I december 2008 överförde riksdagen en stor del av svenska folkets grundlagsskyddade makt till EU genom att godkänna Lissabonfördraget. Strax innan omröstningen ställde Svt frågor till riksdagsledamöterna om vad fördraget handlade om. Skrämmande många av ledamöterna kunde inte svara men röstade ändå ja till förslaget. Hur förtroendeingivande var det att många av dem duckade under partipiskorna och uppträdde som ett ’knapptryckarkompani’? Med Lissabonfördraget försvann vår vetorätt på flera områden. Uppenbarligen såg de röstande riksdagsledamöterna inte detta komma. Eller röstade de medvetet för mer makt till EU och mindre makt till Sverige och folket?
Nu har vi fått ett färskt exempel på hur t ex moderata riksdagspolitiker säger ja till EU:s s k återhämtningsfond fast de egentligen är emot. I ett tidigare Facebookinlägg pläderade M bl a för att:
-EU inte skulle ges beskattningsrätt och utbetalningar av EU-bidrag skulle villkoras med motprestationer från mottagarländer.
Under Europaparlamentsvalrörelsen var det moderata motståndet mot att ge EU beskattningsrätt ett centralt tema för partiet, ungdomsförbundet och studentförbundet. Samtliga invalda kandidater, Tomas Tobé, Jessica Polfjärd, Jörgen Warborn, och Arba Kokalari, utställde personliga löften om att inte stödja EU-skatter. Vad gör man inte för att säkra sina platser vid EU:s köttgrytor? Skämmigt och bedrägligt!
I onsdags (24/3) röstade riksdagen om EU:s s k återhämtningsfond. Genom att acceptera paketet godtar moderaterna skrivningar som i realiteten gör EU- skatter oundvikliga. Det medger de själva. Hade M valt att rösta nej tillsammans med KD, SD och V, hade Sverige stoppat stödpaketet. Av rädsla för att ett nej ”kommer störta EU-samarbetet i djup kris”, la de istället ner sina röster. Vem kan känna förtroende för en potentiell statsministerkandidat som inte står upp för partiets politik och linje? Att lägga ner sin röst är att tiga. Att tiga är att samtycka.
Konflikträdsla och en önskan om konsensus är som bekant svenska företeelser; vi ska hålla med varandra och uppnå enighet. Människor som är olika stör enigheten och ordningen. Men är det inte för att förändra, förbättra och göra skillnad som man engagerar sig politiskt? Vad händer förresten om beskattningsrätt införs längre fram? Kommer det att ”störta EU-samarbetet i en mindre kris” då? Nu hade man chansen att stoppa förslaget och dess långsiktiga följder, men av feghet avstod man. Är det sådana politiker vi vill ha? Både M och KD har fått skarp och rättmätig kritik i olika medier för sina ställningstaganden t ex av sina resp ungdomsförbund, MUF och KDU.
Enligt flera källor möts M:s partiledning nu av intern kritik och oförståelse för sitt beslut att släppa igenom EU:s stödpaket. Inte minst MUF:s kritik har varit hård. Så för att kristhantera och skademinimera tog M centralt strax innan omröstningen fram ett dokument, där M-politiker runt om i landet får råd, hur de ska försvara riksdagsgruppens agerande:
”Vi har varit väldigt kritiska till både förslaget och till regeringens bristfälliga hantering av frågan. Men om Sverige lägger in sitt veto och säger nej till EU:s återhämtningsfond som varit färdigförhandlad sedan i juli, så öppnar vi dörren till en både politisk och ekonomisk kris i hela EU”, uppger M-ledningen som lyfter fram vikten av att Sverige är en del av EU.
Politiker som känner sig tvingade att försvara sitt partis beslut och behöver hjälp med att formulera sitt försvar för partiets politik platsar inte i en ’förtroendebransch’. Så agerar inte en ’vuxen i rummet’, i synnerhet inte en potentiell statsministerkandidat. Ovärdigt!
JÖK-boet bestående av S, C, L och MP, partierna som konsekvent kramat EU:s utveckling mot överstatlighet, röstade i onsdags ja till den miljardrullning, som EU:s enorma återhämtningspaket innebär. Paketet medger EU-lån på upp till 8 000 miljarder kronor. Lånen är tänkta att löpa över 30 år och Sveriges andel av lånen är 150 miljarder kronor.
Vänsterregeringens hantering både av EU:s långtdsbudget och av EU-politiken förtjänar kritik. En betydande del av återhämtningspaketet ska betalas ut som bidrag och inte som lån. Det är mycket problematiskt. Regeringen hävdar att de försökt men misslyckats att få bort bidragen. Så varför lånar EU upp pengar till coronaåterhämtning? Varför gör inte medlemsländerna själva det? Varför ska vi nu öppna upp för att EU ska kunna fungera som en ’transferunion’, kunna bedriva finanspolitik och ges beskattningsrätt? Och varför fick vi inte folkomrösta om återhämtningspaketet?
Debattörer knutna till Forum för EU-debatt skriver bl a följ (SvD 23/3):
-Den samlade maktförskjutningen till EU är nu så stor att det borde vara befogat med en avstämning med svenska folket. I dag kommer riksdagen under stor enighet fatta beslut som gör att EU
tar ännu ett steg mot ett federalt EU och därmed ytterligare undergräver svenska folkets självbestämmande.
-Oviljan att fråga väljarna är bekymmersam i demokratiskt hänseende: för hur väl representerar
riksdagens ledamöter väljarna i EU-frågor?
-Varje beslut som flyttar fram EU:s positioner framstår kanske inte som särskilt dramatiskt i sig – undantaget var bildandet av EMU – men sammantaget har de inneburit en väsentlig maktförskjutning till Bryssel. Dagens EU är något helt annat än det vi valde att gå med i
1994.
Inför beslutet att gå med i EU talades mest om den frihet och de möjligheter EU skulle innebära. Nu tycks man inte ens ha frihet el möjlighet att stå upp för sitt partis och sitt folks vilja och uppfattning av rädsla för att skapa kris i EU-samarbetet. Dagens EU ’tight’ är verkligen inte det EU ’light’ jag röstade ja till.
Debattörerna tar upp långtidsbudgeten som ett av flera exempel på hur EU sakta men säkert utökar sin makt. Den ’sociala pelaren’, initierad av Löfven, kan t ex hota grundpelare i den svenska arbetsmarknadsmodellen genom att möjliggöra EU-förslag om lagstiftade minimilöner, vilket alla parter på den svenska arbetsmarknaden protesterar mot. Vidare pratas det i Bryssel nu om en ’hälsounion’. Efter EU:s vaccinhaveri är den förhoppningsvis inte längre aktuell, men osvuret är bäst.
Ett resultat av Coronapandemin är att motståndet mot ökat beslutsfattande på EU-nivå i viss mån minskat. Å andra sidan är svenskarnas stöd för EU-medlemskap inte så mycket större än britternas året innan Brexitomröstningen. En folkomröstning om återhämtningspaketet hade sannolikt riskerat att hota de politiska EU-kramarnas beslut att säga ja till paketet. Vad Sverige behöver är en EU-politik som tydliggör våra prioriteringar och styr unionen i önskvärd riktning. Dessutom måste vi slå fast en gräns för hur mycket makt vi vill överföra till EU. Detta har Löfven och den rödgröna regeringen hittills inte klarat eller prioriterat. Löfven, som numera oroar sig mycket för demokratin efter valet 2022, borde börja med att ta itu med demokratiunderskottet inom EU.
Trots att tyska parlamentets båda kamrar sa ja till fonden meddelar nu Tysklands högsta domstol, Konstitutionsdomstolen i Karlsruhe, att president Frank-Walter Steinmeier i dagsläget inte kan underteckna den lag som ska ratificera EU:s s k återhämtningsfond. Först när domstolen studerat och analyserat alla rättsliga utmaningar mot den skuldfinansierade fonden, kan den godkännas (Deutsche Welle). Det innebär att fonden stoppas, åtminstone tillfälligt och inte tack vare svenska politiker el domstolar.
Avslutningsvis är det värt att påpeka att det var fler riksdagsledamöter som inte röstade ja till återhämtningsfonden än som gjorde det; 15 nej, 14 avstod och 27 röstade ja.
