Demokratiförakt

Man ska inte låta en kris gå till spillo om man innehar regeringsmakten. För några dagar sedan (3/4) avslöjade Expressen att Sverige kan införa ett ”demokratiskt undantagstillstånd” p g a att regeringen vill utöka sin makt för att i praktiken kunna köra över, eller runda, riksdagen. Därigenom skulle regeringen bl a ”självsvåldigt kunna stänga ned affärsverksamheter, mötesplatser och transporter”. Löfven kritiserade bara för några dagar sedan ungerska regeringen för att den beslutat att ge Orbán rätt att styra med dekret. Vårt socialdepartement vill nu genomföra något liknande.

Regeringen vill att den nya lagen med utökade maktbefogenheter införs omedelbart. Lagen ska gälla i 3 månader och bemyndiga regeringen att snabbt kunna besluta om vissa coronarelaterade åtgärder utan att vända sig till riksdagen. Medan verklighetens folk är fullt upptaget med att oroa sig över coronaviruset och över att sorteras bort i den obarmhärtiga konkurrensen om landets skrämmande få intensivvårdsplatser, passar regeringen på att försöka utöka sin makt genom att åsidosätta demokratin. Hur skulle förresten de rödgröna reagera om en regering ledd av M med stöd av SD hade föreslagit något liknande? Ramaskrin och brunsmetning.

C ligger misstänkt lågt, men stöder regeringens krav. Av omtanke om Jökboet? Noteras bör att C:s EU-parlamentariker Abir Al-Sahlani nyligen fördömde den ungerske ”populisten Viktor Orbán” för att utnyttja coronakrisen till att ”roffa åt sig mer makt”. Enligt Al-Sahlani var det ”en praktskandal”.  Borde hon då inte i konsekvensens namn betrakta regeringens lagförslag som ”en skandal”.

L har ännu inte sagt så mycket. Jag misstänker att också det demokratiälskande L drar sig för att utmana det skakiga Jökboet. Också Sabuni kritiserade nyligen (31/3) premiärminister Orbán för att det ungerska parlamentet godkänt ett lagförslag om nationellt nödläge p g a coronakrisen:

Lagen gör att premiärminister Viktor Orbán i praktiken kan styra helt själv utan godkännande från parlamentet, på obestämd tid. Beslutet bryter mot de mest grundläggande principerna för demokrati och rättsstat, och det sker dessutom mitt i hjärtat av Europa. EU måste nu kraftfullt fördöma Orbáns avdemokratisering och införa totalstopp för ekonomiskt stöd till Ungern under kommande år.

Sabunis partikamrat, Olle Wästberg, tidigare ordf för Demokratiutredningen, är däremot mycket kritisk till regeringens förslag och anser att det skulle kunna få allvarliga följder (Expr 4/4):

Jag tycker att det är onödigt och olämpligt.

Han förstår att regeringen vill ta snabba beslut, men om de inte skulle vara demokratiskt förankrade i den här situationen, är det mycket allvarligt och därför bör riksdagen rösta nej till förslaget.

KD ställer sig bakom regeringens förslag, men det kanske mest förvånande är att SD inte protesterar. Taktik? Inte ens Hanif Bali, som alltid är snabb att ’skjuta skarpt’ på Twitter, har hörts av. Har coronaviruset golvat honom? V är däremot berett att stödja regeringens krav på utökad makt med villkoret att undantaget ska gälla bara 1 mån i taget och att alla beslut i efterhand ska prövas av riksdagen. Ursprungsförslaget skulle ha gett regeringen mer långtgående befogenheter än i krigstider, vilket är orimligt.

Den vuxne i rummet, Ulf Kristersson (M), är kritisk till förslaget. Expressen citerar ett Facebook-inlägg, där han betonar att åtgärder ska vara ”träffsäkra, rättssäkra och ha demokratisk legitimitet”.

-Därför är vi kritiska till regeringens förslag. En helt oacceptabel brist i det aktuella förslag som vi fick några timmar på oss att bearbeta, är att det helt och hållet vill runda riksdagen som folkets yttersta representant. Till och med i den krislag som gäller i krig har riksdagen en tydlig roll (den s.k. förfogandelagen). Regeringen får i krig ett större mandat än vanligt – men alla åtgärder som regeringen fattar beslut om med stöd av den krislagen och som gäller omedelbart ska inom en vis tid godkännas, eller upphävas, av riksdagen.”

Regeringen kanske inte kände till den s k förfogandelagen, eller de kanske inte anser det viktigt att under en kris förankra beslut i en riksdag, där så många ledamöter inte röstade rätt, d v s rött, i valet 2018. Den rödgröna röran förfogar därför endast över en tredjedel av mandaten i riksdagen.

För att minimera smittorisk och spridning av smitta har riksdagen tillfälligt minskat antalet ledamöter från 349 till 55. Skulle förslag inte hinna förankras och beslutas snabbt i denna lilla skara? Varför vill regeringen ha större befogenheter? Vilka problem finns att hantera lagförslag och fatta beslut i den reducerade riksdagen? Vilken typ av beslut handlar det om? Under coronapandemin har alla partier hittills varit relativt överens. Vad är det regeringen nu plötsligt ser komma?

Oppositionen har på intet sätt hindrat Löfven från att agera snabbt och kraftfullt, något han inte velat göra. Istället har han lagt över ansvaret på svenska folket och svenskt folkvett och bl a tagit rygg på Folkhälsomyndigheten och dess experter, t ex Anders Tegnell, som vägrar att redovisa sina underlag och som ”gör en annan bedömning än WHO”. Experter ska inte styra i en demokrati. Att så skett beror på att regeringen och statsministern, som har det yttersta ansvaret, inte klarat av sin uppgift. Skulle det så småningom visa sig att Löfven agerat fel, kommer han i vanlig ordning ändå inte att erkänna sitt misstag. Tillfälligt utökad makt kommer inte att förändra Löfvens vägran att ta ansvar för landet.

Måste erkänna att jag är ytterst skeptisk till att inskränka demokratin och ge mer makt till denna inkompetenta och svaga regering, som inte sett det komma. Saknar man förmågan att se det komma, saknar man nog också förmågan att fatta snabba beslut eller göra rätt saker vid rätt tillfälle. Det är den senfärdige Morgan Johansson ett varnande exempel på.

Det mest provocerande i dagens Sverige är ändå att Mp har getts så stor makt att bestämma över verklighetens folk, en makt de inte fick i valet 2018, där de knappt tog sig över riksdagsspärren.  Deras insatser och förslag under de gångna 5 åren förskräcker. Att nu ge dem makt att vara med och bestämma vilka människor som ska få intensivvård eller sorteras bort utan hänsyn till ”alla människors lika värde” borde få de flesta att protestera både högljutt och länge. Också den ’ofrivillige statsministerns’ ovilja att ta ansvar förskräcker. ”Virus ger inte immunitet mot ansvar”.

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och folkets främsta företrädare är riksdagen, särskilt när landet är i en kris. Det är mycket viktigt att stoppa coronasmittan, men minst lika viktigt är att demokratin överlever de åtgärder som vidtas. Efter kritik från M, L och V, som anser att lagförslaget ger regeringen för mycket makt, har regeringen nu skrivit in ett tillägg om att de åtgärder man vidtar måste godkännas av riksdagen och skickat sitt förslag på remiss till Lagrådet (DN4/4).

Slutligen hoppas jag att ’det sovande folket’ senast 2022 ser till att rösta bort denna senfärdiga, ansvarslösa och inkompetenta regering, som inte prioriterar landets och folkets bästa.

Tillägg: Svininfluensan 2009 skördade minst 285 000 liv (stort mörkertal då det var svårt att få fram underlag från fattiga länder) och mångfalt fler sjuka. Alliansregeringen beslutade i dec 2011 att tillsätta en statlig utredning för att ta reda på vad som måste förbättras ifråga om samhällets beredskap vid en hotande epidemi. Bl a skulle den granska rutinerna kring beredskapslagringen av medicin och vaccin. Utredningen, Tillgång till läkemedel och sjukvårdsmateriel vid allvarliga händelser och kriser, presenterades innan valet 2014 och föreslog att ett beredskapslager av läkemedel och sjukvårdsmaterial skulle byggas upp. Vänsterregeringen efterträdde som bekant Alliansen hösten 2014. Har den bara begravt utredningen i en byrålåda istället för att ta till sig dess synpunkter? Fick dessa rekommendationer helt enkelt stryka på foten när värdegrund, hbtq-certifiering, genusutbildningar och andra mer populistiska områden, som inte är en del av statens kärnuppgifter, skulle prioriteras och finansieras? Hade Löfven I istället prioriterat beredskapslagring av medicin, vaccin, sjukvårdmaterial m m, hade Sverige stått bättre rustat, när coronapandemin träffade oss och världen med så förödande kraft.

https://www.regeringen.se/49b69b/contentassets/f5081bddc48d4d148525946f809f7152/tillgang-till-lakemedel-och-sjukvardsmateriel-vid-allvarliga-handelser-och-kriser-sou-201354

 

Värdegrunden havererar

Vi har länge hört de politiskt ansvariga hävda att man inte får ställa grupp mot grupp. Värdegrunden och allas lika värde ska styra. Nu, när coronaviruset drabbat oss, är det plötsligt tillåtet, rent av nödvändigt, att prioritera bland de grupper som drabbats hårdast av coronaviruset. Triage, sortering eller bortsortering, är vad som nu ska gälla, om det inte inofficiellt gällt redan tidigare. Det innebär att man bestämt vem som får tillgång till intensivvårdsplatserna i vårdapparaten och vem som sorteras bort; är du 65plussare och har kort förväntad livslängd kvar, riskerar du att sorteras bort. Tillgänglig statistik visar ett lågt antal intagna 80plussare på intensivvårdsplatser. Kan det möjligen förklaras av att dessa patienter prioriterats bort redan på ett mycket tidigt stadium, d v s innan Socialstyrelsen hunnit utfärda sina nya riktlinjer för vårdens prioriteringar?

Vänsterprofilen och läkaren Agnes Wold påpekade i Skavlan (27/3) att coronaviruet nästan bara dödar äldre ”som tur är”. Undrar om hon inkluderar sig själv i den gruppen. Är det kanske därför hon nu griper varje tillfälle att i tid och otid uttala sig?

Tydliga riktlinjer för prioriteringar inom vården har saknats, men under den gångna veckan (27/3) offentliggjorde Socialstyrelsen nya etiska riktlinjer för hur intensivvårdsresurserna ska användas i en ”extraordinär resurssituation”. Lars Sandman, professor i hälso- och sjukvårdsetik vid Linköpings universitet, har lett arbetet för att ta fram de nya riktlinjerna för vårdens prioriteringar:

”På högsta prioriteringsnivån ligger de patienter som har hög sannolikhet att överleva. Och måste man välja mellan patienter som har liknande sannolikhet att överleva så får man välja de patienter som har längst återstående förväntad livslängd” säger Lars Sandman.

I Socialstyrelsens guide står bl a följande:

”Regioner är skyldiga att erbjuda vård utifrån den enskildes medicinska behov och i enlighet med de prioriteringsgrunder som gäller inom hälso- och sjukvården samt i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta gäller alla som vistas i Sverige och som har ett medicinskt behov av vård.”

Rent krasst kan detta innebära att om terroristen Akilov, som under många år levt illegalt i Sverige och mördade flera människor i ett terrordåd i Stockholm för några år sedan, skulle smittas av corona och behöva intensivvårdsplats, kan han prioriteras framför en äldre svensk medborgare. Plötsligt är det allvar och den humanitära stormakten, som lagt enorma belopp bl a på en tämligen okontrollerad invandring av migranter utan asylskäl och ID-handlingar, kan inte rädda sina medborgare, som slitit och betalat skatt i årtionden. ”Fullständigt oacceptabelt”! Och oförsvarbart!

Den rödgröna röran har inte prioriterat krisberedskap. Däremot har den satsat miljoner på genusstudier, värdegrundsutveckling, hbtq-certifiering, bidrag till islamistiska studieförbund m fl, dyrbara miljöprojekt utan effekt m m. När coronaviruset drabbar det rödgröna Utopia, saknas t ex skyddsutrustning för vårdpersonal, som för att undvika den värsta smittorisken, tvingas ta saken i egna händer och köpa in nödtorftig utrustning på byggvaruhus eller på nätet.

WHO rekommenderar att man testar, testar och testar, men Sverige har lagt miljoner på att ta fram div styrdokument och värdelösa utredningar, inte på att köpa in testkit eller laboratorieutrustningar. Följden är att vi inte kan följa WHO:s rekommendationer. Det tragikomiska i sammanhanget är att regeringen nyss gett WHO 40 miljoner till virusbekämpning, pengar vi själva kunde ha använt t ex för inköp av testkit, skyddsutrutning till vårdpersonal eller respiratorer till svårt sjuka personer. Men regeringen ”såg det inte komma”.

Med tanke på att alla kostnadskrävande regioner och antalet regionpolitiker, tjänstemän och administratörer ständigt tycks öka, borde man kunna kräva avsevärt mycket bättre planering och beredskap. Men i Sverige är ansvar inte längre en prioritering och ansvarsutkrävande förekommer sällan på politisk nivå, trots att man ofta anför utökade ansvarsområden som grund för krav på högre arvoden och löner. Återinför tjänstemannaansvar och utkräv ansvar av politiker på alla nivåer NU!

I ett gästinlägg i SvD (27/3), Etiken måste vara glasklar när prioriteringar krävs, skriver Hans Bergström, docent, tidigare chef- redaktör för DN, bl a följande:

De villkor som råder i situationsetiken har till stora delar skapats av tidigare beslut och underlåtenheter. För dessa råder också politiskt ansvar. Vem lät bli att planera för en beredskap, så att det under en pandemi finns skydd för vårdpersonalen i form av ansiktsmasker och skyddsdräkter. Vem underlät att i normala tider säkra extra kapacitet från företag för att leverera andningsapparater för en kris? Vem beslöt att lägga ner de 35 fältsjukhus som Sverige hade och låta de förberedda bergrummen förfalla?”

Han skriver också att den Katastrofkommission som bildades efter tsunamikatastrofen 2004 visade att avsaknaden av ett effektivt centrum för krishantering i regeringskansliet var en central orsak till misslyckandet:

Ledningsansvar kan inte förläggas till ett departement eftersom det svårligen kan styra myndigheter under andra departement.”

Kommissionen rekommenderade därför att centrum för krishantering borde ligga i Statsrådsberedningen, den redan starkast samordnande kraften i Regeringskansliet, d v s nära statsministern. Det ger auktoritet gentemot de fackdepartement som berörs av en kris. Fredrik Reinfeldt följde denna rekommendation, men det första Löfven gjorde, när han blev statsminister 2014, var att styra över kriskansliet till ett fackdepartement, något vi ser i dagens coronkris.

Sverige har varit insvept i en tjock slöja av otydlighet, förvirring, motstridiga budskap och rädsla för elefanter i rummet. Vem kan ha tillit, eller förtroende för, så bristfällig krishantering och uselt ledarskap? I sitt tal till nationen pekade Löfven tydligt ut att ”du” har ansvar, medan Boris Jonson, Englands premiärminister, i sitt motsvarande tal använde ”we”. Hade Löfven fullföljt sin svetsarutbildning, hade kanske han också använt ”vi” för att svetsa ihop sitt folk.

Eftersom äldre personer med kort förväntad livslängd inte ska få tillgång till intensivvårdsplats, om någon yngre person behöver den, borde regeringen omedelbart se till att en stor del av de skattekronor vi pensionärer betatat in till en sjukvård, som enl nya etiska riktlinjer ska svika oss i nödens eller dödens stund, är det inte mer än rätt att vi får tillbaka en stor del av den skatten. Då kan vi själva skaffa en syrgasutrusning. Att t ex 80-åringar i mer än 10 år dessutom betalat högre skatt än de som arbetar, gör den kommande ’ättestupan’ ännu värre. Va’ fa’n fick de för pengarna?

 

Undermåligt, respektlöst, skämmigt!

Statsministerns tal direkt till nationen var ett sätt att visa på ledarskap. Han har under sina år som statschef oftast hållit sig undan i det längsta och istället skickat fram någon av sina ’underhuggare’ i regeringen eller en myndighetschef. När nu bakgrunden till talet avslöjas, förtar det effekten av det.

Löfven bjöds in till Svt:s Agenda 22/3 för att delta i direktsändning och svara på frågor, men han sa nej. Statsministern vill inte gärna ställa upp i direktsända TV-program. Han föredrar att tala ostört utan frågor. Även hans närmaste medarbetare torde föredra att han gör så, eftersom hans direktsända uttalanden under regeringsåren tvingat dem till skademinimering. Nu blev hans Tv-framträdande därför en kompromiss. Istället för att bli utfrågad fick han hålla ett indirekt tal till nationen, ett förinspelat tal där ett antal kameraklipp antyder att han fått göra uppläsningen flera gånger.

Flera kommentatorer har berömt hans tal, men i ärlighetens namn, vem skulle inte klara av att framföra ett indirekt tal till nationen skrivet av talskrivare? Berömmet torde vara ett tecken på att vi numera förväntar oss så litet av Löfven.

Så vad nytt hade hans talskrivare att delge oss? Inget. Detta var endast en uppehållande manöver. Krönikören Johan Hakelius på tidskriften Fokus ställer följande relevanta fråga:

-Varför hölls det här talet? Fanns ingen tanke med vad det borde leda till? Eller finns inget intresse för de negativa effekter som de här extrema åtgärderna har på vårt samhälle?

I talet sa Löfven bl a följande:

-Det kommer några få, avgörande stunder i livet då du måste göra uppoffringar inte bara för din egen skull utan också för att ta ansvar för din omgivning, för dina medmänniskor, och för vårt land. Den stunden är nu. Den dagen är här. 

Nu är inte ansvar den rödgröna regeringens paradgren. Tvärtom! Jag instämmer helt i Malcom Kyeyunes krönika i GP (21/3):

-Människor i offentliga positioner i Sverige är inte överdrivet vana vid att ta ansvar. Våra politiker har likaså vant sig vid att kunna göra vad som helst, förskingra vad som helst, men ändå gå helt ansvarsfria till nästa toppjobb. Så beter sig inte experter; så beter sig ett frälse.

-Detta kan vi inte längre acceptera. Har man de löner, den prestige och de titlar som regeringsmedlemmarna innehar, då måste man också leva upp till innehållet i uppdraget: ta ansvaret – hela ansvaret. Visa ledarskap!

Ledarskap visar man inte genom att ständigt skicka fram eller gömma sig bakom experter. Regeringen är ytterst ansvarig för landet. Ta hela ansvaret för detta innan ni går ut och kräver att vi andra ska ta ansvar och göra uppoffringar!

Hur många gånger har vi hört Löfven slå fast att asylsökande utan skyddsskäl måste lämna landet?

De som har fått ja ska in i samhället så snart som möjligt men de som fått ett nej måste lämna landet. Annars har vi ingen trovärdighet i flyktingmottagandet, har Löfven slagit fast.

Nu konstaterar Riksrevisionen i en ny rapport, Återvändandeverksamheten – resultat, kostnader och effektivitet (RiR 2020:7) att arbetet med återvändande är djupt dysfunktionellt. Färre än hälften av dem som fått avslag på sin asylansökan lämnar landet frivilligt. Riksrevisor Helena Lindberg talar om ”stora brister” i effektivitet. En majoritet av de ärenden som granskades 2013-2014 överlämnades till polisen och Riksrevisionen visar att ”de flesta av dessa” klarar av att stanna i landet. Nästan hälften av de ärenden som hamnar hos polisen preskriberas. Är det regeringsfrälsets sätt att ta ansvar för landet? Undermåligt, respektlöst och skämmigt!

Mot bakgrund av dagens svåra situation p g a Covid-19 och en mycket dyster ekonomisk utveckling för Sverige vill jag veta hur och när det politiska frälset tänker ta sitt fulla ansvar för de uppskattningsvis 100 000 människor som vistas illegalt i Sverige. Hur tänker man klara en situation, där coronaviruset sprids bland människor som vistas i Sverige olagligt och oregistrerat? Hur tänker man lokalisera dem? Hur informerar man alla dem som inte förstår svenska?

Ledaren påpekade att det nu krävs att vi alla ska göra uppoffringar. Låt mig påpeka att invandringen kostat landet och verklighetens folk oräkneliga miljarder och neddragningar inom sjukvård, trygghet, välfärd m m. Låt mig också påminna om att vi väljare aldrig fått rösta om den okontrollerade invandringen. Däremot har vi tvingats vara med och bekosta den.

Frälset har länge sagt att man inte får ställa grupp mot grupp. Så hur kommer man att prioritera när läget med coronaviruset blir riktigt akut och det inte finns intensivvårdsplatser ens för verklighetens folk? Kommer jag som 70+ person att offras, om vården tvingas välja mellan mig och t ex en 27-årig illegal invandrare utan rätt att vistas i Sverige men med rätt till vård som inte kan vänta? Regeringsfrälset har det fulla ansvaret för att informera oss om sina prioriteringar. Det duger inte att gömma sig bakom experter i denna fråga. Jag kräver snarast ett rakt och tydligt svar på denna fråga.

Regeringsfrälset, den offentliga förvaltningen och politiker på olika nivåer har utvecklat ovanan att utreda, kvalitetssäkra, prata, genuscertifiera, utveckla värdegrund och jämställdhetsplaner m m framför att ta tag i konkreta problem och ta fram hållbara lösningar. Istället för att rekrytera sjuksköterskor och annan vårdpersonal, skyddsutrustningar, vårdplatser m m har man anställt kommunikatörer. Att kommunicera har prioriterats framför att agera, prat framför verkstad.

Covid-19 har med all önskvärd tydlighet avslöjat de felprioriteringar frälset på olika politiska nivåer och förvaltningar länge gjort. Resultatet är att vi idag saknar både en fungerande krisberedskap, tillfredsställande krishantering och pandemiplaner. Det finns m a o stora möjligheter för frälset på olika nivåer att göra konkreta och stora förbättringar.

Spåren avskräcka dock. Tsunamikatastrofen, Estoniakatastrofen och bränderna i Västmanland fick det politiska frälset att framstå i all sin ynkedom. Med tanke på de utredningar och haverikommissioner som gjorts och presenterats efter dessa katastrofer, borde ansvariga politiker och myndigheter ha lärt sig av misstagen och genomfört stora och konkreta förbättringar inom krisberedskap och krishantering. Dessvärre tycks de inget ha lärt. Nu står de där tomhänta, fulla av floskler och bortförklaringar eller gömmer sig bakom experter. Ynkligt!

Det är dags för ett riktigt ansvarsutkrävande, återinfört tjänstemannaansvar och framtagande av en fungerande samhälls- och krisberedskap värd namnet. Hur kommer chefen för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, myndighetsmarodören Dan Eliasson, att bidra till detta med de 10 miljoner han just fått för genusforskning?

 

Nödläge, karantän och utegångsförbud

Antalet smittade av coronaviruset är ungefär lika stort i Sverige och Spanien i relation till befolkningen. Dock har Spanien fler dödsfall orsakade av viruset. I fredags (13/3) gick regeringen ut och meddelade att f o m midnatt natten mot lördag skulle kaféer, barer, restauranger, nattklubbar, biografer, idrotts- och simhallar, stränder, parker och i stort sett alla andra platser där människor möts utanför arbete stängas. Skolor och universitet stängs också och alla som kan uppmanas att arbeta hemifrån utan att en statsepidemeolog påpekar att detta skulle vara ojämlikt, då inte alla kan jobba hemifrån. Jämställdhet går inte före smittspridning utanför Sverige.

Igår (14/3) hade den spanska regeringen ett långt möte, där man beslutade att utlysa nationellt nödläge och sätta hela landet i karantän i 15 dagar f o m imorgon (16/3). Vidare införs utegångsförbud. Det innebär att man bara tillåts röra sig utomhus, när det är absolut nödvändigt; man får endast gå till närmaste livsmedelsaffär, apotek och andra nödvändiga ställen. Samtidigt tar centralregeringen nu kontroll över alla regionala myndigheter och poliskårer. Inför ett så allvarligt hot som coronaviruset tar den spanska regeringen sitt ansvar, uppvisar ledarskap och intar tätpositionen. Det känns tryggt med en handlingskraftig, tydlig och beslutsam regering, som vågar kliva fram och ta obekväma och tuffa beslut.

Dagens rödgröna röra i Sverige är kanske den mest inkompetenta, valhänta och senfärdiga regering landet någonsin haft. Att pandemin kombineras med förlamade samhällsinstitutioner, dramatiskt fallande konjunktur, konkurser och stigande arbetslöshet, mycket dålig beredskap och otillräcklig krisberedskap är alarmerande.

I Regeringsformen, kap 1, ”Statsskickets grunder” fastslås tydligt att ”Regeringen styr riket.” Det har vi inte sett många prov på. Den feministiska regeringen har uppvisat en alarmerande inkompetens och häpnadsväckande brist på styrförmåga i kritiska lägen, något som lett till skarp och återkommande kritik från KU, riksdagens konstitutionsutskott. Ett exempel är regeringens hantering av säkerhetshaveriet på Transportstyrelsen. KU slutsats var att ”Statsministern bär det yttersta ansvaret för att rutinerna inte har fungerat.” Kommande oberoende utredningar lär utvärdera hur han hanterat den nuvarande epidemin.

Utvärderade lär också Folkhälsomyndigheten, FHM, bli. De har under de senaste veckorna kommit med flera märkliga uttalanden, som visat att de underskattat coronavirusets kraft och försenat hanteringen av det. I en intervju med Expressen (27/1) sa statsepidemeolog Anders Tegnell att:

-… risken att smittas i Sverige är obefintlig – viruset sprids inte heller i andra länder.

Tegnell hävdade dessutom följande om sportlovsresor i Alperna (8/2):

-När det gäller den här typen av resor finns det absolut ingen anledning att bekymra sig för Coronaviruset. I exempelvis Alperna och Sydeuropa finns det ingen spridning överhuvudtaget.

FHM:s och Tegnells agerande och motsägelsefulla budskap sedan epidemin startade har aktivt bidragit till att tilliten till, och förtroendet för, dem allvarligt skadats. Motsägelsefulla, felaktiga och förvirrande budskap lugnar inte en oroad befolkning. Vi måste kunna lita på att myndigheternas information är både snabb och tillförlitlig. Inte heller känns det förtroendeingivande eller respektingivande att dagens myndighetspersoner ofta är både arroganta och vaga. Man får nästan uppfattningen att de vill hålla oss utanför snarare än att informera oss. Resultatet blir i värsta fall att de misstänks ha en politisk agenda med syfte att undanhålla oss sanningen. Men verklighetens folk såg det komma och räds ingalunda klarspråk.

Löfven har inte hunnit ge så många motsägelsefulla budskap; han försvinner så fort det krisar och avslöjar därmed sin totala brist på ledarskap. I flera veckor höll han sig borta från scenen i motsats till sina kollegor i övriga Europa, som bl a stängt gränser och skolor. Löfven och hans entourage ställde in högskoleprovet, men de har i övrigt intagit en undanskymd roll. Våra nordiska grannar däremot har stängt sina gränser och infört inreseförbud, inte minst för att de sannolikt ser Sverige som en säkerhetsrisk. Det förstår jag.

Men så plötsligt händer det. Förra tisdagen (11/3) höjde FHM, risknivån för smittspridning till ”mycket hög”. Då tvingades Löfven ut tillsammans med socialminister Hallengren. De öppnade upp för ett förbud mot större folksamlingar, men först måste FHM lämna en rekommendation om detta. I onsdags (12/3) kom denna rekommendation och regeringen gick då ut och förbjöd sammankomster med mer än 500 personer. Varför kunde regeringen inte i likhet med andra regeringar fatta detta beslut redan när coronaviruset drabbade Sverige? Varför beslöt de sig för att ta skydd bakom FHM:s rekommendation, en ’expertmyndighet’ som till att börja med missbedömt hotet och hävdat att coronaviruset inte kommer till Sverige, att vi har kontroll över det inom några veckor etc?

Nationalekonomen Lars Calmfors konstaterade följande i en kritisk krönika i DN (10/3):

Min uppfattning är att betydligt kraftigare åtgärder borde ha vidtagits på ett tidigt stadium, eftersom kostnaderna för dessa förefaller begränsade jämfört med de kostnader som kan uppkomma på längre sikt vid omfattande smittspridning. Men dessa avvägningar är i grunden värderingsmässiga och bör göras på politisk nivå”.

Sanningen är att Sverige idag står tämligen tomhänt och mycket illa rustat inför coronavirusets härjningar. Brist på vårdplatser, testutrustning, skyddsutrustning, personal m m löser man inte genom att gå upp i stabsläge eller genom att hemlighålla hur stora bristerna faktiskt är. I mitten av veckan hade man redan ändrat strategi. Tegnell sa då följande till AB:

Nu är det inte längre viktigt att veta exakt hur många som är smittade i Sverige.

Det innebär att varken allmänheten eller WHO kommer att kunna informera sig om smittans utbredning i samhället. Har man redan efter någon vecka nått maxnivån för antal test man klarar av att utföra? Va’ fa’n får vi för pengarna?

Landets handlingsförlamade, ’naiva’ politiker och handfallna myndigheter bådar inte gott. Inte heller duger det med en mumlande, frånvarande statsminister, som ofta är mer förvirrad än ’sitt folk’. Det mesta tycks saknas, när krisen är ett faktum. Ändå ansåg regeringen att de hade råd att skänka 40 miljoner kronor till WHO för att bekämpa coronaepidemin. Dessa miljoner hade behövts för att höja vår egen beredskap inför coronaviruset. Fast de såg det kanske inte komma.

När vi kämpat oss igenom coronapandemin, måste vi utvärdera vilka preventiva åtgärder som borde ha funnits på plats och när. Också tillgången på test och provtagningar för att identifiera, spåra och förekomma spridningen av coronaviruset måste utvärderas. Inte minst måste man utvärdera hur kommunikationen med ’verklighetens folk’ fungerade. Dessutom måste man ta reda på varför Sverige inte införde flygstopp för flyg från Iran och Italien på ett tidigare stadium. Självfallet måste oberoende proffs utan politisk agenda sköta dessa utvärderingar.

I många länder har man under rådande omständigheter till skillnad från Sverige beslutat att stänga gränserna för asylsökande. Under januari och februari tog Sverige emot 3 294 asylansökningar och 7 094 ansökningar om familjeåterföreningar enligt Nyheter Idag. Många av asylanterna kommer från eller via Iran, där smittspridningen av coronaviruset är omfattande och var känd redan i januari. Hur planerar man asylanternas ankomst? Finns tillräckligt med testutrustning och vårdplatser för dem? Eftersom man mottagit deras asylansökningar kan man åtminstone inte skylla på att man inte sett dem komma.

Strandhäll fast i sandlådan

Annika (S)trandhäll, medlem i ”smartaste tjejgänget”, tidigare statsråd och chef för Socialdepartementet (2014–2019), socialförsäkringsminister (2014–2017 och 2019) och socialminister (2017-2019), förnekar sig inte i kampen för att bli ihågkommen. Ihågkommen blir hon nog i första hand inte för vad hon politiskt åstadkommit utan snarare för vad hon misslyckats med.

Strandhäll beslutade våren 2018 bl a att Ann-Marie Begler, Försäkringskassans tidigare generaldirektör, skulle sparkas p g a att hon inte skötte sin tjänst. Beslutet att sparka Begler kom plötsligt och oväntat och Strandhäll hade svårt att förklara orsaken till beslutet. Därmed inleddes den s k Begler-affären. Begler sa att hon haft samtal med Strandhäll, där missnöjet inte nämnts. Begler hade dessutom lyckats nå de mål som regeringen satt upp för FK.

Beglers framgångsrika arbete hade fått regeringens politik att framstå i dålig dager och Ulf Kristersson (m) hävdade att Begler avsattes av politiska och valtaktiska skäl. Strandhäll kallades till KU för utfrågning. Misstroendeförklaringen mot henne kallade hon för ”ett moderat spel”. I början av april 2018 inledde KU sin granskning av ärendet. I samband med detta riktade flera tjänstemän skarp kritik mot Strandhäll, som de menade hade ljugit ett flertal gånger. Dessutom hade hon försökt tysta en myndighet (FK) och förhindra personal där att lämna ut uppgifter till media. I början av juni meddelade ett enigt KU att Strandhäll prickats p g a hur hon hanterat petningen av Begler. Trots Strandhälls lögner och försök att tysta en myndighet fick hon sitta kvar på sin post. Begler förpassades till den s k Elefantkyrkogården, där generaldirektörer som inte klarat sina jobb tillbringar tiden med föga meningsfulla uppgifter och generaldirektörslön.

Nu är Strandhäll ute på twitterbanan igen. Ett av hennes främsta hatobjekt är Hanif Bali (m), men det räcker inte långt att vara medlem i ”smartaste tjejgänget” och se sig själv som sinnebilden för anständighet och representant för den s k värdegrunden, när man angriper Bali. Hon borde vid det här laget inse att hon är dömd att förlora varje match mot honom.

På sistone har Strandhäll attackerat frilansjournalisten Joakim Lamotte, nu senast för att han bar skyddsväst i Svt:s livesända debatt ”Sverige möts” i Kronogården (Trollhättan). Vem behöver skyddsväst i det trygga land som den rödgröna regeringen lyckats åstadkomma?

Lamotte har en allvarlig hotbild mot sig och sin familj. I slutet av 2019, när han besökte Kronogården p g a tidigare oroligheter där, möttes han av maskerade personer som hotade, slog och rånade honom. Hans närvaro i Kronogården ifrågasattes för att han inte visar de maskerade ligisterna tillräcklig ”respekt”.

”Det de vill ha är journalister som visar dem respekt och ställer frågorna på ett korrekt sätt.”

Så förklarade advokat Abraham Zeito, företrädare för flera av de kriminella elementen i Kronogården under ovannämnda debatt i ”Sverige möts”, där Joakim Lamotte medverkade. Lamotte svarade att ungdomarna i dessa områden är vana vid Public Service-journalister, som inte ifrågasätter deras historier om polistrakasserier eller enorma utsatthet och som publicerar snyftreportage.

Strandhäll anser att Lamotte har sig själv att skylla för hatet mot honom och skriver:

-… den överväldigande majoritet av hederliga vanliga människor som bor i Kronogården blir så klart både arga och upprörda när det kommer en känd opinionsbildare som man vet har en högerextrem svans i sitt följe.

Strandhäll kände sig genast manad att gå ut i Expressen (28/8) med en debattartikel, Lamotte borde ha lämnat skyddsvästen i sandlådan. Där hånade hon Lamotte och beskrev honom som ”pinsam” för att han använt skyddsväst under debatten. Strandhäll påpekar att hon själv bott i utsatta områden som Bergsjön, Angered och Kortedala men aldrig behövt skyddsväst och att hon och många andra reagerade starkt på att se Lamotte i skyddsväst i Svt. Att hon som privatperson och boende i ”utsatta områden” inte behövde vidta skyddsåtgärder för många år sedan är fullständigt irrelevant. På den tiden hade de politiskt /o/ansvariga ännu inte tappat kontrollen över landet och kriminaliteten. Självklart kan hon heller inte jämföra sig med en frilansjournalist som vågar göra jobb som journalister med en tryggad anställning på ’regimmedia’ inte vågar idag.

Om Strandhäll hade besvärat sig med att informera sig litet bättre, hade hon vetat varför Polisen, ville att Lamotte skulle bära skottsäker väst, när han kom till Kronogården:

-Efter att jag offentliggjorde att jag tänkte åka tillbaka till Kronogården kontaktades jag av polisens personskyddsgrupp. De berättade att hotbilden mot mig var massiv och ansåg att jag behövde deras skydd. Det finns helt enkelt personer i Trollhättan som skulle döda mig om de fick chansen. Och poliser som kontaktade mig ansåg att jag borde ha skyddsväst för min egen säkerhets skull, skriver han på Facebook.

-Jag hade minst fyra livvakter från polisen runt mig från det att jag åkte in i Trollhättan tills att jag lämnade staden. Utöver dessa livvakter kryllade det av kravallutrustade poliser och polishästar i Kronogården.

Skulle Strandhäll vägra att hörsamma Polisens rekommendation eller säga nej till livvakter, om detta gällde henne själv? Det är magstarkt av henne att gå ut och hävda att Lamotte ”borde ha lämnat skyddsvästen i sandlådan”. Menar hon att Kronogården är en sandlåda? Själv har hon personskydd hos SÄPO! Är hon också utsatt för hot och hat för vilket hon har sig själv att skylla? Varför måste hon ständigt visa att hon slänger sig på tangentbordet, innan hon hunnit koppla in hjärnan? Pinsam är bara förnamnet.

Strandhälls attack på Lamotte är ett exempel på hur hon och den ’vänsterextrema svans’ som hon m fl ”har i sitt följe” försöker skifta fokus från de rödgrönas katastrofala politiska misslyckanden sedan 2014 till Lamottes klädsel i Svt, från relevant samhällskritik till irrelevant kritik av klädsel. Det är också ett talande exempel på hur hon trots sin ”anständighet och värdegrund” gör skillnad på människor. Alla är i hennes ögon inte lika mycket värda. När Anders drYgeman i februari 2017 besökte Malmö, hade han skyddsväst när han åkte runt med poliser i polisbil.  Inte ett pip har hörts från Strandhäll om detta. Vilket pinsamt hyckleri!

Ett råd till Strandhäll är att ta ett steg tillbaka och utveckla litet självinsikt och självkritik. Hennes attacker och raljerande mot personer som ifrågasätter hennes och regeringens bristande kompetens och politik gagnar varken henne eller partiet. Och hon behöver inte oroa sig för att bli bortglömd. Hennes klavertramp, gapighet på sociala medier och politiska tillkortakommanden kommer vi att minnas längre än hon önskar.

Provocerande snedrekrytering

SD kan konsten att skapa rubriker och uppmärksamhet. Inte minst hjälper statsministern till att rikta strålkastarna mot dem. Veckans stora ämne var SD:s förslag att kalla in de ansvariga cheferna på Public Service till Konstitutionsutskottet för att svara på frågor om sin verksamhet. Förslaget avslogs dock av utskottet.

-Det går inte att understryka hur viktigt det är att public service inte tystas eller upplever sig hotade av politiska makthavare. I länder där dessa principer bryts ned är demokratin illa ute. Politiska makthavare som tar kritiska medier i örat är något vi förknippar med auktoritära regimer, skriver Löfven.

Vi behöver en mångfald av fria medier i Sverige, i hela landet. Vi behöver dem för en fri åsiktsbildning, fritt utbyte av idéer och för att makten ska granskas”, skriver han på Facebook.

Hur rimmar detta med att regeringen sedan 2018 drevat mot yttrandefriheten och krävt censur av s k  ”hat” på plattformar som Google, Twitter och Facebook? Resultatet är att flera regimkritiska mediekanaler stängts ned. S-regeringen och Morgan Johansson gör nu allt för att tukta och styra sociala medier och plattformar i enlighet vänsterns krav. Auktoritär regim? Förra veckan fortsatte regeringen sin strid mot det fria ordet genom att föreslå att företag ska kunna straffas för hets mot folkgrupp.

Enligt etablissemanget inom medier, politik och akademi är det helt i sin ordning att politiker styr upp de medier som inte finansieras av staten och som inte har en vänsterdominans. Att styra upp de medier som finansieras med enorma 8 MILJARDER av oss skattebetalare borde vara ännu mer i sin ordning. Men samma etablissemang protesterar högljutt när ett riksdagsparti i kulturutskottet vill fråga ut de medier som får 8 skattemiljarder, trots att deras vänsterpräglade utbud inte följer sändningsavtalet, som kräver balans och opartiskhet.

Annika Strandhäll, f d socialminister och medlem i ”smarta tjejgänget”, gick som vanligt ut på nätet innan hon hunnit koppla in hjärnan: Så här skrev hon på Facebook:

-NOG NU SD, SVERIGE ÄR INTE NORDKOREA ELLER DET DÄR LANDET I ÖSTEUROPA ERA LEDANDE FÖRETRÄDARE BRUKAR HYLLA.

Vi har nu sett att SD i kommuner där de tagit makten ger sig på kulturpolitiken. I Sölvesborg gav de sig på biblioteken. I Täby skulle man stoppa samtal med författare om HBTQ frågor. Och tyvärr finns många fler exempel….men…Igår passerades en gräns då SD begärde att chefer på SVT och SR skulle kallas in till riksdagens kulturutskott. Detta på grund av innehåll och uttalanden i specifika program.
Det rör sig om ett studiosamtal om ungdomsbrottslighet i SVT:s Morgonstudion och Sveriges radios program ”P3 med Rebecca och Fiona”.

I Sverige ska det fria ordet vara fredat från politiken. Oberoende aktörer ska kunna granska oss politiker och makthavare utan rädsla för replissarier/bestraffning.

Strandhäll borde snarast påpeka för Morgan att ”i Sverige ska det fria ordet vara fredat från politiken”. Hennes kommentar avslöjar både hennes avsaknad av konsekvens och hennes bristande värdegrund; alla har i hennes ögon inte ”lika värde”. Riksdagens kulturutskott utfrågar regelbundet ledningarna för olika kulturverksamheter som lever på skattemedel, men Strandhäll anser tydligen att kulturutskottet ska göra ett undantag från detta för Public Service.

Hanna Stjärne, Svt:s VD, verkade närmast förnärmad över SD:s förslag:

-Det är anmärkningsvärt och jag har inte hört talas om något liknande i Sverige. Vi har ett system med en Granskningsnämnd dit synpunkter kan framföras. Det gäller alla, även politiker.

Det är förstås fritt att kritisera, diskutera och ogilla det SVT gör. Men politiker har ett ansvar för att respektera systemet och hålla armlängds avstånd till oberoende medieföretag som har i uppgift att granska dem.

-SD använder nu den hårda beslutsmakten i folkvalda församlingar för att ge sig på institutioner som medieföretag, bibliotek och museer, de överskridit en gräns och jag hoppas Sveriges samlade journalistkår reser ragg. Jag gör det. Sverige är inte Nordkorea.

Tillhör hon kanske också ”smartaste tjejgänget? Hon borde välkomna en granskning. Jag instämmer helt med Johan Westerholm, som 30/10-19 skrev följande (ledarsidorna.se):

Men Public Service största fiende är vare sig en allt mer missnöjd politisk opposition eller finns heller hos nyetablerad fri media. Fienden finns på insidan gestaltad av SVT:s Jan Helin och Helena Olsson som är oförmögna att se sitt eget ansvar och hur de själva agerar.

Westerholm skriver där också att Svt:s Anna Hedenmo vitsordar dessutom att redaktionerna har särbehandlat de olika partierna. Hon medger att det fanns en tid när SD inte behandlades som andra partier av nyhetsredaktionerna.

-men i dag ges partiet samma utrymme och uppmärksamhet, och utsätts för samma kritiska granskning som övriga riksdagspartier.

Undrar om SD håller med om detta.

Kent Asp, professor på JMG, institutionen för journalistik, medier och kommunikation, Göteborgs universitet, är den som forskat mest om journalistkårens partisympatier. I hans studie 2012 kan man se att 70% av journalisterna inom Public Service sympatiserar med de två vänsterextrema partierna Mp och V. 54% av journalisterna uppgav att de sympatiserade med Miljöpartiet. På Sveriges Television var den siffran 52% och i dagspressen 40%. Enligt Asp gör de ökade sympatierna för Mp att partiet får en gräddfil i medierna. Är det rimligt mot bakgrund av Mp:s stöd på ca 4% av väljarna?

Det nya bantade Public Service måste bli bättre på att rekrytera folk som speglar olika ideologier och uppfattningar bland allmänheten. Det får vara slut med vänsterextrema och moraliserande ideologier utan bred folklig förankring. Självklart spelar journalistens egna värderingar in när det gäller vilka aspekter av en nyhet som lyfts fram och vilka personer man intervjuar. Har t ex president Trump någonsin lyfts fram på ett sakligt och opartiskt sätt av Public Service? Hedenmos erkännande att ”det fanns en tid då SD inte behandlades som andra partier av nyhetsredaktionerna” är häpnadsväckande. Hur förklarar Stjärne detta? Det får åtminstone mig att ”resa ragg”.

Public Service får 8 miljarder för sitt samhällsuppdrag att ”opartiskt och sakligt rapportera sanningen”.  Svt och SR har till uppgift att företräda alla medborgare, inte att driva en politisk agenda. Att över 50% av medarbetarna sympatiserar med Mp är helt orimligt med tanke på att motsvarande sympatier hos allmänheten ligger på ca 4%. Medveten snedrekrytering? Är representation viktigt bara vid tillsättning av högre tjänster? Här krävs en förklaring av cheferna på Public Service, som har ”balans, opartiskhet och saklig rapportering” som ledord. Medarbetare som misslyckas med att hålla isär jobb och egna partisympatier hör inte hemma på P S.

Den tredje statsmaktens roll är att granska makten åt folket. Numera granskar den folket åt makten. Det är ”fullständigt oacceptabelt” att göda Public Service med 8 miljarder trots att de missköter sitt samhällsuppdrag. Riksdagen måste nu ta sitt fulla ansvar och kräva att ansvariga chefer i alla skattefinansierade verksamheter säkerställer en balans som speglar riksdagens sammansättning. Provocerande, medvetna snedrekryteringar av myndighetschefer och tjänstemän med rätt partibok och som låter sina egna partisympatier påverka jobbet måste upphöra.

Läs också https://ledarsidorna.se/2020/02/sa-skadar-kraven-pa-att-ge-journalister-en-sarstallning-respekten-for-media/

Sveriges kostsammaste minister?

 När det gäller att göra usla affärer för staten och våra skattepengar, är det nog få som kan tävla med Maud Olofsson, Centerns partiledare 2001 till 2011, vice statsminister i Reinfeldts regering 2006-2010 och näringsminister 2006-2011. Inte illa! Hon svepte in som en frisk fläkt i svensk politik, men idag minns vi henne nog dessvärre som kanske den kostsammaste politiker Sverige haft. Likaså kommer vi ihåg henne för att hon vägrade att låta sig utfrågas av Konstitutionsutskottet om Nuonaffären. De miljardnotor hon lämnat efter sig till oss skattebetalare efter sina affärer i Nuon och PostNord är hisnande.

Till skillnad från vår Herre, som vilade med jämna mellanrum, när han skapade människan och jorden, vilade dåvarande näringsminister Maud Olofsson inte på hanen, när hon 2009 stressade igenom sin skapelse PostNord. Kraftig kritik både från opposition och flera remissinstanser hejdade inte hennes framfart. Hon förklarade stolt och segervisst att genom denna sammanslagning tog posten steget ut i Europa. Men posten är ett nationellt ansvar.

Innan sammanslagningen bad Riksrevisionen 2008 att få granska PostNords verksamhet och förorda revisor i bolaget, men Olofsson sa nej. En granskning av Riksrevisionen hade kanske kunnat förhindra sammanslagningen och Olofssons köp av grisen i säcken. Danskarna hade nämligen ’glömt’ att informera om att danska postmarknaden skulle reduceras kraftigt, när alla myndigheter genom den snabba digitaliseringen avskaffade snigelposten. De ’glömde’ också att säga att det skulle innebära 3 000 danska arbetslösa brevbärare, många med avtal som ger dem rätt till tre årslöner vid uppsägning.

PostNord har på tre år gjort en förlust på 3 miljarder och återkommande skapat rubriker p g a tappade paket och försändelser samt massiva klagomål från alla missnöjda kunder. 2019 noterade Post- och telestyrelsen ’all time high’ ifråga om klagomål mot PostNord. Eftersom problemen tycks vara värst i Danmark, skrev den tidigare finansministern Allan Larsson (s) nyligen på Facebook:

Låt Posten gå i konkurs – köp sedan ut Svenska Posten!

-Det finns ingen anledning för svenska staten och svenska skattebetalare att fortsätta att finansiera underskotten i den danska verksamheten.

I intervju med AB (19/1-20) säger Larsson att man skulle ha tackat nej till affären redan från början:

-Det kan även ett barn se att man gör ett företag som ger årliga stora underskott och att underskotten ligger på ena sidan. Det är väl alla väldigt medvetna om nu.

Idag svarar Maud Olofsson inte på frågan om hon informerade statsministern och de andra partiledarna om sammanslagningen.

Nu var tyvärr PostNord inte Olofssons största och sämsta affär. Det var däremot Nuon-affären. 2009 köpte dåvarande statliga kassakon Vattenfall holländska gas-, kol- och vindkraftsjätten Nuon för svindlande 95 miljarder kronor, den största kontantaffären i svensk historia. Vattenfall blev därmed ett av Europas största energibolag men enl Vattenfalls egen kvartalsrapport hösten 2014, betalade de ett överpris på hela 53 miljarder för Nuon (SvD 30/10-14). Hur var det möjligt?

Affären har kallats för Sveriges sämsta affär någonsin och orsakade en politisk storm, när det stod klart att köpet av kolkraftsbolaget var ett praktfiasko. Redan 2013 hade fiaskot kostat 37,5 miljarder. På ynka 5 år förvandlades Vattenfalls köp av Nuon från tidernas affär till Sveriges sämsta affär någonsin. Vattenfalls dåvarande VD Øystein Løseth avgick hösten 2014 på egen begäran.

När det blev dags att utkräva ansvar hänvisade Fredrik Reinfeldt (m) till ”ansvarigt statsråd” och försökte därigenom lägga skulden på Maud Olofsson, som vid den tiden lämnat politiken. Per Bolund (mp) anmälde Olofsson till KU för hennes hantering av Nuon-affären. Hon kallades ett antal gånger till KU men vägrade infinna sig. Det hade jag inte förväntat mig av henne.

Ansvaret för Nuon hamnar också på många andra högt uppsatta personer, både politiskt tillsatta och tjänstemän, som likt Olofsson smiter från sitt ansvar. Tyngst faller dock ansvaret på Reinfeldt och Anders Borg, som borde ha vetat bättre och stoppat näringsministerns miljardrullning. I KU (okt 2015) hävdade Reinfeldt och Borg, att de inte kände till affären i förväg. Det rimmar illa med det interna dokument som TV4 senare presenterade. Det visade att Reinfeldt godkänt affären och t o m diskuterat den med övr partiledare i Alliansen 11 feb 2009. Så skämmigt att inte kunna erkänna detta och att lägga över hela ansvaret och skulden på Olofsson! Men vilka var hennes motiv till att inte avslöja sanningen? Där vilar en hel hundkyrkogård. Sanningen lär bara de inblandade partiledarna och politikerna känna till. Notan för Vattenfalls utlandsäventyr känner vi skattebetalare till.

Nu är Maud Olofsson plötsligt ute på banan igen. I AB 23 jan kritiserar hon Kristersson (m) och Busch Thor (kd) för omoget beteende:

– Svenska folket har rätt att kräva att det finns ordning och reda i riksdagen. Det är jag uppvuxen med, att det finns regler som följs. Det skapar stabilitet. I de länder där inte ansvarsfullheten finns, så går det i regel inte bra, säger hon.

Svenska folket har också rätt att kräva att partierna genomför den politik de gått till val på. Centern gick till val på att bilda en alliansregering, men bildade istället ett JÖKbo tillsammans med S och Mp. C och L styr dessutom politiken från en bekväm och ansvarslös läktarplats. Idag har vi en regering som driver en politik som inte ens deras egna väljare röstat på. Hur moget och stabilt är det och hur mycket ordning och reda i riksdagen och politiken innebär det?

Olofsson tror att Kristersson och Busch Thor nu försvårar ett återskapande av Alliansen:

-Det kommer ju inte att underlätta, jag vet inte vad M och KD har att vinna på det här.

-Och V är beredd att göra upp med SD, det är så mycket konstigt som händer nu.

Magstarkt! Det märkligaste är att hennes egen partikamrat Annie Lööf hjälpt S och Löfven att splittra Alliansen och behålla makten trots att JÖKboet saknar majoritet i riksdagen och trots Lööfs löfte långt innan valet 2018 att hellre äta upp sin högra sko än att bli ett stödhjul åt Löfven.

JÖKboets främsta syfte var att stänga ute ’ytterkantspartierna’ V och SD från politiskt inflytande. Nu kritiserar Lööf dessa partier för att ge M och KD det stöd och inflytande som hon själv nekade M och KD. Att hon innan valet lovade att stödja Kristersson som statsminister i en ny alliansregering betydde tydligen inget. Maktspelaren Lööf om någon vet hur man maximerar det politiska spelet. Hur  kan hon förvänta sig att de partier hon odemokratiskt utestängde från politiskt inflytande, och som tillsammans är i majoritet i riksdagen, ska avstå från att använda sitt inflytande av hänsyn till henne och JÖKboet?

Det är lätt att hålla med Magdalena Andersson, dåvarande finansministerkandidat (s), som 2013, när S inte röstade igenom Alliansens budget, sa:

-Det är inte oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar.

Nu, när hon ingår i en minoritetsregering, som inte får stöd i riksdagen för sin budget, är det förstås annat ljud i Anderssons skälla. Då kämpar hon för att vinna budgivningen om välfärdsmiljarderna.

Maud Olofsson borde hålla god min i elakt spel. Det aktuella budgetsamarbetet mellan V, SD, M och KD är en följd av JÖKboet.  En konsekvens av att dagens regering är en minoritetsregering är att den inte får igenom sina förslag, om en riksdagsmajoritet ogillar dem. Det är glädjande att demokratin fungerar, trots att Lööf och Olofssons parti gjort allt för att minimera den med JÖKboet.

Hur JÖKboet ska överleva kommande samarbete mellan de 4 oppositionspartierna återstår att se. Tvingas Lööf kanske mot sin vilja bjuda in ’ytterkantspartiet’ V till samtal för att rädda JÖKboet, något som skulle riskera hennes trovärdighet och politiska karriär? Blir det kanske till sist V, som avgör Lööfs polìtiska öde? Den som gräver en grop åt andra…

3 personer – 38 identiteter

För ett år sedan hade jag inte hört talas om begreppet samordningsnummer, men i slutet av november skrev både DN och SvD om detta och avslöjade att vi har ofattbara 873 000 personer med samordningsnummer i landet. Nummer på alla men noll koll för vi vet inte vilka de är, var de bor/finns el hur många samordningsnummer var och en av dem har. P g a politisk oförmåga och slappa el handfallna myndigheter har välfärden blivit en bankomat för kriminella personer som vi vet litet eller inget om och vars identitet ofta inte styrkts i samband med utfärdandet.

Samordningsnummer infördes vid millenniumskiftet. Skatteverket utfärdar samordningsnummer och definierar det så här:

”Samordningsnummer är en identitetsbeteckning för personer som inte är eller har varit folkbokförda i Sverige. Syftet med samordningsnummer är att myndigheter och andra samhällsfunktioner ska kunna identifiera personer även om de inte är folkbokförda i Sverige.” 

Ett samordningsnummer innebär att personerna ifråga ska kunna få anställning, skaffa bankkonton, registreras in som bilägare m m och att de ska kunna få olika former av sociala bidrag från det svenska samhället i väntan på att de folkbokförts och fått riktiga ID-kort. Personer med samordningsnummer ingår heller inte i befolkningsstatistiken. Det skulle i värsta fall kunna innebära att Sverige har ytterligare 873 000 personer. Fast nu har en hel del av dem mer än ett samordningsnummer för att kunna blåsa mer än en myndighet.

Under fjolåret kunde vi läsa att det bland myndighetsutövare på Migrationsverket (av alla myndigheter) fanns utvisningsdömda brottslingar som ett resultat av att verket inte gjort nödvändiga personkontroller vid anställningar. Det är häpnadsväckande och torde vara ett resultat av att vi i Sverige litar på varandra.

Likaså kunde vi läsa att statligt ägda Swedavia avslöjats med att ha två anställda som enl uppgift till DN inte hade tillstånd att vistas i Sverige. Dessa hade visserligen ’säkerhetskontrollerats’, men att de saknade uppehållstillstånd här, missade man. Enl Migrationsverket hade i början av 2018 bara 50 personer av de 300-350 personer/vecka (bara i Stockholm), som ville ha ett samordningsnummer, giltiga tillstånd att över huvud taget vistas i Sverige. För att få ett samordningsnummer krävs varken uppehållstillstånd el en adress i Sverige.

-Kunskapen om vad samordningsnumret står för är väldigt låg, såväl hos allmänheten som hos myndigheterna, säger Tobias Wijk på Skatteverket.

För två år sedan larmade Skatteverket om att de identifierat ett huvudproblem: företag, individer och myndigheter tror felaktigt att den som fått ett samordningsnummer har styrkt sin identitet och att inga flera kontroller behövs. Men man behöver varken inställa sig i Sverige el visa upp ett foto av sig själv för att få ett samordningsnummer, som ger tillgång till hela den svenska sjukvården liksom till svensk pension. Skatteverket informerade regeringen om detta i en rapport, men från Rosenbad kom inga krav på åtgärder. Istället kom krav på att göra det lättare för EU-medborgare att ta arbete i Sverige.

Hur kan det då praktiskt gå till att få ett samordningsnummer för en utländsk medborgare? På en rysk websida, som vänder sig till rysktalande som vill till Sverige, oftast för att jobba, får man hjälp:

Kontrakt för samordningsnummer – 1.500 kronor”.

”Samordningsnummer garanterat – två till fyra veckor, pris 3.000 kronor”.

Att köpa en bil på Blocket el bara ett registreringsnummer kräver ett samordningsnummer för att Transportstyrelsen ska kunna registrera ägarbytet i Sverige. Enl lag räcker det att ’köparen’ mejlar över en kopia av sitt pass för att identifiera sig. Transportstyrelsen ansvarar för bedömningen att dokumentet är äkta.

Utländska personer som vill till Sverige för att jobba, kan söka en mindre nogräknad arbetsgivare, som  kontaktar Skatteverket för att meddela att personen, som vill ha ett samordningsnummer, ska arbeta hos arbetsgivaren ifråga och behöver ett samordningsnummer för att kunna betala skatt i Sverige. Att kontrollera att personens inskannade ID-handlingar verkligen är korrekta och tillhör den sökande struntar man ofta i. På dessa lösa grunder utfärdas sedan samordningsnummer, som öppnar dörren till vår arbetsmarknad och till flera inkomstbaserade förmåner, t ex rätt till sjukvård och pension om arbetsgivaren betalar in till det. Denna kunskap sprids sedan och leder till en populär stormarknad för kriminella element och skrupelfria arbetsgivare. Skulle Skatteverket upptäcka att personen ifråga är i Sverige illegalt, har de inte rätt att kontakta gränspolisen.

Enl Nationellt underrättelsecentrum används kapade el falska identiteter både till bidragsbrott, som i fallet med Iraks f d försvarsminister, och terrorfinansiering som i terroristen Akilovs fall. Idag saknas lagliga krav på att Skatteverkets beskattningsverksamhet, Migrationsverket eller Polisen ska se till att inidividen styrkt sin identitet, innan man delar ut ett samordningsnummer. Även om man kräver detta på övr myndigheter, varierar kontrollen mycket och inskränker sig oftast till att bedöma en inskannad kopia av ett pass, inte att personen själv ska inställa sig. Undra på att användningen av samordningsnummer fullkomligt exploderat!

-Vi har ett parallellsamhälle som bara växer och vi har tappat kontrollen över vilka som är här, säger Marit Murphy Handelsberg, civil utredare vid gränspolisen. (DN 28/11)

Christian Frödén. gruppchef för gränspolisens ensamkommandegrupp, har arbetat mycket med unga migranter i Stockholm. Han uppger till Svt Nyheter att det är vanligt att uppge flera identiteter i kontakt med myndigheter:

-Det är deras modus: att komma undan lagföring genom att bygga olika identiteter och inte gärna bli fotograferade.

-Det är mer regel än undantag att man har en ny identitet för varje land man kommer till.

Förra veckan skrev bl a nättidningen Samtiden om 3 personer som tillsammans hade 38 olika identiteter (12/1).

Myndighetssverige och SÄPO har noll koll på vilken identitet den stora gruppen av utländska medborgare faktisk har, var de befinner sig, vad de sysslar med osv. De har också noll koll på hur många olika samordningsnummer samma individ kan ha. Staten och regeringen har skapat ett system som möjliggör storskaliga bedrägerier, grov brottslighet och ett skuggsamhälle som polis, kriminalvård, rättsväsende m fl inte klarar av att hantera. Löfvens löften om ordning och reda var uppenbarligen inte värda mer än hans löfte om att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020.

Så hur många Akilovs ska vi påtvingas här i Absurdistan Samtiden 12/1-20, innan regeringen stryper detta system?

Propagandaministern i twitterministären

En renrakad Morgan Johansson börjar det nya året med att frisera siffror och statistik. Det är magstarkt med tanke på att han nu utreds för manipulation av BRÅ:s statistik och att hans departement anklagas för otillbörlig påverkan/styrning av BRÅ. Att ljuga verkar helt naturligt för honom. Eller också klarar han inte av att tolka statistik. Båda delarna är ytterst graverande för en justitieminister.

Den rödgröna regeringens bristande kontakt med verkligheten har försatt Sverige i ett ansträngt läge inom många områden. Inte blir det bättre av att propagandaminister Johansson och den svamlande statsminister Löfven fortsätter att hävda att invandringen minskat och att anklaga oss ”som sett det komma” för rasism m m. Med hjälp av pinsamma angrepp på politiska motståndare och desperata känsloutspel på twitter och i media försöker de utan framgång flytta uppmärksamheten från sina fabler, sin avsaknad av politisk agenda och sina politiska fiaskon.

Under hösten har Löfven vid upprepade tillfällen gått ut och attackerat både KD och M för att ha samtalat med SD. Han har t ex ljugit (i dåligt sällskap med Peter Wolodarski på regimtrogna DN) om att Kristersson lovat förintelseöverlevaren Heidi Fried att aldrig samarbeta med SD. Fel, fel, fel! Däremot lovade Kristersson henne att om det blev en Alliansregering efter valet 2018, skulle den regeringen inte samarbeta med SD. Detta har Fried verifierat, men det har förstås inte föranlett en ursäkt fr Löfven eller regimmedia. Det avslöjar mycket om Löfven och Wolodarski.

Att såssarna samtalar och samarbetar med SD i utskotten talar Löfven tyst om. Likaså tiger han om att S många gånger fått igenom sina förslag i riksdagen tack vare SD. Med en dåres envishet fortsätter han att skamlöst ljuga och upprepa att S aldrig kommer att samtala eller samarbeta med SD. Det har minskat såssarnas opinionssiffror i samma takt som det ökat SD:s siffror. Mer av samma retorik och taktik torde välkomnas av SD, som kan ta det hela ’med knusende ro’.

Redan i dec var Löfven ute och attackerade V för att vara beredda att tillsammans med M, SD och KD fälla regeringens förslag om Arbetsförmedlingens förändring.  Om man undantar vissa ledarsidor och politiska grupperingar, är det både vanligt och förnuftigt att samverka i frågor där man tycker i stort sett likadant. Såssarna har dock gjort precis tvärtom för att behålla makten och talar nu med kluven tunga för att förklara, varför de driver en politik i strid med vad de gick till val på, en politik som är mer borgerlig än vad Alliansen drev.

För Löfven innebär politik prat i kvadrat, prat som inte behöver leda till konkreta resultat. Han babblar på litet lagom luddigt och hoppas att slippa bli granskad av dagens regimtrogna medier, vars journalister verkar sakna förmågan eller viljan att ställa kritiska frågor och göra djupare analyser av svamlet. Också Löfvens ministrar pratar och pratar, vilket gör dem svåra att lyssna på. Att sammanfatta det lilla de egentligen säger med sina ordkaskader blir nästan omöjligt. Visserligen pratar de om att tillsätta utredningar, men när dessa presenteras ett par år senare, har alla glömt frågan p g a att andra akuta lägen och frågor dykt upp. Skulle de få kritiska frågor, börjar de genast rabbla upp allt de gjort, men några konkreta resultat kan de oftast inte peka på; EU:s lägsta arbetslöshet 2020, nyanlända i arbete inom 2 år, 5 000 enkla jobb till 2020, Vårdgarantin, Välfärden som blivit Felfärden osv, osv.

Det övergripande syftet med JÖKboet (liksom med den tidigare DÖ) var att på ett väljarfientligt sätt hindra landets näst största eller största parti att påverka politiken. Som om detta inte vore illa nog, har denna överenskommelse skapat ett regeringsarbete, som hindrar de styrande partierna att föra en vettig (eller åtminstone sin egen) politik och oss väljare att utkräva fullt och direkt ansvar av dem som ingår i JÖKboet. Dags för socialdemokraterna att ta bort demokraterna i partinamnet, då det innebär falsk marknadsföring!

Propagandaminister Johansson inledde året (3/1) med att visa att han inte klarar av en levande opposition. I en paneldebatt i Svt, där ledarskribenterna Ivar Arpi (SvD), Göran Greider (Dala-Demokraten) och Susanne Nyström (Eskilstuna-Kuriren) analyserade det gångna politiska året och förutspådde vilka partier som blir vinnare 2020, kritiserade Arpi regeringen och kallade den för ”en styggelse på alla sätt”. Det fick propagandaministerns topplock att ryka.

Arpis kritik är dock ytterst legitim, eftersom vi är en demokrati med lagstadgad yttrandefrihet, inte en nordkoreansk koloni. Det innebär att såssarna inte kan bestämma vad folket får tycka och säga. Stor i orden och liten på jorden är vad propandaministern är. Utan att tveka tar han sig friheter som ingen demokratiskt sinnad politiker skulle få för sig att göra. Samtidigt hävdar han utan skam att de som ifrågasätter honom saknar respekt för demokratin.

För några dagar sedan (9/1) skrev propagandaminister Johansson följande inlägg:

-Går igenom asylstatistiken för 2019. När vi i somras gjorde det något lättare för t ex nyanlända syrier att ta hit barn och maka/make, så var det många som hävdade att antalet ärenden skulle öka kraftigt. Det blev tvärtom. En kraftig minskning och lägre siffror än på nio år.

Antingen fattar han inte hur man läser statistiken eller också försöker han vilseleda oss; de nya regler som styr familjeåterförening syns inte i 2019 års statistik. Under all kritik av den ytterst /o/ansvarige propagandaministern!

Såssarnas sjunkande opinionssiffror och det kraftigt minskande förtroendet för Löfven talar dock sitt tydliga språk och visar att verklighetens folk insett att samhällskontraktet mellan oss skattebetalare och staten är brutet. Fler och fler av oss inser nu att vi betalar för en samhällsservice, som vi inte längre får p g a att våra skattepengar istället bekostar en totalt okontrollerad och ansvarslös demografisk förändring av Sverige, som inget parti gått till val på och som vi inte varit med om att rösta fram. Att vi reagerar mot detta är ett friskhetstecken. Att de politiskt /o/ansvariga inte reagerar är ett tecken på att de saknar insikt och verklighetsförankring.

Så här andefattigt och undermåligt blir det med politiker som inte har andra visioner än sin egen makt och välfärd.

 

Agendastyrd politisk tvättomat? BRÅ II

Forskarna bakom Linköpingsrapporten, Går det att lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning, har intervjuat 37 anställda och f d anställda vid BRÅ, justitieministrar samt flera från BRÅ:s insynsråd, ett tämligen bra underlag för en forskningsrapport.  Av rapporten framgår att BRÅ ”i vissa fall snedvrider politiskt känslig forskning och anpassar resultaten efter beställarens önskemål”.

Reaktionen på forskningsrapporten lät inte vänta på sig. Public service och annan media gav mycket utrymme till dem som kritiserade rapporten. Att ifrågasätta BRÅ:s opartiskhet och tillförlitlighet är en het potatis, inte minst bland dem som kände sig granskade. Bland de första ut att misskreditera rapporten var själva sinnebilden för BRÅ, Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi på Stockholms universitet, tidigare forskare och även utredningschef på BRÅ:

-På den tiden jag satte betyg på saker och ting, så skulle jag inte godkänna det här som en C-uppsats.

Det är kanske tur att han inte längre ”sätter betyg på saker och ting”.

Gunnar Sandelin, författare och journalist, gjorde 1989 ett program om invandrare och brottslighet för Norra Magasinet (Svt). Där påpekade Sarnecki, dåvarande chef för BRÅ, vikten av att utreda förövarnas etnicitet och se vilka nationer de kom ifrån:

-Det är helt givet att vi måste titta på olika etniska minoriteter.

Han tog också upp den politiska oviljan att beröra frågan om invandrares kriminalitet:

-Man har bedrivit strutspolitik!

Sedan dess har Sarnecki gjort ett antal U-svängar och själv intagit strutsposition. Utan att tveka skruvar han verklighet och fakta och har överlevt sitt bäst-före-datum samt tappat sin trovärdighet.

Också kriminologer och forskare på Stockholms universitet reagerade starkt mot att de lyftes fram som ”ideologiska påverkansfaktorer”. Felipe Estrada Dörner, professor i kriminologi där, har tidigare varit chef för BRÅ:s enhet för forskning och utveckling och känner inte igen bilden av den tystnadskultur som studien tar upp. Han kommer nu att skicka en formell skrivelse till Linköpings universitet:

-Vi ställer oss undrande till hur de vet att vår institution är ideologisk och hur vi påverkar Brå i en speciell riktning. Jag skulle aldrig göra en sådan beskrivning av en annan institution. Jag skulle inte våga, baserat på så här tunt underlag, säger Estrada Dörner. –

En som däremot ger stöd åt forskningsrapporten är beteendegenetikern Amir Sariaslan, senior forskare i psykiatrisk epidemiologi vid Helsingfors universitet. Han säger att BRÅ länge bara rekryterat från Stockholms universitet och bara de lojala där. Hans forskning har visat att det i själva verket inte finns något orsakssamband mellan socioekonomiska faktorer under uppväxten och kriminalitet. Sariaslan anser att BRÅ ensidigt fokuserar på sociologiska förklaringsmodeller för kriminalitet, t ex uppväxtmiljö, familjens ekonomi och att växa upp med en ensamstående förälder.

Att de som granskats nu försöker skjuta budbäraren och avfärda 37 anställdas/ fd anställdas erfarenheter av arbetet på BRÅ som ett ”tunt underlag” övertygar inte. Om bara hälften av vad de intervjuade berättar skulle stämma, visar det att BRÅ är en politiserad myndighet som misslyckats med sitt uppdrag. De intervjuade tar upp att man av politisk hänsyn tonar ned fakta och statistik, informerar på ett sätt som inte leder till politiska kontroverser samt överdriver eller underrapporterar beroende på sin politiska agenda. Både regering och ansvariga myndigheter missar därigenom relevanta underlag för sin verksamhet och gapet mellan ”verkligheten och den politiska verkligheten” växer.

Morgan Johansson anser att rapporten är ”svepande”. Han och osanningsministeriet har länge gjort allt för att slippa ta fram aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn.  Han hävdar med en dåres envishet att den rapport som publicerades i ämnet 2005 är tillräcklig och avfärdar behovet av nya rapporter så här:

-Mot bakgrund av tidigare studier ser jag inte att ytterligare en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället.

Sverige idag och Sverige 2005 är helt skilda världar. Vi är många som skulle vilja veta varför ’förnedringsbrott’ och gruppvåldtäkter både mot kvinnor och unga män blivit allt vanligare, varför kniv allt oftare används som mordvapen, varför klanväldet tillåts växa i landet m m. Ge oss fakta så vi slipper spekulera och se till att åtgärda problemen istället för att förneka den skrämmande samhällsutvecklingen och ’brunsmeta’ alla som vågar påtala eländet!

Jag misstänker att den främsta orsaken till Johanssons ovilja att ta fram statistik över invandrares representation i olika brottskategorier de senaste 15 åren är att det skulle kunna gynna ”mörka krafter i samhället”, d v s SD, samt blottlägga hur fundamentalt tidigare regeringar, där Johansson bl a själv suttit, misslyckats med asyl- och immigrationspolitiken. BRÅ motiverade sin rapport 2005 så här:

-/…./ en kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet är bättre än en som är grundad på gissningar och personliga uppfattningar. Avsaknad av aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn underlättar att myter skapas och befästs.

Trots denna motivering av BRÅ 2005 avfärdar också Stina Holmberg, enhetschef på BRÅ, behovet av en ny undersökning om invandrares brottslighet. Statsminister Löfven å sin sida hävdade i Svt:s Agenda i slutet av nov att ingen koppling finns mellan invandringen och det grova gängvåldet:

-Om du sätter dit människor som är födda i Sverige under samma förutsättningar så får du samma resultat.

Vilket vetenskapligt underlag baserar han det på? Har han lyssnat för mycket på Sarnecki, som inför valet 2018 hävdade att populistiska krafter skulle bygga sin skrämselpropaganda på invandrares brottslighet. Varför vägrar då Johansson, Sarnecki, Holmberg m fl att ta fram en aktuell och ”kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet”, som gör det omöjligt för populistiska krafter att ”bygga sin skrämselpropaganda på invandrares brottslighet”? Är det kanske för att Johansson, Sarnecki m fl vet att verkligheten ser annorlunda ut än den ’politiska verklighet’ som den politiska tvättomaten BRÅ och Johanssons osanningsministerium presenterat?

Den politiskt /o/ansvarige propagandaministern Johansson (f ö ordf för BRÅ 1999 – 2002) uppdrog dock i höstas till Statskontoret att utvärdera de satsningar som gjorts på BRÅ sedan 2013 (Ju2019/02929/KRIM). Syftet är att ta reda på om BRÅ levt upp till sin roll som kunskapscentrum för rättsväsendet. Om BRÅ inte lyckats ska Statskontoret ”beskriva vilka interna eller externa faktorer som kan förklara detta”. Var Johanssons uppdrag till Statskontoret kanske ett sätt att förekomma Linköpingsrapporten?

BRÅ har nu fått en ny generaldirektör, en händelse som ser ut som en tanke. Hon heter Kristina Svartz och råkar ha varit kanslichef i Justitieutskottet under Johanssons tid som dess ordförande. Hon vet förstås hur hon ska jobba för att göra Johansson nöjd och glad eftersom de känt varandra länge.

Redan i början av 2000-talet diskuterades BRÅ:s trovärdighet bland forskare och professorer. Man hävdade att BRÅ:s ledning bara försökte få resultat som passade regeringen. Sten Levander, professor i psykiatri och på den tiden medlem i BRÅ:s vetenskapliga nämnd, kommenterade läget:

-Det är katastrof överallt på BRÅ. Rapporterna som de gör är filtrerade, det utövas censur. BRÅ:s uppdrag är att serva regeringen med forskning och kunskap. Det gör de inte. BRÅ tillhandahåller istället önskad information på beställning av justitieministern och departementet.

Det är lätt att hålla med Sven-Erik Alhem, pensionerad åklagare och rättsdebattör (SvD 17/12-19):

-Det kommer alltid finnas misstankar om politiskt anpassade forskningsresultat på Brå, och därför borde stora delar av myndighetens arbete skötas av universiteten i stället.