövern, var då också fast beslutna att aaaaaaaaldrig samtala eller samarbeta med SD. Major Björklund t ex hade lovat sina barn att SD aaaaaaaldrig skulle få något politiskt inflytande och kappvändaren Annie Lööf lovade att hellre äta upp sin högra sko än att bli stödhjul åt såssarna. Nu har dock M tänkt om och då är såssarna inte sena att utnyttja situationen och hävda att ”M sviker offren för förintelsen, de beblandar sig med ondskan.”

Alla 7-klöverns partier samverkar regelbundet med SD i riksdagsutskotten. S har t ex tillsammans med SD stoppat borgerlig skattepolitik och M och KD fick igenom sin budget tack vare SD. Redan i somras träffades Busch Thor och Åkesson under en lunch ihop för att diskutera politik och nyligen träffades Kristersson och Åkesson för att prata om samverkan i frågor där M och SD ligger nära varandra. Om man ska lyckas befria Sverige från dagens JÖKbo, gäller det att i god tid före nästa val få till ett trovärdigt regeringsalternativ. Så nu har M tänkt om och då är S snabba att utnyttja situationen och påpeka att ”moderaterna sviker offren för förintelsen, de beblandar sig med ondskan.”

Godhetsklanen reagerade och de rödgröna partiledarna agerade omedelbart. Amanda Lind, kultur- och demokratiminister (mp), påstod att M nu tappat sin ”sista smula av anständighet” då de nu kan tänka sig att samarbeta med ”ett auktoritärt parti”. Omdömeslöst! Hon behöver sannerligen ”utvecklingstid”. Värst i klassen var förstås Löfven, som hysteriskt gick ut och talade om ”brunblått” samarbete som får honom att tänka på nazism. Vilket lågvattenmärke! Hans upprörda uttalanden avslöjade med önskvärd tydlighet att såssarna inte längre har någon anständighet kvar:

-Så bottenlöst omoraliskt att jag saknar ord. Historiens dom kommer att bli hård.

Löfvens uppgift som partiledare är bl a att kritisera oppositionen, men han ska akta sig för att avslöja att han saknar heder i kroppen. Jag förstår att såssarna är desperata, eftersom SD i färska  opinionsmätningar nu är lika stora som S, men Förintelsen får inte användas som ett inrikespolitiskt vapen. Det är klart under en statsministers nivå att koppla ihop Kristersson med Förintelsen.

Löfven tydliggör än en gång sin oförmåga till självkritik och självinsikt. Såssarna har mycket ”brunt” i sin garderob när det gäller nazismen. Tack vare omfattande handelsavtal med Tyskland kunde Sverige löpande leverera svensk järnmalm till den tyska krigsindustrin. Betalningen gjordes i guld som sägs ha kommit direkt från nazisternas koncentrationsläger. Dessutom kunde svenskar och tyskar utan problem arbeta i varandras länder under kriget. Som ett resultat av att vi tjänade pengar på att handla med tyskarna under andra världskriget, ville Winston Churchill ”jämna Sverige med marken”.

Andra lik i såssarnas rymliga garderob är Rasbiologiska institutet och de tvångssteriliseringar som utfördes för att hindra att ”de sämsta” inom den svenska rasen att skaffa barn. Tvångssteriliseringarna beviljades av Socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd, som hade kända riksdagskvinnor från S och C som ledamöter. ”Så bottenlöst omoraliskt att jag saknar ord! Historiens dom kommer att bli hård”. Löfvens ’brunsmetning’, rasistanklagelser och skambeläggning av andra partier saknar både anständighet och trovärdighet. Att kasta sten i glashus är inget framgångskoncept.

Också regimtrogna Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski kommenterar moderatledarens svek från tidigare löftet att han ”aldrig, aldrig kommer att gå med på något samröre med SD”. Wolodarski verkar helt oförstående inför att ett parti kan behöva ändra inställning och taktik, när ett lands politiska situation dramatiskt förändras. Se bara på hur Lööf nu samarbetar med såssarna och hur Löfven genomför mer borgerlig politik än t o m Alliansen gjorde på sin tid!

Som ett brev på posten efter Kristerssons kaffeträff med Åkesson tvingades Kristersson avsäga sig uppdraget som prisutdelare av det pris som festfixaren Micael Bindefeldts Stiftelse till minne av Förintelsen varje år delar ut. Kristersson och Bindefeldt är kompisar och frotterade sig med varandra t ex på Bindefeldts stora och omskrivna födelsedagsfest i Tel Aviv tidigare i höst. Men den vänskapen vägde lätt när Stiftelsens styrelse med ett antal kända aktivister fick råda. I främsta ledet där hittar vi vänsteraktivisten Daniel Pohl, VD och chefredaktör för Stiftelsen Expo, som inte lyft ett finger för att belysa judarnas svåra situation i dagens Sverige, och DN:s Wolodarski. Dessa aktivister väljer nu att utnyttja Stiftelsen för sina privata politiska syften. Genom att degradera Förintelsen till politik och Kristersson till svikare försöker de vinna politiska poänger. I DN 8 dec ställde Wolodarski i en ledare följ fråga till Kristersson:

-Kära Kristersson, känns det verkligen bra med SD?

Som av en händelse går Wolodarskis styrelsekollega Pohl samma dag ut och kräver följ:

Dags för Kristersson att bekänna färg.

Hur kunde Bindefeldt gå med på att hans kompis Kristersson tvingades avsäga sig uppdraget att dela ut Stiftelsens pris? Med sådana kompisar behöver Kristersson sannerligen inga fiender och förföljda judar i Sverige kan uppenbarligen inte räkna med Expos stöd. Sanslöst och oanständigt! Bindefeldts varumärke kommer hädanefter att förknippas med vänsteraktivister. Hur hedrar det minnet av Förintelsens offer och hur uppfyller det syftet med Stiftelsen?

Sist men inte minst har såssarna inte gjort upp med antisemitismen i sitt parti. Malmö är snart tömt på judar, men S i Malmö riskerar att förlora många muslimska röster om de skulle ta itu med antisemitismen. Eftersom partiets ’ideologi’ numera endast tycks vara att erövra makten och att behålla den, är det viktigare att säkra den muslimska valboskapens röster än att motarbeta antisemitism. Såssar som Ilmar Repalu, Hillevi Larsson och SSU i Malmö har jobbat hårt för att se till att antisemitismen frodas och Löfven har inte lyft ett finger för att motverka detta.

Så bottenlöst omoraliskt att jag saknar ord. Historiens dom kommer att bli hård”.

Läs också  https://uvell.se/2019/12/13/lumpet-bindefeldt/

Nobelstiftelsens dubbelmoral

Nobelfesten går idag den 10:de dec av stapeln och samtliga partiledare utom Jimmie Åkesson (SD) är inbjudna. Anledningen är enl Nobelstiftelsens talesperson Mikael Östlund att:

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. Partiets bakgrund i högerextremism och företrädarnas agerande i nuet visar på en bristande respekt för den grundläggande principen om alla människor är lika värda och rättigheter – oavsett hudfärg, härkomst eller religion.

Det är att kasta sten i glashus. Stiftelsens egen värdegrund ”och företrädarnas agerande i nuet visar på en bristande respekt för den grundläggande principen om /att/ alla människor är lika värda”. Denna negativa särbehandling av SD har Nobelstiftelsen tillämpat i ca 10 år. Ytterst kränkande och omdömeslöst både mot partiet, som idag tävlar med såssarna om att vara landets största parti, och mot alla som röstar på SD. Stiftelsen har naturligtvis rätt att bjuda in vem man vill, men deras sätt att göra en politisk arena av denna nationella högtidlighet är skämmigt och tyder på bristande omdöme och respekt. Dessutom solkar det ner både Nobels namn och Nobelfesten.

Att hävda att inte SD respekterar mänskliga rättigheter ter sig både komiskt och orimligt, då den publicerade gästlistan nu avslöjar att ambassadörer och representanter för riktigt odemokratiska diktaturstater bjudits in. Men kravet att ”respektera att alla människor är lika värda” gäller tydligen bara i Sverige. Bland gästerna finns t ex Kina, som spärrar in oliktänkande m fl, Iran, som hänger homosexuella i lyftkranar och lyktstolpar, Saudiarabien, som bl a mördar och styckar journalister på sina beskickningar och afrikanska regimer, som förtrycker och mördar. Nobelstiftelsen välkomnar m a o mördarregimer och tydliggör därmed sin egen unkna värdegrund och sin dubbelmoral.

Att man utestänger ett riksdagsparti med demokratiskt valda företrädare för svenska folket men bjuder in ovan nämnda odemokratiska representanter förklarar man med att det styrs av ”interna rutiner”, som man uppenbarligen inte haft anledning att ompröva. Det är lätt att hålla med Demoskops opinionschef Peter Santesson, som betraktar agerandet som ”omdömeslöst” i Dagens Samhälle (3/12). Han skriver bl a:

-I politiseringens tid förvandlas tidigare gemensamma ytor och symboler till arenor för politiskt signalerande. Nobelstiftelsen visar hur det kan gå till. ”Nobelstiftelsen sitter inte och analyserar partier utifrån opinionsmätningar” svarar de sturskt apropå att de nu inte bjuder in partiledaren för ett parti som tävlar om positionen som största parti i väljaropinionen.

Lydia Wålsten är inne på samma tankar i en ledare i SvD (5/12):

-Inte bara går något förlorat när breda arenor reduceras till politiska manifestationer. När man ska hylla mänsklighetens största landvinningar: vetenskapen, teknologin och humanismen borde en grundbult vara att utstämpling inte är vad som har tagit oss dit.

Marcus Storch, fd VD för AGA och Nobelstiftelsens tidigare ordf, var den som beslutade att SD som enda parti inte skulle bjudas in till Nobelfesten, ett beslut som fortfarande gäller trots att Storch avgått som ordförande för stiftelsen. Sedan 2010 är Lars Heikensten VD för Nobelstiftelsen. Hans karriär har innefattat höga statliga tjänster, t ex på finansdepartementet, under såsseregeringar. Han har också hunnit vara riksbankschef. Då är det inte alltför långsökt att gissa att han har samma inställning till SD som sina vänner i dagens regering. Att han inte håller sig för god att använda sig av  sin ställning i Nobelstiftelsen för att göra festen till en politisk arena och markera mot SD är ett intellektuellt magplask.

Genom att bjuda in blodbesudlade diktaturstater ”som inte respekterar mänskliga rättigheter” legitimerar Nobelstiftelsen det förtryck som dessa stater står för. Det är provocerande och smutsar ner både stiftelsen och festen. SD:s presschef Henrik Gustafsson kommenterar Nobelstiftelsens beslut så här i ett mejl till TT:

-Det stämmer nog alldeles säkert att vi inte delar deras syn på människor, vilket är det återkommande argumentet till varför Jimmie Åkesson inte är välkommen. Vi skulle exempelvis aldrig få för oss att bjuda in ambassadörer från diktaturstater som de gör år efter år.

Jag delar heller inte Nobelstiftelsens människosyn när det gäller mördarregimer och anser dessutom att det är fel att reducera Nobelfesten till en politisk PK-arena.

Årets Nobelfest kommer att kantas av manifestationer och protester på Stockholms gator och torg mot att författaren Handke, som anklagas för att vara en ’folkmordsförnekare’ (av folkmordet i Srebrenica), tilldelats nobelpriset i litteratur. Av samma orsak bojkottar utländska  ambassadörer stationerade i Sverige tillställningen.

Sist men inte minst har Nobelstiftelsen än en gång tydliggjort sin dubbelmoral och sin unkna värdegrund.

Vård i världsklass?

Hur står sig den svenska sjukvården i jämförelse med sjukvård i andra länder? Svenskar i allmänhet, de politiskt ansvariga i synnerhet, hävdar att svensk sjukvård är i världsklass. Det stämmer nog, när man väl får tillgång till den. Den s k vårdgarantin (https://www.vantetider.se/veta-mer/vardgaranti/)     innebär att du har rätt att få kontakt med primärvården, t ex vårdcentral, samma dag som du kontaktar den och att inom 3 dgr få en medicinsk bedömning av legitimerad personal.  Till den planerade specialistvården ska man få en tid för besök inom 90 dgr, med el utan remiss. Efter beslut om behandling, t ex operation, ska man få en tid för den inom 90 dagar. Akut vård berörs inte av vårdgarantin. Blir man akut sjuk eller skadad, ska vård ges så snart som möjligt. Det kan med dagens pressade situation på många akutavdelningar ändå innebära orimligt lång väntetid.

Förvånansvärt många av oss har dålig koll på vad vårdgarantin innebär och köar kanske därför helt i onödan i månader. Det har medfört att t ex cancerpatienter i kö för en livsviktig behandling eller operation, hinner dö, innan de får hjälp. Det är både upprörande och fullständigt oacceptabelt, inte minst med tanke på den höga skatt (11% av BNP) vi betalar för att få tillgång till en likvärdig vård i tid.

Sedan några år tillbaka har det skrivits mycket om NKS, Nya Karolinska Sjukhuset (Solna och Huddinge). Uppmärksamheten har inte handlat om dess moderna och högspecialiserade vård utan om problemen och underskotten, som aldrig verkar ta slut.

NKS är Europas största sjukhus (?) och har kostat miljarder p g a div skenande kostnader, cancersjuka personer som avlidit i vårdkö, en hårt ifrågasatt finansieringsmodell som slukar miljarder m m. Trots detta kan de inte ta emot lika många patienter som billigare och mindre sjukhus i Europa. Operationsköerna till NKS uppges nu ha vuxit till nästan 9 000 personer. Hur är detta möjligt? Vad får invånarna i Region Stockholm för pengarna? Nu har sjukhuset just varslat 250 läkare och 350 undersköterskor, eftersom de räknar med ett underskott på 1,6 miljarder (!) i år och inte kan räkna med några extrapengar. Enbart hyreskostnaden (beräknas till 2,087 miljarder för 2019) utgör drygt 10% av totalkostnaden. Både planeringen och finansieringen av NKS är ett skräckexempel på hur det blir när politiker och tjänstemän styr och ställer utan att involvera dem som arbetar där. Det visar också hur dyrt det kan bli med OPS-finansering (Offentlig-Privat-Samverkan).

Eftersom jag ibland vistas i Spanien har jag tittat litet på spansk sjukvård, som det senaste decenniet gjort stora förbättringar och framsteg. Nationella Institutet för Offentlig Sjukvård (INSALUD) ansvarar för att tillgodose medborgarnas behov. Moderna sjukhus har byggts och utrustats med avancerad, högteknologisk utrustning. Ca 99% av befolkningen har idag rätt till fri sjukvård i ett skattefinansierat system, som är ett av de bästa och modernaste i Europa och erbjuder avgiftsfri sjukvård vid behov. Det förekommer inga extra patientavgifter för sjukvård inom den offentliga sektorn, men man måste betala ca 40% av priset på receptbelagda mediciner. Är man pensionär eller arbetslös, är receptbelagda mediciner ännu helt gratis.

Spanska regeringen uppmuntrar även utvecklingen inom den privata sektorn genom skatteavdrag till dem som tecknar privata sjukförsäkringar, ca 15% av spanjorerna (ca 6,5% i Sverige). Nästan 2/3 av alla sjukhussängar finns på offentliga sjukhus, där 80% av sjukhusvården sker. De privata sjukhusen är oftast mindre. Om de offentliga sjukhusens kapacitet brister, kan de teckna avtal med privata inrättningar för avlastning. För att minska väntetiden för operationer har den spanska regeringen valt ut ett antal sjukhus som ombetts utöka sitt totala antal operationstimmar, även på kvällstid. Alla offentliga sjukhus har f ö en akutmottagning öppen 24 timmar om dygnet. Inom varje regions förvaltning finns det minst ett större offentligt sjukhus med utbildad personal och utrustat med avancerad teknik för förstklassig specialistvård. Alla spanjorer har rätt att fritt välja läkare på vårdcentralen och nästan alla kan inom ett dygn boka tid på vårdcentralen. ’Din doktor’ på vårdcentralen är skyldig att göra hembesök vid akutfall, och är även den person som skriver ut remisser till specialistläkare (utom obstetrik eller optiker).

Som EU-medborgare har jag rätt till nödvändig sjukvård i Spanien (och andra EU/EES-länder) mot uppvisande av EU-kortet, det europeiska sjukförsäkringskortet. Något skeptisk tog jag kontakt med min närmaste vårdcentral i Spanien. Jag visade upp mitt EU-kort och ett dokument skrivet på spanska utfärdat av Försäkringskassan. Personalen såg aningen förvirrad ut och min otillräckliga spanska räckte inte till för att svara på vad de ville veta. Som tur var, fanns det en person i kön bredvid som kunde engelska och kunde reda ut frågetecknen. Personalen tog kopia på mitt pass, mitt EU-kort och dokumentet från Försäkringskassan. Inom några minuter var jag inskriven och fick ett kort med namnet på ”min läkare, min sjuksköterska’, deras telefonnummer och nummer på deras besöksrum. Det kallar jag effektivt! Eftersom jag var där bara för att registrera mig och få reda på vad som gäller, om jag behöver sjukvård, testade jag inte hur systemet fungerar mer konkret.

Så var får man mest vård för pengarna? Den amerikanska nyhetsbyrån Bloombergs rankar varje år sjukvården i närmare 200 länder genom att skapa ett ’health-efficiency index (HEI)’. Indexet säger inget om vilken kvalitet som är högst, men väl var man får mest vård för pengarna, vilket naturligtvis också säger en hel del om kvaliteten. Spanien är främsta land i Europa enligt HEI, följt av Italien (4), Norge (11), Finland (19) och Sverige (22), När vården mäts i effektivitet ligger spansk sjukvård m a o i absolut världsklass; bäst i Europa och trea i världen. Singapore och Hong Kong intar ledarplatserna. Grattis! Att Sverige hamnar så långt ner kommer som en överraskning för mig, även om jag länge misstänkt att vi i Sverige inte får mest vård för pengarna. Spanjorer betalar 33,5% skatt av BNP medan vi svenskar betalar 44% skatt av BNP. Vi betalar alltså 33% (!) mer i skatt utan att ha en sjukvård som kan tävla med den spanska i effektivitet. Hade vi haft samma skattetryck som Spanien hade vi fått in 5 000 miljarder mindre att satsa på sjukvård.

Varslen av läkare och undersköterskor inom Region Stockholm är ett resultat av att vården inte varit effektiv. Vilka underliggande faktorer som finns bakom detta torde det finnas delade meningar om. Att NKS, Europas största sjukhus (?), som kostat miljarder och åter miljarder och dras med stora underskott (1,6 miljarder 2019), inte klarar av att leva upp till vårdgarantin och ge dem som söker sig dit vård i tid (nästan 9 000 i vårdkö där) är synnerligen anmärkningsvärt och oroväckande. Både politiskt ansvariga och tjänstemän där borde inse att de inte klarat av att ta det ansvar som deras positioner och arvoden/löner kräver.

Att ombilda Sveriges landsting till regioner är inget som förbättrat vårdens förutsättningar. Tvärtom om man ser till dagens situation. Det enda som skulle kunna förändra situationen är ta bort de politiska nivåerna och minska tjänstemännens/byråkraternas inflytande och makt. Politiker ska ange mål för vården men absolut inte ha något med hur den organiseras eller utförs att göra. Parallellen mellan regeringens ovilja att lyssna på folket och lita på deras omdöme motsvaras inom vården av landstingens/regionernas ovilja att lyssna på vårdpersonalens synpunkter och inse att de vet vad de talar om.

Dags att ’riva pyramiderna’, göra om och göra rätt!